Mellan Två Tankar: Slut på Fritzl-semestern

Vad är då en "Fritzl-semester"? Tyvärr kan jag inte ta kredit för detta underbara uttryck då det var en väninna som myntade det under en chatkonversation på ansiktsboken. Ni kanske kommer ihåg den festliga snubben Josef Fritzl? Han som låste in sin dotter i källaren? Ja, nu vart det fruktansvärt obscent här (tack så mycket Helena!), men poängen var i vilket fall att min snälle vän Fredrik som så vänligt lät mig bo hos honom i hans studentkorridor i Vancouver bara hade en nyckel till lägenheten. Då han var tvungen att vara i skolan större delen av dagarna och vi inte tyckte att det var så smart att lämna korridoren olåst så gjorde detta att jag fick stanna inne större delen av dagarna. Tills husse kom hem. Och detta mynnade ut i ovan nämnda uttryck under en ganska inlåst konversation som spårade ur ganska rejält. Vi kunde konstatera att Fritz-semester är den nya chartersemestern. Charter är så 1982, 2012 är det Fritzl som gäller!

Jag vill inte tolkas fel, jag är OERHÖRT tacksam att jag slapp sova på gatan eller nått sunkigt under min tid i Vancouver. Så hatten av till Fredrik för det! Men nu är det i vilket fall slut på den delen av resan. Jag hann med en rymning från källaren ner på stan där jag tog några timmar och bara promenerade runt planlöst. Idag åkte vi upp hela gänget till Whistler vilket tar ungefär en och en halv timme med bil från Vancouver. Alltså ungefär som till Romme Alpin från Västerås. Där slutar nog också jämförelserna. Det var första gången på säsongen för mig och jag får väl säga att det trots omständigheterna gick hyggligt. Dock så har jag ALDRIG varit så slut i benen efter en skiddag som denna. Det är nästan så att jag tvivlar på om jag kommer kunna stå på skidorna imorgon.

Då de flesta andra i gruppen redan hade lyckats få ihop 20 skiddagar och jag var helt grön blev det att de körde på i mach 4 och jag körde för mig själv i lite lugnare tempo. Detta öppnade mina ögon för lift-mingel. I Nordamerika är det som kanske bekant ingenting konstigt att småprata med folk man inte känner. När allt kommer omkring, hur ska man annars kunna lära känna någon? Är faktiskt förvånad att jag känner någon alls i Sverige då man ju helst inte ska prata med folk man inte känner. I vilket fall, då jag var själv och jag befann mig i Nordamerika föll det sig naturligt att jag och de andra som jag åkte lift med började konversera. Det resulterade i att jag fick prata Scrubs med två ögonläkare från Seattle, berätta hur jag nästan alltid tänker på mat för en snubbe från Quebec, han i sin tur förklarade för mig fördelarna med att flyga business class och prata med någon kvinna som hade sån migrän att hon inte kunde prata (det var en intressant konversation). En liftfärd är precis så lång att man faktiskt hinner göra nån slags poäng, men samtidigt inte så lång att man hinner helt tröttna på personen man pratar med.

Som det ser ut just nu så blir det en ändring i resplanerna. Den gamla planen var att åka i Whistler en eller två dagar och sen flyga till Cranbrook för att komma till Fernie. Just nu är planen att jag kommer stanna i Whistler själv under en vecka och bo på ett eller flera vandrarhem. Därefter skall svensk-gänget från Vancouver och jag dra till Revelstoke med deras bil där de tänkte spendera sitt spring brake. Efter det hade jag tänkt fortsätta till Fernie och de åker tillbaks till Vancouver. Så ser det ut just nu. I skrivande stund så sitter jag och dricker en Kootenay öl som jag släpade med mig från Creekside Village en 20 minuters promenad från den lodgen där jag nu bor. Snart skall jag gå och lägga mig och hoppas att jag hinner somna innan min rumskamrat, en vad det verkar ganska partyglad australienare som har solglasögon på sig inomhus, kommer tillbaks nån gång i natt.