God karma och lösa älgar

Jag antar att det mest logiska här är att fortsätta där jag slutade sist. Jag blev kvar på restaurangen och hann bli lite rund under fötterna innan de slängde ut mig för att stänga stället. Detta var runt klockan 22. Därefter verkade som att de flesta andra luffarna som skulle med Gråhunden någonstans väntade i bensinmacksaffären precis bredvid. Jag gjorde därför likadant, varvat med att sitta i skrubben som jag hade blivit visad av managern för hela etablissemanget. Några avsnitt av Berts dagbok hanns med, det skall erkännas. Efter ett tag var det dock även dags att klappa igen mackbutiken. Klockan var då dryga midnatten och då min buss inte skulle gå ännu på mer än tre timmar vart jag förpassad till skrubben. Det tillsammans med ett gäng andra udda karaktärer som väntade på en försenad buss åt andra hållet. Deras buss skulle ha gått klockan 0015 men skulle enligt rapporten vara runt tre timmar försenad. Gråhund - det snabba sättet att ta sig genom Nordamerika...

Så där i skrubben satt vi. Jag, två byggnadsarbetare från Australien som hade åkt skidor några veckor i Revelstoke och nu skulle åka till Mexico via Vancouver, en skapligt flummig brud och en snubbe som var musiker och hette Greger i efternamn. Så sällskapet var inget att klaga på i alla fall. Efter ett tag så slockande de flesta, inklusive underteckad, på golvet i denna skrubb som faktiskt var skyltad med "Motel Reception" eller något liknande. När klockan sedan började närma sig tre vaknade jag av mitt alarm och gick ut på en kortare exkursion under vilken jag hittade ytterligare en underhållande kondomautomat. Inte lika bra som den tidigare, men ändock. Bussen till Vancouver rullade in precis före min och var då alltså ganska exakt tre timmar försenad, min var faktiskt punktlig.

Skrubben. Låt er inte luras av vidvinkeln, det var trångt som fan där inne. Och Motel Office stod det visst på dörra.

Kondomautomat nummer två. Speciellt "kvalitén" på damen i den övre vänstra reklamen är värd en titt.

Gråhunden österut.

Bussresan i sig var nog inte så mycket att orda om. Den största skillnaden mot att åka buss i Europa var, förutom det välkända faktumet att mest ganska sliriga typer åker buss i Nordamerika, att även om bussen gjorde ett stop på en hel timme så stängde man aldrig av den. Föraren lät bussen stå på och gick och käkade en timme. Det gällde även den van som tog mig den sista bussträckan från Golden till Cranbrook. Eco-driving for the win. När jag väl klev av den lilla vanen i Cranbrook var jag ganska mosig efter 7 timmars bussresande med början mitt i natten. Därför gjorde jag vad varje svensk på resande fot med lite hemlängtan gör, jag traskade in på närmsta McDonalds. Nu behövde jag ett sätt att ta mig från Cranbrook till Fernie, en sträcka på cirka en timme och 20 minuter. Väl inne på donken så såg jag snabbt en snubbe med en jacka som det stod "Fernie" på slängd i stolen framför sig. "Vad skadar det väl att ändå försöka?", tänkte jag och inledde konversation. Det visade sig att han ändå inte skulle till Fernie. Hur han fick tag på jackan kommer jag nog aldrig få reda på. Vad det visade sig var dock att han var en, vad man kan kalla, riktigt skön lirare. Han var luffare. Han hade spenderat vad jag förmodar större delen av sitt liv med att bara lifta runt och uppleva saker. Just nu letade han efter ett jobb. Vi satt å pratade om alla möjliga konstiga saker och även fast han nog inte hade alla muttrar helt åtdragna med rätt moment så utstrålade han en sån otrolig livsglädje. En sån där som man bara blir glad av att få träffa. Han berättade för mig att det enklaste sättet för mig att ta mig till Fernie nog var att lifta. Därefter kunde han inte låta bli att fråga om jag inte hade lite växel över. Då jag åtminstone försöker att stödja de "svaga" i samhället eller ja, de som vill leva utanför ramarna, så började jag gräva i mina fickor efter mynt. Men sen slutade jag, han ville ha nått så han kunde köpa sig lite kvällsmat. Och vad fan får man för jävla kvällsmat för nån ynka dollar? Så jag gav honom alla de 9 dollarna jag hade kvar i kontanter. Han tackade så hjärtligt och begav sig strax därefter ut mot nya äventyr.

Så nu var det min tur att försöka. Jag tog mitt pick och pack och började gå mot avtaget till motorvägen mot Fernie. Det var en jäkla bit och speciellt med allt det jag hade att släpa på. Luffaren hade rekommenderat ett ställe på vägen mot Fernie, inte så långt ifrån, där det skulle finnas en skylt med "Seatbelt mandatory" på. Så jag gick, och gick, och gick. Och int fan kom jag fram till nån skylt. Så efter ett tag tröttnade jag och ställde mig och hängde ut tummen bara vid sidan av vägen. Tror att jag stod i kanske 30 minuter och det bästa jag fick var några glin som tutade och gjorde sig lustiga. Hm, fan också. Så jag beslutade mig för att fortsätta och trots allt försöka det där stället som jag hade blivit rekommenderad. Så jag fick en rejäl släng av den gamla klassikern "WHEN YOU WALK FIFTEEN MILES ON HIGHWAY, YOU WON'T BE STRUTTIN' THAT ASS!". Efter vad som kändes som en evighet kom jag fram till skylten. Och knappt hade jag ens hunnit få av mig packningen och återigen tagit fram tummen innan en bil kom, från fel håll, gjorde en u-sväng och körde fram till mig. "Ska du till Fernie grabben? Vill du ha skjuts?".

Liftställe nummer ett, FAIL.

Liftställe nummer två hann jag inte ens ta en bild på innan jag hamnade här.

Mitt livs första lift var bannemig en fullträff. Två supertrevliga lokals från Fernie som gav mig skjuts i deras pickup hela vägen fram till vandrarhemmet. De var till och med så snälla att ge mig en guidad tur i bilen runt hela Fernie och peka ut vart de viktigaste sakerna låg. Och bar upp min packning till dörren... Då det inte var incheckning ännu tog jag mig till en närliggande bar och köpte mig en kaffe. När jag skulle betala upptäckte jag dock att jag ju gett alla mina kontanter till min luffarkompis. "Går det bra med kort?" frågade jag, varpå föreståndaren bara sade, "Äsch, vi bjuder på den där!". Karma eller vad?

Nej, nu får jag fan också ta å skriva något om åkningen här i Fernie, för den har verkligen inte gått av för hackor. Precis innan jag kom hit hade de fått en dump på 56 JÄVLA CM! Helt stört! När man fick ett ospårat åk var det så mycket snö att man bara kunde stå. Om man inte sjönk ner i det och fastnade dvs. Överallt såg man stackare som bara stack upp med hjälmarna och försökte komma loss. Så gårdagen gick åt till att åka upp det som bjöds i de olika skålarna som de kallas, som de öppnade en efter en. Det gick dock fort för allting att bli spårat, folk hade ännu en gång kommit från när och fjärran för att få en smak av det vita guldet. Själv åkte jag med ett gäng svenskar som jag visste var här så åksällskapet höll också hög standard. Jag får nog då säga att jag idag kanske fick säsongens hittills bästa åk. Det var så bra att när jag kom ner till liften kunde jag inte sluta smila så liftkillen sa bara "ah, there goes another one of those permantent smilers, it was pretty good ey?". Allt jag kunde göra var att se ut som en idiot och nicka å le. Men vad gör det när man får ett sånt åk? Tydligen var det en älg som hade rymt in på området och lekte runt i snön så även djuren vill tydligen njuta av en puderdag.

Lifta gör man även i Fernie när man skall upp till backen. Tummen får fan arbeta häromkring!

Den legendariska "Swedish Beaver Team" tröjan fanns kvar i Grizzly Hur!

Säsongens hittills bästa åk? Förstaspår var det i vilket fall!

Även älgar gillar puder.

Nu är allting som vanligt lite osäkert. Antingen så blir det fest ikväll och vilodag imorgon eller allt det förskjutet med en dag. Det visar sig. Och vad jag vet är älgen fortfarande lös och om man skall tro vädret så kanske den får mera puder att leka i nån gång i helgen.