På andra sidan pölen

Ena stunden sitter man och lökar på Terminal 5 på Arlanda, andra stunden så sitter man med en capuchino på ett Starbucks på Michigan Avenue i Chigaco... Ja, riktigt så fort gick det väl kanske inte men nog är det allt ganska så underligt att flyga. Jag vette fan om det är helt nyttigt. Det känns nästan som att det är för mycket för en människohjärna att sätta sig i en mer eller mindre helt tillsluten behållare med begränsad kontakt med omvärlden och sedan komma ut på en helt annan plats. Man tappar helt begreppet för tid och rum när man flyger längre sträckor. Kort och gott har jag inte en jävla aning om vad klockan är. Men vad bryr väl jag mig om det! Som vi alla har lärt oss från Easy Rider är klockor klart överskattade när man är ute och luffar. Fast det är ju klart, det är ju trevligt att ha nån aning om när jag skall vara tillbaka på O'hare för att ta flyget till vidare till Vancouver. 

För att kort sammanfatta det som har hänt sedan det svettiga inlägget på Arlanda:
- Jag lyckades med att bli bländad av min egen hand när den träffades av en solstråle från fönstret... whitest boy alive eller vad?
- Jag fick nöjet att studera en herre av modell större när denne gjorde en exkursion i sin egen näsa och noggrant studerade vad som kunde återfinnas där.
- Jag lyckades inte ta igen så väldigt mycket av min förlorade nattsömn och kommer således ännu en gång få förlita mig på den kemiska energin som finns i koffein.
- Jag träffade en skön snubbe på planet som också var en passionerad skidåkare och vi satt och pratade skit i några timmar.
- Snubben med snorkråkorna somnade i en väldigt lustig ställning.

UTAN Bloody Mary...

... MED Bloody Mary!

Downtown Chicago

Michigan Ave i sydlig riktning med Hancock Building i bakgrunden

Nepp, nu är kaffet uppdrucket så nu blir det en promenad till Billy Goat's för att intaga Chicagos kanske svettigaste hamburgare i Chicagos kanske svettigaste hamburgerhak. So long!