God karma och lösa älgar

Jag antar att det mest logiska här är att fortsätta där jag slutade sist. Jag blev kvar på restaurangen och hann bli lite rund under fötterna innan de slängde ut mig för att stänga stället. Detta var runt klockan 22. Därefter verkade som att de flesta andra luffarna som skulle med Gråhunden någonstans väntade i bensinmacksaffären precis bredvid. Jag gjorde därför likadant, varvat med att sitta i skrubben som jag hade blivit visad av managern för hela etablissemanget. Några avsnitt av Berts dagbok hanns med, det skall erkännas. Efter ett tag var det dock även dags att klappa igen mackbutiken. Klockan var då dryga midnatten och då min buss inte skulle gå ännu på mer än tre timmar vart jag förpassad till skrubben. Det tillsammans med ett gäng andra udda karaktärer som väntade på en försenad buss åt andra hållet. Deras buss skulle ha gått klockan 0015 men skulle enligt rapporten vara runt tre timmar försenad. Gråhund - det snabba sättet att ta sig genom Nordamerika...

Så där i skrubben satt vi. Jag, två byggnadsarbetare från Australien som hade åkt skidor några veckor i Revelstoke och nu skulle åka till Mexico via Vancouver, en skapligt flummig brud och en snubbe som var musiker och hette Greger i efternamn. Så sällskapet var inget att klaga på i alla fall. Efter ett tag så slockande de flesta, inklusive underteckad, på golvet i denna skrubb som faktiskt var skyltad med "Motel Reception" eller något liknande. När klockan sedan började närma sig tre vaknade jag av mitt alarm och gick ut på en kortare exkursion under vilken jag hittade ytterligare en underhållande kondomautomat. Inte lika bra som den tidigare, men ändock. Bussen till Vancouver rullade in precis före min och var då alltså ganska exakt tre timmar försenad, min var faktiskt punktlig.

Skrubben. Låt er inte luras av vidvinkeln, det var trångt som fan där inne. Och Motel Office stod det visst på dörra.

Kondomautomat nummer två. Speciellt "kvalitén" på damen i den övre vänstra reklamen är värd en titt.

Gråhunden österut.

Bussresan i sig var nog inte så mycket att orda om. Den största skillnaden mot att åka buss i Europa var, förutom det välkända faktumet att mest ganska sliriga typer åker buss i Nordamerika, att även om bussen gjorde ett stop på en hel timme så stängde man aldrig av den. Föraren lät bussen stå på och gick och käkade en timme. Det gällde även den van som tog mig den sista bussträckan från Golden till Cranbrook. Eco-driving for the win. När jag väl klev av den lilla vanen i Cranbrook var jag ganska mosig efter 7 timmars bussresande med början mitt i natten. Därför gjorde jag vad varje svensk på resande fot med lite hemlängtan gör, jag traskade in på närmsta McDonalds. Nu behövde jag ett sätt att ta mig från Cranbrook till Fernie, en sträcka på cirka en timme och 20 minuter. Väl inne på donken så såg jag snabbt en snubbe med en jacka som det stod "Fernie" på slängd i stolen framför sig. "Vad skadar det väl att ändå försöka?", tänkte jag och inledde konversation. Det visade sig att han ändå inte skulle till Fernie. Hur han fick tag på jackan kommer jag nog aldrig få reda på. Vad det visade sig var dock att han var en, vad man kan kalla, riktigt skön lirare. Han var luffare. Han hade spenderat vad jag förmodar större delen av sitt liv med att bara lifta runt och uppleva saker. Just nu letade han efter ett jobb. Vi satt å pratade om alla möjliga konstiga saker och även fast han nog inte hade alla muttrar helt åtdragna med rätt moment så utstrålade han en sån otrolig livsglädje. En sån där som man bara blir glad av att få träffa. Han berättade för mig att det enklaste sättet för mig att ta mig till Fernie nog var att lifta. Därefter kunde han inte låta bli att fråga om jag inte hade lite växel över. Då jag åtminstone försöker att stödja de "svaga" i samhället eller ja, de som vill leva utanför ramarna, så började jag gräva i mina fickor efter mynt. Men sen slutade jag, han ville ha nått så han kunde köpa sig lite kvällsmat. Och vad fan får man för jävla kvällsmat för nån ynka dollar? Så jag gav honom alla de 9 dollarna jag hade kvar i kontanter. Han tackade så hjärtligt och begav sig strax därefter ut mot nya äventyr.

Så nu var det min tur att försöka. Jag tog mitt pick och pack och började gå mot avtaget till motorvägen mot Fernie. Det var en jäkla bit och speciellt med allt det jag hade att släpa på. Luffaren hade rekommenderat ett ställe på vägen mot Fernie, inte så långt ifrån, där det skulle finnas en skylt med "Seatbelt mandatory" på. Så jag gick, och gick, och gick. Och int fan kom jag fram till nån skylt. Så efter ett tag tröttnade jag och ställde mig och hängde ut tummen bara vid sidan av vägen. Tror att jag stod i kanske 30 minuter och det bästa jag fick var några glin som tutade och gjorde sig lustiga. Hm, fan också. Så jag beslutade mig för att fortsätta och trots allt försöka det där stället som jag hade blivit rekommenderad. Så jag fick en rejäl släng av den gamla klassikern "WHEN YOU WALK FIFTEEN MILES ON HIGHWAY, YOU WON'T BE STRUTTIN' THAT ASS!". Efter vad som kändes som en evighet kom jag fram till skylten. Och knappt hade jag ens hunnit få av mig packningen och återigen tagit fram tummen innan en bil kom, från fel håll, gjorde en u-sväng och körde fram till mig. "Ska du till Fernie grabben? Vill du ha skjuts?".

Liftställe nummer ett, FAIL.

Liftställe nummer två hann jag inte ens ta en bild på innan jag hamnade här.

Mitt livs första lift var bannemig en fullträff. Två supertrevliga lokals från Fernie som gav mig skjuts i deras pickup hela vägen fram till vandrarhemmet. De var till och med så snälla att ge mig en guidad tur i bilen runt hela Fernie och peka ut vart de viktigaste sakerna låg. Och bar upp min packning till dörren... Då det inte var incheckning ännu tog jag mig till en närliggande bar och köpte mig en kaffe. När jag skulle betala upptäckte jag dock att jag ju gett alla mina kontanter till min luffarkompis. "Går det bra med kort?" frågade jag, varpå föreståndaren bara sade, "Äsch, vi bjuder på den där!". Karma eller vad?

Nej, nu får jag fan också ta å skriva något om åkningen här i Fernie, för den har verkligen inte gått av för hackor. Precis innan jag kom hit hade de fått en dump på 56 JÄVLA CM! Helt stört! När man fick ett ospårat åk var det så mycket snö att man bara kunde stå. Om man inte sjönk ner i det och fastnade dvs. Överallt såg man stackare som bara stack upp med hjälmarna och försökte komma loss. Så gårdagen gick åt till att åka upp det som bjöds i de olika skålarna som de kallas, som de öppnade en efter en. Det gick dock fort för allting att bli spårat, folk hade ännu en gång kommit från när och fjärran för att få en smak av det vita guldet. Själv åkte jag med ett gäng svenskar som jag visste var här så åksällskapet höll också hög standard. Jag får nog då säga att jag idag kanske fick säsongens hittills bästa åk. Det var så bra att när jag kom ner till liften kunde jag inte sluta smila så liftkillen sa bara "ah, there goes another one of those permantent smilers, it was pretty good ey?". Allt jag kunde göra var att se ut som en idiot och nicka å le. Men vad gör det när man får ett sånt åk? Tydligen var det en älg som hade rymt in på området och lekte runt i snön så även djuren vill tydligen njuta av en puderdag.

Lifta gör man även i Fernie när man skall upp till backen. Tummen får fan arbeta häromkring!

Den legendariska "Swedish Beaver Team" tröjan fanns kvar i Grizzly Hur!

Säsongens hittills bästa åk? Förstaspår var det i vilket fall!

Även älgar gillar puder.

Nu är allting som vanligt lite osäkert. Antingen så blir det fest ikväll och vilodag imorgon eller allt det förskjutet med en dag. Det visar sig. Och vad jag vet är älgen fortfarande lös och om man skall tro vädret så kanske den får mera puder att leka i nån gång i helgen.

Livet som skidluffare

Återigen dags för en stunds kontemplation. Sittandes på en western inspirerad restaurang och bar i utkanten av Revelstoke med en lätt salongsberusning i kroppen och 8 timmar att döda innan jag skall ta en gråhund till Cranbrook, vad passar då bättre än en stunds stilla eftertanke?

De senaste dagarna har varit smått magiska. Som om det inte var nog med den första dumpen och dess efterdyningar, prognosen som först visade på ganska sparsamma mängder snö ändrades snabbt... i takt med upphetsningen bland oss puderdyrkare. Vad som först såg ut att bli en lugn vecka förvandlades till en monsterdump. Det snöade hela dagen igår och det snöade så pass mycket att spåren efter våra skidor var så gott som helt gömda och ifyllda efter varje åk. Dock var mina ben inte vad de borde ha varit. Att försöka hänga på "Jake the Snake" visade sig vara omöjligt så efter halva dagen fick kroppen bestämma och det blev till att ta sig hem och vila. Detta beslut påverkades också väldigt mycket av prognosen som spådde att det skulle fortsätta dumpa hela dagen och hela natten. Och så som det snöade skulle det betyda något så nära himmelriket man kan komma i skidsammanhang.

Bara en annan puderbuse eller kung Bore som har tittat förbi?

Kompiskort álá lågstadiet med Jacob "Ormen" Magnusson

Efter en slirig natt då vi delade på en säng på tre personer var det tidig revelj för att packa ihop det sista och få ut allt och alla till bilen. Morgonmumien i mig försvann ändå förhållandevis snabbt då det som väntade utanför var en uppsjö av vacker pudersnö. Så vi samlade oss och tog oss upp till backen på rekordtid, med tanken att idag skulle vi fan få några första spår! Problemet var bara att ännu en gång hade vi underskattad folks hängivenhet till puderskidåkningn och då det var lördag och det låg 25 cm fräscht i backarna hade hela lokalbefolkningen inom en radie av 100 km tagit sig hit för att njuta av snön. Så kön var, tro det eller ej, till och med längre än första dagen. Dock har alla köer ett slut och så också denna så efter en väntan som faktiskt gick ganska fort stod vi alla i gondolen på väg upp. Där uppe väntade snön på oss. Och det var mycket! Dock måste jag här vara lite fånig... Det är förhållandevis lätt att bli bortskämd med bra snö här. Första åket var smått magiskt med ett hav av pudersnö som sköljde över knäna i varje sväng, men sen tyckte jag att det faktiskt blev lite uppåkt och puckligt. Som tur var lyckades jag ändra den uppfattningen mot slutet av dagen då vi fick några riktigt fina åk. Vi lyckades alla med att få en utskällning av skid patrullen för att vi råkade hålla lite för hög fart ner mot liften, Fredrik hade av en av sina stavar och "Mattä" droppade en hög klippa lyssnandes till "They don't really care about us" av Mickey J. Allt detta med puder extra allt, där har vi nog dagen i ett nötskal. Och just det, om man Mattias mamma läser detta skall jag hälsa att Mattias är en mycket duktig student som sköter sina studier med bravur!

Men livet som ski hobo är flyktigt. Man vet aldrig riktigt vart man ska hamna. Så även denna gången var det dags att resa vidare. Till skillnad från en skibum som stannar på samma ställe hela säsongen är en ski hobo mycket mera flyktig och rör på sig kontinuerligt för att aldrig riktigt fastna på ett ställe. Det är i vilket fall min defintion, inspirerad av den korrekta definitionen av luffare: "Unlike 'tramps', who work only when they are forced to, and 'bums', who do not work at all, 'hobos' are workers who wander" - On Hobos, Hautboys, and Other Beaus". OUPblog. Oxford University Press. November 12, 2008. Så de andra barnen åkte tillbaks till Vancouver och jag sitter här och har bytt ut min öl mot kaffe på... vad nu restaurangen hette. Jag måste komma på ett sätt att hålla mig vaken till klockan 0320 då min gråhund går här utanför för att landa i Golden klockan 07nånting då jag ska ta nästa buss som ska ta mig till Cranbrook fyra timmar senare. Därifrån skall jag sedan komma på något sätt att ta mig till Fernie. Det är inte så långt så det borde gå att lösa på något sätt.

Dags att säga farväl till gänget i Revelstoke för att bege sig mot nya äventyr i Fernie

Revelstoke brandstation by night

Just det, Frontier hette stället som jag sitter på! Jävligt trevligt ställe, bra hamburgare och billig öl!

Nu skall jag bara försöka komma på något sätt att roa mig de 5 timmarna efter att de slänger ut mig från restaurangen klockan 22. Men jag har ju hela "Bert's dagbok" på datorn så det skall nog inte vara något problem! 

"Maybe it's the beer talking Marge but you've got a butt that won't quit. They got these big chewy pretzels here . . . .^%&$`#^&*)$=(#beer&@~&. . . . .five dollars, get outta here."

Lite kemi och vitt guld

Vatten måste nog vara ett av de lustigaste ämnena som finns. Att ett och samma ämne kan bete sig så totalt olika beroende på temperatur, tryck och andra omgivningsparametrar är ändå fascinerande. För de flesta skidåkare är den så kallade pudersnön den mest eftertraktade formen av vatten. Pudersnö är en oftast mycket lätt form av snö som kommer i stora mängder och gör att vilket skitåk som helst vid vilken kulle som helst kan bli helt fantastiskt (personligen hade jag en sjuk puderdag i Romme Alpin utanför Borlänge nån gång för en herrans massa år sedan). Om då denna pudersnö får falla på ett berg som faktiskt har otrolig potential, ja då kan vad som helst inträffa. Det var vad som hände igår.

När vi vaknade på morgonen var det uppenbart att det hade fallit snö under natten. Men ännu en gång skulle man inte låta sig luras av den, till synes, ganska fattbara mängd som kommit ner på parkeringen utanför motellet. Den snön som mötte oss uppe på berget var på sina platser i sådana proportioner att den kunde få även den mest rutinerade och indoktrinerade puderräv att dra på smilbanden. Dock så var det just problemet. Revelstoke är i dessa dagar inte helt okänt bland puderentusiaster, något som vi fick erfara när vi skulle ta första liften upp på morgonen. Det finns bara en lift, en gondol, som går upp till den övre delen av berget och uppskattningsvis en triljon människor hade också kommit dit den här morgonen för att åtnjuta det som berget hade att erbjuda. Liftkön var faktiskt just då det enda som var ”out of this world”.

Men som tur var så redde sig situationen så snart vi kom upp på berget. Helt mirakulöst försvann nästan allt folk iväg på bara någon timme och efter det så kändes det som att vi nästan var själva på berget. Glädjetjuten avlöste varandra när vi alla översköljdes av det vita guldet. Det är då tur att Revelstoke är så brant som det är för annars hade vi nog fan inte kunnat komma ner. Det blev en blandning av både sköna skogsåk med hoppsvängar till stora svepande svängar i öppna branter med uppskattningsvis 20 cm lössnö. Det är int varje da’ man får sånt! Då hä de bar å åk! Speaking of which, Mattias kom med ytterligare ett avslöjande från sin traumatiska barndom. Denna gång var det historian om hur praktiskt taget hela hans högstadieklass hade blivit helt förfärade och förstörda när de i åttan fick veta att ordet ”he” inte var gångbart i det svenska skrivspråket.

Dagen bjöd på inte riktigt lika stora mängder puder men trots alla åkare som varit och nallat på kakan kunde vi ändå ganska enkelt hitta fräscha, orörda linjer idag också. Det blev också en längre hajk med skidorna upp på toppkammen i Revelstoke, något av ett mindre mandomsprov. Så nu får man väl lov att räkna hårstråna på bröstet för att kontrollera om det kanske inte har blivit nått extra där. 

De andra människorna som också ville upp i gondolen på morgonen. Gondolen är det som syns litet ungefär 300 meter bort.

Mattias uttrycker sina känslor angående liftkön

Emil köttar ut för en snödriva

Matte pumpar puder!

Brant skogsåkning med Emil i Revelstoke

Lite lätt snöskägg och blicken långt bort. Bloggförfattaren mellan två tankar i Revelstoke.

Svenskar gillar att stå i kö, även i offpisten.

Nu skall vi alldeles strax ut och få oss en bit mat på nått stekhus. Prognosen visar på mera snö. Om det blir så är det ju bara att tacka och ta emot!

Vägtrip till Rävelståk

Ah, roadtrip. Detta fenomen som har tuktat och format flera generationer av unga människor. I vårt fall vet jag dock inte om det kan kallas för en roadtrip då jag tror att en sådan måste innefatta flera stopp och en längre åktid än våra 7 timmar. Dock så var det väl åtminstone en värdig förflyttning! För att förtydliga, just nu sitter jag, Emil, Jacob, Mattias, Ellen och sist men absolut inte minst, Fredrik, i mytomspunna Revelstoke. Snön kommer ner utanför fönstren i en rasande takt och av säkerhetsskäl har vi valt att parkera vår bil på framsidan av motellet för att vi inte ska bli insnöade imorgon. Lite lustig kuriosa är att vi bor på exakt samma motell som jag och min kamrat Victor bodde på när vi roadtrippade i området för 4 år sedan, Gateway Inn.

Det som dock kan stödja tesen att det faktiskt var en roadtrip vi befann oss på är det faktum att vi gjorde ett väl valt stopp. Stället som fick den äran var Merritt, ännu ett litet brukssamhälle ute i vildmarken. Vi lyckades med följande bedrifter:

- Mattias fick en utskällning av en stupfull indian för att han hade fel byxor på sig

- Samme Mattias förde ett längre resonemang gällande hur man skall sätta ”s” efter flera ord för att indikera ägandeskap. Alltså om man skall indikera ”Mattias mammas brors bils tak” och gruppen kom gemensamt fram till att det skall vara s efter varje ord utom det sista. Mattias var inte helt nöjd med detta resonemang utan tyckte att det verkade lite för enkelt.

- Mattias passade också på att berätta att hans föräldrar hade förstört hans barndom i och med att han inte fick se på Jurasic Park när han var en liten palt.

- Jag hittade en väldigt rolig reklam sittandes på kondomautomaten på herrtoaletten.

Already stoked!

Dom riktiga mongona sitter i baksätet. Mongo No. 1 Jacob

Mongo No. 2 Trella

Roadtrippin'

Jacob och Mattias, den senare med sina ökända byxor

Ta en ordentlig titt på reklamen till vänster, det finns mycket gött att upptäcka här

Tänk på detta nästa gång du ska använda en kondom!

Jacob chillar i snöfallet utanför motellet

Just nu är peppen ganska skyhög för den nyfallna snön som förhoppningsvis skall lägga sig fint över Revelstokes branter. Fyra karlar i ett litet motellrum, det borgar för kvalité det!