Lyxtillvaro och Glenn Hysén

Jag sa väldigt tydligt till mig själv att jag inte skulle skriva ett inlägg på första april. Men nu sitter jag här med skägget i brevlådan. Skägget ja, det är längre än någonsin. Jag behövde inte gå längre än utanför hotellet innan någon undrade om jag var medlem i det lilla bandet från Texas kallat ZZ Top. Ja sådär, då var det så kallade "aprilskämtet" avklarat. Skapligt ruttet men vad skall man göra. Då jag igår satt och jämrade mig över hur löjligt hela grejen med aprilskämt var råkade jag trilla in på Wikipedia. Det visade sig att traditionen möjligen daterar så långt bak som 1600-talet. Själva uppkomsten var dock så luddig och otydlig att jag inte blev det minsta klokare på den fronten. Så i drygt 400 år har man fått stå ut med dessa skämt. Stackars människor som har lurats att sätta en nylonstrumpa över den svartvita tv-apparaten i tron att den då skulle visa färg. Denna gången måste det dock vara ovanligt lungt i Sverige då den fruktade dagen inföll på en söndag. De allra flesta mindre lokala dagsblaskorna gick således miste om sin chans att skriva om att en ful spannmålssilo skall bli kulturmärkt. Varför sitter jag egentligen här och rådissar första april? Jag vet egentligen inte, ibland kan jag faktiskt tycka att det är ganska lustigt att försöka hitta vad tidningarna har kokat ihop.

På tal om skägg ja. För att förtydliga det dåliga aprilskämtet så kan nämnas att skägget är ett minne blott. Det spenderade en tid som biker-mustasch men på min fars kloka inrådan fick den ryka innan första skiddagen. Då en del av att vara i Alperna är att skaffa sig en skidglasögonssolbränna (eller "googlebränna" som det heter innanför Stockholms tullar) så är det bäst att inte ha så mycket ansiktsbehåring. Så tack och adjö för denna gång skägg, kanske vi syns nästa säsong.

Denna säsongs bummarskägg. Inte riktigt lika yvigt som förra Kanada-skägget, men å andra sidan var det heller inte så fult att fullvuxna karlar började gråta när de såg det.

En av världens mest kortlivade mustascher. Finns dock ändå gott om snorbromsar här i Mellaneuropa så det behövs nog inte en till.

Nu för att förtälja vad som har hänt den tiden som passerat sedan sist. Jag och bror min masade oss upp i ottan för att bara hinna säga adjö till mor, kasta in all packning i bilen och låta den transportera oss till Arlanda. På Arlanda höll vi som bäst på att gå till vår gate när jag fick upp ögonen. "Hörru, är inte det där Glenn Hysén" sa jag till min bror. Och mycket riktigt, självaste Glenn Hysén gick och stressade en bit framför oss. Vi kunde bara inte låta bli att följa honom genom korridoren tills han smet in på herrtoaletten. Faktum var nu också att både jag och bror hade planerat att göra ett toalettbesök. Men då jag även i vanliga fall lider av det som kallas "blyg blåsa" ville jag inte riskera att stå där som en jävla idiot vid pissoaren med självaste Glenn Hysén bredvid mig. Så jag vågade inte gå in. Det gjorde däremot bror. Och precis när han äntrade toaletten skulle herr Hysén ut. De möttes i dörren, min bror öppnade dörren så stort han kunde, blickar möttes och Glenn sa "tack så mycket!". Därefter var min bror jävligt mallig. Och det med all rätt. Jag menar, självaste Glenn Hysén!

Efter flygningen till Zürich (det visade sig att Glenn skulle till Milano för att titta på den stundande Champions League matchen) så var det bara att pollettera bagaget, ta en snabb lunch och sedan köpa en tågbiljett mot Davos. Då tågresan är på cirka 3 timmar och innehåller åtminstone ett lite lurigt byte gäller det att inte somna eller tappa koncentrationen. Det kan leda till en ganska jobbig språngmarsch. Denna gången gick det dock bra och vi anlände till Davos i beräknad tid. I Davos väntade min far som hade spenderat den gångna veckan på konferens här. Det har blivit något av en tradition att han åker på denna konferens och jag och min bror kommer ner och åker skidor med honom. Så har då även denna vecka tillbringats med avslappnad skidåkning, trevliga middagar och gott sällskap i form av min bror och min far. Det känns nästan lite konstigt att komma från en form av resande där man mer eller mindre får tigga till sig några gamla bönor från någon medmänniska till att sitta och bli serverad en fyra rätters middag på vita dukar. Ja, en skjorta fick jag låna av far så att jag åtminstone skulle bli insläppt i matsalen. Skidåkningen har bjudit på en riktig paljett som skulle kunna sägas representera hela spekrat av åkning som Alperna har att erbjuda. Från underbara blåfågeldagar där man inte kan låta bli att sätta sig och sola till världens oväder och dimma så tät att man kunde hugga i den med yxa. Under dagen som bjöd på det senare förhållandet lyckades vi bryta mot regel nummer ett för bergstillvaro. HÅLL IHOP I DÅLIGT VÄDER! Det tog inte mer än fem sekunder innan vi hade tappat bort varandra. Som tur var gick allting bra men jag kan bara säga att jag själv var ganska orolig under en lång stund innan vi hade lyckats återförenas. Jävligt korkat och en läxa värd att lära för alla. Det är inte roligt att stå helt själv utan att ha en jävla aning om vart man är och inte vet vad som är upp och vad som är ner och vad som är pist och vad som är stup.

"- Sehr schön, ja?"
"- Ja, ja, jag ser sjön!"

Ja, nog är det ändå "sehr schön"!

Stilstudie av Schweiziskt järnvägsväsen

Utsikten från hotellbalkongen

En mindre bra utsikt. Utsikt från liften under den dimmiga dagen. Nicht sehr schön.

Öl i solen. Alperna som det ska vara.

De tre musketörerna, pappa Jan, storebror Fredrik och lillebror Andreas.

Efter att ha klättrat upp längs en bergskam får man ta bilder på sig själv när man gör tummen upp för kameran.

"Earn your turns!" På väg ned efter klättringen.

Och jag hittade snubben med världens kanske coolaste skidutstyrsel. Och som alla riktiga legender kör han utan stavar. En dag skall jag vara lika cool.

Snön här i Alperna har även den bjudit på alla olika former. Jag får nog säga att jag inte riktigt har kommit överens med den. Under ett och samma åk kan man få uppleva pudersnö, stenhård skare, sorbet och helt plötsligt råis. Av någon konstig anledning verkar inte skaren släppa helt ens under eftermiddagen, trots att solen kan ligga på och gassa hela dagen. Men trots detta har åkningen överlag varit helt ok. Det har blivit ett par åttor, kanske lite för många elvor och till och med ett par drop av varierande kaliber. Övergången till vanliga parallella skidor blev faktiskt större än jag hade trott men då jag stompade första droppet så kändes det ändå skönt att vara tillbaka. Än är det långt kvar till NM-formen men med lite mera bra åkning och lite sparring från nya och gamla skidkompisar skall det baskemig gå. Nej, imorgon skall det checkas ut från lyxtillvaron på Hotel Cresta Sun och jag kommer ta farväl av pappa Jan och lillebror Andreas på Zürich Hauptbahnhof för att därefter ta tåget mot den sydtyska studentstaden Freiburg. Väl där skall min gamle kompis Mattias "Kulan" Karlsson vänta på mig. Vad som därefter händer, ja, det återstår att se! 

Och just det, jag har bestämt mig för att börja köra snowblades på heltid!