Tribut till Champoluc och dess underbara invånare

Som någon klurig jävel en gång sa det; "man kan sätta folk på Månen i dessa dagar men inte kan man hitta botemedel mot en vanlig förkylning!". Citatet har nu ganska många decennier på nacken men är fortfarande lika sant. Eller ja, förutom att man inte längre kan sätta folk på månen.

Resan från Freiburg till den lilla skidorten Champoluc i Italien innehöll hela två gränsövergångar, en stressig spårvagnsfärd, en snabblunch på gyllene bågen, två surmulna italienska passkontrollanter och en tant som pratade lika dålig tyska som engelska. Inte var hon så bra på franska heller. Nu var det inte sagt att den var dålig någonstans utan tvärt om hade jag och Kulan en ganska angenäm resa. Vi blev ännu en gång påminda om hur man aldrig behöver vänta länge innan man stöter på någon annan från det gamla hemlandet. På det sista tåget mellan Basel och Milano satt vi som bäst och pratade allehanda obsceniteter med grova ordlag när den unga tjejen som satt på andra sidan gången utbrast; "ja, jag trodde väl att ni var svenskar!". Vi satt då bredvid, som vi fick lära oss, en av många svenska au-pairer i Schweiz. Då hennes pojkvän som satt mittemot var fransktalande Schweizare och tanten var... ja, ingen av oss hade någon egentlig aning, så blev det en konversation på fyra olika språk som vi alla växlade mellan. Så kan det gå om man befinner sig i Mellaneuropa. Väl på stationen i Milano efter lite klassisk italienskt kaos och förvirring hittade vi vår vägvisare och gode kamrat Eric. Glad som fan verkade han att se oss när han kom springande men det visade sig att han också behövde tömma blåsan. Så för att uträtta detta tog vi oss snabbt till bilen och ut till motorvägen där vi kunde köra in på en mack.

Kulan visar hur man går på ett tåg i Basel. Dock inte vårt tåg.

Ännu en gång Schweiz genom ett tågfönster

Alperna i månskensskrud. Champoluc välkomnar oss.

Champoluc. Eller "Schampolukt" som vissa skojare ibland brukar benämna det. Jag skulle nog vilja kalla det något av en pärla. En gömd, glömd och dold liten pittoresk by i Norditalien. Eller som lokalbefolkningen själva säger; "i Valle d'Aosta". Här uppe vill man ibland inte ens kallas italienare utan man vill bli kallad "Valle d'Aostian". Skulle de själva få bestämma skulle de bilda ett helt eget land eller tillhöra Frankrike. Men det är en helt annan historia. Så som jag såg Champoluc så kändes det bara som att komma hem. Det är ganska konstigt då jag bara har varit där en gång tidigare under en vecka förra året. Men det var känslan. Det tog bara några steg till en bar innan jag träffade bekanta ansikten och mottagandet var lika hjärtligt som det var uppriktigt. Vi tog det dock väldigt lungt denna första kväll då både jag och Kulan kände oss skapligt sliriga efter den ganska komplicerade resan. Jag hade ju också min lilla Freiburgförkylning att tänka på så för vakna frisk dagen efter var det bäst att gå och lägga sig. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Det är första gången i mitt liv jag spenderar en längre tid på en skidort utan att åka ett enda åk. Inte för att jag inte ville utan för att min kropp helt enkelt inte tillät det. Dagen efter ankomsten var min förkylning lite värre men ändå kontrollerbar. Dagen efter var jag däckad så gott som hela dagen. Dagen efter det var jag så gott som bortdomnad. Det låter onekligen ganska fånigt, men den där förkylningen däckade mig fullkomligt. Så det mesta jag såg av Champoluc denna gången var Erics bummarlya. Dock så måste jag säga att det faktiskt inte gjorde så mycket när allt kom omkring. För i den lyan och även runtomkring i Schampolukt träffade jag på några av de underbaraste och härligaste människorna jag stött på. Det är lätt att säga "ingen nämnd och ingen glömd" men i detta fall går det nog inte. Jag bara måste få nämna åtminstone några av de färgglada bohemerna som utgjorde skibummarbefolkningen i denna by. Låt oss börja med Alex. Eric känner Alex sedan han pluggade i samma klass som honom i Uppsala för tre år sedan. Under det året fick dock Alex ett jobb i just Champoluc och åkte då ner och gjorde sin första säsong. Andra året lurade han även ner Eric och nu var det alltså tredje året han var här. Inte på helsäsong men en längre visit. Alex är en grym skidåkare. Jag har tyvärr inte själv fått uppleva det men alla jag har pratat med har bekräftat det. Men Alex gillar inte funktionsplagg. Därför åker han skidor i en stickad tröja, ett par jeans och ALLTID ett par lovikavantar. Han har bara skidjacka om det snöar. Sen är han den enda jag känner eller har hört talas om som äger ett par snowblades med telemarksbindningar...

Nästa upp av Erics roomies är Albin. Även kallad "parkprinsen". En riktigt go' gubbe från västkusten som gillar det bra i livet. En av de människorna som har den där energin som bara smittar av sig på andra människor och gör att man bara blir glad. Även han en jävel på skidor. Ja, han gillar att jibba grabben och vi satt en dag och pratade lite dylik åkning. Albin satte 540n på första försöket. Därefter försökte han 720 och satte även den på första. Sen satte han nästan 900. Och när jag frågade hur i h-vete man egentligen kan göra sådana trick så förklarade han det bara som att "ja, men du gör en 360 och så fortsätter du ju bara rotationen". Han fick det att framstå väldigt enkelt. Jag kan säga av egen erfarenhet att det är allt annat än enkelt. Sist men inte minst får jag då också nämna Annika, den sista boenden i bummarkvarten. En superhärlig tjej som alltid sprudlar av energi och vänlighet. Ännu en gång en grym åkare. Det är inte alla som kan skryta med att vara guide för X-travel och ha ställt upp i alpina damklassen i NM. Som sagt, jag skulle vilja säga "ingen nämnd och ingen glömd" men det gick inte. Med detta sagt vill jag säga att nästan alla jag träffade i Champoluc, och det var många, var ursköna, supertrevliga och skapligt tuffa snubbar och tjejer.

Alex talar i telefon som en riktig italienare

Albin med stans tuffaste solbrillor visar upp sin vackra sida

Aostadalen med Champoluc

En fest med ett gäng balla gästande finnar, en påskmiddag med en stor del av säsongargruppen och åtaliga skratt och rövarhistorier hanns med under dagarna i Champoluc. Men så gick återigen det gamla puderalarmet. Ivriga sms började droppa in från mannen, myten och legenden. Michael Lif. För de flesta bara "Lif". Han befann sig, och befinner sig också för allt vad jag vet, i Chamonix där prognosen pekade på en rejäl mängd snö den närmsta tiden. Så när jag började bli lite bättre tog det inte lång tid innan ett snabbt beslut togs att emigrera över gränsen till Frankeriket och den legendariska platsen Chamonix. Platsen där extremskidåkning som vi vet den föddes, utvecklades och fortfarande ligger i den absoluta frammarchen för vad som är möjligt på ett par plankor. Där sitter jag nu. Resan hit var det gamla vanliga växlandet mellan tåg, bussar och språk. För min egen del kändes det ganska skönt att få komma till ett fransktalande land då min franska är betydligt bättre än både min tyska och min italienska. I Chamonix blev det ett kärt återseende med en väldigt skäggig Lif som tydligen fortfarande inte visste att det fanns ett "Donken" i Cham. Ni som känner (eller känner till) Lif vet hur extraordinärt detta uttalande är. Lika chockerande som det är sant. När det kommer till Lif finns det så mycket legender och historier om den mannen att det skulle kunna fylla säkert 40 inlägg av den här bloggen. Och säkert lika mycket som är okänt. 

Albin: "Den där é fan inte lugn alltså!"

Fest med våra finska bröder och systrar; då tar Albin på sitt finaste leende och sin finaste mössa!

Alex får instruktioner av finnarna hur man skall dricka...

... sedan visar Jenni hur det skall gå till egentligen.

En härlig boning som siktades under bussfärden ner genom Aostadalen

Någon italiensk tågingenjör som varit framme och spikat ihop vagnen lite extra

Såhär tuff får man se ut om man åker ihopspikade Trenitaliatåg!

Framme i "Cham"

Mannen, myten, legenden. Kort och gott "Lif".

Skäggig hade karln blivit å

Eric och Lif representerar Västerås i Chamonix

Precis som Lif är Chamonix mäktigt, inspirerande och smått skrämmande ibland. Nu återstår bara att få några timmar sömn innan jag förhoppningsvis skall få spänna på mig skidorna och se om jag fortfarande kommer ihåg hur man åkte. Viva la France et vive le ski extrème!