Couloirer i Chamonix och crêpes i Lyon

"- Bara du inte går loss på nån jävla brandvarnare!
- Det ska jag hålla mig undan ifrån. Har inte blivit någon cp-fylla här.
  Ganska lugnt faktiskt."
                                            Jag och "Henning Penning" 
                                            angående hur man bör och inte bör festa

Aprilväder brukar för det mesta associeras med ganska grova svordomar och huvudbry. Men är man i franska alperna och extremskidåkningens Mekka så kan det faktiskt leda till ganska stora sensationer. Nog för att vi alla hade hört rapporterna om snöoväder och pudersvängar i april. Men inte vågade man riktigt tro att det kunde vara sant. Men det var det.

När vi vaknade upp i vårt pittoreska Châlet på en bakgård mitt i centrala Chamonix och tittade ut genom loftfönstret så kunde vi inte se så väldigt mycket. Detta för att hela fönstret var täckt av snö. Pulsen steg nu med några hundra kilo och en snabb frukost intogs för att sedan ta bussen till det största skidområdet med det passande namnet "Les Grands Montets". Där mötte vi upp med herr Lif som även han bubblade av förväntningar. Vi var dock inte ensamma men med mina kanadensiska mått för puderhets var det rena söndagen i Enköping. Vi åkte upp och in i dimman bokstavligt talat. Sikten var i början av dagen det enda man hade kunnat klaga på. Men då man gjorde de flesta svängarna i knädjupt puder så är det ganska svårt och ganska dumt att klaga på något. När vi efter ett inledande lite småslirigt åk tog oss upp hela vägen till toppen av skidsystemet på 3200 meter var det som att stiga in i himmelriket. Efter ett kort skråande ut från den värst uppåkta delen av nedfarten så var det säkert ett par minuter av helt orört puder av den kalibern att det ibland var svårt att andas. Då är det bra. När sedan också molntäcket öppnar upp sig och en blå himmel uppenbarar sig, ja då började jag nästan gråta av lycka. Vem hade trott att man skulle få åka pristin pudersnö i så gott som blåfågelförhållanden i Chamonix, i april? Det var inte vad jag hade väntat mig.

Efter några av säsongens helt klart bästa åk tog vi oss alla ned. Jag och Kulan med kabinen och herr Schelin och herr Lif till skidor och bräda. De två senare lyckades med det klassiska misstaget att inte reckognisera ordentligt före ett åk. Vilket i deras fall slutade i att de tog sig ner för fel couloir och inte kom ner till byn utan fick vända om och klättra upp i några timmar. Jag har själv gjort samma misstag. Det är verkligen inte kul att behöva gå och klättra med full skidutrustning i två timmar genom en meter djup rutten snö som hela tiden rasar samman när man försöker ta sig igenom den. Men tillslut tog de sig ned till pisten och kunde varsamt kyssa dess slaskiga snö och tacka bergsgudarna. Efter en sådan dag var det oundvikligt att ta några öl och skryta om sina bedrifter på någon pub. Och det är ingen brist på pubar i Chamonix så det hela var ganska lätt ordnat. Det blev dock en ganska städad tillställning för mig och Kulan då vi båda inte riktigt var vid den bästa vigören. Den gamla Freiburgförkylningen ville inte riktigt släppa greppet. Eric och Lif tog dock chansen att slira till lite mera rejält och spenderade natten med att söka efter lyckan i den just då ganska sömniga franska alpbyn.

Snöskägg och glada miner i Chamonix. I april.

On top of the world!

Det är svårt att inte känna respekt för bergen i Chamonix

Manlig kärlek på 3200 meters höjd

Lifen ligger lågt

Och även Eric ser sina ben försvinna under snön

Kulan ger sitt utlåtande till omgivningarna

Ingen komplett skiddag utan öl

Dagen efter tog Eric farväl och begav sig tillbaks till Italien. Vi syns i Norrland skidbroder! Jag, Kulan och Lif tog oss till ett annat system som heter Brevent-Flagère. Här bjöd dagen på varierande förhållanden i form av bra sikt, skit sikt, bra snö och skit snö. Men för det mesta var det ändå bra. Det blev till att bocka av några av Chamonix viktigaste attribut. Brantåkning och couloirer. Och branta couloirer. Då jag fått förklarat för mig att ordet "couloir" inte finns i gemene man och kvinnas språkbruk så vill jag ta tillfället i akt att försöka förklara vad som menas. En couloir är en ränna som är mellan 1-20 meter bred och skall vara åtminstone delvis snöprydd för att den skall göra en skidåkare någon nytta. Vid sidan av rännan är det höga klippväggar så om en skidåkare har äntrat rännan brukar det bara finnas en väg ut ur den och det är genom den. Att åka dessa couloirer har blivit något av Chamonixåkarnas specialité då de finns i stort antal och med olika variationer i bergen runt orten. Det är en väldigt häftig känsla att åka en couloir som betyder "korridor" på franska. Ganska passande. Om korridorer oftast hade haft en lutning på 40-70 grader. 

Den sista åkdagen spenderades återigen på Les Grands Montets där vi fick känna på det sista kännetecknet för Chamonix. Puderhets. Även med kanadensiska mått var det väldigt bra presterat här. Att stå i en liftkö i två timmar med en väldigt illaluktande Lif som bor i kanske världens vidrigaste bummarkvart var tillräckligt för att få mig lite ur gängorna. Dock så kunde alla synderna förlåtas ännu en gång när skidorna fick känna på snön och försvinna där under samtidigt som två plymer av snörök skjuter upp bakom dem. Men jag måste också få berätta lite om Lif och hans kvart. Lif brukar vanligtvis inte lukta särskilt illa. Men nu gick det inte att vara närmare än en meter utan att få kväljningar. Detta har sin förklaring i hans boning. Han bor hos två svenska ynglingar som är så pass unga att de fortfarande förväxlar "att bo som kungar" med "att bo som grisar". När vi skulle hem till Lif för att hjälpa honom att valla hans bräda så var odören i lägenheten helt klart det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Uttrycket att "det var som att gå in i en vägg" räcker inte till. Det var som att den nämnda väggen kollapsade över dig och begravde dig levande. När vi klev in i hissen för att åka upp till hans våning var det en annan herre som också hade för avsikt att nyttja den. Men när denne herre såg att den skulle till våning nummer fem utbrast han bara "woaw, woaw, no, no, no!" och skakade häftigt på huvudet och sprang ut ur hissen. När vi kom upp så förstod vi varför. Hela jävla korridoren luktade av deras lägenhet. Och när dörren öppnades var det jag som började springa till hissen för att undvika att kasta upp min lunch över hela korridoren. Vi var tvungna att öppna dörren på vid gavel och även öppna dörren till balkongen för att få korsdrag och sedan vänta ute på balkongen i en kvart för att ens kunna andas i lägenheten. Lifen hade dock blivit så pass bedövad att han inte längre kunde känna några lukter alls. Om jag skall försöka beskriva lukten så var det som att någon har totalt svettat sönder en stor mängd kläder, lagt dem i en blöt hög på golvet och låtit dem ligga där i ett halvår så att svamparna som då växer på dem skulle få självaste Ozzy Osbourne att få en snetrip. Därefter skall man ta för vana att varje natt kasta upp på golvet och torka in denna produkt i de tidigare nämnda kläderna. Och därefter skall man också se till att gömma ett par gamla lik i garderoberna och inte spola toaletten på några månader. Lägenheten luktade alltså så starkt att till och med Lifens kläder, som bara hade begått brottet att befinna sig i samma lägenhet, luktade. Stackars Lif. Den där lukten kommer förfölja mig i resten av mitt liv, oavsett hur mycket jag försöker förtränga den.

Hund i bil

Brantåkning

"Ju brantare Lifen åker desto mer visar den rumpan"

För att undvika förvirring och förväxlingar

En av Chamonix branta couliorer utmanas

Michael "Eastwood" Lif firar sitt couloiråk med en cigg i liften

Hemma hos Lif visar Kulan vad han tycker om lukten

Det finns alltid tid för en pose

Snörök

Efter couloirer, branta åk, pudersnö, öl och vidriga lukter så lämnade Kulan för att åka tillbaks till Freiburg, Lif stannade kvar i Chamen och jag själv satte mig på bussen mot Bellegarde nere i låglandet. Där hoppade jag på ett överfullt SNCF-tåg mot Lyon där min väninna från Uppsala väntade på mig. Ann var lika glad som alltid och vi tacklade oss igenom den irriterade horden av franska pendlare som kommit hem från sina slitiga jobb för att spendera helgen hemma hos sina ömma familjer. Ann visade mig ut till Lyons studentghetto som förde tankarna till miljonprojekt och befolkningsexplosion. Inget fel med detta, som luffare är jag alltid oerhört tacksam när någon kan tänka sig att ge mig en säng eller en bit mat. Och Ann kunde erbjuda båda. Tyvärr så har hela Centraleuropa varit tyngt av ett långdraget lågtryck och en kallfront de senaste veckorna så även Lyon låg i ett grått dunkel. Dagen efter min ankomst var det åtminstone uppehåll så jag och Ann passade på att ta en tur runt i stan och besöka alla "måste-se-platser" i den franska studentstaden. Ett riktigt stort torg, ett gamla stan och ett par storslagna katolska katedraler. För att komplettera min franska upplevelse blev det crêpes och kaffe till lunch och med ens blev min franska bättre. Då Ann har en fäbless för kampsport spenderades kvällen på en kampsport och thaiboxningsgala i utkanten av staden. Som brukligt i tri-colorens land var såklart evenemanget bara två timmar försenat av någon anledning om ingen brydde sig om att förklara för oss. Själva galan var ungefär vad man hade kunnat vänta sig. Vi var besvikna för att det inte serverades någon öl men vi fick åtminstone se två knock-outer. Efter en stund tyckte dock åtminstone jag att det blev lite långdraget att se inoljade karlar stå och ömsom kramas, ömsom sparka varandra i huvudet. Men det var något nytt i alla fall.

Lifen får sin första "Donken" på två veckor och njutningen visste inga gränser

Ann visar upp sitt Lyon...

... innan hon hittade en vältränad karl på torget

Lyon i all sin prakt

"Are you ready to rumble?" Fast på franska då.

Äntligen en kondomautomat!

Cykeltur hem genom ett regnigt Lyon

Efter bara två dagar i Lyon satte jag mig återigen på ett franskt tåg som återigen var försenat. Detta gjorde att jag missade min anslutning i Genève och ännu en gång fick leka luffare på stationen. Underhållningen bestod av att kolla på horder av överspända schweiziska swat-poliser som sprang omkring och viftade med sina automatkarbiner. Varför de gjorde det fick jag ingen förklaring till. Efter lite mera resande vaknade jag i morse upp i en lyxig 20 miljonerkronorskåk i utkanten av den schweiziska huvudstaden Zürich. Nej, jag har tyvärr inte blivit fastighetsägare i världens dyraste stad. Jag är blott och hälsar på ännu en kamrat från studietiden i Uppsala vid namn Henning "Penning" Hammar som är "inneboende" hos en rik gammal dam här i Zürich. Herr Hammar gjorde inte så väl ifrån sig på min senaste fest i Uppsala så därav citatet i början av inlägget. Dock är det något som heter "Böögbränning" på en festival som heter "Sechseläuten" här i Zürich i afton så då är det tydligen brukligt att man tar sig några järn. Ja, schweizarna, vilka jävla skojare. Och Zürich får akta sig ikväll när Henning och Trella skall göra stan!