Tyska synder och dess förlåtelser

"Alltså, rosetten måste ju vara den vanligaste knuten.
Ja, alla som har skor kan den ju!"
                                                                    Mattias "Kulan" Karlsson

Efter en sista frukost på familjens favorithotell i Davos packades hela sällskapet med tillhörande bagage in i hotellets minibuss för att bege sig mot tågstationen. Precis innan bussen avgick kom dock allas vår favorit portier ut för att säga farväl till sina stamgäster. Denne portier är en liten herre som alltid är så glad att efter att han har kvittrat "Guten Morgen!" så är det omöjligt att inte dra på smilbanden själv. Så med en bra avslutande känsla blixtrade sedan bussen ner till stationen där tågbiljetter köptes och den korta halvtimmen som var innan avgången bara flög förbi. Tågresan bjöd på det vanliga vykortsliknande landskapet, så vackert att man nästan tror att det inte är på riktigt. Denna gången fick vi också äran att sitta i en vagn med panoramafönster. På Zürich Haubtbahnhof intogs en snabb wurst (inte brat- utan någonannan-wurst) och därefter bordade far och bror tåget till flygplatsen. Jag själv stod och begrundade det myllrande havet av stressande, flanerande eller bara allmänt dekadenta människor som beträdde stationen. Inom kort vart det även dags för undertecknad att hoppa på ett tåg, denna gången mot Basel och därifrån vidare mot Freiburg.

Jag och bror med packningen utanför hotellet

Far begrundar utsikten genom panoramafönstret

Zürich Hauptbahnhof

Släng dig i väggen DJ Totte för nu kommer DJ Bobo och Dancing Las Vegas!

Tågresan till Freiburg förlöpte väldigt smidigt, ända fram tills det var dags att hoppa på det sista tåget som opererades av Deutche Bahn. Här förvandlades snabbt en angenäm reseupplevelse till något av en stereotypiskt germansk mardröm. Alla fördomar som jag någonsin haft om tyskar och allting som svenska semesterfirare på Öland någonsin har hatat när det gäller tyska turister besannades. Från att ha haft tåget nästan för mig själv stannade vi på en station där vagnen intogs av 80 miljoner högljudda, burdusa tyskar som våldsamt proklamerade vilka det faktiskt är som äger allting här i världen. Jag visste inte bättre än att jag hade råkat sätta mig på någons reserverade plats då jag trodde att det alltid var fria platser i andraklassvagnar. Dock inte i det lag- och ordningsstyrda förenade Tyskland, ett faktum som en skapligt grinig tysk gubbe med mustasch ivrigt förklarade för mig. Inte heller nöjde han sig när jag ville få flytta mig själv och mina grejer till en annan plats utan det hela skulle gå fortare än en nytrimmad Porsche på Nürburgring. Ja, nu vart ju även jag skapligt grinig och tänkte att Tyskland skulle få svårt att sona för dessa synder.

Väl på stationen i Freiburg väntade dock en glad figur som var så skäggig att jag knappt kände igen honom. "Skidskägg" kallade Kulan det. Kul var det i vilket fall! Efter att ha tagit spårvagnen en bit ut till det av Kulan kallade "Ghettot" kunde jag äntligen dumpa min packning och få pusta ut efter alla bedrövelser under den sista delen av resan. Då vädret i Freiburg bjöd på strålande solsken och åtminstone 20 grader trots kvällningen började återigen humöret stiga. När jag så även fick en nygrillad tysk korv och en weissbier i varsin hand, ja då var nog landets alla synder förlåtna. Efter kvällsmaten tog Kulan mig ut till stan där man, som brukligt är i Tyskland, möter upp med sina kamrater på ett ölkafé. Vännerna bestod denna kvällen i ett gäng sköna utbytesstudenter från gamla Sverige, John, Wilhelm, Emmy, Elin och Hanna. Av någon anledning verkade det egenbryggda färskölet som vi alla drack trigga igång de två pratkvarnarna vid bordet, jag själv och den unge Wilhelm. En energisk diskussion om allt möjligt värdelöst vetande utbröt och då vi själva inte kunde hejda oss fick de andra gripa emellan och avbryta. Nu lämpar sig inte det huvudsakliga ämnet för diskussionen i en så städad blogg som denna tyvärr, men vi kom båda överens om att saken inte var färdigdiskuterad.

En skäggig Kulan sköter grillen

Ja, vad ska man säga? Tyskland, alla synder är förlåtna!

John visar hur duktig han är på att cykla

Resten av den udda flocken

Dagen som följde spenderades med en väl tilltagen sovmorgon och därefter en lång promenad i centrala Freiburg. Hade jag inte vetat bättre hade jag dock kunnat svära på att jag var i Uppsala. Likheterna var ibland så slående att jag nästan fick rysningar. Det är lite så jag vill beskriva Freiburg. Som Uppsala, på steroider, bratwurst, weissbier och iförd lederhosen. Efter en lunch med de andra svenskarna på studentrestaurangen (en lunch på restaurang för 20 kronor, dags att ta efter något bra Uppsala Universitet?) begav sig jag och Kulan tillbaks till ghettot. Här fick vi några timmars vila innan det var dags för fest. Nu lite mera seriös än den tidigare kvällens öldrickeri som trots allt bara var amatörmässigt. Nu skulle det ju festas på riktigt! Huset invaderades av allehanda svennar av olika bakgrund dock med den gemensamma nämnaren att de nu alla pluggar i Freiburg. Efter en ordentlig förfest där jag återigen blev tvungen att hyfsa till mig med en lånad skjorta begav sig de festande ungdomarna till stan och en bar vid namn "Shooters". Ja, I denna bar var det just shots som dominerade, det fanns väl en 150 stycken olika med diverse lustiga namn att välja från och de kostade 2 euro styck. Vart det ledde kan ni nog själva räkna ut. Efter Shooters drog vi till en nattklubb för lite ordentlig hattrullning och nog rullades det en del hatt. Jag och Wilhelm kom på den lysande idén att om man hade en mössa neddragen över ögonen så kan man ju inte se någon, och då kan ju ingen se dig heller! Då vart det väldigt lätt att dansa som en dåre. Men säg roligt det var det, och det var ju bra det! Någon som imponerade på dansgolvet var fröken Marklund. En framtida dance-battle mot VA's dansgolvskung Björn Sjöqvist har redan planerats. Björn, vässa dina mooves för här kommer en värdig motståndare! På tal om Björn, en av Kulans roomies är en riktig Björn look-a-like. Hampus heter karln. Och vad som nästan ännu roligare är låter han som Fredrik Wikingsson. Det första han säger till mig är "alltså, du låter ju precis som Filip Hammar! Och ser ut som honom också!". Det var inte första gången jag hörde det och nu var det ju kul att "Filip och Fredrik" vart förenade.

Downtown Freiburg

Uppsala Universitets tyska representation

Så tyskt att man nästan kan känna smaken av surkålen

Vy över Uppsala vid Fyrisån... eller var det Freiburg?

Herbie!

Freiburg domkyrka. Inte lika mäktig som sitt syskon i Uppsala men väl ett tappert försök.

De coola snubbarna på festen

En glad skit på "Shooters"

En annan glad skit i form av John med ett gult paraply

Och så sist en bonusbild på Björn Sjöqvist, eller jag menar "Hampus"

Snart skall jag och Kulan bege oss till stationen för att sätta oss på tåget mot Milano. Där skall förhoppningsvis vår gemensamme vän och min ständige vapendragare på skidor Eric "Spännis" Schelin vänta på oss för att köra oss till Champoluc. Dock så har både jag och Kulan dragit på oss någon jävla Freiburgförkylning så jag fruktar den annalkande tågresan i en konservburk full med italienare. Auf Wiedersehn Deutchland, ciao Italia!