fredag 16 mars 2012

Jakten på gurun och den fria själen

"Business doing pleasure with you!"
 
                         Douglas "Doug" Young
För lite mer än fyra år sedan anlände en ung och relativt oerfaren kille till Calgary. Med sig hade han en av sina bästa vänner som råkade vara halvkanadensare och således hade de kontakterna som skulle behövas för resan. Jakten på den världsberömda kanadensiska pudersnön inleddes och vägvisare under större delen av den tiden var en viss Douglas Young, oftast bara kallad Doug. Doug tog mig och min vän Victor under sina vingar i närmare sju veckor och visade oss allt som man kan behöva veta ute i de kanadensiska vildmarkerna med ett par skidor på fötterna. Även utan sina skidor visade sig Doug vara full av visdom och kunskap om allting av vad livet har att erbjuda. Doug var en gammal hippie som bodde med sin fru Cathie i ett hus i ett naturreservat strax utanför staden Cranbrook. Sitt levebröd fick han genom att driva en butik i källaren av sitt hus som sålde begagnad skidutrustning och sina kunder hittade han i skidbackarna där han under vinterhalvåret spenderade större delen av sin tid. Med ett skägg lika imponerande som sin livskunskap och erfarenhet gjorde han ett väldigt starkt och bestående intryck på den unge killen.
Fyra år senare sitter således den nu lite äldre och lite mera ärrade killen på ett café i Fernie. Jakten på Doug Young har pågått i mitt sinne sedan jag kom till Kanada men i realiteten inte riktigt så länge. Jag kände att jag behövde lite tid för att komma till rätta och hinna installera mig ordentligt innan jag kunde kontakta min guru. För ungefär två veckor sedan tog jag klivet från tanke till handling. Planen var redan klar sedan innan, den hade jag och min kompis Victor spånat fram en mörk decemberkväll i Västerås. Jag skulle ringa och låtsas att jag var en potentiell kund som ville sälja ett par skidor. Efter några signaler svarade Doug’s fru Cathie på andra sidan linjen. Jag försökte att inte låta nervös och sade helt enkelt att jag ville tala med Doug. Mitt namn var Dave och jag hade fått hans nummer av en bekant som hade sagt att han köpte begagnad skidutrustning. Jag hade ju ett par Völkl Manta skidor från förra säsongen som jag nu ville sälja. ”Åhå… vilket längd är det på de skidorna?” svarade Doug. ”Jadu… jag vet inte helt exakt… 177:or har jag för mig!” blev mitt svar efter viss tvekan. Min hållpunkt var att jag bodde temporärt i Fernie (detta var ju åtminstone ingen lögn) och att bara om han hade vägarna förbi så kunde han ju kika på skidorna nån dag. Det lät som en bra plan tyckte Doug. En vecka gick och ingen Doug hörde av sig eller dök upp. Då ringde han istället. Han frågade ännu en gång om jag hade kvar skidorna och om jag fortfarande ville sälja dem. Svaret var ju ja och denna gång trodde han att han skulle komma in nån gång under veckan, antingen på tisdag eller på torsdag.
En av de sakerna som Doug öppnade mina skidor för var telemarksåkning. Både han själv som hans fru och båda hans vuxna söner var och jag antar är fortfarande duktiga telemarksåkare. Efter några veckors åkning lurade han tillslut på mig och min kompis Victor varsitt par telemarksskidor och löshälen var ett faktum. Det var svårt. Helt klart, men efter ett tag började åtminstone pisterna att kännas ok. Min kommentar till mig själv var att detta var något värt att undersöka närmare. När så många, långa kafferaster på Bombardier i Västerås spenderades med de två rutinerade telemarkarna Björn och Max var det svårt att hålla emot. Inte bara en eller två gånger utfördes undervisning på barmark om hur man skulle ta en perfekta telemarkssvängen. Eller som vi säger häromkring, ”Drop your knee, not the bomb!”.
Ja, nu blir det ju då till att släppa åtminstone en liten bomb. Hela tiden här i Kanada har min häl varit lös. Detta är nu inte något konstigt uttryck för att jag har ränt runt till alla flickorna i byn utan för att även jag har sällat mig till den skara som fäller ena knät när man skall svänga. Kort innan resan företogs konverterades mina gamla trotjänare från 2007, mina ”Purple Haze” till telemarksskidor med NTN-bindningar från Rottefella. Jag räknade upp fördelarna för mig själv många gånger:
- Att vara telemarksåkare är lite som att vara med i en exklusiv klubb på berget. Lite som att ha en motorcykel, på samma sätt så hälsar man alltid på alla andra som har en motorcykel även fast man inte känner dem. Eller som att ha mustasch eller skägg. Och vem vill inte vara del av en lite halvhemlig, exklusiv klubb?
- Man får slänga sig med sådana uttryck som ”Drop your knee, not the bomb!” och ”Free your heel, free your soul!”
- Det blir mycket lättare att tura då man redan har turbindningen klar och inte behöver hålla på och mickla med några insticksbindningar av rangligt stuk eller stora klumpiga hybridturbindningar från Marker.
- Det borde vara lättare att bli sponsrad som telemarksåkare då det är mycket mera ovanligt med telemarksåkare bland extremåkare.
- Själva tekniken då? Ja, den skulle väl vara en baggis! Borde ju gå att köra de stora, aggressiva surfsvängarna och bara variera svängradien lite genom att fälla ena benet.
Fri häl, fri själ

Bara för att hälen är lös betyder inte det att man inte kan bjuda på en älg när kameran åker fram

Varför jag dyster? Jag vet faktiskt inte, jag var egentligen jävligt glad när bilden togs. Men man ser ju inte tuff ut om man ler, eller?

Det som skulle bli säsongens kanske hittills bästa åk. Ner för den beryktade Ormkammen i utkanten av Fernie's skidområde.
Nu sitter jag här med något slags facit i hand. Närmare 30 skiddagar har spenderats på telemarksskidorna. Har jag lyckats med mitt skapligt naiva mål att utveckla telemarksåkningen? Nja, inte precis. Har jag lyckats bli en telemarksåkare då åtminstone? Skulle inte nog inte säga det heller. Sanningen är att de bindningarna som jag har är så pass styva att det går ganska skapligt att köra vanliga parallellsvängar på dem också. Med det menas att det är som att köra parallellt med den lilla twisten att när som helst kan spetsarna gräva in sig och framåtvolten är ett faktum. Således har jag blivit ganska duktig på mer eller mindre ofrivilliga framåtvolter på mer eller mindre lämpliga ställen. Men framförallt har detta telemarksexperiment gett mig något mycket viktigare. Ödmjukhet. En ödmjukhet i backen som jag tidigare saknade. Jag hyser nu en otroligt mycket större respekt för dem som faktiskt kan köra telemark på ett vettigt sätt då jag vet precis hur svårt det faktiskt är. Samtidigt har det också gett mig en ödmjukhet till min egen åkning. Från att ha varit en av de som varit kaxigast i backen har jag här fått ett nytt öknamn; ”Plogen”. Inte för att jag plogar mig ner utan för att jag ganska ofta skrotar mitt i en brant och tar med mig hela bergssidans snö i fallet. Telemarksåkningen, eller ja, parallellåkningen med telemarksbindningar har också gett mig en vidare insikt i utförsåkningens stora värld. Så jag ångrar inget. Det har funnits tillfällen då jag vrålat och skrikit halsen ur mig när jag vet hur bra jag borde ha tagit en brant när jag nu i själva verket har kört som en gammal grek på bakfyllan med löshäl. Men i slutändan tror jag ändå att erfarenheterna jag fått är väldigt nyttiga. Så till nästa etapp vill jag verkligen försöka få med mig både mina vanliga skidor och telemarksskidorna. I den ordningen. Jag är inte redo att ge upp telemarksåkningen ännu men jag tror inte att jag är riktigt redo att ta den fullt ut ännu. För mig handlar skidåkning just nu om att lägga stora, surfande svängar ner för branter med bra snö för att sedan gå över till hoppande, parerande svängar när det blir tajt skog eller puckelpist. Och detta är baskemig inte lätt på telemark!
Svepande pudersvängar, löshälen till trots

Ännu lite mera lössnö här

Mellan två granar

Sesådär var en bättre nuna en puderdag som denna!
Trots puderbilderna var dagens åkning ganska tjuvtjock. Snön var riktigt tung och blöt och nere på botten regnade det. Jag lyckades med att gräva in en skida i en snöhög och som så många gånger förr utföra min berömda framåtvolt. Dock ville inte mina skidglasögon vara med denna gången utan de kastade in handduken. Något som gjorde mig så förbannad att jag i princip avslutade skiddagen där och då. Något åk till blev det med lånade glasögon men i det tråkiga vädret och med dyblöt overall kändes det inte lönt att fortsätta. Efter att ha konsulterat med en av de lokala skidbutikerna verkar det dock som att jag borde kunna få nya glasögon på garanti (hoppas jag verkligen då det var Smith’s top of the line modell och de är bara en månad gamla). Så nu efter att ha fått en lur, en lunch och en kaffe är humöret bra igen. Jakten på Doug fortsätter och förhoppningsvis skrivs nästa inlägg i närvaro av den store läromästaren i utkanten av Cranbrook. I vilket fall blir det Tintin-flyg strax över bergstopparna mot Vancouver på måndag. Därefter är det bara två dagar tills planet går tillbaks till den gamla världen. Mitt råd till alla nyfikna kids där ute, Free your heel, free your soul!

4 kommentarer:

  1. Kul att läsa, du skriver riktigt bra!

    SvaraRadera
  2. Håller med tidigare kommentator. Din känsla för semantik och syntax är imponerande!
    Trevlig resa hem!
    Skönt att Du kommer hem!
    Kram/faster

    SvaraRadera
  3. Håller med samtliga ovanstående kommentatorer. Alltid lika trevlig läsning, tom för en längdskidare ;) Och verkligen bilder du ska se till att framkalla!
    Keep us posted om Doug, nu vill jag ju veta hur det går!
    Ta hand om dig, kram

    SvaraRadera