En händelserik resa tillbaks till ett exotiskt Sverige

Efter en solnedgång över stilla havet blev det en relativt tidig kojkrypning inför den stundande resedagen. Dock var den ändock alldeles för sen med tanke på vilket förvirrat monster som släpade sig ur sängen klockan 0345. Ja, finns det något härligare än tidiga flygningar? När man sedan står i ett halvtomt studentområde med bara någon enstaka skummis som är ute och röker, och taxin man beställde till klockan 0400 inte kommer, ja då är lyckan gjord. Efter ett par mer eller mindre upphetsade samtal till taxibolaget visade det sig att min taxichaufför hade varit där och vänt. Eller ja, inte på stället som var överenskommet utan en bit ifrån. Och då jag inte hade lokalt Vancouvernummer hade de helt enkelt bara struntat i att ringa upp mig. Så början på resan hade väl åtminstone ett element som man hade kunnat klaga på. Nu är ju jag inte sådan som skulle få för sig att klaga, som tur är.

När taxin väl hade dykt upp blev det en (kanske lite för) snabb tur ut till flygplatsen där det bara var att försöka checka in. I dessa dagar blir man ju som kanske bekant oftast hänvisad till incheckningsautomaterna, personalnedskärnin... eller jag menar "IT-effektivisering"! Men som så många andra gånger började min automat ganska snabbt skrika efter hjälp, varpå en sönderstressad anställd fick komma dit bara för att hänvisa mig till kön för den manuella incheckningen. När jag står där så tar det inte många sekunder innan en annan anställd börjar ropa "anyone for the Chicago flight in the line?". Detta var alltså riktat till mig. Och då ringde en klocka... jag mindes nu att jag faktiskt fått en notis om att min flight från Vancouver till Chicago hade fått en ändrad tidtabell så att den nu avgick en bra stund tidigare. Helt plötsligt blev det således väldigt bråttom. Fort fram till den herren vid disken som kunde checka in mig. Halvstressat inlämnande av bagaget för att sedan fortsätta mot säkerhetskontrollen. Efter den väntade nästa överraskning. Tydligen så skulle man ha fyllt i ett tullpapper för inträde till Amerikas Förenta Stater redan här då gränsen till USA passeras redan på Vancouvers flygplats. Så efter detta bestyr och den kortare utfrågningen av gränsofficern stod jag alltså nu inne på Vancouvers flygplats i egen hög person, fast jag rent juridiskt sätt var i USA. Där ser man.

"Mattä" och  Devon vid solnedgången över Stilla Havet

En sista utsikt över Klippiga Bergen

Flygningen till Chicago passerade utan några vidare märkvärdiga händelser. Jag fick ta ett sista farväl av mina älskade klippiga berg på cirka 20000 fots höjd medan vi steg upp mot vår marschhöjd. Fördelen med att redan ha passerat gränsen till möjligheternas land var att när jag väl var nere på marken var det bara att gå rakt ut genom dörrarna. Inga kontroller, inga pass, bara några korta steg ut till ankomsthallen. Väl där väntade en mustaschprydd herre i shorts. Min gode vän Bishop, en amerikan som jag känner från Uppsala. Kortbyxorna kom sig av att det råkade vara 30 grader Celsius i Chicago just vid detta tillfälle, varför jag ganska snabbt passade på att få av mig mina långjarlingar. Mustaschen kom sig nog mest bara av god smak. Herr Biskop är en ganska speciell amerikan på många sätt. Eller ja, han är nog speciell även utan tanke på att han är amerikan men det är en annan historia. Han pratar nämligen flytande svenska. Och detta på grund av det faktum att han är något av en Sverige-o-fil. Han tycker väldigt mycket om Sverige och allt vad där finns. Dock har han en sak som ligger honom extra varmt om hjärtat. Han tycker om svensk studentkultur. Det var även så som jag lärde känna honom, i overallsammanhang i Uppsala. Bishop tillhör nog en av den skara amerikaner som man kan räkna med en hand som innehar en studentoverall av äkta svenskt stuk. Denna hade han också med sig denna gången då han och jag tog hans bil från O'Hare ut till utkanten av urbana Chicago för den där korven.

Korven ja. Det blev ett par varmkorvar enligt amerikanskt 50-talsstuk på ett härligt kitschigt ställe med namnet "Superdawg". Jag visste inte att termen "dawg" kunde dateras så långt bak men där ser man ännu en gång. Korven bjöd på extra allt i äkta amerikansk stil och var helt ok. Ingen hal bandyslang på Studenternas men så mycket kan man ju heller inte kräva... Efter korvarna och lite obligatoriskt poserande letade vi oss tillbaks till flygplatsen för att utföra det som skulle vara Bishops anledning att smita från sina plikter som undervisande doktorand vid universitet i Madison, Wisconsin. På grund av sin forskning inom nordisk folk-lore och speciellt inriktningen "nordisk studentkultur" hade Bishop redan en gång tidigare intervjuat mig. Nu när jag skulle komma till hans hemtrakter tyckte vi båda att det var ett bra tillfälle för en uppföljningsintervju. Då han dessutom kunde intervjua mig angående mitt engagemang i Uppsala Teknolog och Naturvetarkårs Sångbokskommitté och framtagandet av dess nya sångbok, ja då var saken klar. Vi tog varsin kaffe vid ett Starbucks på flygplatsen och inspelningen startade. Då jag har ännu svårare att fatta mig kort när jag pratar än när jag skriver inses det lätt att tiden snabbt rann iväg. Ganska snart började det bli lite halvbråttom för mig att hinna min flygning. När vi dessutom var tvungna att ta ett tåg för att komma till rätt terminal började min puls ganska snabbt att närma sig det maximala. När vi så kom till säkerhetskontrollen och såg att det var totalt kaos och kön sträckte sig så långt ögat kunde nå, och jag samtidigt kollade på klockan och konstaterade att mitt plan just hade börjat sin ombordstigning, ja då var jag åtminstone lite stressad. Bishop lovade att jag kunde få övernatta hos honom i Madison om det skulle skita sig helt men jag ville allra helst med på min flygning till Sverige. Väldigt mycket så. Så mycket att när det visade sig att det var en annan i kön som också stod och var stressad över Sverigeplanet så gjorde vi båda en rövare och trängde oss. Inte god karma, jag vet, men i detta fall hade nöden ingen lag. När jag efter en evighet var igenom säkerhetskontrollen han jag bara ta alla mina grejer i lämplig näve och lade benen på ryggen. Tankarna gick ofrånkomligen till "Ensam hemma". När jag kom fram till min utgång var den helt tom och de stod och skulle precis börja stänga dörren. Jag rusar fram som en dåre och sträcker fram mitt boardingkort med andan i halsen. In på planet med skärpet fortfarande i handen och alla grejer i ett enda kaos, med ryggsäck på sned med fullfacehjälm hängades utanpå och en och en halv månads ostörd skäggväxt. Ja, kostymnissarna i businessclass fick sig ett gott garv åt idioten men det bjuder jag så gärna på. Planet kom iväg i tid och sällskapet var trevligt. En dam som ursprungligen var från Tyskland men bott större delen av sitt liv i Huntsville Alabama satt och språkade med mig om vitt och brett med ett härligt "Southern twang". Och ja, om det inte ringer en klocka angående Huntsville Alabama så säger jag bara "When you walk ten to fifteen miles on highway, you won't be STRUTTIN' THAT ASS!".

"Superdawg"

Så amerikanskt att det nästan gör ont...

Biskopen med sin finaste honnör!

Mellan två tankar eller bara ännu en posör?

Här var helt klart en posör dock. Men hur kan man låta bli när man är i så tuffa omgivningar?

Jag har nu varit hemma i lite mer än ett dygn. Hunnit bocka av en rejäl och behövlig nattsömn och försöker anpassa mig till den nya tidsrytmen och det svenska levernet. Allting här känns på ett konstigt sätt bekant men ändå väldigt exotiskt. Det var då inte ett sätt som jag hade trott att jag skulle beskriva Sverige på. Men så är det, just nu är Sverige exotiskt för mig. Så jag får väl njuta av det så länge det går. Vad gäller det folk säger till mig när de träffar mig är det oftast "va, är du redan hemma? du åkte ju nyss!". Det säger lite om tiden och dess relativa natur. Ja, nu menar jag ju inte Einsteins teori om tidsdilationen utan snarare det faktum att allting är relativt betraktaren. För mig känns det inte som att jag varit borta i 6 veckor utan snarare i 6 år. Nu blir det till att ladda batterierna inför nästa resa till Alperna och allt vad där finns. Denna går av stapeln nästa onsdag så förhoppningsvis skall jag även hinna hälsa på några utan mina saknade vänner under denna tiden. Jag har redan hunnit hälsa på kollegorna på mitt gamla jobb på Bombardier. Då jag efter en stund kom på mig själv med att stå och jobba gratis kände jag dock att det var dags att sticka. Nån måtta får det ju vara på god karma... Vad gäller Ensam-Hemma-style-löpningen på O'Hare kan jag bara avsluta med att säga att, ja, nu har jag gjort det och det känns skönt att ha det gjort. Men jag skulle inte göra om det.