Vad historien och historieberättaren dock hade för avsikt att förtälja är nån slags summering över det händelseförloppet som har utspelat sig de senaste dagarna. Vad gör man då en vardag i Fernie? Ja, för de allra flesta säsongsbetingade invånarna brukar en vanlig dag innebära en dag uppe i bergen. Så även för min del de allra flesta dagarna den sista veckan. Passande nog så råkade min sista riktiga skiddag infalla på just den dagen som en av föreståndarna till den svenska flyktingförläggningen uppe på Ridgemont skulle hyra telemarksutrustning. När jag nu så också hade en frihälad partner i form av Karolina så fanns det ingen ursäkt för mig längre att göra några parallella svängar. Istället tillbringades dagen med att i allra längsta möjligaste mån fälla ett knä vid varje sväng. Det vart nog inte den mest graciösa föreställningen alla gånger men åtminstone ett tjog godkända telemarkssvängar borde det ha blivit både för Karolina och mig själv.
 |
| En korrekt utförd telemarkssväng av Karro |
 |
| Och även jag låter knät falla för kameran |
När man så inte åker skidor i Fernie, vad i hela friden skall en stackars sate göra då för att fördriva tiden? När det så helt plötsligt stod den 17e mars på almanackan var svaret ganska självklart för de flesta. Just detta datum infaller nämligen Sankt Patricks dag, även känd som Irlands nationaldag. Exakt vad dess ursprungsbetydelse var är nog okänt för de flesta men någon gång under historiens lopp måste någon ha kommit på att en jävla massa öl måste intagas. Och då även någon, nån gång under historiens lopp bestämt att grönt är Irlands färg så skall denna ölen helst vara grön. Även de som dricker den skall vara iförda gröna plagg, annars får man enligt traditionen nypa dem för deras synder. Så där stod då även jag och gjorde som traditionen bjöd, och drack min gröna öl iförd det enda gröna plagg jag kunde frambringa. En större del av skidluffarna i stan hade tagit sig till baren i mitt vandrarhem så för en gångs skull var det väldigt nära till festligheterna. Efter ett tag utkristalliserade sig som vanligt svenskmaffian i denna annars ganska spridda grupp och det bestämdes att vi skulle dra oss vidare till någon annan bar. Slumpen eller ödet, vilken det var är för mig inte känt, förde oss till "Fernie Hotel" och deras upplivade bar. Där bjöds det på mera förfriskningar, jag ställde mig i baren och drog repliken "SKVÄTT MIG EN HOJT BENG-HA!" till en ganska oförstående bartender och den efterföljande dans och sångbataljen på dansgolvet hade kunnat göra även den mest luttrade karaokeveteranen tårögd. Kort och gott blev det en jävligt bra kväll.
 |
| Delar av den närvarande svenskmaffian; Jessica, Erika och Erik |
 |
| "Grön öl? Fan, skall det va' nått de'?" |
 |
| "Äh, vafan, öl som öl!" |
 |
| Erik demonstrerade sin "sängkammarblick" och damerna föll som käglor på Bellevuebanan en torsdagseftermiddag |
 |
| Ytterligare en underhållande kondomautomat hittades i en av barerna! |
Hur förflyttades jag då från detta disco inferno till ett ganska sömnigt studentcafé i Vancouver? Ja, tiden kom då det blev dags att lämna Fernie. Några längre flanörsrundor utfördes och kameran fick avbilda staden en sista gång för denna visit. Så på morgonen igår vaknade jag, inte frivilligt, med tuppen och hoppade in i Riversidegängets "Soccer mom" minibuss med destination Cranbrooks flygplats. Både jag och chauffören Martin kunde stillsamt konstatera att den där speciella "resekänslan" hade infunnit sig. Tidig morgon, allmänt avtrubbat sinne, en viss förväntan och låg volym på stereon, ja alla ingredienserna fanns där. Cranbrooks flygplats var en liten men trevlig flygplats där jag fick vänta i två timmar innan mitt flyg gick. Gammal flygnörd som jag är såg jag till att välja det minsta möjliga planet för min resa. Detta resulterade i ett tvåmotorigt Beechcraft 1900 plan som såg ut att vara som hämtat från vilket Tintinäventyr som helst. Efter flygningen kunde jag bara konstatera att jag hade gjort rätt val. Det hade varit den bästa flygningen på väldigt länge. När man flyger så små plan blir allting så mycket mera verkligt, man känner verkligen att man flyger. Allting blir så mycket mera intimt. Och när flygnörden i mig tillslut helt tog överhanden och gick fram till cockpit och pratade skit med piloterna, ja då var lyckan för flygningen gjord! Utsikten med lätt molnbeslöjade klippiga berg kunde man inte heller klaga på.
 |
| Inte vad jag hade väntat mig i Fernie... En SAAB 900 Turbo i originalskick helt rostfri och intakt med originalfälgarna som gjordes för att likna skovelhjulet i turbon. Fräckt! |
 |
| För de i Fernie som inte gillar SAAB finns ju alltid GMC. |
 |
| Den lite mindre polerade sidan av Kanadas klippiga berg. |
 |
| Fräckaste bussen i stan? Jag skulle tro det i alla fall. |
 |
| Att Fernie är en äkta hippiestad märks verkligen på somliga av bostadshusen. |
 |
| The open road to Cranbrook |
 |
| BC valde att visa upp sin vackraste sida på min avresedag |
 |
| Tintin någon? |
 |
| Trångt men mysigt i passagerarkabinen |
 |
| Arbetsplatsen med den bästa utsikten |
 |
| Utsikten för passagerarna kunde man heller inte klaga på |
Så nu tillbaka där jag började, på "The beanery" med en uppäten lasagne och en påfylld kaffekopp vid min sida, känns det helt ofrånkomligt att inte göra någon slags summering över mina äventyr i Kanada. Ja, ännu är det ju inte helt slut, jag har en hemresa också, men det känns ändå som läge för ännu en stunds kontemplation. Vad har jag då lärt mig? Jag tror att den punktlista lättast illustrerar detta:
- Att resa ensam är kul ibland och väldigt lärorikt. Men det är inte riktigt för mig i det långa loppet. Som sagt så har jag lärt mig väldigt mycket och jag har träffat enormt mycket härliga och intressanta människor men det har också funnits många stunder då man suttit själv på något sunkigt vandrarhemsrum och bara känt sig som ett miffo. Nästa gång jag skall göra en liknande resa skall jag se till att ha med mig ett crew. Jag tror att man ändå borde kunna träffa nytt folk trots att man redan har kompisar med sig. Det är nästan så att jag tror att det kan vara lättare att lite lätt merga två gäng än att själv försöka nästla sig in i en redan "färdig" grupp. Det senare kan väldigt lätt kännas krystat...
- Man skall ha en bil om man skall resa runt i Nordamerika. Svårare än så är det inte. Visst, man klarar sig på buss och att lifta men allting blir väldigt mycket svårare. Det är en process av tjafs och problem för att skaffa sig en bil men i slutändan är det värt det då allting blir så mycket enklare. Är man dessutom ett helt gäng blir kostnaden mycket mindre.
- Telemarksåkning och parallellskidåkning är två helt skilda saker och skall så förbli. Min vision om att göra någon slags hybrid kan jag skrota. Det finns redan tillräckligt många dåligt fungerande hybrider där ute som varken blir det ena eller det andra. Skall man köra telemark så skall man baskemig se till att göra telemarkssvängar så långt det går. Och gör man det inser man att den enda likheten telemark har med vanlig skidåkning är att det är samma två plankor man står på. Där upphör likheterna.
- Det finns väldigt många roliga, mer eller mindre långa roadtrips och äventyr man kan roa sig med i Sverige och norra Europa. Det finns således ingen anledning att sitta på sitt arsle och klaga på att det inte finns något roligt att göra när man är hemma utan ut och lek för fan! Exempel på några utav dessa, ja vi kan kalla dem "temaresor" är: "Finlands sak är vår" - en resa från Helsingfors längs Finlands kust via Åbo och hela vägen runt bottenviken, "Tour de wurst" - en resa i syfte att hitta den bästa korven i det tyska riket, "Nöjesresan" - en sommarroadtrip genom Sverige till alla dess olika nöjesfält och sommarattraktioner... listan kan göras lång!
- Vänta med att dricka kaffe tills det har svalnat och sug inte för länge på för många sura godisar. Om du inte gillar att tungan känns som att den har blivit slipad med vinkelslip i några dagar.
Och Doug då? Vad blev det av honom? Ja, kort efter att jag skrivit mitt förra inlägg fick jag tag på honom igen via telefonen. Denna gången orkade jag inte längre upprätthålla min katt- och råttalek utan avslöjade vem jag var. Nog blev han förvånad i alla fall. "Ja, visst lurade jag dig allt?" sade jag. "Ja du Freddie! Men mest av allt tror jag dock tyvärr att du lurade dig själv..." svarade den sanne gurun. Min timing var heller inte den bästa. Han skulle vara upptagen hela helgen med diverse fester och besök hos bekanta så han kunde inte hitta någon lucka. Varken för att komma till Fernie eller för att jag skulle kunna hälsa på honom och Cathie i Cranbrook. Så detta var ju väldigt tråkigt men vi beslutade att vi båda skulle fundera om vi inte kunde lösa något. Så när jag satt på flygplatsen i Cranbrook så ringde jag upp honom igen för att höra om han inte kunde komma förbi. Det låg ju på vägen till skidbacken dit han ändå skulle. Jo, det lät som en bra idé tyckte Doug men först var han tvungen att sköta disken för att inte frugan skulle bli tvär. Så medan han stod och diskade hann jag gå ombord på mitt Tintinplan och lämna Cranbrook. Så kan det gå.
Nu återstår bara min Atlantöverfart via Chicago där jag skall göra ett kortare stopp för att hälsa på min amerikanske kamrat "Biskopen". Han sade någonting om att han inte kunde låta mig lämna Nordamerika utan att ha fått i mig åtminstone en rejäl korv. Vad fan han nu menar med det visar sig imorgon...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar