En svensk vår möts med nya ögon

"Det finns mycket vackert här i världen Trella!"
                                                                               Björn Sjöqvist

Jetlag. Precis när man tror att man har besegrat den slår den till med full kraft. Klockan 0300 får plötsligt kroppen för sig att inte fan är det dags att sova inte. Med vidöppna ögon ligger man och väntar på den där sömnen som aldrig verkar komma. Inte ens en rejäl nattamacka, två varmkorvar med bröd, ketchup, senap och rostad lök samt otaliga glas mjölk kunde få mig att somna. Det blev heller inte bättre av att kommunen bestämt att det var just nu som det var dags att befria gatorna på Hamre från allt vintergrus. En väldigt fin gest och ett solklart vårtecken, jovisst. Men klockan 0300 när man rent frenetiskt försöker att hitta den inre friden man behöver för att kunna somna är det inte ett optimalt soundtrack. Särskilt inte som de var nästan löjligt noggranna precis utanför vårt hus.

Men nu skall jag verkligen inte klaga. Våren är kommen till Sverige. Ett flertal gånger under den korta men intensiva veckan här hemma i Sverige har jag funnit mig själv sittandes i bara t-tröja med ett nästan fånigt nöjt flin mot solen. Ja, det är verkligen vår. Det känns nästan tråkigt att jag imorgon tillsammans med min bror skall sätta mig på flyget till Zürich och sedan ta tåget till Davos. Men med tanke på vilken enorm skidabstinens som har vuxit fram här de senaste dagarna känns det som en enorm lättnad att jag skall få stå på skidor igen om bara två dagar. Denna gången får av vikt- och bekvämlighetsskäl bara mina "vanliga", med parallellbindningar utrustade, skidor följa med. Lite trist men jag får ta med mig hela arsenalen upp till de nordliga domänerna istället. Jag har redan (samtidigt som jag åt all nattamaten i förhoppningen att bli pömsig) suttit böjd över en karta över norra Sveriges fjällvärld och kollat på lämpliga fjällturer.

Men vad har jag då förlustat mig med denna korta men intensiva vecka hemma? Ja, det blir ju en liten panik över att hinna med så mycket som möjligt. Och ändå tycker man inte att man hinner någonting. Jag hann besöka flera vänner och bekanta men det var otaliga som jag tyvärr bara inte hann eller kunde besöka. Jag hann dock med ännu en lunch med kollegorna från Bombardier. Innan dess hanns det dessutom också med en Cirkus i Västerås. Ja, inte det konstiga underhållningsfenomenet med ett stort tält och en massa dresserade björnar utan en av Mälarstadens senaste tillskott till barutbudet. Cirkus är nog dock ett ganska passande namn på detta etablissemang där diverse människor oftast tillhörande en hög medelålder super sig dyngfulla och lever rövare. Detta till trots (eller kanske tack vare detta?) hade Kroon, Bros, Ante och jag själv en jävligt kul kväll i manegen. När kvällen avslutades med en klassisk salmonellakebab på fyllekäkshaket Burger Corner, och vi får äran att studera en skapligt plakat kille som har dränkt HELA brickan i ett hav av vitsås som rinner över hela golvet, ja då är utgången helt klart komplett.

I manegen med Sebastian Kroon

Ante och Bros, svärmorsdrömmar i lyxförpackning

Nu var det ju också det här med Sverige och exotism. Jag har tidigare nog aldrig tyckt att Sverige var exotiskt, men sedan jag kom hem från den underliga kontinenten i väster har jag funnit det mesta här mer eller mindre anmärkningsvärt och underhållande. Människorna, sättet de klär sig och agerar, byggnaderna, landskapet, mentaliteten, ja allting är annorlunda. Jag vill inte börja gå in på vad som är bättre eller sämre för det är en nästan omöjlig diskussion. Allting är bara annorlunda. Och fortfarande är det Sverige som är det utstickande för mig. Så jag tänkte fortsätta njuta så länge det varar, snart blir allting bara vardag för mig igen och jag slutar se alla de små detaljerna som just nu förgyller min tillvaro. Som idag. Idag var det dags för en tripp till mitt älskade, och hatade, Uppsala. Dock så kunde jag inte låta bli att låta blicken flacka medan jag körde sträckan som jag kört så många gånger förut. Och jag kunde inte förstå hur jag kunde ha missat så många intressanta vyer, platser och små detaljer som finns längs hela vägen. Då mitt första mål var att träffa min käre vän Björn Sjöqvist så bar det sig inte bättre än att jag lurade ut honom på en roadtrip för att upptäcka Uppsalas utkanter. Och inte ens jag hade kunnat ana vad vi skulle hitta. Slott, övergivna stugor med röda knutar, klara sjöar med speglande solsken och gamla hopptorn. Ja, till och med en lyxyacht. Vem hade trott det? Men det är så det är. Man behöver inte åka långt för att åka på en upptäcktsfärd. Allting handlar bara om att ha ett öppet sinne och kunna ta in allt det vackra som finns omkring oss. Ja Björn, det finns mycket vackert här i världen!

Meanwhile in Sweden

Lyxyacht i Örsa? Ja där ser man...

Downtown Örsundsbro

Wiks slott 15 minuter från Uppsala. Detta var inte något jag trodde dagen skulle bjuda på när jag gick upp imorse.

Mälarens inlopp till Uppsala

Exakt vem eller vad "udding" var kom inte jag och Björn överens om. Men säg roligt det var det!

Dagen bjöd även på en annan milstolpe. Det sista mötet med Sångbokskommittén. Under nästan ett års tid har jag träffat de andra 6 medlemmarna av kommittén och klurat, skrattat och svurit över det som kom att bli Uppsala Teknolog- och Naturvetarkårs nya sångbok. Det har inte alltid varit en dans på rosor, det fanns många tillfället när jag undrade vad fan jag hade gett mig in på. Varför i helvete jag var tvungen att ta detta ämbete. Men nu i slutändan ångrar jag ingenting. Utan ämbetet hade jag varit otaliga bra erfarenheter fattigare och framförallt hade jag aldrig lärt känna de härliga, mysiga och underbara människorna som jag hade previlegiet att vara i samma kommitté som. Så tack så mycket för allt Stina, Emil, "Mange", Tobbe, Katarina och Gabriella! Imorgon är det dock starten på ett nytt äventyr så en god natts sömn är nog inte en sådan dum idé. Förhoppningsvis är allt grus borta från gatorna, åtminstone på Hamre.

En händelserik resa tillbaks till ett exotiskt Sverige

Efter en solnedgång över stilla havet blev det en relativt tidig kojkrypning inför den stundande resedagen. Dock var den ändock alldeles för sen med tanke på vilket förvirrat monster som släpade sig ur sängen klockan 0345. Ja, finns det något härligare än tidiga flygningar? När man sedan står i ett halvtomt studentområde med bara någon enstaka skummis som är ute och röker, och taxin man beställde till klockan 0400 inte kommer, ja då är lyckan gjord. Efter ett par mer eller mindre upphetsade samtal till taxibolaget visade det sig att min taxichaufför hade varit där och vänt. Eller ja, inte på stället som var överenskommet utan en bit ifrån. Och då jag inte hade lokalt Vancouvernummer hade de helt enkelt bara struntat i att ringa upp mig. Så början på resan hade väl åtminstone ett element som man hade kunnat klaga på. Nu är ju jag inte sådan som skulle få för sig att klaga, som tur är.

När taxin väl hade dykt upp blev det en (kanske lite för) snabb tur ut till flygplatsen där det bara var att försöka checka in. I dessa dagar blir man ju som kanske bekant oftast hänvisad till incheckningsautomaterna, personalnedskärnin... eller jag menar "IT-effektivisering"! Men som så många andra gånger började min automat ganska snabbt skrika efter hjälp, varpå en sönderstressad anställd fick komma dit bara för att hänvisa mig till kön för den manuella incheckningen. När jag står där så tar det inte många sekunder innan en annan anställd börjar ropa "anyone for the Chicago flight in the line?". Detta var alltså riktat till mig. Och då ringde en klocka... jag mindes nu att jag faktiskt fått en notis om att min flight från Vancouver till Chicago hade fått en ändrad tidtabell så att den nu avgick en bra stund tidigare. Helt plötsligt blev det således väldigt bråttom. Fort fram till den herren vid disken som kunde checka in mig. Halvstressat inlämnande av bagaget för att sedan fortsätta mot säkerhetskontrollen. Efter den väntade nästa överraskning. Tydligen så skulle man ha fyllt i ett tullpapper för inträde till Amerikas Förenta Stater redan här då gränsen till USA passeras redan på Vancouvers flygplats. Så efter detta bestyr och den kortare utfrågningen av gränsofficern stod jag alltså nu inne på Vancouvers flygplats i egen hög person, fast jag rent juridiskt sätt var i USA. Där ser man.

"Mattä" och  Devon vid solnedgången över Stilla Havet

En sista utsikt över Klippiga Bergen

Flygningen till Chicago passerade utan några vidare märkvärdiga händelser. Jag fick ta ett sista farväl av mina älskade klippiga berg på cirka 20000 fots höjd medan vi steg upp mot vår marschhöjd. Fördelen med att redan ha passerat gränsen till möjligheternas land var att när jag väl var nere på marken var det bara att gå rakt ut genom dörrarna. Inga kontroller, inga pass, bara några korta steg ut till ankomsthallen. Väl där väntade en mustaschprydd herre i shorts. Min gode vän Bishop, en amerikan som jag känner från Uppsala. Kortbyxorna kom sig av att det råkade vara 30 grader Celsius i Chicago just vid detta tillfälle, varför jag ganska snabbt passade på att få av mig mina långjarlingar. Mustaschen kom sig nog mest bara av god smak. Herr Biskop är en ganska speciell amerikan på många sätt. Eller ja, han är nog speciell även utan tanke på att han är amerikan men det är en annan historia. Han pratar nämligen flytande svenska. Och detta på grund av det faktum att han är något av en Sverige-o-fil. Han tycker väldigt mycket om Sverige och allt vad där finns. Dock har han en sak som ligger honom extra varmt om hjärtat. Han tycker om svensk studentkultur. Det var även så som jag lärde känna honom, i overallsammanhang i Uppsala. Bishop tillhör nog en av den skara amerikaner som man kan räkna med en hand som innehar en studentoverall av äkta svenskt stuk. Denna hade han också med sig denna gången då han och jag tog hans bil från O'Hare ut till utkanten av urbana Chicago för den där korven.

Korven ja. Det blev ett par varmkorvar enligt amerikanskt 50-talsstuk på ett härligt kitschigt ställe med namnet "Superdawg". Jag visste inte att termen "dawg" kunde dateras så långt bak men där ser man ännu en gång. Korven bjöd på extra allt i äkta amerikansk stil och var helt ok. Ingen hal bandyslang på Studenternas men så mycket kan man ju heller inte kräva... Efter korvarna och lite obligatoriskt poserande letade vi oss tillbaks till flygplatsen för att utföra det som skulle vara Bishops anledning att smita från sina plikter som undervisande doktorand vid universitet i Madison, Wisconsin. På grund av sin forskning inom nordisk folk-lore och speciellt inriktningen "nordisk studentkultur" hade Bishop redan en gång tidigare intervjuat mig. Nu när jag skulle komma till hans hemtrakter tyckte vi båda att det var ett bra tillfälle för en uppföljningsintervju. Då han dessutom kunde intervjua mig angående mitt engagemang i Uppsala Teknolog och Naturvetarkårs Sångbokskommitté och framtagandet av dess nya sångbok, ja då var saken klar. Vi tog varsin kaffe vid ett Starbucks på flygplatsen och inspelningen startade. Då jag har ännu svårare att fatta mig kort när jag pratar än när jag skriver inses det lätt att tiden snabbt rann iväg. Ganska snart började det bli lite halvbråttom för mig att hinna min flygning. När vi dessutom var tvungna att ta ett tåg för att komma till rätt terminal började min puls ganska snabbt att närma sig det maximala. När vi så kom till säkerhetskontrollen och såg att det var totalt kaos och kön sträckte sig så långt ögat kunde nå, och jag samtidigt kollade på klockan och konstaterade att mitt plan just hade börjat sin ombordstigning, ja då var jag åtminstone lite stressad. Bishop lovade att jag kunde få övernatta hos honom i Madison om det skulle skita sig helt men jag ville allra helst med på min flygning till Sverige. Väldigt mycket så. Så mycket att när det visade sig att det var en annan i kön som också stod och var stressad över Sverigeplanet så gjorde vi båda en rövare och trängde oss. Inte god karma, jag vet, men i detta fall hade nöden ingen lag. När jag efter en evighet var igenom säkerhetskontrollen han jag bara ta alla mina grejer i lämplig näve och lade benen på ryggen. Tankarna gick ofrånkomligen till "Ensam hemma". När jag kom fram till min utgång var den helt tom och de stod och skulle precis börja stänga dörren. Jag rusar fram som en dåre och sträcker fram mitt boardingkort med andan i halsen. In på planet med skärpet fortfarande i handen och alla grejer i ett enda kaos, med ryggsäck på sned med fullfacehjälm hängades utanpå och en och en halv månads ostörd skäggväxt. Ja, kostymnissarna i businessclass fick sig ett gott garv åt idioten men det bjuder jag så gärna på. Planet kom iväg i tid och sällskapet var trevligt. En dam som ursprungligen var från Tyskland men bott större delen av sitt liv i Huntsville Alabama satt och språkade med mig om vitt och brett med ett härligt "Southern twang". Och ja, om det inte ringer en klocka angående Huntsville Alabama så säger jag bara "When you walk ten to fifteen miles on highway, you won't be STRUTTIN' THAT ASS!".

"Superdawg"

Så amerikanskt att det nästan gör ont...

Biskopen med sin finaste honnör!

Mellan två tankar eller bara ännu en posör?

Här var helt klart en posör dock. Men hur kan man låta bli när man är i så tuffa omgivningar?

Jag har nu varit hemma i lite mer än ett dygn. Hunnit bocka av en rejäl och behövlig nattsömn och försöker anpassa mig till den nya tidsrytmen och det svenska levernet. Allting här känns på ett konstigt sätt bekant men ändå väldigt exotiskt. Det var då inte ett sätt som jag hade trott att jag skulle beskriva Sverige på. Men så är det, just nu är Sverige exotiskt för mig. Så jag får väl njuta av det så länge det går. Vad gäller det folk säger till mig när de träffar mig är det oftast "va, är du redan hemma? du åkte ju nyss!". Det säger lite om tiden och dess relativa natur. Ja, nu menar jag ju inte Einsteins teori om tidsdilationen utan snarare det faktum att allting är relativt betraktaren. För mig känns det inte som att jag varit borta i 6 veckor utan snarare i 6 år. Nu blir det till att ladda batterierna inför nästa resa till Alperna och allt vad där finns. Denna går av stapeln nästa onsdag så förhoppningsvis skall jag även hinna hälsa på några utan mina saknade vänner under denna tiden. Jag har redan hunnit hälsa på kollegorna på mitt gamla jobb på Bombardier. Då jag efter en stund kom på mig själv med att stå och jobba gratis kände jag dock att det var dags att sticka. Nån måtta får det ju vara på god karma... Vad gäller Ensam-Hemma-style-löpningen på O'Hare kan jag bara avsluta med att säga att, ja, nu har jag gjort det och det känns skönt att ha det gjort. Men jag skulle inte göra om det.

En krokig cirkel sluts på böneriet (och jag bränner mig ännu en gång på kaffet)

Då satt man ännu en gång på det, åtminstone av mig, kallade "böneriet" på University of British Colombias campusområde i västra Vancouver. Denna gången hade åtminstone erfarenheten lärt mig att de små mörkbruna ellipsoiderna som följer med vid sidan av lasagnen INTE är oliver. De är nån slags chokladinlidade nötter som således inte gör sig så bra i en varm lasagne. Varför det följer med sådana och inte de mycket lämpligare oliverna vid sidan av måltiden, ja det förtäljer inte historien.

Vad historien och historieberättaren dock hade för avsikt att förtälja är nån slags summering över det händelseförloppet som har utspelat sig de senaste dagarna. Vad gör man då en vardag i Fernie? Ja, för de allra flesta säsongsbetingade invånarna brukar en vanlig dag innebära en dag uppe i bergen. Så även för min del de allra flesta dagarna den sista veckan. Passande nog så råkade min sista riktiga skiddag infalla på just den dagen som en av föreståndarna till den svenska flyktingförläggningen uppe på Ridgemont skulle hyra telemarksutrustning. När jag nu så också hade en frihälad partner i form av Karolina så fanns det ingen ursäkt för mig längre att göra några parallella svängar. Istället tillbringades dagen med att i allra längsta möjligaste mån fälla ett knä vid varje sväng. Det vart nog inte den mest graciösa föreställningen alla gånger men åtminstone ett tjog godkända telemarkssvängar borde det ha blivit både för Karolina och mig själv.

En korrekt utförd telemarkssväng av Karro

Och även jag låter knät falla för kameran

När man så inte åker skidor i Fernie, vad i hela friden skall en stackars sate göra då för att fördriva tiden? När det så helt plötsligt stod den 17e mars på almanackan var svaret ganska självklart för de flesta. Just detta datum infaller nämligen Sankt Patricks dag, även känd som Irlands nationaldag. Exakt vad dess ursprungsbetydelse var är nog okänt för de flesta men någon gång under historiens lopp måste någon ha kommit på att en jävla massa öl måste intagas. Och då även någon, nån gång under historiens lopp bestämt att grönt är Irlands färg så skall denna ölen helst vara grön. Även de som dricker den skall vara iförda gröna plagg, annars får man enligt traditionen nypa dem för deras synder. Så där stod då även jag och gjorde som traditionen bjöd, och drack min gröna öl iförd det enda gröna plagg jag kunde frambringa. En större del av skidluffarna i stan hade tagit sig till baren i mitt vandrarhem så för en gångs skull var det väldigt nära till festligheterna. Efter ett tag utkristalliserade sig som vanligt svenskmaffian i denna annars ganska spridda grupp och det bestämdes att vi skulle dra oss vidare till någon annan bar. Slumpen eller ödet, vilken det var är för mig inte känt, förde oss till "Fernie Hotel" och deras upplivade bar. Där bjöds det på mera förfriskningar, jag ställde mig i baren och drog repliken "SKVÄTT MIG EN HOJT BENG-HA!" till en ganska oförstående bartender och den efterföljande dans och sångbataljen på dansgolvet hade kunnat göra även den mest luttrade karaokeveteranen tårögd. Kort och gott blev det en jävligt bra kväll.

Delar av den närvarande svenskmaffian; Jessica, Erika och Erik

"Grön öl? Fan, skall det va' nått de'?"

"Äh, vafan, öl som öl!"

Erik demonstrerade sin "sängkammarblick" och damerna föll som käglor på Bellevuebanan en torsdagseftermiddag

Ytterligare en underhållande kondomautomat hittades i en av barerna!

Hur förflyttades jag då från detta disco inferno till ett ganska sömnigt studentcafé i Vancouver? Ja, tiden kom då det blev dags att lämna Fernie. Några längre flanörsrundor utfördes och kameran fick avbilda staden en sista gång för denna visit. Så på morgonen igår vaknade jag, inte frivilligt, med tuppen och hoppade in i Riversidegängets "Soccer mom" minibuss med destination Cranbrooks flygplats. Både jag och chauffören Martin kunde stillsamt konstatera att den där speciella "resekänslan" hade infunnit sig. Tidig morgon, allmänt avtrubbat sinne, en viss förväntan och låg volym på stereon, ja alla ingredienserna fanns där. Cranbrooks flygplats var en liten men trevlig flygplats där jag fick vänta i två timmar innan mitt flyg gick. Gammal flygnörd som jag är såg jag till att välja det minsta möjliga planet för min resa. Detta resulterade i ett tvåmotorigt Beechcraft 1900 plan som såg ut att vara som hämtat från vilket Tintinäventyr som helst. Efter flygningen kunde jag bara konstatera att jag hade gjort rätt val. Det hade varit den bästa flygningen på väldigt länge. När man flyger så små plan blir allting så mycket mera verkligt, man känner verkligen att man flyger. Allting blir så mycket mera intimt. Och när flygnörden i mig tillslut helt tog överhanden och gick fram till cockpit och pratade skit med piloterna, ja då var lyckan för flygningen gjord! Utsikten med lätt molnbeslöjade klippiga berg kunde man inte heller klaga på.

Inte vad jag hade väntat mig i Fernie... En SAAB 900 Turbo i originalskick helt rostfri och intakt med originalfälgarna som gjordes för att likna skovelhjulet i turbon. Fräckt!

För de i Fernie som inte gillar SAAB finns ju alltid GMC.

Den lite mindre polerade sidan av Kanadas klippiga berg.

Fräckaste bussen i stan? Jag skulle tro det i alla fall.

Att Fernie är en äkta hippiestad märks verkligen på somliga av bostadshusen.

The open road to Cranbrook

BC valde att visa upp sin vackraste sida på min avresedag

Tintin någon?

Trångt men mysigt i passagerarkabinen

Arbetsplatsen med den bästa utsikten

Utsikten för passagerarna kunde man heller inte klaga på

Så nu tillbaka där jag började, på "The beanery" med en uppäten lasagne och en påfylld kaffekopp vid min sida, känns det helt ofrånkomligt att inte göra någon slags summering över mina äventyr i Kanada. Ja, ännu är det ju inte helt slut, jag har en hemresa också, men det känns ändå som läge för ännu en stunds kontemplation. Vad har jag då lärt mig? Jag tror att den punktlista lättast illustrerar detta:
- Att resa ensam är kul ibland och väldigt lärorikt. Men det är inte riktigt för mig i det långa loppet. Som sagt så har jag lärt mig väldigt mycket och jag har träffat enormt mycket härliga och intressanta människor men det har också funnits många stunder då man suttit själv på något sunkigt vandrarhemsrum och bara känt sig som ett miffo. Nästa gång jag skall göra en liknande resa skall jag se till att ha med mig ett crew. Jag tror att man ändå borde kunna träffa nytt folk trots att man redan har kompisar med sig. Det är nästan så att jag tror att det kan vara lättare att lite lätt merga två gäng än att själv försöka nästla sig in i en redan "färdig" grupp. Det senare kan väldigt lätt kännas krystat...
- Man skall ha en bil om man skall resa runt i Nordamerika. Svårare än så är det inte. Visst, man klarar sig på buss och att lifta men allting blir väldigt mycket svårare. Det är en process av tjafs och problem för att skaffa sig en bil men i slutändan är det värt det då allting blir så mycket enklare. Är man dessutom ett helt gäng blir kostnaden mycket mindre.
- Telemarksåkning och parallellskidåkning är två helt skilda saker och skall så förbli. Min vision om att göra någon slags hybrid kan jag skrota. Det finns redan tillräckligt många dåligt fungerande hybrider där ute som varken blir det ena eller det andra. Skall man köra telemark så skall man baskemig se till att göra telemarkssvängar så långt det går. Och gör man det inser man att den enda likheten telemark har med vanlig skidåkning är att det är samma två plankor man står på. Där upphör likheterna.
- Det finns väldigt många roliga, mer eller mindre långa roadtrips och äventyr man kan roa sig med i Sverige och norra Europa. Det finns således ingen anledning att sitta på sitt arsle och klaga på att det inte finns något roligt att göra när man är hemma utan ut och lek för fan! Exempel på några utav dessa, ja vi kan kalla dem "temaresor" är: "Finlands sak är vår" - en resa från Helsingfors längs Finlands kust via Åbo och hela vägen runt bottenviken, "Tour de wurst" - en resa i syfte att hitta den bästa korven i det tyska riket, "Nöjesresan" - en sommarroadtrip genom Sverige till alla dess olika nöjesfält och sommarattraktioner... listan kan göras lång!
- Vänta med att dricka kaffe tills det har svalnat och sug inte för länge på för många sura godisar. Om du inte gillar att tungan känns som att den har blivit slipad med vinkelslip i några dagar.

Och Doug då? Vad blev det av honom? Ja, kort efter att jag skrivit mitt förra inlägg fick jag tag på honom igen via telefonen. Denna gången orkade jag inte längre upprätthålla min katt- och råttalek utan avslöjade vem jag var. Nog blev han förvånad i alla fall. "Ja, visst lurade jag dig allt?" sade jag. "Ja du Freddie! Men mest av allt tror jag dock tyvärr att du lurade dig själv..." svarade den sanne gurun. Min timing var heller inte den bästa. Han skulle vara upptagen hela helgen med diverse fester och besök hos bekanta så han kunde inte hitta någon lucka. Varken för att komma till Fernie eller för att jag skulle kunna hälsa på honom och Cathie i Cranbrook. Så detta var ju väldigt tråkigt men vi beslutade att vi båda skulle fundera om vi inte kunde lösa något. Så när jag satt på flygplatsen i Cranbrook så ringde jag upp honom igen för att höra om han inte kunde komma förbi. Det låg ju på vägen till skidbacken dit han ändå skulle. Jo, det lät som en bra idé tyckte Doug men först var han tvungen att sköta disken för att inte frugan skulle bli tvär. Så medan han stod och diskade hann jag gå ombord på mitt Tintinplan och lämna Cranbrook. Så kan det gå. 

Nu återstår bara min Atlantöverfart via Chicago där jag skall göra ett kortare stopp för att hälsa på min amerikanske kamrat "Biskopen". Han sade någonting om att han inte kunde låta mig lämna Nordamerika utan att ha fått i mig åtminstone en rejäl korv. Vad fan han nu menar med det visar sig imorgon...

Jakten på gurun och den fria själen

"Business doing pleasure with you!"
                          Douglas "Doug" Young

För lite mer än fyra år sedan anlände en ung och relativt oerfaren kille till Calgary. Med sig hade han en av sina bästa vänner som råkade vara halvkanadensare och således hade de kontakterna som skulle behövas för resan. Jakten på den världsberömda kanadensiska pudersnön inleddes och vägvisare under större delen av den tiden var en viss Douglas Young, oftast bara kallad Doug. Doug tog mig och min vän Victor under sina vingar i närmare sju veckor och visade oss allt som man kan behöva veta ute i de kanadensiska vildmarkerna med ett par skidor på fötterna. Även utan sina skidor visade sig Doug vara full av visdom och kunskap om allting av vad livet har att erbjuda. Doug var en gammal hippie som bodde med sin fru Cathie i ett hus i ett naturreservat strax utanför staden Cranbrook. Sitt levebröd fick han genom att driva en butik i källaren av sitt hus som sålde begagnad skidutrustning och sina kunder hittade han i skidbackarna där han under vinterhalvåret spenderade större delen av sin tid. Med ett skägg lika imponerande som sin livskunskap och erfarenhet gjorde han ett väldigt starkt och bestående intryck på den unge killen.

Fyra år senare sitter således den nu lite äldre och lite mera ärrade killen på ett café i Fernie. Jakten på Doug Young har pågått i mitt sinne sedan jag kom till Kanada men i realiteten inte riktigt så länge. Jag kände att jag behövde lite tid för att komma till rätta och hinna installera mig ordentligt innan jag kunde kontakta min guru. För ungefär två veckor sedan tog jag klivet från tanke till handling. Planen var redan klar sedan innan, den hade jag och min kompis Victor spånat fram en mörk decemberkväll i Västerås. Jag skulle ringa och låtsas att jag var en potentiell kund som ville sälja ett par skidor. Efter några signaler svarade Doug’s fru Cathie på andra sidan linjen. Jag försökte att inte låta nervös och sade helt enkelt att jag ville tala med Doug. Mitt namn var Dave och jag hade fått hans nummer av en bekant som hade sagt att han köpte begagnad skidutrustning. Jag hade ju ett par Völkl Manta skidor från förra säsongen som jag nu ville sälja. ”Åhå… vilket längd är det på de skidorna?” svarade Doug. ”Jadu… jag vet inte helt exakt… 177:or har jag för mig!” blev mitt svar efter viss tvekan. Min hållpunkt var att jag bodde temporärt i Fernie (detta var ju åtminstone ingen lögn) och att bara om han hade vägarna förbi så kunde han ju kika på skidorna nån dag. Det lät som en bra plan tyckte Doug. En vecka gick och ingen Doug hörde av sig eller dök upp. Då ringde han istället. Han frågade ännu en gång om jag hade kvar skidorna och om jag fortfarande ville sälja dem. Svaret var ju ja och denna gång trodde han att han skulle komma in nån gång under veckan, antingen på tisdag eller på torsdag.

En av de sakerna som Doug öppnade mina skidor för var telemarksåkning. Både han själv som hans fru och båda hans vuxna söner var och jag antar är fortfarande duktiga telemarksåkare. Efter några veckors åkning lurade han tillslut på mig och min kompis Victor varsitt par telemarksskidor och löshälen var ett faktum. Det var svårt. Helt klart, men efter ett tag började åtminstone pisterna att kännas ok. Min kommentar till mig själv var att detta var något värt att undersöka närmare. När så många, långa kafferaster på Bombardier i Västerås spenderades med de två rutinerade telemarkarna Björn och Max var det svårt att hålla emot. Inte bara en eller två gånger utfördes undervisning på barmark om hur man skulle ta en perfekta telemarkssvängen. Eller som vi säger häromkring, ”Drop your knee, not the bomb!”.

Ja, nu blir det ju då till att släppa åtminstone en liten bomb. Hela tiden här i Kanada har min häl varit lös. Detta är nu inte något konstigt uttryck för att jag har ränt runt till alla flickorna i byn utan för att även jag har sällat mig till den skara som fäller ena knät när man skall svänga. Kort innan resan företogs konverterades mina gamla trotjänare från 2007, mina ”Purple Haze” till telemarksskidor med NTN-bindningar från Rottefella. Jag räknade upp fördelarna för mig själv många gånger:

- Att vara telemarksåkare är lite som att vara med i en exklusiv klubb på berget. Lite som att ha en motorcykel, på samma sätt så hälsar man alltid på alla andra som har en motorcykel även fast man inte känner dem. Eller som att ha mustasch eller skägg. Och vem vill inte vara del av en lite halvhemlig, exklusiv klubb?

- Man får slänga sig med sådana uttryck som ”Drop your knee, not the bomb!” och ”Free your heel, free your soul!”

- Det blir mycket lättare att tura då man redan har turbindningen klar och inte behöver hålla på och mickla med några insticksbindningar av rangligt stuk eller stora klumpiga hybridturbindningar från Marker.

- Det borde vara lättare att bli sponsrad som telemarksåkare då det är mycket mera ovanligt med telemarksåkare bland extremåkare.

- Själva tekniken då? Ja, den skulle väl vara en baggis! Borde ju gå att köra de stora, aggressiva surfsvängarna och bara variera svängradien lite genom att fälla ena benet.

Fri häl, fri själ

Bara för att hälen är lös betyder inte det att man inte kan bjuda på en älg när kameran åker fram

Varför jag dyster? Jag vet faktiskt inte, jag var egentligen jävligt glad när bilden togs. Men man ser ju inte tuff ut om man ler, eller?

Det som skulle bli säsongens kanske hittills bästa åk. Ner för den beryktade Ormkammen i utkanten av Fernie's skidområde.

Nu sitter jag här med något slags facit i hand. Närmare 30 skiddagar har spenderats på telemarksskidorna. Har jag lyckats med mitt skapligt naiva mål att utveckla telemarksåkningen? Nja, inte precis. Har jag lyckats bli en telemarksåkare då åtminstone? Skulle inte nog inte säga det heller. Sanningen är att de bindningarna som jag har är så pass styva att det går ganska skapligt att köra vanliga parallellsvängar på dem också. Med det menas att det är som att köra parallellt med den lilla twisten att när som helst kan spetsarna gräva in sig och framåtvolten är ett faktum. Således har jag blivit ganska duktig på mer eller mindre ofrivilliga framåtvolter på mer eller mindre lämpliga ställen. Men framförallt har detta telemarksexperiment gett mig något mycket viktigare. Ödmjukhet. En ödmjukhet i backen som jag tidigare saknade. Jag hyser nu en otroligt mycket större respekt för dem som faktiskt kan köra telemark på ett vettigt sätt då jag vet precis hur svårt det faktiskt är. Samtidigt har det också gett mig en ödmjukhet till min egen åkning. Från att ha varit en av de som varit kaxigast i backen har jag här fått ett nytt öknamn; ”Plogen”. Inte för att jag plogar mig ner utan för att jag ganska ofta skrotar mitt i en brant och tar med mig hela bergssidans snö i fallet. Telemarksåkningen, eller ja, parallellåkningen med telemarksbindningar har också gett mig en vidare insikt i utförsåkningens stora värld. Så jag ångrar inget. Det har funnits tillfällen då jag vrålat och skrikit halsen ur mig när jag vet hur bra jag borde ha tagit en brant när jag nu i själva verket har kört som en gammal grek på bakfyllan med löshäl. Men i slutändan tror jag ändå att erfarenheterna jag fått är väldigt nyttiga. Så till nästa etapp vill jag verkligen försöka få med mig både mina vanliga skidor och telemarksskidorna. I den ordningen. Jag är inte redo att ge upp telemarksåkningen ännu men jag tror inte att jag är riktigt redo att ta den fullt ut ännu. För mig handlar skidåkning just nu om att lägga stora, surfande svängar ner för branter med bra snö för att sedan gå över till hoppande, parerande svängar när det blir tajt skog eller puckelpist. Och detta är baskemig inte lätt på telemark!

Svepande pudersvängar, löshälen till trots

Ännu lite mera lössnö här

Mellan två granar

Sesådär var en bättre nuna en puderdag som denna!

Trots puderbilderna var dagens åkning ganska tjuvtjock. Snön var riktigt tung och blöt och nere på botten regnade det. Jag lyckades med att gräva in en skida i en snöhög och som så många gånger förr utföra min berömda framåtvolt. Dock ville inte mina skidglasögon vara med denna gången utan de kastade in handduken. Något som gjorde mig så förbannad att jag i princip avslutade skiddagen där och då. Något åk till blev det med lånade glasögon men i det tråkiga vädret och med dyblöt overall kändes det inte lönt att fortsätta. Efter att ha konsulterat med en av de lokala skidbutikerna verkar det dock som att jag borde kunna få nya glasögon på garanti (hoppas jag verkligen då det var Smith’s top of the line modell och de är bara en månad gamla). Så nu efter att ha fått en lur, en lunch och en kaffe är humöret bra igen. Jakten på Doug fortsätter och förhoppningsvis skrivs nästa inlägg i närvaro av den store läromästaren i utkanten av Cranbrook. I vilket fall blir det Tintin-flyg strax över bergstopparna mot Vancouver på måndag. Därefter är det bara två dagar tills planet går tillbaks till den gamla världen. Mitt råd till alla nyfikna kids där ute, Free your heel, free your soul!

Fear and loathing in Fernie

Ja, det kanske inte var den bästa titeln på just detta blogginlägg då den betyder "Rädsla och avsky i Fernie". Så frukansvärt mycket rädsla och avsky har det inte varit i Fernie de senaste dagarna. Men det är en halvlustig filmreferens och den har ett skönt swag till sig så det får fan duga. Och så finns det en bild också.

Nu får det dock vara slutflummat för ögonblicket. Istället tänkte jag försöka mig på att skildra vad som har hänt de senaste dagarna. Sist jag skrev så var jag i något slags "ready state" för att börja fundera på att börja tänka på att förbereda mig på att kanske gå på en viss fest. Allting var fortfarande mycket osäkert. Kvällen förblev relativt förvirrad och osäker (allting är som vanligt då) men en sak som var säker var att fest det blev det... Festen tog plats i den smått legendariska "flyktingförläggningen för svenskar", alias huset där ett av svenskgängen bor uppe på Ridgemont. Jag var vid min ankomst till huset, som ligger en bit ifrån centrum, redan alldeles lagom marinerad. Min första kommentar blev således "jävlar vad mycket folk det var här!". Svaret jag fick av en av tjejerna som bodde där var "jasså, tycker du det? Det brukar vara MYCKET mer! Men det kanske blir bättre lite senare under kvällen!". Jag tyckte att det redan var jävligt bra drag men ännu bättre skulle det bli. Det var en ganska konstig känsla att vara på en husfest så långt bort från Sverige och där är ca 50 pers som alla pratar svenska. Det fanns en och annan engelsktalande också men den stora majoriteten var svennar.

Någon gång under kvällen började jag snacka med en skön snubbe som jag tyckte var så jävla lik Mick Jagger. Då jag tyckte detta faktum var så jävla kul bangade jag inte när han frågade om jag ville haka på och bada bubbelbad med honom och några andra. De exakta detaljerna kring badet var vid den tidpunkten inte helt kända men vem vill inte bada bubbelbad med Mick fucking Jagger? Så det var bara att ta den långa promenaden förbi vandrarhemmet och sen vidare med hela truppen. Det var en bra bit till det här stället där man kunde bada. Tydligen var det någon pool som tillhörde något motell men där man kunde komma in. Jag tyckte för stunden att det hela var en lysande idé. Vi kom fram till det beryktade motellet och fann där också dörren till poolen. Mick, som egentligen heter Anton, klev in och vred bort säkerhetskameran som övervakade poolen, som brukligt är. Vi stod som bäst på och började känna på vattnet och förbereda oss för att kliva i när någon harklar sig bakom oss. Där står nån slags förman från motellet och kollar på oss med en väldigt frågande min. "Eh, what are you guys doing?". "Erhm... where just... checking the water temperature!" sade Anton när vi båda stod där med varsin handduk under armen. "Ok? Do you live at the motel?" replikerade mannen. "Well... no, not really. I suppose we should be leaving now..." sade Anton varpå föreståndaren mer eller mindre bara nickade instämmande. Vi gled smidigt ut och fortsatte som om ingenting hade hänt.

Morgonen efteråt vaknade jag upp av att en karl stod och sträckte fram handen åt mig. "Tjenare, vem fan är du?". Jag fattade handen och försökte förklara mig. Jag hade vaknat upp i en annan bummarkvart i ett område som heter Riverside (mother f-er!). Där bodde ett helt gäng sköna svenska skidluffare. Då en av dem hade lyckats med att kvadda gängets bil var nån av dem tvungen att åka ner till Cranbrook och snacka med mekanikern som skulle fixa bilen. Efter en stunds dividerande blev det istället fyra stycken, inklusive undertecknad, som åkte på en liten roadtrip till stora staden. Vädret var riktigt trevligt och nere i Cranbrook spirade våren. Vi passade på att fira detta med ett besök på KFC. Det finns ingen bättre sätt att känna sig som en äcklig, fet, sunkig men jävligt mätt västerlänning än att gå på ett KFC och smälla i sig en hink kyckling. Med motsvarande 4 kycklingar (var) i magen så rullade vi vidare och spanade in några butiker innan vi drog oss tillbaks mot Fernie. 

On the road again

Bilskrot'n och verkstaden där den kvaddade bilen skulle fixas

Tre blivande västerländska tjockisar på KFC. Mick Jagger alias Anton till höger i bild.

Keep on truckin'

Och så lite poserande hanns det med också. Notera att lysena, ljusförhållandena till trots, är påslagna.

Nu har jag precis avslutat min ceasarsallad som blev mitt sätt försöka tackla bakfyllan. Ja, det blev ytterligare lite slirande igår. Rödtjut... alltid det jävla rödtjutet. Det var husfest hos ett annat gäng skidluffare och det bangar man ju inte på. Tema fulast utklädnad. Då jag inte riktigt tänkte på att ta med mig hela utklädnadsgarderoben vid min överfart blev det till att improvisera. Nån form av skibumvariant av Axel från "A Clockwork Orange" fick det bli. Så det som skulle bli bara en kort titt förbi blev väl mera av en regelrätt festkväll. Åkningsmässigt har det varit ganska tråkiga förhållanden de senaste dagarna. Det känns som att så gott som hela Fernie's skidluffarpopulation har gått in i nån slags dvala i väntan på nästa stora dump. Sen kan det också vara att alla är utslagna efter de senaste dagarnas hålligång. Kan väl då också för dokumentationens skull nämna att jag har anmält mig till Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning i RIksgränsen. Efter lite påtryckning från min ständige vapendragare, och redan till NM anmälda, Eric "Slugger" Schelin så gjorde jag också slag i saken. Så nu blir det "Slugger" och "Madman" som kommer duellera på Nordalfjällets exponerade branter!

Axel i egen hög person. Till och med rödtjutet lyckades visst få vara med på bilden.

Svenska skidluffare, nationens stolthet!

Här kom så bilden, Fear and loathing in Fernie!

Ja fan vilket drag det blev på festen. Tyler längst bak i bilden hade också lyckats med en skön utklädnad.

Så snart skall jag tillsammans med en annan svensk, en norrköpingsbo vid namn Alexander, göra det man gör i Kanada när man inte åker skidor, festar, käkar ceasarsallad eller går på hockey. Man går och badar i det lokala äventyrsbadet. Det är lite som att varje svensk skithåla har en hygglig pizzeria med så gott som italiensk pizza, i Kanada har varje liten skithåla ett eget äventyrsbadhus. Så tills nästa gång, simma lungt och Bert, glöm nu inte att städa ditt rum!