Bèche, nostalgi, valborg, bärtz

"- Hej! Hur går du tänkt göra med bärtz? Om du vill får du gärna köpa åt mig också :-)
- Haha menar du bärge? Jag ska lösa det idag, någon speciell du vill ha eller räcker det med bärssch?
- Bärge? Det tror jag inte att jag menar. Det går utmärkt med bärsch."


                          Björnen och Josef-Boritz diskuterar valborgsplaner och bärs


Som många gånger tidigare sitter vederbörande med en förvirrad blick och stirrar in i datorskärmen. Jag noterar ganska neutralt för mig själv att det var över en vecka sedan jag skrev det sista inlägget på denna så otroligt eminenta blogg. Och ja, det tidigare innehöll några uns av ironi. Det tidigare inlägget innehöll mängder av spännande resor och färgstarka bilder från centraleuropeiska hufvudstäder och en glad skit som heter Henning. Detta inlägg kommer nog mest att handla om samma sak som Björn och Josef diskuterade per sms några dagar innan Valborgsmässoafton. Det har blivit mycket bèche den senaste tiden. Och dels av den anledning är minnet lite av det dimmigare slaget. Men det skall det ju också vara såhär dagarna efter ett korrekt utfört Valborg i Uppsala!


Jag skall trots en väl tilltagen dimma försöka minnas vad jag har ägnat mig åt den sista tiden. I det här fallet brukar de bilderna jag har på kameran vara till stor hjälp. Nu är det bara det att den kameran som jag brukar använda och som har blivit lite av min trognaste följeslagare på mina äventyr är precis inskickad på service. Därför fick jag gräva fram en gammal fotoburk för att försöka utföra lite dokumentation. Kombinationen nygammal kamera och en större mängd bärtz ledde till att jag under större delen av veckan misslyckades med att ta nå bilder där det faktiskt gick att se vad som fanns på dem. När jag nu grävde i minneskortet som satt i kameran var det som att ta en tur tillbaks till en svunnen tid. En tid av mera berge, berg, studentoveraller och väl tilltagna lödningssessioner mitt i natten. Även mitt gamla, och åtminstone i vissa kretsar, legendariska Flogstarum hade fastnat på plåten. Ja, bara för att kompensera för den annars ganska stora bristen på fotomaterial så kan jag inte låta bli att lägga upp några av dessa glömda alster här på bloggen. Så håll i er nu, här kommer mitt liv mellan 2009-2010 presenterat i nio väl valda bilder!

En mallig ägare tar bilder på sin malliga 535a en sensommarkväll på Öland

Ute och okynneskör i samma bil på ödevägarna i djupaste Bergslagen

Emil Eriksson visar hur stolt en förstagångsfadder kan vara under UTN's mottagning 2009

Ett väl tilltaget spritförråd hösten 2009. Har både utökats och uttunnats sedan dess.

Mitt kära Flogstarum i all sin prakt

Eric "Slugger" Schelin en kall januaridag i Romme Alpin 2010

Emil Eriksson visar hur kul han tycker det är att sitta och plugga till omtenta i Transformmetoder under jullovet 2009-2010

Hemmakväll med lödkolven nån gång hösten 2010

Nån skumskön snubbe dricker sprit ur ett gosedjur under Sjöslaget 2010.

Nu när vi har nostalgin avklarad kan vi istället gå på den senaste veckan. Jag anlände till Uppsala i torsdags och intog Björnens lägenhet i Blodstenen. Björn som tidigare bodde på Rackarberget kan nog ganska mycket ta kredit för att ha varit den som på riktigt introducerade mig till Uppsala. Då som nu bodde och pluggade han i den beryktade staden och jag kom till honom sökandes äventyr och visdom. Äventyret denna torsdag skedde på Stockholms nations klubb som dagen till ära hade öppet en timme extra. "Storstocken" för de som är från stan. Stocken bjöd på den vanliga kombinationen av bra ös och folk med lite för inbakade och inoljade frisyrer. De första tjugo minuterna var enligt mitt tycke riktigt bra men efter detta började synintrycken av de inbakade frisyrerna att bli väl påtagliga. Därefter gick det snabbt utförs. Nej, denna kvällen blev inte jättebra. Kvällen som följde blev dock desto bättre. Förfesten bestod i att en samling av glada skitar hade en ganska väl tilltagen förfest hos Björnen i Bloidstenen för att sedan rulla ner till Flogsta höghus. Det var nämligen fest i min gamla korridor och jag var hedersgäst. Något sådant kunde ju inte missas för allt i världen! Så bara tre timmar efter att festen hade börjat knackade vi på dörren till Flogsta 6:3 för att möta kärleken som bara finns mellan gamla korridorskamrater. Vi stannade där ett kort tag och lät gruppen av de glada skitarna växa till sig innan hela sällskapet drogo ner på stan. Värmlands nation var målet. Öknamnet för denna klubb lämpar sig nog inte för en sådan välstädad blogg som denna. Men vilket ös. Ja, det som inte fanns på Stocken fanns helt klart på Sper... Värmlands. Dock är en exakt återgivelse av kvällen något för kvällspressen så den skall vi hålla oss ifrån.

En ny dag grydde även nästa följande morgon och detta faktum var ju bara det i sig värt att fira. Ja, är det Valborgstider så är det och ingen fest blir bra utan en rejäl förfest. Så för tredje dagen i rad plockades plattan med bäsch fram. Efter en promenad från Bloidstenen till Rackarbacken mötte vi upp med en av de levande legenderna i gänget, Nils Armando Mattias Valenzuela Åkesson. Bland sina vänner oftast bara kallad "Åke". Åke hade suttit hela eftermiddagen och druckit folköl och kollat på videos på tuben på kvinnor från Karibien som dansar på en strand. Stämningen var alltså på topp. Åke hade dock någonting att bevisa. Han hade varit med oss alla de båda tidigare kvällarna men av olika anledningar ballat ur mer eller mindre tidigt under kvällen. Nu lovade han dock oss att han tänkte visa att han faktiskt fortfarande kunde festa. Och som han gjorde det. Om föregående kvällen hade varit min kväll så var denna kväll helt klart Åkes. Efter en ganska lugn tillställning på Norrlands nations klubb så drog alla de riktiga partymänniskorna vidare till klubben Orange när Norrlands stängde portarna klockan 02. Där väntade ytterligare en timmes ös på ett litet dansgolv med en ibland väldigt tydlig lukt av metangas. Vem som var boven på golvet fick vi aldrig veta. Åke däremot gav hela golvet en uppvisning i hur man skall dansa som en gud. Tyvärr så var det vissa som inte förstod hur lyckligt lottade de var som fick vara med om detta så Åke fick gå hem ensam. Helt otroligt nog.


Efter tre dagar kände jag att det nog fick vara lite vila. Det passade sig ganska bra då jag på kvällen skulle till Stockholm för att se på de Soundtrack of Our Lives. Skulle någon mot förmodan läsa detta och inte känna till detta band så är det bara att omedelbart göra bot på detta faktum och lyssna in sig! Nu är ju musiksmak någonting väldigt subjektivt och personligt men detta band är ett så unikt band att nog alla borde ge dem en chans. Att de dessutom kanske är världens i särklass bästa live-band gör att jag aldrig missar ett tillfälle att se när de uppträder. Nu var det också väldigt speciellt då det ryktas om att detta blir deras avslutningsturné och att de därefter skall splittras. Så jag begav mig till den Kongliga Hufvudstaden och mötte där upp med min far och min bror som också skulle på konserten. Gåendes på Strandvägen såg vi en underlig lurk stå och stirra in i en soptunna som att han inte riktigt visste vad han väntade sig. Efter att han hade zoonat tillbaka till den verkliga världen och gått förbi oss knackade farsan mig häftigt på axeln. Det var Ebbot, sångaren i tidigare nämnda band, som precis hade passerat oss. Så jag under ledning av de andra lubbade ikapp honom och jag kunde inte låta bli att säga några ord. Någon vidare konversation blev det inte, Ebbot verkade skapligt bakis. Men jag fick tillfälle att säga att jag såg fram emot hans spelning och fick lyckönska honom. Jag tror och hoppas att han uppskattade mötet även fast det nog oftast inte är kul att träffa dryga fjortisfans som springer upp till en på gatan när man mest av allt bara vill koncentrera sig på sin bakfylla. Konserten var lysande. Riktigt lysande. Cirkus glödde under bandet som leverade som aldrig förr. Höjdpunkten var när Ebbot, som verkligen inte är någon liten karl, tog klivet upp på ståplatsbarriären och hoppade ut i publikhavet. Där tog han en promenad in i mitten och uppmanade sedan hela ståplatspubliken att sätta sig ner. Därefter stod han i mitten av allt och sjöng en låt. Stort Ebbot, stort!

Nordiska muséet

Djurgårdsbron i hjärtat av hufvudstaden

Bror med min sinnpaj

Så grydde även den beryktade dagen. Man skall aldrig ha förväntningar inför någonting. Det brukar oftast bara sluta med att man blir besviken. Men hur kan man låta bli att ha förväntningar för Valborg i Uppsala. Detta var dock mitt fjärde Valborg i staden så jag tror att jag ändå lyckades hålla mig ganska lugn. Det är även ganska svårt att skriva om Valborg i Uppsala då det är ett fenomen som nästan är större än livet självt. Eller nja, nu kanske jag tog i lite väl mycket. Men det är nog helt klart världens största helt spontana och oorganiserade festival som sker utan att någon organiserar den. Olika institutioner och företag har försökt att ta åt sig äran men detta är och kommer förbli en helt okontrollerbar fest av studenter, för studenter. Det bästa receptet för ett lyckat Valborg i Uppsala är ett parti goda vänner, en bag in box eller ett flak bärge, en soffa i Ekonomikumparken, bra väder och ett öppet sinne. Då brukar det gå bra. Vädret är svårt att göra någonting åt men detta året hade vi alla en enorm tur. Prognosen hade pendlat mellan 5 grader och spöregn och 25 grader och sol och det vart nog närmare det senare. Det vart åtminstone så pass varmt att man fick chansen att leka strandslusk i parken och gå omkring med bar bringa. Så bara det faktumet gör ju att Valborg känns lyckat. Som vanligt så hade jag fullt upp med att springa runt och springa in i människor som jag känner och följa med dem runt på olika konstiga upptåg. Kvällen tillbringades på en lugn och skön grillning på Uppsalas kanske mest eftertraktade balkong i en takvåning. Därefter vart det en ännu lugnare mellanfest med fotboll och mera bäsch hos Gustav med en del av gänget. Redan nu var jag rejält trött och sliten. Fyra dagar av hålligång hade satt sina spår och jag var heller inte helt kry den här dagen. Stämningen var dock på topp när vår käre vän Bros fick ett enormt raseriutbrott på tvapparaten för att hans älskade Manchester United förlorade matchen mot Manchester City. När Gustav tyckte att Bros hade skrikit tillräckligt mycket så tyckte han att det var ett bra läge att ge honom en så tilltagen örfil att det ekade mellan väggarna. Bros kontrade då med en egen örfil och hela festen höll på att urarta totalt. Dock så lyckades vi lugna ner stämningen och styra in den på mera dans och mindre fajt. När några i gruppen begav sig ner mot stan för att gå och dansa på någon klubb eller nation så drog jag, Gustav och Nicke tillbaks till lägenheten där grillningen hade varit och ägnade oss åt lite sofistikerat mingel. Vuxenpoängen haglade över oss. Men nej, det var inte anledningen. Hade jag haft lite mera geist så hade jag gärna också snörat på mig dansskorna. Men nu fick det bli en lugn Valborgsnatt.

Ekonomikumparken Valborgsmässoafton 2012

Sara öser under sin väg in i parken

Världens största oorganiserade festival?

Björn med en bärtz

Kroon och Linnea

Åke med ännu en folköl i Ekoparken. Så mycket mera Valborg blir det inte.

Bros tolkning av "Varannan vatten"-kampanjen som kördes i staden

Josef är grillmeister

Kroon visar hur man ser ut på en penthousebalkong!

Och senare under kvällen visade han hur man dricker bärge ur rör på Gustavs balkong. Något som även intresserade grannarna.

De olika stavningsvarianterna av det gammelsvenska ordet "bärs" som kom fram under helgen.

Även fast den var lugn var den efterföljande dagen av det väldigt slöa snittet. Det var inte många knop som gjordes utan större delen av första maj tillbringades i något demonstrationståg under stora banderoller, utan under täcket i Björns soffa. På kvällen kände jag mig åtminstone så pass engagerad att jag kunde ta mig till bilen och ta mig tillbaks till Västerås där jag häckar i skrivande stund. Nu menar jag inte att jag gör som fåglarna och reproducerar mig, utan jag menar att jag använder min häck att sitta på, således "häck-ar" jag. Eller som vis man en gång sade: "Jag häckar, alltså är jag!". Det mest spännande jag har åstadkommit idag var att gå runt med kikaren i mina föräldrars trädgård för att hitta något spännande att ratta in i biokulären. Då det mest spännande jag hittade var mina egna fötter och ett staket så struntade jag i det och gick in istället. Så spännande kan man ha i Västerås en onsdagseftermiddag i maj! Västerås som enligt den lokala tidningen nu skall bli en av världens mest framstående producenter av råolja, skall man tro på den senaste uppfinningen inom plaståtervinning. "Västerås - Det hållbara samhället!"