Gutta på tur

Total utmattning och smaken av öl. Efter en dag som denna tycker jag nog fan att man kan unna sig en öl. Beach 2012 får ursäkta för en dag. Ja, nu var det väl kanske inte den enda ölen som druckits denna veckan. Och inte heller den enda toppturen som gjort att man har lett fram till en öl.

Efter att ha skjutsat mina kära vänner Eric, Lif och Annika till Kirunas flygplats återvände jag till Katterjokk. Kvällen spenderades på Hotellet i Gränsen med att spana in Champions League finalen. Därefter blev det en natt slumrande innan jag gick upp för att städa ur lägenheten. Min sista tid som ensam spenderade jag som vilken annan wanna-be norrlänning som helst. Körde ut med bilen till den totala ödemarken, i mitt fall räckte det med ett par kilometrar, och tittade på utsikten. Och tog en tupplur. Sen lite mera utsikt. Och en till tupplur. Sedan var det bara att röra sig tillbaks till hotellet för lite administration. Under dagen hade jag haft flitig telefonkontakt med Simon "DOA" Ström. Förklaringen till hans öknamn lämnas nog bäst utanför detta inlägg. Jag kunde checka in mig själv och mina nya kamrater och sedan ta rummet i besittning. Sällskapet anlände senare på kvällen. Simon, Erik och "Robino". Tre glada sjömän från Kalmar. Eller ja, de studerar åtminstone där för att bli sjöfartsingenjörer. Kvällen spenderades med att höra på rövarhistorier från de sju haven och alla latrintankar som där måste tömmas. Då pojkarna hade med sig fem flak öl så hann vi även med en eller annan bärtz. Jag och Simon satte oss med topptursboken och dreglade över möjliga toppturer i området.

Bra plats för en turrlur

Topptursplanering

Dagen därpå var vädret riktigt tråkigt. Så tråkigt att alla liftarna var stängda. Vinden var påtaglig och himlen var gråare än en Energisystemares studentoverall. Efter att ha suttit inne och stirrat hela dagen kunde jag och Simon inte längre tygla turviljan. Utrustningen åkte på och vi begav oss med bilen till gränskontrollen till Norge och satte på oss stighudarna. Därefter besteg vi "Björnfjäll" som ligger precis när man kommer in i Norge. Det var väl ingen särskilt fantastisk eller otroligt upphetsande stigning men det var skönt att ändå få komma ut och röra på sig. Och så dessutom tura lite på det. Känslan av att ta sig upp för egen maskin och se det mäktiga lappländska landskapet breda ut sig bakom sig. Åket ner var verkligen inte det bästa på säsongen, snön grep tag i skidorna som Uppsalapolisen griper tag i folk som cyklar på en gågata. Men det gjorde inte så mycket. Känslan var god och den efterföljande bastun och ölen gjorde mödan värd. En viktig lärdom var dock, speciellt för herr Ström, att inte ha solglasögon på i bastun.

När den nya dagen grydde gjorde den det med besked. Blåfågel och vindstilla. Hela dagen blev en uppvisning i hur otroligt underbart Riksgränsen kan vara i maj. Jag råkade skrämma Robino och Erik så pass mycket med min lilla "pistvisning" i början att de sedan lämnade mig och Simon att leka för oss själva. Vi fortsatte att leta upp små fina drop och hängdrivor. På eftermiddagen återsamlades vi alla för att ta oss upp och bygga en liten kicker. Dock så var vädret så otroligt bra att det istället utvecklades till en afterski i solskenet utanför den gamla gränsvaktarstugan från andra världskriget. När vi tog oss ned kunde vi äntligen sammansluta med den sista sjömannen. Eller rättare sagt sjökvinnan, om vi skall vara stringenta. Karin var en gammal bekantskap för alla i gänget utom undertecknad. Då afterskin redan var i full gång kändes det dumt att avsluta den. Så vi fortsatte helt enkelt. Då säsongen nu lider mot sitt slut även här uppe i Gränsen var det personalfest denna kväll. Och då det ändå är relativt folktomt här så blev även vi bjudna till denna fest med tema "Redneck/White trash". Så vi sunkade ned oss så mycket vi kunde. Vissa mer än andra. Jag själv, Karin och Robino drog oss tillbaka när de stängde baren medan Simon och Erik blev invigda i den heliga och hemliga Cowboyklubben tillsammans med Riksgränsens hårdaste. Det vart tydligen en skapligt störd efterfest med äkta pistoler, nån sprit som hette "diablo" och de skönaste och mest udda typerna norr om Dorotea. Jag vågar inte säga för mycket då detta är ett väldigt hemligt sällskap. Men nu har grabbarna livstids medlemskap.

Strömmen på tur

Levande gränspostering

Rikets gräns

Finsk förfest innan bastu

Solglasögon i bastun må vara stiligt, men det var allt annat än bekvämt

 

 

 

Robino in Lappland

Lite reklam... eller ja, inte kommer jag få nå pengar för den vad jag vet! Men en skön bild är det.

Afterski vid gränsvaktarstugan

Mr Norrlands Guld 2012

Kaffepaus i kvällssolen

Karin höjer koncentrationsnivån på festen med några grader

Vi som inte var ute och sköt med vapen kunde ändå unna oss att vara halvskapligt fräscha dagen efter. Möjligen med undantag för Robino som inte precis mådde hallon. Vädret var dock fint så det var inget att klaga på. Efter att ha tillbringat ännu en dag med att glida omkring i solskenet beslutade sig jag, Simon och Erik att bygga den där kickern som vi tjatat om så länge. Jag får säga att den som nog vann den inofficiella tävlingen var Simon med sina "Superman"-försök. Det visade sig dock vara väldigt svårt att gå in i ett hopp med inställningen att man kommer vrålkrascha, bara för att få till en tuff pose i luften. Men ändå hatten av till dig Simon för att du försökte! Idag hade återigen vädret växlat från norrländskt till norskt. Alltså stormbyar, växlande spöregn och molnigt. Jag och Simon hade dock redan bestämt att vi nu skulle göra en ordentlig topptur och bestiga den famösa Vassi, ett mäktigt fjäll precis öster om Riksgränsen. Till en början gick allting bra. Det var uppehållsväder och växlande molnighet. Ju högre upp vi kom dock desto grinigare blev vädret. Från totalt molntäcke till kraftig vind och till sist spöregn. Spöregn i blåst och tre härliga plusgrader är inte min favorit. Speciellt inte när man skall stå ute i det i timmar med en skidoverall som inte riktigt gillar regn. Men vi tog oss upp till toppen! Tyvärr var den just då i ett stort moln så vi kunde inte se annat än välling. På vägen ner fick jag leka vänteleken ett tag medan Simon skulle byta om från turskidor till snöbräde. Ett riktigt jävla projekt och jag skakade som ett asplöv innan Simon hade lyckats få allting på rätt plats och fått snowboarden under fötterna. Nu hade jag bråttom att komma ner innan jag skulle förvandlas till en isbit. Lite för bråttom visade det sig i den tunga snön då jag ännu en gång lyckades leva upp till det gamla öknamnet från Kanada, "plogen". Med skidspetsarna nedgrävda i snön vart det tyvärr inte heller den vanliga kullerbyttan utan denna gången lyckades jag knäa mig själv rakt i plytet. Dock gjorde detta mig så förbannad att resterande delen av vägen ner gick med blixtens hastighet.

Kickerbyggande

Simon Ström tar luft...

... och landar lite opassande på ett snöblock

Strömmen spanar in utsikten

SUPERMAN!

Turmatsäck

Såhär glad kan man vara innan man börjat bestiga Vassi!

Uppförs

En fjällripa gjorde oss sällskap

Halvvägs upp och nog den bästa utsikten vi fick

Uppe på toppen

Jag kunde nå bilen och sätta mig där för att värma mig. Och trots allt, trots svordomarna och att jag frös som ett djur, och trots det dåliga vädret och att man inte såg någonting från toppen så var ändå känslan god. För så är det med turer. Det är resan som är själva målet. Ja, nog är det kul att nå toppen också...