På gränsen i Gränsen

Hur börjar man egentligen skriva ett inlägg om det som kan ha varit de mest intensiva dagarna i ens liv? Jag vet verkligen inte hur jag skall göra de rättvisa men jag skall göra mitt bästa.

Jag skulle vilja säga att dagen grydde denna ödesmättade dag. Men då det aldrig blir natt här uppe såhär års vet jag inte om man kan säga att en dag gryr. Det är nästan dag hela dygnet. Upp gick vi åtminstone efter vad som för mig var en helt acceptabel portion nattsömn. Tystnaden var påtaglig. Av oss fyra som skulle köra var det bara en som egentligen visste vad som väntade. Annika skulle köra sitt andra NM, för oss andra tre var det första gången. Frukost intogs. Lif visade hur man äter en portion gröt om man skall tävla i en av världens i särklass tuffaste skidtävlingar. Socker är nyckeln. Mycket socker. Vi drog på oss vår utrustning och jag kom på mig själv med att gång på gång kontrollera att jag verkligen hade allting jag skulle behöva. Idag var inte dagen att glömma någon vital del av utrustningen. Med bilen for vi till Riksgränsenhotellet för en kort väderuppdatering för att sedan promenera upp till första liften. Det blev lite rörigt när diverse nervösa åkare skulle försöka köa så jag råkade hamna lite bakom de andra. För att få någon att åka lift med frågade jag bara rakt ut om det inte var någon som kunde tänka sig att åka upp med mig. "Jo, jag kan väl göra det" svarade en kvinna precis bakom mig. Vi satte oss i liften. Jag, och Jeanette Hargin. För de som inte vet det är det en av världens bästa skidåkare. Vinnare av Freeride World Tour och en i den legendariska Hargin-syskonskaran. Så där satt jag, en amatörskidåkare från Västerås och småpratade om vitt och brett med den totala världseliten. Det visade sig att hon inte skulle tävla detta året för hon hade blivit tillfrågad att döma den alpina herrklassen i tävlingen. Vi kom upp och hon önskade mig lycka till. Det där är Riksgränsen i ett nötskal.

När jag tagit hittat mina kamrater igen så tog vi oss så snabbt som möjligt fram till "Insteget" vid Nordalsfjäll. Där skyndade vi oss att utföra den 20 minuter långa boot-hiken upp till toppen för att sedan reka det som skulle vara kvalåket. Det väldigt branta åket "Sadeln" på framsidan av Nordalsfjäll. Då jag var lite förvirrad över vart man skulle köra så frågade jag bokstavligt talat en jeppe som stod lite högre upp. Det var Jeppe Rönnbäck. Åkfacet var helt fullt av skid-, telemark- och snowboardåkare som försökte hitta någon bra linje att köra. Då det var ganska få klippor flockades snabbt större delen av åkarna runt dessa. Det var förbjudet att provköra något utan man fick bara hasa sig ner och gå runt i facet för att reka. Efter en ganska kort stund började det dra ihop sig mot tävlingsstart varpå jag och Annika drog oss ned till de i snön byggda läktarna. Eric och Lif fick väldigt bråttom att springa upp då de hade tidiga startnummer, 29 respektive 31. Annika hade 104 och jag själv lyckades få mig ett riktigt sent startnummer; 171. Bra på så sätt att man hinner kolla vad alla andra kör. Dåligt på så sätt att man med stor sannolikhet blir mera nervös än om man får det överstökat snabbt, plus att en stor del av all snö kommer bli helt uppkörd och pucklig. Men det var inte så mycket att göra åt saken. Först ut var således Lifen. Vi kan bara säga att han inte hade den bästa turen under sitt åk. Han lyckades med den då hittills bästa vurpan efter ett klippdropp och den dumdryga kommentatorn kunde bara få ur sig ett "ööööh... okej?". Inte heller kunde han uttala hans namn rätt. Det var nog den mest felaktiga tolkningen hittills. Ny var den ju dock iaf och det är ju alltid något.

Eric "Slugger" Schelin var näste man till rakning. Jag fick höra när han hade kommit ner att han inte var så nervös eftersom han helt enkelt inte hann bli nervös. Han råkade slarva bort tiden en smula så helt plötsligt var det nästan hans tur och han fick bokstavligt talat kasta på sig utrustningen. Den som var mest nervös var nog jag. Men det fanns ingen anledning. Eric körde sitt bästa åk någonsin. Det var riktigt, riktigt snyggt. Först en snabb, aggressiv nedstigning för den första branta delen av åket, sedan ett kontrollerat dropp utför en hängdriva med perfekt stompad landning. Därefter ut till skiers-right och ett 6 meters dropp ut för samma klippa som Lifen klotade på. Men det gjorde inte Schelin utan han stompade även denna landning och avslutade åket med en snygg elva ut för en liten sten som han hoppade över till publikens jubel. Vi återförenades i glädje och Eric var mer än nöjd med sitt åk. Sedan var det Annikas tur att bege sig upp för Nordal och förbereda sig för sitt åk. Och även det gick bra. När vi kollade på filmerna från åken så hoppades jag att det var jag som åkte, när det i själva verket var Annika. Och det är ett VÄLDIGT gott betyg från mig! Hon gjorde ett riktigt snyggt tekniskt åk utan någon tvekan. Och så var det så bara jag kvar. Jag hann precis prata kort med Annika innan jag satte skidorna under fötterna och stakade mig fram till den närmsta "bestigningsstigen". Där träffade jag en annan yngling vid namn Jocke som visade sig ha ett liknande startnummer. Så vi beslutade oss för att hålla varandra i handen om det skulle bli för läskigt vid starten. Stigningen gick bra och helt plötsligt så stod man där. En kort väntan och lite stretching. Sen stod man vid flaggorna och hörde det man väntat på. "Fredrik Trella, rider ready, rider GO!". Faktiskt var jag inte så väldigt nervös. Jag var tvärtom konstigt lugn med tanke på omständigheterna. Jag försökte bara koncentrera mig på vart jag skulle åka. Ja, nog var det en viss mängd adrenalin i min kropp just nu...

Jag hade tänkt köra nästan exakt samma linje som Eric. Efter tips från både han och Lif om att det var grymt brant att köra och att man skulle försöka hålla farten nere såg jag till att svänga mycket och köra kontrollerat. Man skall inte skylla på nått, men det var trist att det var flatljus när jag körde. Det gjorde att jag missade stället där jag tänkte köra hängdrivan och fick ett alldeles för litet dropp. Dock så landade jag och kunde sätta kurs med några snabba svängar mot "Åka Skidor"-klippan. Här drog jag mitt trumfkort. En rejäl "Älgen" fick pryda mitt klippdropp och därefter satt landningen som en smäck. "Fan vad bra!" hann jag tänka när det jävliga inträffade. Den klistriga snön nere i sista flacka delen av åket tog tag i min vänstra skida. Då det nu gick väldigt fort så kunde jag inte göra så mycket annat än att följa med runt och kraschen var ett faktum. Jag kom upp precis efteråt och stod fortfarande på skidorna men kraschen var svår att bortförklara. Det var så nära. Det syntes också på poängen. Jag blev väl inte krossad och jag var inte sämst men jag kan inte påstå att det gick så bra. Men det var också min första tävling och allting är en lärdom. Jag kan åtminstone nu säga att jag är rankad som 92:a bästa manliga extremskidåkare i Norden. Mellan tummen och pekfingret. Herr Schelin lyckades desto bättre. 68:e plats och en riktigt hygglig poäng från de stenhårda domarna. Även Annika lyckades bra. Och vad beträffar Lifen kan han nu titulera sig som Nordens sämsta bästa snowboardåkare. Jag tycker nog att det i poängsättningen var alldeles för mycket fokus på att bara köra fort och droppa stort. Hade jag fått bestämma hade mycket mera av fokus legat på lekfullhet, kreativitet och roliga linjeval. Även teknik och "snygg åkstil" borde premieras. Som det är nu känns det lite som att det inte är skidåkning det handlar om ibland, utan mera någon form av "freakshow" där den som utsätter sig för den största faran och överlever vinner. Men det är svårt att göra någonting åt, det är så sporten ser ut. Det är en bedömningssport och de som gör bedömningen är bara människor med egna partiska åsikter. Det är bara att acceptera. Jag kommer verkligen att föröka igen, detta var inte min sista tävling i extremskidåkning!

Utsikt från balkongen

Idolkort på Lif nummer 1: "Balaklava-Eastwood"

Idolkort på Lif nummer 2: "Assman-Lif"

Idolkort på Lif nummer 3: "NM-frukost"

Gänget med den höga peppen!

Samlade uppe på Nordalsfjäll

Åkarna rekar "Sadeln" på Nordalsfjäll

Ett litet dropp

Kanske den godaste ölen jag druckit efter en skiddag

Då ingen av oss gick till final kunde vi istället lugna ner oss och ömsom åka själva och ömsom titta på de som åkte finalen. Man märkte genast en enorm klasskillnad i åkningen när finalerna drog igång. 20 meters klippdropp, vansinniga elvor och bakåtvolter ut för dropp, allt fanns där. Det var väldigt kul att se den absoluta toppnivån som skidåkningen ligger på just nu. När man också har Annika i gänget så hamnar man väldigt lätt i intressanta kretsar. Hon har den egenskapen att man inte kan gå mer än tio meter med henne här uppe utan att hon träffar någon som hon känner på något sätt. Så där går man och hon ropar "hej" till ytterligare en av Sveriges absoluta skidelit och ställer sig och pratar gamla minnen. Jag fick intrycket att hon känner åtminstone 50% av Sveriges extremåkningselit. Vi har haft en väldig tur med vädret här tills idag. Det gjorde att vi efter att ha åkt skidor en av dagarna inte kände oss riktigt nöjda när liftarna stängde. Så vi for hem till Katterjokk och vilade upp oss några timmar och fyllde på energiförråden. Sedan kokade vi te och denna hälldes i en termos. När så klockan slog 22 tog sig jag, Annika och Eric ut till bilen med full skid- och turutrustning. Jag tog till och med fram mina telemarkslaggar för att kunna inviga turläget på dessa. Lifen stannade hemma och kollade på "Jersey Shore". Ja, det där var lite elakt sagt. Den främsta anledningen var att han inte hade någon turutrustning. Efter denna gång tror vi dock alla att han kommer skaffa det.

Strandad "Älgen"

Annika visar hur man skall åka brant

Min kompis Jocke från starten dök upp och åkte med oss

Utsikten från "aphyllan"

Skapligt hård åkare. Kör storberg med ett ben och en skida. Han körde även NM...

Eric skjuter upp lite fin sorbetsnö

Riksgränsen signerat Trella

Det är underbart att tura. Men det är inte alltid det är såhär bra. Det är inte alltid man får en rysning som går genom hela kroppen och man får kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att inte börja gråta av glädje. Vi parkerade bilen uppe vid Katterjokks turiststation vid järnvägen och började gå. Först till fots, sedan till skidor, till sist med hudarna på. Vi hade åkt ut lite på måfå och hoppats på att det ändå skulle vara hyggligt. När vi så håller på att bestiga märker vi vad som håller på att hända. Solen håller precis på att bryta igenom och komma under den smala molnbanken vid horisonten. Sakta men säkert började hela det mäktiga sceneriet dränkas i ett skiftande orange- och lilafärgat skimmer. Nu trodde jag att det var något fel. Det kunde inte vara sant. Det måste vara en dröm. Eller hade jag dött och hamnat i himmelriket? Eller var den ett parallellt universum jag kommit till? För inte kan någonting nånsin vara såhär vackert? Det går inte att beskriva de känslorna som jag, och jag tror de andra också kände. Vi skyndade med hudarna och besteg den toppen vi hade siktat på. Precis när vi gjorde den sista stigningen bröt solen igenom helt. Och guds rike uppenbarade sig. Ja, det var nästan så att man blev religiös. Det var en närmast religiös upplevelse. Att bara slump, erosion och evolution skulle ha kunnat skapa något såhär fulländat, det var väldigt svårt att tro. Där uppe satt vi alla tre efter vår bestigning, helt mållösa och bara stirrade. Som jag sa när jag kom upp: "om jag bara fick återuppleva tio ögonblick från mitt liv så skulle det här vara ett av dem!". Vi åt våra medtagna kanelbullar och drack teet ut termosen innan det började bli dags att åka ner. Solen hade nu gått under bergen vid horisonten. Åket ner var inte det bästa jag har gjort, skaren låg ganska tjock på de flesta ställen. Men det gjorde absolut ingenting. Vi tog oss ner på en bråkdel av tiden som det tagit oss att ta oss upp och tog sedan bilen tillbaks till vår lägenhet och Lif. Lifen hade suttit och berusat sig och sa bara: "det här har varit en av de tio bästa kvällarna i mitt liv!".

Midnattssol i Riksgränsen

Annika och Eric

Eric och jag i turläge

Och så kom solen fram...

Eric Schelin - Mellan två tankar i Riksgränsen

Tiden gick fort med skidåkning blandat med galna upptåg och snart var det dags för avslutningskvällen. Den legendariska "NM banketten" där alla som har ställt upp i tävlingen äter en fin middag tillsammans för att sedan ösa järnet natten lång på "Grönan". Så där var man själv. Mitt ibland en stor del av den absoluta världseliten inom extremskidåkning. Hela NM upplevelsen är lite som att någon som är fotbollsfanatiker skulle få chansen att spela en match tillsammans med Zlatan, Zidane och Messi och sedan på kvällen få käka middag med dem och sedan festa tillsammans. Jag tror att detta är ganska unikt. Och vad gäller öset på kvällen så låter jag nog kvällens bilder tala för sig själva...

Pallplatserna i den alpina herrklassen med Wille Lindberg på tronen och Mattias Hargin som tvåa

Jag frågade världens i särklass bästa telemarksåkare och en av världens mest fulländade extremskidåkare Joonas Karhumaa om han inte ville hänga med mig och ta en två-åtta ur bakluckan på V70n. Så där stod vi.

Kenta Gustavsson har återuppstått!

Jag och Lif under banketten

Lif träffar sin nye idol; "Alex" med Riksgränsens finaste skägg.

I Albins ord: "den där é fan inte helt lugn alltså!"

Panco Snöfall och Per Jonsson i en fylledispyt. Och Lif.

Jag och världens mest legendariska skibum; "Panco Snöfall". Precis som jultomten finns det folk som inte ens tror att han existerar. Här har jag ett ganska bra bevis. Bilderna börjar nu bli lite dimmiga, precis som de flesta av de medverkande på festen.

Har var det ÖS!

Henrik Windstedt, världens kanske genom tiderna bästa extremskidåkare och vinnare av Freeride World Tour snor mina brillor...

Man kan säga att det har varit en ganska lugn stämning i Gränsen idag. Henrik Windstedt har inte synts till sedan han bars iväg av en nästan lika berusad Mattias Hargin och Wille Lindberg. Jeppe Rönnbäck håller sig också gömd. Kanske han ångrar att han tog av sig till bara mässingen och gjorde nån ganska utmanande dans som innebar att han smorde in sig själv med sitt eget svett på dansgolvet? Det får vi kanske aldrig veta...