Ett (för mig) nyktert bröllop och en rejäl bilfärd

"- Det är ju lite jobbigt när snön är såhär rutten. Lite tärningsspel men... det ska bli kul."
                                                Jesper Rönnbäck diskuterar förhållandena 
                                                inför NM i Extremskidåkning 2006

140 mil i en svettig V70 är mycket även för den bästa av hästar. När man så inte är någon häst utan en liten nybliven 24-åring spoling med två par stora skidor i bakluckan känns världen lika stor och främmande som den måste ha gjort den där dagen för exakt 24 år sedan. Sverige är stort. När man flyger så får man inte riktigt den korrekta uppfattningen av hur långt man egentligen har färdats. Detta är min tredje tur till Riksgränsen men den enda gången då jag har fått den ödmjukheten som resan förtjänar.

Valborgsfirande i Uppsala tar på krafterna. Nu är man ju heller ingen någon ung man längre. Eller jo, det är man nog ett bra tag till. Men någon fräsch man var man åtminstone icke efter den senaste sejouren i Uppsala. Jag var så pass sliten att jag bestämde mig för att lägga spriten på hyllan för en tid. Dels för att ge min stackars kropp någon chans att återhämta sig inför den stora tävlingen och dels för att på något sätt bevisa för mig själv att jag kan. Att vara nykter i veckan när man sitter hemma och räknar fläckarna på väggen är inte så mycket utmaning för mig. Den stora utmaningen kommer när det återigen börjar plinga i yuppienallen av alla skamliga förfestförslag på lördagseftermiddagen. Denna gång skulle det hela dock bli lite speciellt. Jag bestämde tillsammans med min medbrottsling Björn att han och jag skulle göra det mest vågade man kan göra här i världen (Ja, kanske förutom att överskatta sin skidåkarförmåga och ställa upp i NM då...). Vi beslutade att när lördagen kom så skulle vi två ta ett kliv ut i det okända och ökända, vara nyktra på krogen. Sist jag var nykter på en nattklubb var för drygt fyra år sedan. Jag minns inte vilken det var men skulle tro att det var en av de mera snuskiga av Västerås hak. Den gången lovade jag åtminstone mig själv att jag aldrig mer skulle gå nykter på ett dylikt ställe. Så satt jag här i V70n, som så många gånger förr med "Dynamite Dance"-skivan från 1993 på högsta volym. Björn var het och jag var nervös. Som tur var hade Björnen varit med förr och kunde lova mig att han skulle hålla mig i handen hela kvällen och mota bort eventuella aggressiva, vodkastinna alfahannar. Förr en gångs skull behövde jag inte skärpa mig till max för att kunna ta mig förbi vakten. Han öppnade på repet och jag tog klivet in i det okända...


Det som jag trodde skulle bli ett antiklimax blev istället en riktig höjdarkväll. Att vara nykter på krogen var inte alls som jag minns det. Istället för att känna sig konstig, pinsam och out-of-place så kände jag mig bara jävligt skarp och med i gemet. Man får en sån edge på alla som är fulla när man själv kan observera och iaktta små subtila detaljer och hintar, när ens stupfulla dito inte ens vet vart han har sina egna ben. Det var ju också en grej värd att notera. I nyktert skick så kunde man även utföra de mera avancerade dansrörelserna utan att riskera att tappa balansen och rasa igenom hela dansgolvet. Fördelarna var många. Låt oss summera:
- Bättre skärpa (både syn och intellekt)
- Lättare att utföra avancerade dancemoves
- Billigare
- Enklare att förfesta, man behöver inte ha någon lång förfest och sitta och marinera sig. Man är ju redan klar när man kommer till förfesten.
- Man kan ta bilen till OCH från krogen. Detta är också ett ganska starkt kvart-i-två-raggningsargument.

Västerås by night

Det som skulle sen ha varit en lugn vecka som mest skulle ha tillbringats med att slå dank blev istället något helt annat. Fredagen innan denna veckan ringde min chef på Bombardier och frågade om jag inte hade lust att komma in och testa lite inför en pressad release. Det är ju ingen hemlighet att min likviditet nästan har likviderats den gångna säsongen så ett tillskott till kassan är alltid önskvärt. Skuldsatt är jag och frihet är mitt mål så jag lyssnade på vår forne statsminister Göran Persons visdomsord: "Den som är satt i skuld är inte fri", och gick till jobbet för en vecka. Det blev ett väldigt kärt återseende med mina gamla kollegor och vänner. Lite väl kärt ibland då jag faktiskt får erkänna att effektiviteten ibland inte var den bästa från min sida. Men jobbet blev gjort och det känns bra med en liten uppvärmning och uppfräschning inför sommarens utmaningar och skandaler. Det fick dock räcka med en vecka denna gången. Bombardier är ju trots allt ett aktiebolag och man vill ju inte dra ner aktien alldeles för mycket med en långvarig närvaro.

Efter en veckas jobb blev det om möjligt ännu mera intensivt. Lördagen var min födelsedag. Ja, jag säger som jag gjort till de flesta redan: det är nog inte mest jag som borde uppmärksammas här utan min mor. Jag gjorde liksom inte så mycket. Födelsedagen var dock inte den stora headlinern denna dag utan det var något mycket större. Mitt första bröllop! Ja, det var inte jag som gifte mig utan den mest flitiga kommentatorn här på bloggen, min faster. Med sin stadigvarande sambo sedan många år tillbaka, Björn-Erik. Det blev en väldigt trevlig och uppsluppen tillställning med så gott som hela släkten. För min del var dock inte dagen slut här. Efter att ha kommit hem igen var det bara en snabb packning för min del och sedan knyta till kojs för att kunna få lite sömn. Med betoning på lite. 

Barkarö kyrka utanför Västerås

Det nygifta paret

Tjuvrökande utanför församlingssalen med min egen far i spetsen

Alarmet ljöd klockan 0230 visste jag inte ens vad jag hette och än mindre vad jag gjorde. Efter en kopp snabbkaffe kunde jag dock erinra mig vad jag skulle göra. Jag skulle slänga in packningen i bilen och åka förbi och hämta upp Lif och Eric för att sedan sätta kursen mot norr. Vi tre gangsters begav oss sedan de 140 milen upp till rikets nordvästra gräns för att sluta upp med en stor mängd andra skid-, snowboard- och telemarksåkare från åtta olika länder. Alla med det gemensamma att de skall ställa upp i NM. Trots den brutala vägsträckan gick det hela ändå väldigt smidigt. Innan klockan var lunch hade vi redan tagit oss till Skellefteå och kunde där avnjuta en hamburgare på det lokala burgeriet "Big Smajl". Vi tog oss sedan vidare upp till Luleå för att handla. Vid det här laget tycker man att man ändå har tagit sig en bra bit norröver. Då får man påminna sig själv att man ska ytterligare 50 mil. Sverige är stort. Efter att ha väjt för otaliga renflockar som sprang ut på vägarna runt Jokkmokk, kryssat igenom Norrlands eget Compton; Gällivare, och snabbast möjligt åkt igenom den gudsförgätna staden Kiruna började vi äntligen se fjäll. Efter vad som kändes som en oändlig sista tio mil kom vi så äntligen fram till vår lägenhet i Katterjokk som ligger två kilometer från huvudstationen. Tanken var att vi idag skulle upp och rekognosera inför kvalåket men det blåste så pass mycket att man bara kunde svänga åt ett håll. Så det blir till att köra på känsla. 

En rödtjur och en dubbelbock. Allt som behövs för 140 mil i bil.

Soluppgång i Bergslagen

Framme i Sundsvall för lite frukost. Och för att leta efter Lifs tändare.

Big Smajl i Skellefteå!

Ren på väg...

... då behövs kontrasthöjande brillor!

En av Lapplands ganska få vägar

De visste iaf vad för bil man ska ha uppe i Riksgränsen!

Afghanistan Freeriders checking in

När jag skrev det första i det här inlägget stod Henrik Windstedt och chillade tre meter bort. Jesper Rönnbäck stryker omkring och ser sådär bister ut som bara Jesper Rönnbäck kan göra. För några år sedan när jag och mina skidkompisar satt och kollade på skidfilmer brukade man alltid säga och tänka lite då och då att "det där skall jag också kunna göra om några år!" och "det där ser ju inte SÅ svårt ut!". Dock är det så att ju mera skidor jag har åkt, ju fler klippor jag har droppat, ju fler säsonger jag gjort, desto mera avlägset känns det. Desto mera har jag insett hur otroligt duktiga de åkarna är. Så är det även här. När jag var en liten palt tänkte jag att "en finalplats i NM skall väl inte vara så omöjligt!". Om en halvtimme skall jag och Eric på åkarmötet för att få höra vad det är som gäller under morgondagens tävling. Lif och Annika kom precis tillbaks från sitt möte. Ja, vi övertalade dem att också ställa upp. Så nu är vi fyra tappra som skall upp på Nordalsfjäll imorgon för att ställa upp i världens äldsta och kanske mest respekterade freeridetävling. Jag kommer säga till mig själv som Jon Larsson brukar göra: "Ha kul nu!".