"Böögen" sprängs och det blir slirigt på Uppsalas studentnationer

"- När jag kommer över Öresundsbron brukar jag alltid sätta på svensk radio det första jag gör och bara njuta! Bara känna att svenska är ett språk där jag förstår alla nyanseringar och erotiska anspelningar."
                                                                   Stig Asplund om att komma hem till Sverige



Det överstående är kanske inte egentligen ett citat då, om jag försöker minnas min tid i skolbänken, skall vara en exakt avbildning av något som någon har sagt. Det som står ovan är så som jag själv minns det, och det börjar bli några år sedan nu. Det var min fransklärare i gymnasiet Stig Asplund som gjorde detta ganska kontroversiella och magstarka uttalande. Speciellt kontroversiellt och magstarkt var det då han gjorde det mitt under en lektion i franska, för gymnasieelever. Men det var sådan som herr Asplund var, och jag hoppas fortfarande är. Han var en av min gymnasieskolas allra färgstarkaste profiler. Så gott som alla visste (och vet fortfarande) vem Stig Asplund är. Extremt flamboyant, med en klädstil lika utstickande som hans yviga rörelser och karakteristiska utrop. Han var en man som var den han var. Han gav åtminstone skenet av att inte bry sig om vad någon annan tyckte. Han var helt enkelt sig själv, fullt ut. Han hade också väldigt starka åsikter som han inte räddes att uttrycka, både i och utanför klassrummet. Som ni säkert förstår är det svårt att förhålla sig neutral till en sådan karaktär. Antingen så hatade man, eller så älskade man Stig. Jag tillhörde den senare kategorin och om det är bara en enda lärare jag kommer minnas från min skoltid så är det Stig. Mycket skit har sagts om Stig och många missförstånd och klumpiga uttalanden har gett honom många fiender. Men jag kommer alltid att hålla dig som en av de största och riktiga Stig!

Efter att det senaste inlägget hade plitats ner i all hast så bar det ut på stan tillsammans med Henning. Vi skulle ju göra Zürich som ni kanske minns? Med Sechseläuten (eller som Henning hörde det, "Sexläten") och "Böögbränning" så fanns ju alla möjligheter till en riktig höjdarkväll. Vi började med att åka över till en av Hennings studiekamrater som bodde på andra sidan stan. Med oss hade vi en tilltagen mängd öl och även drycker av starkare karaktär. Som sig bör på en festivaldag nådde intoxikeringen betydande nivå redan långt innan kvällen hade anlänt. Tanken var att Henning och hans kamrat skulle studera en stund innan vi alla skulle gå ut men som alla säkert förstår blev det inte mycket av den varan. Två blev snabbt till sju och alla begav sig sedan med spårvagnen ner till stan för att försöka ta plats och betrakta den traditionella paraden. På en avspärrad gata paraderade således diverse grupper i olika lustiga kläder. Oftast av 1700-talssnitt och ganska ofta var det väldigt små barn som knuffades fram av sina ivriga föräldrar. Jag fick förklarat för mig att de som paraderade var medlemmarna av Zürichs gamla gillen, så som skomakargillet, smedsgillet, osv. Det var de som en gång i tiden styrde Zürich och precis som sig bör i ett feodalt samhälle så föddes man in i ett yrke och en titel. Det var också gillena som hade mest pengar och som ägde större delen av staden. Det ryktas om att det fortfarande delvis är fallet, och fortfarande så föds man in i ett gille och får då klä på sig roliga kläder och visa upp sig för hela staden för att sedan gå till sin klubblokal och dricka ädelt vin. Så man skulle kunna säga att det feodala Zürich är lika medeltida som någonsin. Lite fler Aston Martins kanske.

Dock så var inte paraden den enda behållningen av Sexläten. Det stora dragplåstret var ändå Böögen och dess bränning. Ja, det låter ju fruktansvärt grovt men innan precis alla har suttit kaffet i vrångstrupen vill jag åtminstone försöka förklara. "Böögen" är schweizarnas symbol för vintern, en slags snöman. Och för att skrämma bort vintern och välkomna våren gör man upp ett stort bål och bränner således denna vinterman på bålet. Ju snabbare bränningen går, desto bättre sägs våren bli. Det hela påminner ju väldigt mycket om vår egen ritual på Valborgsmässoafton. I Danmark fick jag förklarat för mig att de tydligen har tagit lite väl fasta på det där med att man skall skrämma bort häxorna och de onda andarna inför våren. Ryktet i Zürich sade att de faktiskt sätter en modell av en häxa högst uppe på bålet och bränner henne. Ännu en gammal hederlig dansk tradition! Men nog om danskjävl... våra kära grannar för nu. Böögen brändes och då den var fylld med sprängmedel blev det ett jävla liv när flammorna nådde den. Till publikens stora jubel. Några fler öl intogs och jag och Henning mötte upp med en större grupp utbytesstudenter som hade samlats för att efter bränningen göra upp en grillning i resterna av bålet. Jag och Henning var dock för hungriga för att orka vänta och då vädret var extremt uselt för tillfället beslutades det att ta spårvagnen tillbaks ut till rikemansområdena i stadens utkant. Där skulle några korvar och några styrketårar få oss i form för att gå ut och visa Zürich vart dansskåpet skulle stå!

Herr Hammar i sitt Zürich

En man med några titlar i Zürich finare kvarter

Ett av stadens gillen som får klä ut sig i roliga kläder och paradera

Bålet med "böögen" högst upp

En annan böö... jag menar Henning i folkmassan

Böögen brinner...

... och Böögen exploderar. Till publikens stora förtjusning.

Henning är lika glad som alltid. Något mera marinerad nu dock.

Riktigt så blev det ju såklart inte. Korven åts, men efter det somnade jag som en spädgris. Inte i stolen tack och lov men likväl fick jag en riktigt rejäl nattsömn. Så ingen dans blev det. Och ingen CP-fylla för Henning den här gången heller, men det var nog bara bra det. Som tur var hade vädret idag beslutat sig för att visa sig från en lite bättre sida så vad passade då bättre än en rejäl guidad promenad med Henning genom den gamla anrika staden? Ja, vi kunde då inte komma på något, så ner mot centrum igen med promenadhumöret på topp. Zürich är en väldigt fin stad. Det kan nog ingen förneka. Men om jag får vara lite lätt löjlig så måste jag nog erkänna att jag vid detta laget tyckte att de flesta gamla Europeiska städer ser ut på nästan samma sätt. Javisst, alla har sin egen historia och sin egen charm. Men det finns en väldigt tydlig gemensam nämnare för alla större och medelstora städer i kontinentala Europa. Inget fel med det dock! En trevlig promenad blev det och vi lyckades nog plocka in alla de nödvändiga sikterna som skulle skådas under vår vandring. Ännu en wurst intogs på Haubtbahnhof och sedan bar det upp till ETH för att undersöka om Europas (enligt egen utsago) mest förnäma tekniska universitet kunde leva upp till sitt namn. Och ja, det såg väl ut som ett universitet. Och min bedömning av hur det skulle kunna vara att plugga där blev väl så bra som det kan bli av ett halvtimme långt bakfullt besök. Det var ju visserligen precis det jag också hade ett år innan jag började studera vid Uppsala Universitet... Men det blir nog inget ETH för mig. En helt ok öl och en bretzel kunde de åtminstone "bjuda på". Ja, i Schweiz får man ingenting gratis och schweizarna är väldigt duktiga på att ta betalt, i synnerhet i Zürich som enligt uppgift skall vara Europas dyraste stad.

Kvällen spenderades på en pub nere på stan där målet var att ta någon öl och titta på Champions League-mötet mellan Bayern München och Real Madrid. Dock så hade sällskapet glömt bort att det under precis samma tidpunkt skulle vara final i den schweiziska hockeyligan där hatmötet mellan Zürich och Bern skulle komma att vara den avgörande och sista matchen. Så på 6 skärmar utav 7 och med högsta volym visades alltså den matchen. Vi fick titta på en 25 år gammal apparat i hörnet, utan ljud. Men det var kul för Zürich när de fick in den avgörande pucken med otroliga tre sekunder kvar på klockan i sista perioden. De flesta i baren kunde nog hålla med av jublet att döma. Även denna kvällen blev således ganska lugn och det kändes bra med tanke på min kommande hemresa dagen efter. Själva resdagen bjöd inte på några större överraskningar. Då Henning skulle vara flitig och vara i skolan hela denna dagen fick jag ta farväl av honom redan kvällen innan. Tack för att jag fick komma och snylta hos dig Henning! När jag även dragit ihop mitt pick och pack och sagt adjö till rika gamla änkan i 30 miljonersvillan så var man återigen ute på resande fot. Detta är dock en resa som jag gjort ganska många gånger så den bjöd som sagt inte på någon större upphetsning. Det var dock väldigt skönt att få komma hem igen. Även om jag inte helt kan skriva under på exakt det som herr Asplund hade sagt så kan jag åtminstone skriva under på känslan.

Centrala Zürich

Njuter av utsikten

Vimmel på Bahnhofstrasse

ETH Zürich

Henning visar hur man "pluggar" på ETH

Utsikten från lyxvillan

En av de Aston Martins som frekventerade Zürichs gator.

Efter några dagars total dankslagning hemma i Västerås blev det dock dags för åtminstone någon form av aktivering. Och för mig är det då oftast inte så mycket att orda om vart man skall styra kosan. Ännu en gång satt jag i bilen på väg till mitt älskade Uppsala, möjligheternas stad. För så är det med Uppsala. Allting kan hända, och händer. Nu efter att återigen ha kommit hem till lugna Västerås känner jag mig helt salig. Min känsla denna gången är att jag tror att jag skulle kunna ställa mig helt utan planer och intentioner, vart som helst i studenternas Uppsala, och ändå skulle jag inte ha en lugn stund mellan alla galna upptåg som skulle utspela sig. Det är inte svårt att hitta något konstigt att göra i Uppsala. Två rejäla kvällar blev det på två helt olika nationer med helt olika innehåll. En lite konstigare och på ett sätt lugnare kväll med trevlig middag hos Gustav och sedan Östgöta Nation för att sedan spolas upp med de andra gamlingarna på Palermo vid tresnåret. Den andra lite mera rejäl och helt enkelt en klassisk röjarkväll i feststaden nummer ett, med allt vad det innebär. Jag skulle säga att temat för mig den första kvällen var "folk jag har bott med". Vart fan jag än gick blev det mer eller mindre uppspelta och känslosamma möten med folk som jag vid olika tillfällen har bott tillsammans med i Uppsala. Jag kände mig riktigt lösaktig, fast på ett bra sätt. Så fruktansvärt många ställen har jag ju faktiskt inte bott på i Uppsala. Kväll nummer två bjöd på allting som en riktigt väl tilltagen röjarkväll skall bjuda på. Det blev en härligt loj förfest med sporttittande hemma hos Björn, en skön mellanfest med mina kära gamla kursare i Flogsta låg och sedan ett kort övertalande av en annan gammal lirare att slå följe med mig, Björn och Gustav ner på stan. Ja du Jonas, vad ska man säga? Jonas är killen som alltid ställer upp. De tre västeråsarna spatserar alla den ganska tilltagna vägen från Flogsta till Uppsala centrum. Jag är nog den mest marinerade av alla och får idén att vi skall kontakta "Krull-Jonas". Varför kan jag inte minnas men ett kort, ganska slirigt, telefonsamtal och fem minuter senare så kommer en alltid lika glad Jonas tillsammans med tre flaskor starkdricka och möter upp. Vi alla begav oss sedan till Kalmar nation och där väntade en nationskväll när den är som bäst. Exakt vad den innehöll är nog bäst att låta vara osagt... Men säg roligt det var det!

Gustav mellan två påståenden

Norrlands nation i nattskrud

Två mörka figurer i form av Gustav och Björn, på väg mot Flogsta

Uppsala domkyrka och Gustavianium by night

Uppsalas häftigaste åkdon? Jag tror bestämt det.

Samhället får sig en känga i utkanten av staden

En vante har tappat sin ägare och sin tråd

Nu återigen på kammarn i Västerås är ändå stämningen god. Vädret har äntligen blivit lite bättre och man kan nästan låtsas att det med lite tur kanske snart blir vår. Underbart! Efter besöket med gänget i Uppsala har jag såklart lyckats dra på mig två nya "modeord", något som alltid brukar hända efter lite extremumgänge. Denna gång är det "att wappa" och sedan en svensk översättning av det engelska ordet "douche bag" som är alldeles för grov för att kunna platsa ens på denna blogg. Och till sist vill jag bara avsluta med att säga; "Stig, jag skall äntligen ta tag i min franska igen. Jag har anmält mig till 30 hp franska i Uppsala i höst!"

                                           

Couloirer i Chamonix och crêpes i Lyon

"- Bara du inte går loss på nån jävla brandvarnare!
- Det ska jag hålla mig undan ifrån. Har inte blivit någon cp-fylla här.
  Ganska lugnt faktiskt."
                                            Jag och "Henning Penning" 
                                            angående hur man bör och inte bör festa

Aprilväder brukar för det mesta associeras med ganska grova svordomar och huvudbry. Men är man i franska alperna och extremskidåkningens Mekka så kan det faktiskt leda till ganska stora sensationer. Nog för att vi alla hade hört rapporterna om snöoväder och pudersvängar i april. Men inte vågade man riktigt tro att det kunde vara sant. Men det var det.

När vi vaknade upp i vårt pittoreska Châlet på en bakgård mitt i centrala Chamonix och tittade ut genom loftfönstret så kunde vi inte se så väldigt mycket. Detta för att hela fönstret var täckt av snö. Pulsen steg nu med några hundra kilo och en snabb frukost intogs för att sedan ta bussen till det största skidområdet med det passande namnet "Les Grands Montets". Där mötte vi upp med herr Lif som även han bubblade av förväntningar. Vi var dock inte ensamma men med mina kanadensiska mått för puderhets var det rena söndagen i Enköping. Vi åkte upp och in i dimman bokstavligt talat. Sikten var i början av dagen det enda man hade kunnat klaga på. Men då man gjorde de flesta svängarna i knädjupt puder så är det ganska svårt och ganska dumt att klaga på något. När vi efter ett inledande lite småslirigt åk tog oss upp hela vägen till toppen av skidsystemet på 3200 meter var det som att stiga in i himmelriket. Efter ett kort skråande ut från den värst uppåkta delen av nedfarten så var det säkert ett par minuter av helt orört puder av den kalibern att det ibland var svårt att andas. Då är det bra. När sedan också molntäcket öppnar upp sig och en blå himmel uppenbarar sig, ja då började jag nästan gråta av lycka. Vem hade trott att man skulle få åka pristin pudersnö i så gott som blåfågelförhållanden i Chamonix, i april? Det var inte vad jag hade väntat mig.

Efter några av säsongens helt klart bästa åk tog vi oss alla ned. Jag och Kulan med kabinen och herr Schelin och herr Lif till skidor och bräda. De två senare lyckades med det klassiska misstaget att inte reckognisera ordentligt före ett åk. Vilket i deras fall slutade i att de tog sig ner för fel couloir och inte kom ner till byn utan fick vända om och klättra upp i några timmar. Jag har själv gjort samma misstag. Det är verkligen inte kul att behöva gå och klättra med full skidutrustning i två timmar genom en meter djup rutten snö som hela tiden rasar samman när man försöker ta sig igenom den. Men tillslut tog de sig ned till pisten och kunde varsamt kyssa dess slaskiga snö och tacka bergsgudarna. Efter en sådan dag var det oundvikligt att ta några öl och skryta om sina bedrifter på någon pub. Och det är ingen brist på pubar i Chamonix så det hela var ganska lätt ordnat. Det blev dock en ganska städad tillställning för mig och Kulan då vi båda inte riktigt var vid den bästa vigören. Den gamla Freiburgförkylningen ville inte riktigt släppa greppet. Eric och Lif tog dock chansen att slira till lite mera rejält och spenderade natten med att söka efter lyckan i den just då ganska sömniga franska alpbyn.

Snöskägg och glada miner i Chamonix. I april.

On top of the world!

Det är svårt att inte känna respekt för bergen i Chamonix

Manlig kärlek på 3200 meters höjd

Lifen ligger lågt

Och även Eric ser sina ben försvinna under snön

Kulan ger sitt utlåtande till omgivningarna

Ingen komplett skiddag utan öl

Dagen efter tog Eric farväl och begav sig tillbaks till Italien. Vi syns i Norrland skidbroder! Jag, Kulan och Lif tog oss till ett annat system som heter Brevent-Flagère. Här bjöd dagen på varierande förhållanden i form av bra sikt, skit sikt, bra snö och skit snö. Men för det mesta var det ändå bra. Det blev till att bocka av några av Chamonix viktigaste attribut. Brantåkning och couloirer. Och branta couloirer. Då jag fått förklarat för mig att ordet "couloir" inte finns i gemene man och kvinnas språkbruk så vill jag ta tillfället i akt att försöka förklara vad som menas. En couloir är en ränna som är mellan 1-20 meter bred och skall vara åtminstone delvis snöprydd för att den skall göra en skidåkare någon nytta. Vid sidan av rännan är det höga klippväggar så om en skidåkare har äntrat rännan brukar det bara finnas en väg ut ur den och det är genom den. Att åka dessa couloirer har blivit något av Chamonixåkarnas specialité då de finns i stort antal och med olika variationer i bergen runt orten. Det är en väldigt häftig känsla att åka en couloir som betyder "korridor" på franska. Ganska passande. Om korridorer oftast hade haft en lutning på 40-70 grader. 

Den sista åkdagen spenderades återigen på Les Grands Montets där vi fick känna på det sista kännetecknet för Chamonix. Puderhets. Även med kanadensiska mått var det väldigt bra presterat här. Att stå i en liftkö i två timmar med en väldigt illaluktande Lif som bor i kanske världens vidrigaste bummarkvart var tillräckligt för att få mig lite ur gängorna. Dock så kunde alla synderna förlåtas ännu en gång när skidorna fick känna på snön och försvinna där under samtidigt som två plymer av snörök skjuter upp bakom dem. Men jag måste också få berätta lite om Lif och hans kvart. Lif brukar vanligtvis inte lukta särskilt illa. Men nu gick det inte att vara närmare än en meter utan att få kväljningar. Detta har sin förklaring i hans boning. Han bor hos två svenska ynglingar som är så pass unga att de fortfarande förväxlar "att bo som kungar" med "att bo som grisar". När vi skulle hem till Lif för att hjälpa honom att valla hans bräda så var odören i lägenheten helt klart det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Uttrycket att "det var som att gå in i en vägg" räcker inte till. Det var som att den nämnda väggen kollapsade över dig och begravde dig levande. När vi klev in i hissen för att åka upp till hans våning var det en annan herre som också hade för avsikt att nyttja den. Men när denne herre såg att den skulle till våning nummer fem utbrast han bara "woaw, woaw, no, no, no!" och skakade häftigt på huvudet och sprang ut ur hissen. När vi kom upp så förstod vi varför. Hela jävla korridoren luktade av deras lägenhet. Och när dörren öppnades var det jag som började springa till hissen för att undvika att kasta upp min lunch över hela korridoren. Vi var tvungna att öppna dörren på vid gavel och även öppna dörren till balkongen för att få korsdrag och sedan vänta ute på balkongen i en kvart för att ens kunna andas i lägenheten. Lifen hade dock blivit så pass bedövad att han inte längre kunde känna några lukter alls. Om jag skall försöka beskriva lukten så var det som att någon har totalt svettat sönder en stor mängd kläder, lagt dem i en blöt hög på golvet och låtit dem ligga där i ett halvår så att svamparna som då växer på dem skulle få självaste Ozzy Osbourne att få en snetrip. Därefter skall man ta för vana att varje natt kasta upp på golvet och torka in denna produkt i de tidigare nämnda kläderna. Och därefter skall man också se till att gömma ett par gamla lik i garderoberna och inte spola toaletten på några månader. Lägenheten luktade alltså så starkt att till och med Lifens kläder, som bara hade begått brottet att befinna sig i samma lägenhet, luktade. Stackars Lif. Den där lukten kommer förfölja mig i resten av mitt liv, oavsett hur mycket jag försöker förtränga den.

Hund i bil

Brantåkning

"Ju brantare Lifen åker desto mer visar den rumpan"

För att undvika förvirring och förväxlingar

En av Chamonix branta couliorer utmanas

Michael "Eastwood" Lif firar sitt couloiråk med en cigg i liften

Hemma hos Lif visar Kulan vad han tycker om lukten

Det finns alltid tid för en pose

Snörök

Efter couloirer, branta åk, pudersnö, öl och vidriga lukter så lämnade Kulan för att åka tillbaks till Freiburg, Lif stannade kvar i Chamen och jag själv satte mig på bussen mot Bellegarde nere i låglandet. Där hoppade jag på ett överfullt SNCF-tåg mot Lyon där min väninna från Uppsala väntade på mig. Ann var lika glad som alltid och vi tacklade oss igenom den irriterade horden av franska pendlare som kommit hem från sina slitiga jobb för att spendera helgen hemma hos sina ömma familjer. Ann visade mig ut till Lyons studentghetto som förde tankarna till miljonprojekt och befolkningsexplosion. Inget fel med detta, som luffare är jag alltid oerhört tacksam när någon kan tänka sig att ge mig en säng eller en bit mat. Och Ann kunde erbjuda båda. Tyvärr så har hela Centraleuropa varit tyngt av ett långdraget lågtryck och en kallfront de senaste veckorna så även Lyon låg i ett grått dunkel. Dagen efter min ankomst var det åtminstone uppehåll så jag och Ann passade på att ta en tur runt i stan och besöka alla "måste-se-platser" i den franska studentstaden. Ett riktigt stort torg, ett gamla stan och ett par storslagna katolska katedraler. För att komplettera min franska upplevelse blev det crêpes och kaffe till lunch och med ens blev min franska bättre. Då Ann har en fäbless för kampsport spenderades kvällen på en kampsport och thaiboxningsgala i utkanten av staden. Som brukligt i tri-colorens land var såklart evenemanget bara två timmar försenat av någon anledning om ingen brydde sig om att förklara för oss. Själva galan var ungefär vad man hade kunnat vänta sig. Vi var besvikna för att det inte serverades någon öl men vi fick åtminstone se två knock-outer. Efter en stund tyckte dock åtminstone jag att det blev lite långdraget att se inoljade karlar stå och ömsom kramas, ömsom sparka varandra i huvudet. Men det var något nytt i alla fall.

Lifen får sin första "Donken" på två veckor och njutningen visste inga gränser

Ann visar upp sitt Lyon...

... innan hon hittade en vältränad karl på torget

Lyon i all sin prakt

"Are you ready to rumble?" Fast på franska då.

Äntligen en kondomautomat!

Cykeltur hem genom ett regnigt Lyon

Efter bara två dagar i Lyon satte jag mig återigen på ett franskt tåg som återigen var försenat. Detta gjorde att jag missade min anslutning i Genève och ännu en gång fick leka luffare på stationen. Underhållningen bestod av att kolla på horder av överspända schweiziska swat-poliser som sprang omkring och viftade med sina automatkarbiner. Varför de gjorde det fick jag ingen förklaring till. Efter lite mera resande vaknade jag i morse upp i en lyxig 20 miljonerkronorskåk i utkanten av den schweiziska huvudstaden Zürich. Nej, jag har tyvärr inte blivit fastighetsägare i världens dyraste stad. Jag är blott och hälsar på ännu en kamrat från studietiden i Uppsala vid namn Henning "Penning" Hammar som är "inneboende" hos en rik gammal dam här i Zürich. Herr Hammar gjorde inte så väl ifrån sig på min senaste fest i Uppsala så därav citatet i början av inlägget. Dock är det något som heter "Böögbränning" på en festival som heter "Sechseläuten" här i Zürich i afton så då är det tydligen brukligt att man tar sig några järn. Ja, schweizarna, vilka jävla skojare. Och Zürich får akta sig ikväll när Henning och Trella skall göra stan!

Tribut till Champoluc och dess underbara invånare

Som någon klurig jävel en gång sa det; "man kan sätta folk på Månen i dessa dagar men inte kan man hitta botemedel mot en vanlig förkylning!". Citatet har nu ganska många decennier på nacken men är fortfarande lika sant. Eller ja, förutom att man inte längre kan sätta folk på månen.

Resan från Freiburg till den lilla skidorten Champoluc i Italien innehöll hela två gränsövergångar, en stressig spårvagnsfärd, en snabblunch på gyllene bågen, två surmulna italienska passkontrollanter och en tant som pratade lika dålig tyska som engelska. Inte var hon så bra på franska heller. Nu var det inte sagt att den var dålig någonstans utan tvärt om hade jag och Kulan en ganska angenäm resa. Vi blev ännu en gång påminda om hur man aldrig behöver vänta länge innan man stöter på någon annan från det gamla hemlandet. På det sista tåget mellan Basel och Milano satt vi som bäst och pratade allehanda obsceniteter med grova ordlag när den unga tjejen som satt på andra sidan gången utbrast; "ja, jag trodde väl att ni var svenskar!". Vi satt då bredvid, som vi fick lära oss, en av många svenska au-pairer i Schweiz. Då hennes pojkvän som satt mittemot var fransktalande Schweizare och tanten var... ja, ingen av oss hade någon egentlig aning, så blev det en konversation på fyra olika språk som vi alla växlade mellan. Så kan det gå om man befinner sig i Mellaneuropa. Väl på stationen i Milano efter lite klassisk italienskt kaos och förvirring hittade vi vår vägvisare och gode kamrat Eric. Glad som fan verkade han att se oss när han kom springande men det visade sig att han också behövde tömma blåsan. Så för att uträtta detta tog vi oss snabbt till bilen och ut till motorvägen där vi kunde köra in på en mack.

Kulan visar hur man går på ett tåg i Basel. Dock inte vårt tåg.

Ännu en gång Schweiz genom ett tågfönster

Alperna i månskensskrud. Champoluc välkomnar oss.

Champoluc. Eller "Schampolukt" som vissa skojare ibland brukar benämna det. Jag skulle nog vilja kalla det något av en pärla. En gömd, glömd och dold liten pittoresk by i Norditalien. Eller som lokalbefolkningen själva säger; "i Valle d'Aosta". Här uppe vill man ibland inte ens kallas italienare utan man vill bli kallad "Valle d'Aostian". Skulle de själva få bestämma skulle de bilda ett helt eget land eller tillhöra Frankrike. Men det är en helt annan historia. Så som jag såg Champoluc så kändes det bara som att komma hem. Det är ganska konstigt då jag bara har varit där en gång tidigare under en vecka förra året. Men det var känslan. Det tog bara några steg till en bar innan jag träffade bekanta ansikten och mottagandet var lika hjärtligt som det var uppriktigt. Vi tog det dock väldigt lungt denna första kväll då både jag och Kulan kände oss skapligt sliriga efter den ganska komplicerade resan. Jag hade ju också min lilla Freiburgförkylning att tänka på så för vakna frisk dagen efter var det bäst att gå och lägga sig. Tyvärr blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Det är första gången i mitt liv jag spenderar en längre tid på en skidort utan att åka ett enda åk. Inte för att jag inte ville utan för att min kropp helt enkelt inte tillät det. Dagen efter ankomsten var min förkylning lite värre men ändå kontrollerbar. Dagen efter var jag däckad så gott som hela dagen. Dagen efter det var jag så gott som bortdomnad. Det låter onekligen ganska fånigt, men den där förkylningen däckade mig fullkomligt. Så det mesta jag såg av Champoluc denna gången var Erics bummarlya. Dock så måste jag säga att det faktiskt inte gjorde så mycket när allt kom omkring. För i den lyan och även runtomkring i Schampolukt träffade jag på några av de underbaraste och härligaste människorna jag stött på. Det är lätt att säga "ingen nämnd och ingen glömd" men i detta fall går det nog inte. Jag bara måste få nämna åtminstone några av de färgglada bohemerna som utgjorde skibummarbefolkningen i denna by. Låt oss börja med Alex. Eric känner Alex sedan han pluggade i samma klass som honom i Uppsala för tre år sedan. Under det året fick dock Alex ett jobb i just Champoluc och åkte då ner och gjorde sin första säsong. Andra året lurade han även ner Eric och nu var det alltså tredje året han var här. Inte på helsäsong men en längre visit. Alex är en grym skidåkare. Jag har tyvärr inte själv fått uppleva det men alla jag har pratat med har bekräftat det. Men Alex gillar inte funktionsplagg. Därför åker han skidor i en stickad tröja, ett par jeans och ALLTID ett par lovikavantar. Han har bara skidjacka om det snöar. Sen är han den enda jag känner eller har hört talas om som äger ett par snowblades med telemarksbindningar...

Nästa upp av Erics roomies är Albin. Även kallad "parkprinsen". En riktigt go' gubbe från västkusten som gillar det bra i livet. En av de människorna som har den där energin som bara smittar av sig på andra människor och gör att man bara blir glad. Även han en jävel på skidor. Ja, han gillar att jibba grabben och vi satt en dag och pratade lite dylik åkning. Albin satte 540n på första försöket. Därefter försökte han 720 och satte även den på första. Sen satte han nästan 900. Och när jag frågade hur i h-vete man egentligen kan göra sådana trick så förklarade han det bara som att "ja, men du gör en 360 och så fortsätter du ju bara rotationen". Han fick det att framstå väldigt enkelt. Jag kan säga av egen erfarenhet att det är allt annat än enkelt. Sist men inte minst får jag då också nämna Annika, den sista boenden i bummarkvarten. En superhärlig tjej som alltid sprudlar av energi och vänlighet. Ännu en gång en grym åkare. Det är inte alla som kan skryta med att vara guide för X-travel och ha ställt upp i alpina damklassen i NM. Som sagt, jag skulle vilja säga "ingen nämnd och ingen glömd" men det gick inte. Med detta sagt vill jag säga att nästan alla jag träffade i Champoluc, och det var många, var ursköna, supertrevliga och skapligt tuffa snubbar och tjejer.

Alex talar i telefon som en riktig italienare

Albin med stans tuffaste solbrillor visar upp sin vackra sida

Aostadalen med Champoluc

En fest med ett gäng balla gästande finnar, en påskmiddag med en stor del av säsongargruppen och åtaliga skratt och rövarhistorier hanns med under dagarna i Champoluc. Men så gick återigen det gamla puderalarmet. Ivriga sms började droppa in från mannen, myten och legenden. Michael Lif. För de flesta bara "Lif". Han befann sig, och befinner sig också för allt vad jag vet, i Chamonix där prognosen pekade på en rejäl mängd snö den närmsta tiden. Så när jag började bli lite bättre tog det inte lång tid innan ett snabbt beslut togs att emigrera över gränsen till Frankeriket och den legendariska platsen Chamonix. Platsen där extremskidåkning som vi vet den föddes, utvecklades och fortfarande ligger i den absoluta frammarchen för vad som är möjligt på ett par plankor. Där sitter jag nu. Resan hit var det gamla vanliga växlandet mellan tåg, bussar och språk. För min egen del kändes det ganska skönt att få komma till ett fransktalande land då min franska är betydligt bättre än både min tyska och min italienska. I Chamonix blev det ett kärt återseende med en väldigt skäggig Lif som tydligen fortfarande inte visste att det fanns ett "Donken" i Cham. Ni som känner (eller känner till) Lif vet hur extraordinärt detta uttalande är. Lika chockerande som det är sant. När det kommer till Lif finns det så mycket legender och historier om den mannen att det skulle kunna fylla säkert 40 inlägg av den här bloggen. Och säkert lika mycket som är okänt. 

Albin: "Den där é fan inte lugn alltså!"

Fest med våra finska bröder och systrar; då tar Albin på sitt finaste leende och sin finaste mössa!

Alex får instruktioner av finnarna hur man skall dricka...

... sedan visar Jenni hur det skall gå till egentligen.

En härlig boning som siktades under bussfärden ner genom Aostadalen

Någon italiensk tågingenjör som varit framme och spikat ihop vagnen lite extra

Såhär tuff får man se ut om man åker ihopspikade Trenitaliatåg!

Framme i "Cham"

Mannen, myten, legenden. Kort och gott "Lif".

Skäggig hade karln blivit å

Eric och Lif representerar Västerås i Chamonix

Precis som Lif är Chamonix mäktigt, inspirerande och smått skrämmande ibland. Nu återstår bara att få några timmar sömn innan jag förhoppningsvis skall få spänna på mig skidorna och se om jag fortfarande kommer ihåg hur man åkte. Viva la France et vive le ski extrème!