Not yet big in Japan

Det finns en hel del som jag aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga. Uttrycket "BARA 20 cm puder" är ett av dem. Tidigare hade 20 cm inneburit att man stod i liftkön en timme innan maskineriet snurrar igång och därefter var helt exalterad över den nästan otänkbara mängden lössnö. Här i Niseko är det just "bara" 20 cm puder. En vanligt dag. Om ens det. Nog kanske till och med lite sämre än genomsnittet.

Det där med de enorma mängderna snö har en annan underlig egenhet. Här i Niseko behöver inte blåfågel nödvändigtvis betyda någonting bra. Det betyder ju bara att det med största sannolikhet inte kommer komma någon snö. Och det är ju snön man vill åt. Det blir som en drog, ett gift. För är det mindre än 30 cm lössnö av finaste, lättaste slag vid något givet tillfälle börjar man sucka om hur dålig åkningen är. Ja, det är sant. Niseko-effekten... Idag fick det vara nog. Jag var helt enkelt tvungen att ta en dag för att fundera över saker och ting. Fundera över vart jag faktiskt befinner mig och vad jag faktiskt gör här. Stanna upp och få lite perspektiv. Jag lever en dröm. Jag är på andra sidan jordklotet och får åka världens bästa snö med en samling andra störtsköna åkare från alla världens hörn. Och varje dag, varje åk, varje sväng där man får känslan av att befinna sig i bottenlös lössnö, är en ren och skär välsignelse. Inget mindre. Det är lätt att glömma det när man varje dag, varje åk och varje sväng får uppleva just det. Men man måste påminna sig själv.

Det är inte bara snön som gör Niseko till en väldigt fantastisk plats. Det är också människorna man får träffa. Nu skall jag inte sticka under stol med att det är en äkta australiensisk koloni och tillflyktsort för rika barnfamiljer därifrån som vill fly den enorma hettan under deras sommar. Då de har sitt motsvarande sommarlov under denna tid passar det extra bra att flyga norröver till Japan för lite skidåkning några veckor. Det fullkomligen KRYLLAR av "aussies" här. Och ja, det händer att man blir lite trött på dem. Det händer att man knyter näven så hårt i fickan att den vitnar när ännu en enorm grupp av högljudda, berusade australienare vinglar ut från en av alla ockuperade pubar i centrala Hirafu. Men lika irriterande som de kan vara i större grupper, lika underbara kan de vara allena och när man väl har lärt känna dem. Ta Ryan som ett exempel, en av alla luffarna här på Aspara Lodge. Ryan är en 29-årig webbutvecklare från Brisbane med en stor passion för snowboardåkning och att surfa pudersnö. Nästan alltid på ett strålande humör med ett stort leende på läpparna som alltid smittar av sig på resten av gruppen. En riktigt spillevink, för att använda ett lite föråldrat uttryck. För någon vecka sedan kom ytterligare en australienare in i vårt gäng; Rose, en röntgen-ass från Perth. Även hon gör att det är svårt att tala illa om australienare. Tyvärr behöver man bara kliva av en lift och titta sig omkring innan man återigen står och knyter näven i fickan åt någon som vrålar; "OY, MATE! OVER HERE!". Är nog inte så mycket att göra åt det.

Två andra som har följt oss på våra expeditioner runt omkring berget är Morino från Sapporo här på Hokkaido och hennes pojkvän Philipp från Basel i Schweiz. En annan japan som brukar hänga på oss är Yusuke, brädåkare precis som de allra flesta andra japanerna. För första gången på väldigt länge är jag på ett ställe där brädåkarna faktiskt dominerar. Både bland australienare och japaner. De enda som åker skidor är folk från Sverige och någon enstaka japan som är här bara för lite helgåkning i pisterna. Det är nästan löjligt enkelt att upptäcka en svensk här i Niseko. Signalementet är i 90% av fallen exakt det samma; superfeta skidor av senaste modellen, den dyraste overallen eller skaljackan från Norröna, Sweet eller Haglöfs, ABS-lavinryggsäck och en fullfacehjälm med en GoPro-hjälmkamera på. Klubben för inbördes beundran är alltid uppenbar. Och jag kan inte låta bli att känna ett visst förakt varje gång man stöter på ett av dessa gäng. Men så sitter jag ju själv där med min overall, mina feta skidor och min hjälm med GoPro ovanpå. Inget av senaste årsmodellen kanske men tillräckligt nytt för att man ska få skämmas lite för sin inställning till sina andra svenska jämlikar. Alla får ju trots allt klä sig och åka precis hur de vill. Bara de inte snor min linje!

Andreas, nån tönt med one-piece och GoPro och Alex poserar för kameran i det japanska pudret

Den sista liften upp mot toppen, den legendariska enmansliften med öknamnet "Köttkroken"!

Morino begrundar utsikten från lunchstället

Mörkmården?

En dag här i Niseko brukar oftast se ut på ungefär samma sätt. De gälla alarmmelodierna från min och Kroons mobiltelefoner börjar eka mellan våra golvmadrasser runt klockan 0700 i vårt japanska rum. Efter några snoozeningar kravlar vi oss upp och går ut för att se vad vi orkar laga till frukost. I de allra flesta fallen har det blivit en nudelsoppa och lite frukt. Efter mycket möda lyckades vi i stormarknaden i staden Kutchan hitta havregryn så vi kunde mätta våra svenska magar med lite riktig frukost. Det visade sig vara ett stort misstag, åtminstone för min egen del. Precis lika omständigt som det var att vänja magen vid den japanska, lätta maten kommer det bli att vänja sig tillbaka vid den svenska, tunga husmanskosten. Min mage klarade helt enkelt inte av att smälta den tjocka klumpen av grå massa i magen. Resultatet blev att jag blev helt dåsig och tappade all blodcirkulation till resten av kroppen och med nöd och näppe klarade mig undan köldskador på näsan och helt genomfrusna fingrar och tår. Att vänja sig vid den japanska kosten har också inneburit vissa förändringar i våra kroppsmassor. Jag vet inte hur mycket jag själv har märkt av det, men Kroon kommenterade att han inte har haft sin nuvarande vikt sedan han var 14 år gammal. Jag håller mig tack och lov ganska stadigt på min lägre ideal-vikt, trots den ganska nudel- och grönsaksfokuserade dieten.

Efter frukost brukar vi i gänget oftast se till att vara uppskrivna på någon av tiderna för lodgens egen skyttelbuss direkt till liften. Annars tar det några minuter med nån av lokalbussarna som stannar utanför, alternativt 15 minuter att promenera. Därefter brukar det oftast bli att vi efter något uppvärmningsåk beger oss mot topp-grindarna. Där brukar man sällan behöva vara ensam utan i den iskalla vinden står kanske 50 andra åkare och spänner fast sin utrustning på ryggsäcken inför 30 minutersvandringen upp till toppen. Sen blir det ett långt åk ned, förhoppningsvis i riktigt bra snö, ner till en "cat-track" som leder tillbaks till pisterna. Alltså ytterligare en vandring på kanske 20 minuter. Sen tar man de fyra liftarna upp till toppen och repeterar proceduren. Därefter brukar det bli lunch på något av alla de utmärkta och förhållandevis billiga restaurangerna som finns spridda runt området. Och sen brukar vi allt som oftast vara helt slut och faktiskt göra dag. Hem till lodgen igen, oftast till fots. Sen blir det nedvarvning, streching, dusch och kanske rent av ett bad i vår egna "onsen", vilket i vårt fall är ett speciellt badkar med väldigt varmt vatten. I riktiga fall är det en varm termisk källa dit man tar sig för att rena kropp och själ. Sådana finns det gott om här i krokarna och brukar oftast bestå i att man sitter utomhus i det varma, ångande källvattnet och tittar upp mot den bara natthimlen. Total sinnesfrid.

En vanlig dag i Niseko börjar med lite puderåkning (tack för bilden Alexander Ovinder!)...

... därefter en välbehövlig lunch.

Dagen avslutas därefter med en välbehövlig yoga...

... och meditation. Allt för att finna frid i både kropp och själ.

De dagarna då man bara tar sig till duschen brukar detta också vara det sista man gör på några timmar. Trots att klockan bara brukar vara närmare fyra blir det helt tyst i lodgen. Däckning. För mig brukar jag slockna direkt när jag kommer in på vårt rum och sedan sova i närmare två timmar. Jag vet inte vad det är. Det verkar som att alla upplever samma sak. När man kommer hem från en åkdag som ibland bara består av två-tre åk är man ändå helt slut, ända in i märgen. Så ofta tar man sig bara upp för att gå ut och sätta sig i uppehållsrummet och lyssna på de andras rövarhistorier från dagens åkning för att därefter gå och lägga sig när klockan passerat 21. Nu duger det ju trots allt inte att göra så varje kväll. När det så också var våra vänner Morino och Philipps sista kväll i Niseko kände vi att vi nog fick ta oss ut och kolla in nattlivet. Kvällen inleddes med japanska dryckeslekar här i lodgen och slutade precis så som sådana kvällar brukar, inne i dimman... Djupt inne i dimman, bland australiensiska fejk-proffsåkare, suspekta snabbmatsställen som huserade i bakluckan på bilar och en väldigt berusad telemarks-åkare från Singapore vid namn "Francis". Jag och Kroon vaknade klockan 15 dagen efter. Det vart ingen skidåkning den dagen.

KAMPAI! Gänget på lodgen; Yusuke, Rose, Ryan, Francis, Kroon, Philipp och Morino.

Kroon kanske inte får så mycket snöskägg, men väl en riktigt trevlig snömustasch!

Arbetsgivaren syns till nere vid liften! Ja, tack Bombardier, utan er hade faktiskt inte denna resa varit möjlig!

LAKUPIIPPU! Efter de riktigt tunga dagarna. Dock börjar paniken sätta sig hos Kroon nu när förråden börjar tryta...

Spännande Hideki

Snöröjning

Ryan tar ett bloss

Under tiden som jag nu suttit här och skrivit har åkare efter åkare kommit förbi och berättat hur fantastisk dagen har varit. Ännu en gång möttes de trots alla odds och alla dåliga prognoser av 30 cm fräsch nysnö i backarna. Historier om knädjupt, faceshots och fluffsnö har haglat i uppehållsrummet. Vår käre vän Francis kom in och sa det ordet han oftast brukar säga; "FRESCH!". Även våra svenska vänner Alexander och Andreas kom hit och hälsade på för att utbyta lite bilder. Alexander som jag åkte med förra året i Fernie. Men trots alla fantastiska historier och utrop från upphetsade lodgekamrater ångrar jag inte mitt val att ta en vilodag. Efter att ha fått fundera över hur bra det faktiskt är här kommer jag förhoppningsvis kunna hitta tillbaka till en lite ödmjukare och uppskattande inställning imorgon. Så när jag imorgon klickar i mina skidor och sakta lutar mig framåt så skall jag göra det med ny energi och ett sinne i frid!