Lost in translation

"If you lie down immediatly after eating, you will become a cow"
                                                            - Japanskt ordspråk

Nog snurrar det fortfarande en aning. Men det var inget mot hur det var igår. I ett land där medelålders män står och väljer bland dockor föreställande skolflickor som kan förvandla sig till nazi-tyska flygplan och där man visar sin uppskattning för maten genom att sörpla den, ja där kan nog vad som helst hända. Speciellt när det vankas nyårsfirande och jag och min kamrat Kroon har tagit oss till den legendariska Shibuya-korsningen i området med samma namn. Vi är i Tokyo. Vi är i Japan. Ett land där eufori nästan alltid sammanfaller med total förvirring för oss.

Tentafestandet utfördes med den gamle studentens vana och det kunde dessutom förlängas en dag extra, då jorden trots allt inte gick under den här gången heller. Och tur var ju det, när man satt med flygbiljetter till Tokyo på handen. Julen passerade också med god mat, kvalitetstid med familj och släkt och min idol Karl-Bertil Jonsson på televisionen. Den stora resdagen närmade sig sedan med stormsteg. Som vanligt blev det ett ofantligt rännande dagen innan för att göra allt som borde gjorts något tidigare. Armbandsur skulle lagas, bärbara hårddiskar inhandlas och mitt i allting slängdes en guide-bok till Japan ner bland inköpen. I takt med att klockan gick blev resväskan allt tyngre. Jag tycker alltid att jag är extremt sparsam med vad jag tar med mig men vågen brukar tyvärr inte hålla med. Så även denna gången blev det en tajt historia med risk för övervikt, men då timmen redan var sen fick det bli en chansning. På kvällen den 27e kom så Kroons far och mor i sin automobil med sin exalterade son i sällskap. Jag packade in bagaget och tog farväl av familjen och sedan bar det av ut i natten mot Arlanda. För att förvirra oss alla gick vårt plan klockan 0130 på morgonen den 28:e, vilket gjorde att vi båda dubbelkollade datumet både en och två gånger.

Som vanligt får det vara plånboken som styr när man bokar resa. Visst önskar jag mig att nån gång få sätta mig i första klass på något direktflyg över en ocean, men för all överskådlig framtid kommer det nog bara förbli en pojkdröm. Vi valde istället att flyga med Turkish Airlines via Istanbul med den lilla detaljen att det var en 12 timmars lay-over i den turkiska huvudstaden. Vi skulle dessutom komma fram gruvligt tidigt så potentialen för diverse jobbigt humör hos oss båda var hög. Jag hade på förhand intalat mig själv att jag verkligen inte skulle döma Turkish i förhand, även fast det var det billigaste alternativet och ja, alla skulle nog hålla med om att man kanske inte direkt skulle tänka på något lyxigt, säkert och glamoröst flygbolag. Nu gick den här flygningen riktigt smidigt och vi fick dessutom "frukost" vid klockan 0200 som var av riktigt hög klass. När vi landade hade ingen av oss lyckats något vidare med att sova de få timmarna på planet så man började med all rätt bli lite slirig. Vi tog oss igenom tullen och kom upp i den stora huvudhallen på flygplatsen. Förvirrade över vad vi skulle ta oss till var det dags för ännu en ödets nyck... Helt plötsligt så står där framför mig Adam Salih, min gamla teamleader från LIM-teamet på Bombardier! Jag kunde inte tro mina ögon. Han och hans syster var på väg till sin hemstad Bagdad för första gången på sex år. Så när vi stod där och språkades nämnde jag att vi inte riktigt visste hur vi skulle spendera våra 12 timmar på flygplatsen och att sova stod högt upp på listan. Då fick vi höra att det fanns lounger som man kunde betala en liten slant för att få nyttja. Väl där skulle det finnas stora, bekväma fotöljer som man kunde sova i och fria tilltugg och dryck. Vanligtvis är ju dessa lounger bara för guldmedlemmar av diverse bonusprogram men här skulle alltså även två ystra studenter kunna ha en chans. Vi tackade så mycket för informationen och sade adjö till Adam och hans syster och började så scanna alla dessa lounger. Efter ett tag hade vi bestämt oss för en av dem och för ynka 35 euro kunde vi få varsin soffa att sova i, turkiska tilltugg och så mycket fatöl vi kunde dricka... Jag kan inte nog säga att detta verkligen var räddningen! Tack Adam och tacka din syster!

Timmarna kunde så förflyta ganska smidigt och vi befann oss sedan i en ankomsthall med en hög andel välklädda asiater varav de flesta var från vårt eftertraktade ö-rike. Spänningen började öka och målet närmade sig... När vi klev på planet var vi hälsade välkomna ombord av inte en, utan två KOCKAR! Ja, Turkish Airlines... Det som jag tidigare var skeptisk till har visat sig vara kanske det bästa flygbolaget jag flugit med! Kvalitén var genomgående, maten superb, flygplanet det fräschade jag flugit och helt topputrustat och till råga på allt fick man både tofflor, tandborste och "ögonbindel", allt i en specialtillverkad låda av metall... På planet fick vi också kontakt med en japansk kvinna som var övertygad kristen och på väg hem från en resa till Jerusalem... som också var väldigt intresserad av kvantfysik... Där fanns också en välklädd äldre japansk herre som gav oss en massa värdefulla tips om hur vi skulle kunna ta oss från Tokyo till Niseko. Trots allt var det ändå ganska svårt att sova på planet för både mig och Kroon så när vi klev av i Japan var vi väldigt möra i skallen. Men vad gjorde det? Vi var i Japan, i JAPAN! Trots de få timmarna sömn de senaste dygnen var det som att vi nästan flög ut ur planet och sade adjö till de två kockarna som ännu en gång stod vid utgången. Efter en lång kö till gränsen och passkontrollen tog vi oss till väskupphämtningen bara för att finna våra väskor upplagda på varsin vagn med varsin uniformerad person som stod och vaktade dem och väntade på oss. Vi bugade så artigt vi kunde och sade "arigato" och kunde efter ett lite nervöst möte med tullen ta oss ut i ankomsthallen.

Mot Tokyo!

Turkish Airlines flight 0050 med destination Tokyo

Gangsta-Kroon

Istanbul

Över Japan! Mount Fuji precis under vingen.

Vilken vacker syn för trötta ögon

Den lilla packningen

Vi stod nu ännu en gång och var förvirrade och visste inte riktigt vart vi skulle börja. Då kom det fram ännu en "gaijin", alltså västerlänning, och började prata med mig. Anledningen var att han också var förrymd skidluffare som nu skulle säsonga i Japan. Inte i Niseko just men han gav ett tips om att han precis skickat sitt bagage hela vägen till sin destination för en billig slant. Så jag tackade för tipset och när Kroon så kom tillbaks från toaletten förklarade jag läget för honom. Kroon var dock så euforisk att han knappt kunde lyssna vad jag sade då han hittat sin första toalett med en instruktionsmanual... När han lugnat ner sig kunde vi gå och betala en nätt summa för att få våra skidor skickade hela vägen till vår lodge i Niseko. Ovärdeligt! Nu skulle vi slippa släpa runt på två extremt otympliga skidfodral i Tokyos trånga tunnelbana och bli ännu mera hatade än vi redan är, ohövliga och klumpiga västerlänningar som vi är. Vi tåg ett långsamt tåg in till stan och någonstans där började man förstå vidden av hur stort Tokyo verkligen är. I stor-Tokyo bor det drygt 35 miljoner människor... Vårt hotell låg dock i utkanten av tunnelbanenätet så vi fick just nu inte se det riktiga Tokyo. På något underligt sätt lyckades vi faktiskt efter två tågbyten och en promenad på första försöket hitta till vårt hotell. Vi gick och köpte vår första japanska sushi i en närliggande matbutik och därefter var planen att gå ut och kolla in närområdet. Så blev det aldrig. Vi däckade i våra sängar istället och sov i 15 timmar.

Utvilade och efter en dusch, även förhållandevis fräscha kunde vi nu ge oss ut och utforska den mytomspunna staden. Vi begav oss till Akihabara, Tokyos kända elektronikdistrikt. Där hamnade vi i ett helt enormt varuhus på 10 våningar där varje våning var helt fullbelamrad med precis allt vad man någonsin skulle kunna tänka sig i elektronikväg. Lite granna som Media-Markt i animéform, på sterioder... och amfetamin. Skapligt hajpat ställe får man säga. Det var nästan så att hjärnan kopplade ifrån då det inte gick att hantera alla intryck i form av ljud, syn och dofter som kom överallt ifrån. Vi blev dock gladast när vi hittade en liten turist-sektion där vi kunde frottera oss i t-tröjor med japanskt tryck och gardiner med arga tecknade samurajer på. När vi kom ut många timmar senare spöregnade det ute. Och då det hetaste i Japan verkade vara riktigt porriga genomskinliga paraplyer var det bara att införskaffa ett sådant. Som min vän Ragnar Hägg, som gjort ett helårs studieutbyte i Japan, sa till mig: "I Japan använder man paraplyer mot allt, mot regn, mot snö, mot vind och mot sol. Allting kan lösas med ett paraply!". Så där strosade vi med våra vackra regnskydd och kollade på enorma skyltar med tecknade japanska skolflickor och allehanda läskiga monster. Efter ytterligare en timme av arkadhallar och många konstiga iakttagelser var vi så trötta, hungriga och blöta att vi avslutade projektet för denna gången. Förvirringen var lika stor som vanligt när det var dags att välja restaurang. När magen kurrar har man dock inte så mycket till övers för att snurra runt hur länge som helst. Så det blev första bästa, vilket i vårt fall var en restaurang där borden var av metall, med ett hål i mitten där det låg en hel hög med brinnande kol. Sedan beställde man in rått kött som man sedan själv fick grilla över glöden. Särskilt intressant blev det med tanke på att, som vanligt, stod allting bara på japanska och den engelskan som de flesta i personalen talade var ungefär lika bra som vår japanska.

Efter att ha blivit "lurade" att betala dubbelt så mycket som vi trodde vi skulle behöva kunde vi konstatera att vi på ett ganska bra sätt lyckats irra oss igenom även denna dag. Så vart det då nyårsafton. Dagen inleddes med lite klassisk sight-seeing då vi tog oss till Roppongi-området. Varken jag eller Kroon visste egentligen vad Roppongi var för något men vi hade båda hört namnet nämnas ett antal gånger. Det var ett fruktansvärt uppsnofsat nybyggt område med en större mängd turister än vi sätt tidigare. När man talar om turisterna så är det faktiskt väldigt få västerlänningar här. Allt som oftast är vi de enda kaukasiska människorna inom synhåll. Något som vi båda tycker är ganska önskvärt. Så när det blir för mycket gaijin omkring oss brukar vi båda muttra betänkligt och dra oss undan. I Roppongi lyckades vi åtminstone ta oss upp högst upp i det så kallade "Mori Tower" och där ta en mängd utsiktsbilder. I biljettpriset var man dessutom tvungen att betala för nån modern-konstutställning i samma byggnad. Då vi ändå redan hade betalt tog vi oss en titt och kunde hitta tavlor som visade hur ett stor del natur hade skövlats brutalt för att asfalteras och bli ett kinesiskt tecken, och en annan tavla som visade hur japanska flygplan satte eld på New York... Fria tolkningar där.

Den uppseendeväckande instruktionsmanualen till toaletten

Infrastruktur i Tokyo

Vårt första riktiga möte med staden var denna vy

Utsikt från hotellet nummer ett

Utsikt från hotellet nummer två

Första japanska sushin!

Vår kompis "Gold Brew", med en utmärkt klar smak

Inne i varuhuset

Renault eller Hummer, vilket märke vill du ha på din cykel min son?

Årets julklapp i Japan, skolflickor som kan förvandla sig till tyska jaktplan

En trevlig japansk familjeserie på DVD

Tokyo rain

Akihabara

Kolgrillsmongo nummer ett

Kolgrillsmongo nummer två

Struttin'!

Happy New Year!

Utsikten från andra sidan Mori-tornet. Här kanske man kan börja ana vidden av hur stort Tokyo egentligen är...

Japanska flygplan sätter eld på New York... Anar jag en viss bitterhet?

Målet för dagens utforskningar var inte bara att kolla på obskyr konst och ta en massa bilder, utan vi sökte även efter nått vettigt ställe att fira in det nya året. Då Roppongi blev en besvikelse på den fronten tog vi oss till det legendariska Shibuya-området. Även känt för sin korsning som är central i filmen "Lost in Translation" och ett av Tokyos mest kända landmärken. Lite som ett Times Square. Fast återigen på steroider och amfetamin. Efter att ha strosat runt och råkat trilla in på en demonstration för japanska nationalister, men utan att ha hittat nått skabbig pub eller nattklubb, tog vi oss hemåt. När vi kom hem var vi som tur var inte ensamma att samlas i det gemensamma utrymmet på hotellet. Där fanns även en samling andra ynglingar som skulle ut i natten på jakt efter äventyr. De skulle till en nattklubb i just Shibuya och vi frågade oss varför vi inte hittat någon nattklubb när vi var där. Svaret måste helt enkelt vara att vi letat dåligt. Så efter att vi ätit vår nyårs-sushi och druckit ett gäng "Gold Brew" rullade vi mot Shibuya. Planen var att vara vid korsningen vid tolvslaget och sedan ta det därifrån utan några större planer och vart man skulle. Just korsningen skulle tydligen agera lite som en samlingspunkt för nyårsfirandet. När vi kom dit var det faktiskt inte så mycket folk för att vara Tokyo och världens mest fotgängartraffikerade korsning, men det fylldes på allt eftersom tiden gick. Det hela verkade bli en väldigt ordnad tillställning. Sen blev klockan helt plötsligt tolv (tror vi i alla fall, det fanns ingen stor klocka att kolla på) för då brakade vansinnet lös...

Helt plötsligt började hela folkmassan att röra på sig åt olika håll för att sedan i överljudsfart flyga tvärs över hela korsningen i en orgie av glädjetjut, blinkande hattar och folk i djurkostymer. Polisen stod där och "tog emot" oss alla genom att knuffa hela folkmassan till någon slags kontrollerad formation. Ja, om man nu kan kalla det hela kontrollerat... Jag tror faktiskt inte att polisen hade särskilt mycket koll på någonting. Men med det sagt var det aldrig hotfullt. Det är något som vi hittills har fått uppleva här, det är nästan alltid väldigt fredligt och lugnt. Det kanske finns väldigt mycket xenofobi i luften från japanernas sida och man vill nog inte ens veta vad de tänker om oss ibland, men de är alltid artiga och lugna utåt. Förutom när de druckit en starköl eller två. Då blir det som att trycka på en knapp. Och där stod jag och Kroon. Och var helt genomlyckliga. Ovanför oss i ett stort skyltfönster stod det 20 personer och körde "Gagnam-style" till publikens vilda rop. Därefter var det dags för mig och Kroon att faktiskt försöka ta oss någonstans. Ja, det skall inte hållas hemligt att både jag och Kroon nu var skapligt i hatten. På något sätt hade vi helt plötsligt lyckats få sällskap av ett gäng unga japanska killar som verkade vara på samma våglängd som oss när det gällde vad man ska göra på nyår i Tokyo. Så vi ställde oss i kön till en klubb bara för att kort därefter bli omplacerade till nån annan jävla kö. Jag hade ingen vidare lust med detta debacle så jag föreslog att vi skulle dra till någon annan klubb. Det blev Club Asia.

Låt oss bara säga att det var inte precis lite folk där inne. Och det var inte precis billigt att komma in. Men vilket rent jävla ös! Då det inte fanns någon garderob fick jag och Kroon trycka in våra grejer i ett säkerhetsskåp med myntinkast i hörnet på klubben för att därefter gå ut på golvet och veva. När vi sedan hunnit landa ett tag och letat runt insåg vi att det även fanns andra golv. Och då hittade vi ett helt enorm stort golv där lasern stod som en kaskad genom hela rummet, musiken var stenhård japansk elektro, och uppe på en upplyst scen stod en liten japansk DJ och öste som om det inte fanns någon morgondag. Om då inte extasen redan var nådd så blev den det när han tog upp en synth och började improvisera ståendes uppe på DJ-båset. Vi dansade på och bara njöt av tillvaron ett bra tag innan vi tyckte att det räckte och vi bokstavligt talat tryckte oss ut. Det här var nog det närmsta jag kommer till att återuppleva min egen födsel, utan närmare jämförelser... Väl ute hamnade vi i någon gränd där det spelades traditionell japansk musik och en massa euforiska japanska ungdomar omfamnade oss och skrek "happy new year!" vart vi än gick. Nu var planen att ta sig till nån lite mindre pub och kanske ta en öl eller två så efter stora svårigheter lyckades vi lokalisera vart man skulle ta tunnelbanetåget ifrån. Ännu en gång blev det inte som vi hade planerat. Istället avslutades festkvällen i skammen på en skabbig toalett i en tunnelbanestation halvvägs längs vägen. Både för mig och Kroon. Men det var ju faktiskt även det på något underligt sätt även det en passande avslutning på en jävligt flippad nyårskväll.

Men hur kan man göra så mot apan! Hur kan man ens komma på tanken! Så ohövligt och hjärtlöst!

"Let the games begin!"

Tagen vid okänt tillfälle, med okänd promillehalt

 

Total extas!

Utan att behöva utveckla det vidare inses det lätt att varken jag eller Kroon var särskilt pigg eller alert idag. Då den japanska solen visade sig i sin fulla prakt blev det en perfekt dag att åka till en central park och ta en fruktansvärd massa bilder. Precis som hemma är det mesta stängt idag så vi slapp även snurra i diverse extroverta varuhus, vilket bara hade kunnat sluta i katastrof en dag som denna. Så här kommer så ett urval av bilder föreställande kontrasternas Tokyo.

Imperial

Trippy Trees

Hill of colours

Skyline

Efter att ha spatserat och fotograferat tills vi var urleda på det passade vi på att ordna för vår vidare resa och köpte tågbiljetter till Niseko. Vi lämnar på torsdag och kommer fram tidigt på fredag efter två "bullet trains" och ett litet lokaltåg. Nu återstår då alltså i princip bara en dag i Tokyo och planen är att spendera den med något så manligt som att leta tyger. Så tills nästa gång, bocka djupt och uppträd värdigt!