Stora städer, stiliga herrar och snö

"Okey, as kind of a memory rule you can think like this:
- Anode - Anus - Plus! "
                  - Dragos "Dragan" Dancila förklarar "belgisk minnesregel"
                    för hur man vet vad som är anod och katod på en diod

Ja, ovanstående citat är ju ändå så pass bisarrt och magstarkt att det torde kräva någon slags förklaring. Det kom som en blixt från en klar himmel från PhD-studenten Dragos som råkar vara föreläsare i kursen i Analog Elektronik (som passande nog hos oss studenter oftast förkortas "Anal Elektro"). Dragos är en väldigt välklädd och otroligt väluppfostrad herre i yngre trettioårsåldern från Belgien men med rötter från södra Europa. Han är i vilket fall en person som man kunde tänka sig aldrig kan uttala något genitalt ord, ens ensam hemma på kammarn, utan att bli blossande röd i ansiktet. När vi så under en föreläsning som behandlade så kallade "PN-övergångar" hos transistorer och dioder frågade hur man kan veta vad som är positivt och vad som är negativt fick vi ovanstående förklaring. Det blev först väldigt tyst och sedan brast vi alla ut i gapskratt. Inte för att vi egentligen visste varför. För vi vet fortfarande inte till denna dag vad han egentligen ville säga med det hela. De enda tolkningarna som man kan tänka sig är alldeles för vulgära och barnförbjudna för att man kan tro att vår belgiske vän kunde mena det. Men det verkar inte bättre. Att det efter noggranna efterforskningar dessutom verkar som att det faktiskt inte är en vedertagen belgisk minnesregel, utan något som herr Dancila har hittat på själv gör inte det hela mindre anmärkningsvärt...

Dessa blogginlägg har på sista tiden börjat komma allt mera sällan. När jag så äntligen hittar tiden och "inspirationen" att skriva brukar jag ta bilderna från min kamera till hjälp för att minnas, och på så sätt utforma det stundande blogginlägget. När jag nu mitt uppe i en tentaperiod stoppar in minneskortet i datorn inser jag att det har hunnit hända en del den senaste månaden. När de första bilderna föreställer 20 år gamla lyxbilar med ett blå- och vittfärgat, runt emblem och ett karakteristiskt "M"-emblem på bakluckan drar jag mig till minnes vart jag faktiskt var när jag skrev det sista inlägget. Det tog inte många minuter av min vistelse i Mannheim innan jag lyckats lokalisera ett perfekt exemplar av den legendariska bilen BMW M5 av E34-modellen stå och lura vid en trottoarkant. Så viktigt tyckte jag att det hela var att jag var tvungen att dokumentera det. Allt till Sarahs stora förtret som inte för allt i världen kunde förstå vad som var så speciellt med den där gamla bilen. Och ja, lite bondigt var nog det hela. Men det är en känsla som jag som inbiten svensk tar med mig nästan överallt i världen. Jag tycker att som svensk är det få platser i världen man kan åka till utan att känna sig som världens största lantis och bondläpp. Ta Tyskland som ett exempel, och Mannheim. I Tyskland är Mannheim en dussinstad, en stad bland flera hundra andra som inte betyder någonting alls. De allra flesta som inte är tyskar (och säkert många tyskar) har aldrig ens hört talas om denna Sydtyska industristad. Betänk då att detta är en stad med över 300000 invånare, en rejäl stadskärna, spårvagnar och allt annat som man nu kan begära av en mellanstor stad. Med svenska mått. I Tyskland skulle Mannheim kanske vara jämförbart med Växjö. Hur många utanför Sverige vet vad Växjö är? Uppsala som är Sveriges fjärde största stad har drygt 170000 invånare om man räknar väldigt generöst. Jag kände mig i efterhand lite fånig när jag insåg hur jag hade gått runt med Sarah i Västerås och brinnande av lokalpatriotism visat henne denna viktiga Sveriges femte (ja, FEMTE! Örebro och Norrköping, ni kan slänga er i väggen!) största stad. De flesta av de orter som vi i Sverige kallar städer, kanske till och med mellanstora städer, skulle knappt kvalificera som byar nere i tysklandet.

Liknande förhållanden råder i de flesta av de europeiska länderna, varför jag nästan kan tycka att det är lite konstigt att säga att Sverige är en del av Europa. Nej, om du frågar mig är Sverige en del av Skandinavien och inte en del av den europeiska kontinenten. Nu vill jag inte bli misstolkad och missförstådd här. Det skulle kunna låta som att jag vill vara kaxig och stöddig och låta sådär "wanna-be-världsvan" och tycka att jag är jättehäftig för att jag har varit i Tyskland och sett en massa människor. Det är inte meningen. Och det tycker jag inte heller. Jag älskar Sverige och Skandinavien, just för att det är som det är! Och jag älskar (och ja, även hatar ibland) min hemstad Västerås. Jag är den som alltid skiner upp och drar till med den bredaste västmanländskan så fort jag får höra att någon annan kommer från mitt Västra Aros. Men det jag vill säga är att det är en stor skillnad. Och det är också det fina med det. Sen vill jag också säga att jag tycker väldigt mycket om Europeiska Unionen som ett incitament, även fast jag kanske inte alltid håller med om allt de beslutar. Hur häftigt är det inte att vi i Europa, som i flera hundra år har varit uppdelat i små, rivaliserande och krigande nationer nu har haft den längsta varaktiga freden i vår historia? Och att vi som har privilegiet att vara europeiska medborgare får röra oss fritt över alla gränser, slå oss ned och arbeta eller studera vart vi vill? Så ja, rent geografiskt är Sverige och Skandinavien en del av Europa och skall det förbli. Men kulturellt och geografiskt är det stora skillnader. Stora kontraster. Och utan kontraster, vem kan säga vad som är vad? Vi har på något sätt blivit så bortskämda med vår fria rörlighet i Europa att vi inte längre tycker att det är något märkvärdigt. Varken själva rörligheten i sig eller det faktum att man efter två timmar på ett flygplan och för 6-700 kronor kan befinna sig i flera andra europeiska länder. Jag vill hävda att det faktiskt är ganska häftigt att åka till, till exempel Tyskland. Det finns helt andra saker att uppleva, nya människor att träffa, andra idéer och mentaliteter än det vi ändå är vana vid. Även om det är likheterna som förenar oss människor är det av olikheterna som vi lär oss. Och vad gäller det där med att känna sig som en lantis så fort man kommer ner på kontinenten är det nog något som mest gäller mig. Att vandra runt i en, för mig, stor stad nere på kontinenten bland en massa välklädda, urbana människor... med en stor orange Haglöfsryggsäck och en chock-lila mössa med tofs... Men det är faktiskt inget som jag skäms över, tvärt om. Så det tänker jag nog fortsätta med.
Så med allt det sagt vill jag säga att man faktiskt inte behöver åka "långt" för att komma till stora insikter! Ut och res, och upplev!

Vad fick då jag uppleva i Tyskland denna gång? Jag skulle nog ändå vilja kalla det en ganska genuin inblick i vardagligt tyskt studentliv. När jag gjorde mitt sista besök i landet var det i våras när jag var i Freiburg och besökte min vän Kulan. Den gången var det mera ett besök i en liten svensk-koloni än vad det var ett besök i "riktiga Tyskland". Inget fel med det, men jag vill återigen belysa en kontrast. Denna gången hälsade jag på min kollega och vän från Bombardier, Sarah, som ju är tysk och läste (ja, hon hoppade av för en dryg vecka sedan!) till civilingenjör vid ett universitet i Mannheim. Efter att vi hade promenerat runt i staden och hon påpekat hur extremt ordinär och tråkig den var för mig (som tyckte den var väldigt pulserande och kontinental) så gjorde vi det som de flesta turisterna till regionen gör. Vi tog tåget till Heidelberg. Det lustiga med det hela är att Heidelberg nog räknas som den stora turistattraktionen i regionen och det tar en halvtimme dit med tåget från Mannheim, och detta var Sarahs första besök i staden! Till och med mina ömma föräldrar hade besökt staden någon gång under alla deras Tysklandsresor under 80- och 90-talet. Jag får säga att själv var jag inte väldigt imponerad. Nog var det en vacker stad, inget tvivel. Väldigt pittoreskt och väldigt vackert inramande sceneri då det ligger vid foten till Alperna. Men på något sätt kändes det lite krystat. Kanske var det alla andra klassiska turister som trängdes kring den slingrande huvudgatan kantad av dyra märkesbutiker? Man fick lite känslan av att det var väldigt... "klyschigt europeiskt". Ungefär som att om du skulle fråga en amerikan eller asiat hur Europa ser ut så skulle de föreställa sig just som detta. Det finns såklart värre saker att tänka sig men sanningen är ju att Europa trots allt är ganska mångsidigt. Ja, nu låter jag bitter, vilket inte är fallet. Det var vackert och väldigt trevligt, om än lite mycket folk. Promenaden upp till slottet kan rekommenderas och utsikten där uppifrån är helt klart värt den ganska krävande stigningen. Men jag skulle inte säga att det är värt att åka hela vägen till södra Tyskland bara för att se Heidelberg. I min mening finns det åtminstone 10 andra städer, framförallt i Schweiz som är minst lika pittoreska och vackert inramade. Och vad gäller Tyskland så tar jag nog hellre den lite smutsiga industristaden Mannheim och "äkta Tyskland" än upputsade Heidelberg med uppradade bussar fulla med japanska och amerikanska turister.

Det som framförallt attraherar mig med att befinna mig på ett ställe som kan beskrivas "vardagligt" är att få träffa vanliga "vardagliga" människor. Även detta fick jag göra i Mannheim då jag och Sarah på lördagen tog oss till en födelsedagsfest för en av hennes bästa vänner. Där fick jag chansen att umgås med en uppsättning andra, helt vanliga tyska ingenjörsstudenter och utbyta erfarenheter och rövarhistorier om svensk kontra tysk ingenjörsutbildning. Det hela blev inte det fylleslaget som jag trodde att det skulle bli, och som Sarah hade sagt att jag skulle förvänta mig. Det blev istället en ganska lugn tillställning. De "värsta" på festen var nog faktiskt jag och Sarah. Kort och gott får jag nog ändå säga att även denna Tysklandsvistelse kan anses komplett. Jag fick min bratwurst, min öl, och chansen att prata den lilla tyska jag kan. Men precis som allt utom en bratwurst hade även denna resa en ände. Och snart befann jag mig ännu en gång i Uppsala och stod och blickade ut över havet av parkerade cyklar vid centralstationen. Som tur var hade jag, trots stressen, haft hjärnan påslagen när jag parkerade cykeln och kunde således ganska snabbt återfinna den.

Tyska lyxbilar med karakteristiska bokstäver

Mannheims vattentorn

Då vet vi!

Huvudgatan i Heidelberg

Heidelbergs slott

Sarah uppe vid slottet i Heidelberg

Begrundande

Utsikten från slottsruinen

Tyskt sceneri

Världens elakaste bil? Möjligt. En Audi RS4 är det likväl.

Baden-Wurtenbergs favoritöl

Sarah vid det stora ekonomiska universitetet i Mannheim

Den gångna tiden har även bjudit på en del allehanda festligheter och andra arrangemang inom ramarna för studentlivet. Det började med att någon vid ett bord ropade åt mig när jag spatserade längs den långa korridoren på Ångströmslaboratoriet. Vanligtvis har jag inte så mycket till övers för bondfångare men nu visade det sig att det var dags för den årliga stora KWXF-gasquen. För er som inte är i svängen kan det förklaras att det alltså är en stor, ganska formell sittning för studenterna vid Kemiteknik-, Miljö och Vatten-, Bioteknik- och Teknisk Fysikprogrammen. I år hade det dessutom blivit en tillökning i form av Materialvetarprogrammet; Q. Dessutom var temat i år "Good Ol' England" vilket skulle innebära att jag skulle få tillfälle att bära väst och cylinderhatt... Efter att ha frågat mig själv den retoriska frågan "om det inte är dags för Fredrik att gå på en rejäl gasque?" stod jag väldigt snart och betalade för en biljett. Jag får säga att det blev en lyckad kväll. Sällskapet var helt formidabelt. Som vanligt skall ödet alltid spela en något slags spratt. Denna gången hamnade jag mitt emot dottern till min gamla gymnastiklärare på lågstadiet och tillika klasskamrat till min bror i låg- och mellanstadiet. Dessutom gammal klubbkamrat till mig när jag simtränade i Västerås Simsällskap. Den annars väldigt stora världen känns i sådana stunder väldigt liten. Underhållningsmässigt var gasquen ibland i mina ögon pinsamt dålig. Det kan ha att göra med att jag själv har väldigt svårt för studentspex-humorn och buskis generellt men när ett studentspex explicit ber om "omstarter" och interaktion från publiken, och sen inte lyckas förvalta en enda referens... då blir jag lite trött. När så dessutom en "värmlänning" pratar på bredaste göteborska, då får det fan vara nog!

Det arrangemang som dock tog större delen av min uppmärksamhet var Pollax Snowrollers "Before-Ski Pub". För en evighet sedan, ja lite drygt två år, bildades Pollax Snowrollers. Då, i ett försök att nå ut till alla utförsåkare på skolan, kom vi på idén att göra just en "Before-Ski pub". Likheten med After-Ski är väldigt stor. Den enda egentliga skillnaden är att man gör denna före skidåkningen. Annars skall coverbandet, ölen, Jägermeistern och pjäxdansen vara lika framstående! Som med så mycket annat är marknadsföringen a och o. Så efter mycket planerande och diskuterande beslutade vi att köra en variant på förra gångens promotion. En liten PR-kupp. Förra gången så gick jag, i full skidmundering och med skidorna på, in på en fullsatt föreläsning högst upp i den största föreläsningssalen på Ångström och ställde mig som att jag skulle åka ner. Då stod en fotograf nere och tog en bild på spektaklet och sedan gick jag ut. Bilden blev sedan i största hemlighet till en affisch som helt plötsligt kom upp och promotade puben. Allt för att få igång snacket och på så vis ryktet om att något var på gång. Det blev en succé. Försäljningsrekord slogs och det var helt smockfullt på vårt kårhus "Uthgård". Stämningen var på topp. Tanken var sedan att alla intresserade på puben skulle gå in på ett internetforum som vi hade skapat och därifrån skulle vi spinna vidare. Av 150 personer som kom till puben var det kanske 8 stycken som faktiskt registrerade sig... Och vi var dumma nog att inte bara ha en simpel epost-lista som folk kunde skriva på. Så denna gång skulle vi göra allting rätt. PR-tricket blev lite extra spektakulärt denna gången. Ja, hur toppar man att knalla in på en föreläsning med skidor och ställa sig där uppe? Det var ju trots allt lite trist förra gången när alla i salen började bua när jag vände och gick ut... Så hur vi gjorde denna gången kan ni nog lätt lista ut. Därefter var det jag och mina Snowrollerkamrater som fick agera bondfångare och sitta och ropa vid ett bord på Ångström. Vi gick runt och informerade i alla stora klasser, delade ut flyers, gick runt och pratade med folk... Ja, det kändes som att det nästan måste ha varit omöjligt att inte veta om puben.

Så kom till slut den stora dagen. Alla engagerade hade fullt upp hela dagen med alla förberedelser. Själv vart jag stationerad i köket med uppgiften att skala 150 potatisar för vår gulaschsoppa. Det var en erfarenhet det också, kanske en nyttig merit när man skall mönstra på ett fartyg? Hela Uthgård förvandlades till en pittoresk alpstuga och som om det inte var nog att Tone och Anna-Maria hade åkt och hämtat upp snö nere vid ishallen som de sedan spridit ut började det snöa på riktigt! Allting var helt perfekt och stämningen var nästan elektrisk bland oss engagerade. Sen slog vi upp portarna och väntade på anstormningen. Och väntade... och väntade... Nog kom det lite folk ändå. Men det var långt ifrån det som vi hade trott. Vi tappade dock inte modet för det utan tänkte hela tiden; "snart kommer de, snart kommer de!". När klockan började bli mycket och vårt inhyrda liveband "Star Dust" började bli otåliga fick vi dock inse att det nog inte skulle bli så mycket bättre än detta. Så vi gjorde det bästa av vi hade och gick in med inställningen att vi nog fick vara nöjda. Så började bandet spela. Och taket lyfte ta mig tusan. Helt plötsligt stod vi alla i en hel hög med människor som vi inte visste varifrån de kom och hoppade runt! Jag kan inte nog höja Star Dust som de som faktiskt räddade vår pub från total katastrof. De 30 människorna som var där när de spelade gick nog därifrån med en väldigt bra känsla. Och vi lyckades till och med få vår budget att gå ihop. Så vad kunde man dra för lärdomar av detta? Vi funderade vad vi hade gjort fel. Och vi kunde inte egentligen komma på så mycket vi hade gjort fel. All promotion var nästan oklanderlig. Puben i sig var riktigt bra. Så varför kom inte folk? Det kanske inte finns några teknologer i Uppsala som gillar öl och skidåkning? Det verkar inte så troligt... Det troligaste är att det var en kombination av flera faktorer. Dels så finns det en lite halvkonstig inställning bland många studenter att den enda dagen man kan gå på pub är torsdagar. Det är den som är den regelbundna pubkvällen på Uthgård. Vi ville ha även vår pub på en torsdag men på grund av de gamla vanliga organisatoriska problemen och problem med att få tag på vissa människor körde detta ihop sig. Sedan känns det väldigt lotto det där med turn-up vid arrangemang. Man kan ha gjort allting rätt, och ändå kan det vara minimalt med folk som kommer. Sedan kan man hafsa ihop något över en folköl och vips är det helt smockfullt. Människor är lynniga. Det är bara att acceptera. Till nästa gång skall vi se till att puben på en torsdag och se till att inte glömma det vi glömde denna gången... Att skriva länken till vår Facebookgrupp på affischerna...

Stiliga herrar på KWXFQ!

Ös på dansgolvet i matris-dans-form!

Bra jobb i V-Dalas garderob

Cykelstaden Uppsala visar sig ännu en gång från sin bästa sida

Sveriges motsvarighet till Audi RS4? Volvo 850 T-5R i färgen "T-Gul". 90-talets ultimata familjeräser.

Anna-Maria som grillansvarig på puben

Uthgård som Before-Ski Pub

Felix Foborg gör som de coola snubbarna och hänger i rökrutan!

Och så kom då alltså också vintern till Mellansverige. Lika plötsligt som vanligt och med det vanliga löpsedlarna om "DET STORA SNÖKAOSET! SE HUR DET DRABBAR JUST DIG!". Stockholm stannade enligt utsago helt upp. I Uppsala infördes något slags undantagstillstånd. UL beslutade att stänga ner all busstrafik i hela Uppsala och det ryktas om att många taxibolag gjorde samma sak. Jag får nog säga att Uppsala faktiskt är exceptionellt dåligt på att handskas med minsta snö. Efter att hela snöröjningen kollapsat började folk köra med ena hjulet på trottoaren då hela gatan var blockerad av en snövall. Men för oss som är skidåkare pirrar det alltid i kroppen när man ser det vita guldet falla. Man drömmer sig bort till perfekta sluttningar med midjedjup lössnö och ett par skidor under fötterna som surfar på en våg av det vita guldet. Nu var det ju just det. Ett par skidor under fötterna skulle man ju ha... Och utan den där sluttande backen är ett par utförskidor oftast en ganska odramatisk historia. Så för att lösa det hela beslutade jag och ett gäng andra glada skidamatörer att styra en resa till Sälen. Genom lite efterforskning lyckades vi få tag på ett löjligt billigt boende och efter lite telefonsamtal kunde vi få ihop tillräckligt med folk för att fylla detta boende. Det blev jag själv, Eric, Lif, Kroon och så min gamla kompis från högstadiet; Johan Wadsten. Jag hade faktiskt inte träffat Johan sedan dess när vi så en dag började prata på ansiktsboken om att vi båda ville åka skidor. Så på den vägen är det. Johan kunde tillhandahålla en minibuss och jag hittade folk att fylla den med.

Utsikten från kammarn

Off-season

Oscars smickrande tolkning av den ständige bondläppen Trella. Just det, det där är min nya jacka! Den vanligaste reaktionen är att folk brister ut i asgarv när de ser en komma gåendes. Men det bjuder jag så gärna på.

Mina stiliga studiekamrater under ett av alla försök att förstå laborationen i Anal Elektro

En kort visit i världsmetropolen Västerås med ASEA-tornet ständigt vakandes

Skrapan

Post-apokalyptisk industrikonst på Kopparlunden i Västerås

Vinterljus

Det mest upphetsande som färden uppåt bjöd på var när Johan misstolkade GPS:ens instruktion "kör in i rondellen" och gjorde just det. Eller var det bara att han missade bromsen? Vi studsade lite lätt ut mot snövallen och kunde sedan lugnt fortsätta vår resa. Några felnavigeringar och fem timmar senare kunde vi parkera minibussen utanför vår stuga i Lindvallen. Riktigt gemytlig skapelse för det låga priset och inklusive bastu! Ett faktum som senare nyttjades flitigt av oss alla. Om sedan bastun var designad för 5 mer eller mindre fullvuxna karlar var vi inte riktigt på det klara med. Efter det vanliga problemet att väcka Lif kunde vi alla bege oss mot liften. Till vårt förtret var den närmaste liften stängd vilket innebar en rejäl stakning för att komma till huvudliften. Men alla sura miner var helt bortblåsta när vi kom upp och insåg fördelen med försäsong i Sälen... PUDER! Vem hade kunnat ana? Efter några väl lagda carvingsvängar i de närliggande backarna började vi leta oss bort från de närmsta backarna, till de stängda backarna. Och där låg det och väntade på oss. Ännu hade inte pistmaskinernas vassa käftar och tunga larvfötter lyckas med att fördärva snön i dessa backar. Så det som väntade var helt öppna autostrador med helt pristint lager av 2 decimeter pudersnö. Att det var mer eller mindre flatljus gjorde oss inte ett dyft. Vi blev alla som treåringar som skuttade omkring i snön. Det enda man kanske kunde klaga på var att lutningen var lite dålig, vilket gjorde att man ofta fick lägga en elva för att ens få upp nån vettig fart. Men det är en försumbar synd i förhållande till vad vi fick! Så vi spenderade dagen med att åka upp så gott som allt av denna gudagåva. I takt med att dagen gick började även några få andra börja leta sig ut och spåra upp detta område, vilket gjorde att vi fick leta oss allt längre ut och leta allt mera otillgängliga linjer för att få ospårat. Precis som det brukar fungera med andra ord. Men vi kunde ändå åka i riktigt bra snö så gott som hela dagen och det var inte snön som tog slut först utan orken i benen.

Planen var att denna dagen spana in den beryktade After-Skin i Lindvallen. Men trots att vi gick dit två timmar innan liftarna stängde så var det helt smockfullt. Då vi kände oss lite för gamla och coola för att stå upp och dricka öl beslutade vi att sticka hem och dricka vår egen öl istället. För att slippa traska upp hela den långa vägen vi tidigare hade stakat så tänkte vi vara lite smarta och ta liften upp för att sedan åka ner till botten av den stängda liften som låg precis vid vår stuga. En till synes ganska enkel operation. Men i decemberskymning och för fem stycken mer eller mindre virriga herrar blev det såklart för svårt. Vi kom helt åt helvete. Och när vi väl insett det var det redan försent att göra något förutom att förbereda sig på antingen en lång promenad, eller en dyr taxifärd tillbaks till Lindvallen. Under tiden som vi andra funderade över vilket av alternativen det skulle bli pratade Lif med någon på telefonen. Innan vi hann bestämma oss utropade han "Älg kommer och hämtar oss!". På Lifianska betyder "Älg" Mats Lif, alias "Pappa Älg" eller kort och gott Lifs pappa. Den livsnjutande Älg hade efter en tid i familjens andra stuga i Idre beslutat att svänga över till Sälen-stugan för helgen och då styrt den stora Audi Q7:an mot Tandådalen. Lyckligtvis för oss var det just vid vägen mellan Lindvallen och Tandådalen som vi nu stod och försökte förstå vad vi skulle göra. Så passande då att Älg precis just då av en ren slump hade ringt Lif bara för att säga att han snart var framme i Sälen. Så Lif sa helt enkelt bara till honom att han skulle plocka upp oss på vägen och hjälpa oss hem. Så efter bara några minuter svängde den monstruöst stora bilen in vid oss med den mäktige Älg vid ratten. Då bara en av oss kunde få plats (Älgar är som bekant inte särskilt små) fick det bli Lif. Han skulle då åka hem till stugan och hämta vår minibuss för att sedan komma och hämta upp oss. Så vi ställde oss och väntade. Och väntade. Och väntade. Så långt var det ju inte så vad var det som hade hänt nu? Efter ett tag ringde Lif och meddelade att minibussen inte startade... Ja, vad annars? Har det börjat så brukar det ju fortsätta. Vi började precis ge upp när så Lif helt plötsligt fick igång bilen. Så vi kunde äntligen få komma hem till stugan, bastun och ölen.

Vodka-meister

Studier av liftkartan och vart man lättast kan åka opistat

Kroon visar hur man har riktigt swag på en snöbräda!

Puderglädje!

Jag och Schelin lägger en "åtta"

Frostig Schelin

Hur är stavföringen Eric? Laid-back om inte annat.

Johan visar prov på lite mera aggressiv åkning

"Hm... tror du vi kommer ner till stugan om vi kör ner här...?"

Så blev det såklart inte, men vi fick i alla fall ta en gruppbild!

Efter att den sedvanliga öl-bastu-rulla snö-bastu-öl-algoritmen hade itererats ett par gånger började vi ändå känna oss lite danssugna. Så vi drog upp till den närliggande nattklubben Harry's. Det är viktigt att poängtera att Harry's i Lindvallen, till skillnad från Harry's i Västerås, inte är något "Jurassic Park". I så fall närmare motsatsen. Bra var det i vilket fall! Musiken för kvällen var "Svenska Schlagerklassiker" och där är jag tyvärr inte så bevandrad som medelsvensken. Så ofta kunde man känna sig lite borta när alla stod och sjöng lungorna ur sig och själv hade man kanske aldrig ens hört låten förut. Sen hände något. Någon kom fram och knackade mig på axeln. Jag trodde jag skulle svimma. Det var Karolina från Fernie! Helt sjukt, det var återigen det där med den lilla stora världen! Jag kunde inte sluta skratta och var tvungen att nypa mig i armen för att förstå att jag inte drömde. Även Jessica var där och ja, jag hade verkligen inte väntat mig att träffa dem i Sälen! Så det blev en riktigt bra kväll med mycket ös. Helt plötsligt när jag stod och vevade ganska långt framme vid något staket hände något annat. Det blev ett jävla tryck och ett band klev upp på vad som jag då såg var en scen framför mig. Nån jävligt sminkad snubbe med cylinderhatt och långt svart hår och nån brud som körde schlager covers. Helt okej. Men efter ett tag fick jag nog av att stå på första plats vid stängslet. Så jag försökte ta mig därifrån. Men varje gång jag försökte sögs jag helt plötsligt bara tillbaks fram till första plats. Tog mig säkert 10 försök innan jag lyckades bryta mig loss. Det var första gången jag varit på en "konsert" där det faktiskt är omöjligt att komma IFRÅN första plats.

Dagen efter var vi alla lite småslitna efter nattens äventyr. Man är ju ingen liten palt längre så det blev inget först i liften denna dagen heller. Vi hade bestämt att ta oss till Hundfjället för att undersöka off-pisten bredvid Väggen som brukar kunna leverera. När det dessutom ryktades om blåfågel så kändes det som en bra dag att försöka maximera. När vi kom fram visade det sig dock att hela Hundfjället var stängt. Så vi hade inget annat val än att spendera dagen i Tandådalen. Men blåfågeln var åtminstone på plats och då vi återigen lyckades lura fram en hel del pudersnö så ja... December och Sälen... Inte tänker man väl pudersnö och inte ett moln på himlen? Så var det i vilket fall. Det blev ännu en väldigt trevlig dag och som avslutning på dagen var vi alla bjudna till familjen Lifs stuga för middag och jacuzzi. De har (såklart...) två jacuzzis i den här stugan. En inomhus och en utomhus. Så det vi gjorde var att vi drog igång den externa och tog med oss en platta öl och satte oss där. I vattnet var det 39 grader varmt och i luften dryga -26 och en helt stjärnklar natt. Det är ganska lätt att tycka att det är livet på en pinne när man sitter med en kall öl i handen på en sån plats. När vi dessutom fick en två-rätters middag med (passande nog) älg-innerfilé och hemmagjort potatismos till huvudrätt så var tacksamheten stor. Jag tänker inte ens försöka börja beskriva familjen Lif med lillebror Micke, storebror Adde, pappa Älg och mamma Myra då bara det skulle ta säkert 3 lika långa inlägg som detta. Dessutom skulle det inte göra dem rättvisa, de måste upplevas. Skulle jag välja ett ord skulle det nog ändå bli; unika!

Jibber'n

Tandådalen

Vinterdis

I utomhusjacuzzin

Jävligt tacksamma pojkar

Jävligt trötta pojkar

Dagen efter var vi alla så slitna att vi knappt orkade åka. Det gjorde inte heller så mycket då vädret var av det sämre slaget och det var mer folk än tidigare i backarna. Även föret hade ändrats från mjukt och fluffigt till hårt och isigt. Så vi satt mest på McDonalds Ski-Through restaurang i Lindvallen. Den enda som var tvungen att skärpa sig var Johan som hade en telefonintervju med Svenska Ambassaden i Hanoi där han hade sökt ett halvårs praktik inom ramen för sina juridikstudier. Alla var rörande överens om att vi nog kunde lämna Sälen för denna gången med en känsla av att vi haft en jävligt bra resa. Tillbaks igen till Uppsala och nu fanns det inte längre några ursäkter. Tentaperioden låg för dörren vilket innebar crunch-mode och mycket kaffe. Man bävar alltid inför denna tid men det är ibland faktiskt också lite kul. Det är ju nu utmaningen kommer, att försöka förstå vad kurserna faktiskt handlar om och att då försöka få in det innehållet i skallen på ett par dagar. Inte sällan går man ju in från mer eller mindre noll och skall kunna skriva tentan tre dagar senare. Den här perioden är av någon anledning också alltid den svåraste att tentaplugga under. Det kanske är mörkret, kylan eller tröttheten efter en hel termin, jag vet inte. Men det är alltid extra svårt att motivera sig. De två kurserna som skulle få den äran den här gången var Teknisk Termodynamik och Analog Elektronik. Den tidigare en kurs som jag kuggat för två år sedan och tyvärr ändå inte gett så mycket uppmärksamhet som jag borde. Den andra en ganska intressant kurs, men med ett synnerligen förvirrat upplägg och med herr Dancila som ansvarig kändes det som en tuff nöt att knäcka. När så dessutom ett e-brev från CSN trillade in i inkorgen där det stod att jag gjorde bäst i att klara båda kurserna om jag ville ha några pengar under våren, ja då var goda råd dyra.

Det mörkaste av mörket inträffade på fredagen denna helgen. Efter att ha suttit ensam på kammaren och skummat igenom föreläsningsslides till Anal Elektron var humöret i botten. Den vanligtvis väldigt ineffektiva men till synes lättillgängliga metoden att gå igenom powerpointen från föreläsningarna var om möjligt mindre givande än vanligt. Så när solen gått ned vid klockan 15 och kaffet gått ur kroppen gick jag och la mig. Det var det enda jag förmådde. Allting var skit. Så gick jag över till Björn för att söka tröst. Det slutade på afrikansk klubb på Smålands Nation. Och jag frågade mig själv hur jag kunde ha levt i över 24 år, utan att upptäcka att afrikansk dansmusik är den bästa dansmusiken som existerar! Det var egentligen ingen regelrätt klubb utan det var bara ett litet dansgolv som var inrättad i hörnet i publokalerna. Den gapade tom och öde och där stod en stackars DJ och såg ensam ut. Såhär kunde det ju inte få fortsätta tänkte jag, Björn, Åke, Matilda (Åkes syster) och Anton, så vi tog saken i egna händer. Och vips var dansgolvet i lågor! Allt fler började dyka upp och även fast det kanske aldrig kom upp i några större volymer var den sammanlagda dansenergin nästan lika stor som på Wermlands en fredag. Flera gånger kom dessutom DJ:en ut på dansgolvet för att hänga på! Efteråt så tackade han och hans kvinnliga kollega som höll i initiativet oss för att vi hade kommit upp och dansat när ingen annan vågade. "Jag fick ju först bara spela lugn musik, för alla satt ju bara vid borden och drack!". Kizaazaa var namnet på klubben som från och med nu är min favoritklubb! Detta gav nytt liv till tentapluggandet och jag kunde hitta den sista energin som behövdes för att ge det hela ett ärligt försök.

Tidig vintermorgon på den västmanländska landsbygden

Åke och Björn på klubb Kizaazaa

Vinter i Blodstenen

Nobelpristagarna i fysik på besök i Ångströmslaboratoriet, därav flaggorna

Det var ena konstiga jävla brödrostar

Pollaxbacken i tentapluggstider

Så hur gick det nu då? Ja, jag kan just nu inte tro att allt detta är sant. För ett par timmar sedan skrev jag den sista tentan för perioden och har alltså då jullov. Oavsett hur en tenta känns brukar man ändå alltid flyga ut därifrån när det vankas lov. När det nu då också var Anal Elektrotentan som jag senast igår var inställd på att jag nog skulle kugga och den trots allt kändes väldigt bra, ja då tyckte jag nog inte att man kunde önska sig nått mer. Sen kom jag hem och såg att jag fått ett meddelande från Studentstaden. Från och med den första februari har jag min egen lägenhet på Rackarberget... Ja, på RACKARBERGET! Slut på exilen i fucking Blodstenen! Tillbaks till riktiga Uppsala! Så just nu känns det ganska okej att jag inte tog mig tiden och energin att släpa upp mitt extremt massiva skrivbord tre trappor upp till den här lägenheten... Och som om inte det vore nog så fick jag precis reda på att jag klarade tentan i Termo... Så jag har alltså gått från lägenhetslös och potentiellt medellös till lägenhetsinnehavare med 6 månaders garanterad inkomst på drygt 12 timmar. Inte illa för ett dagsverke. Nej, nu skall det festas som om det inte fanns någon morgondag, BOKSTAVLIGT TALAT!