Underbara Uppsala

Dagens facit hittills:
Antal genomlökade tröjor: 3
Antal nedfarter på skidor i Siegbahnsalen: 1
Antal cheeseburgare förtärda: 2
Antal flygplatssäkerhetskontroller: 1
Antal statistiska intervjuer medverkade i: 1
Antal nekade tågbiljetter av konduktör: 1

Och då är klockan bara 12:30...

Som vanligt skall vi vrida tillbaka klockan ett svindlande antal varv för att försöka kontemplera över vad som har hänt sedan sist. Transformtentan skrevs och i ärlighetens namn måste tentafestandet ha varit lyckat då jag inte minns särskilt mycket av själva tentamen. Tentafestandet i sig lämnade dock ett antal trevliga minnen som jag har för avsikt att förtälja. Känslan som uppfyller mig efter att ha skrivit sista tentan för en period är en nästan obeskrivlig blandning av eufori, lättnad och förvirring. Vad skall man liksom göra nu när man helt plötsligt inte måste ägna varje vaken minut åt att tentaplugga och varje sovande minut åt att vrida sig i mardrömmar om Fouriertransformer och felvända dioder? En säker gammal tradition är att försöka nå den ultimata matkoman efter ett besök vid någon av Uppsalas Asien-slabb-bufféer. Ja, den tidigare benämningen var "kina-buffe" men i ärlighetens namn är den serverade maten varken särskilt knuten till Kina eller någon vidare väldefinierad rätt eller konsistens. Därav orden "Asien" och "slabb". Buffe (och ja, det är UTAN accent!) är det i vilket fall som helst och detta gör det ändå väl värt ett besök. Med lite erfarenhet tar man en av faciliteterna som erbjuder sushi på buffen. Traditionen bjuder att buffen skall inmundigas på ett ställe vid namn "Dragon Palace", men på grund av vissa problem med nån slags förbannade sesamfrön på laxbitarna och en disk-avplockningshets av sällan skådat slag fick "Dragonen" stryka på foten denna gången. I stället hamnade en brokig skara av nytenterade studenter på en restaurang vid namnet... Ja, här sviker minnet mig men intrycket var ändå gott. Och utan sesamfrön på sushin kan betyget inte bli annat än högt. Till den annars Teknisk Fysik-dominerade gruppen anslöt nu också ingen mindre än materialvetaren Kroon. Och blotta uppsynen av honom gjorde min dag. Tidigare löst prat om att han skulle försöka odla ut ett "Gordon Freeman"-skägg hade faktiskt besannats. Ja, det kanske inte var så fruktansvärt likt den maskingevärsviftande vetenskapsmannens dito men om man känner Kroon så väl som jag så förstod man hur världsomvälvande detta var. När det dessutom är så att en stor del av skägget är vitt och hela kompositionen gjorde att han mest såg ut att ha rymt från nån institution (ledsen Kroon, inget illa menat, jag diggade fortfarande ditt skägg starkt!) så var lyckan gjord!

Efter någon timme med intensivt matfokus började koman göra sig påmind. Allt fler tankar började flaxa iväg å det grövsta och en tupplur verkade mera lockande än någonsin. Det var som vanligt dock inte så enkelt att ha mina vänner. Min gode vän Åke hade precis köpt en ny skivspelare och förstärkare nere på stan och som den sanne kamrat jag är fick jag hjälpa honom att frakta denna hem till Flogsta låghus. Nu var det inte helt utan egen vinning, jag blev trots allt bjuden hem till honom senare på kvällen för att inviga nämnda spelare med en också nyligen inköpt LP av Quincy Jones. Så efter en välbehövlig middagslur befann jag mig snart i en soffa hemma hos Åke och diggade till funkig musik signerad Quincy. Anton var också där och vi spenderade kvällen med att föra ovidkommande diskussioner om allehanda strunt. Jag själv hade inga planer på att spendera hela kvällen i låghusen då jag hade biljett till den så kallade "tentafestivalen" på Östergötlands Nation tillsammans med ett par andra hundra teknologer. Efter lite övertalning så vart även Åke och Anton sugna på dans varpå vi alla begav oss ner mot stan. Dock såklart inte utan omvägar. En fågel hade viskat i mitt öra att det pågick en annan förfest inte långt ifrån herr Åkessons boning så det kändes ju inte mer än rätt att avlägga en visit även här. Trots det korta avståndet var det på gränsen till överjävligt att ta sig dit. Någon timme tidigare hade årets första snö synts till utanför fönstret och den bitande kylan tog oss helt på sängen. Efter att ha lämnat den andra förfesten och återigen klivit ut i den bitande kölden beslutade Anton och Åke att de inte tänkte frysa ihjäl på väg ner mot stan. Som tur var skulle hela resterande beståndet av den andra förfesten till ÖG så jag var inte ensam. Men kallt som FAN var det! 

Som om det inte var nog med att man skrivit sista tentan för perioden, detta var dagen som mötte en när man kom ned på stan! Islandsbron vy norröver...

... och söderöver.

Anonyma Uppsalacyklister med slottet i bakgrunden

Fyrisån

Par under höstfärger

Mr Freeman? Kanske inte, men ändå mäktigt!

Anton hade stilen! Dock med lånade brillor...

Mys-Åke

Torsdagskvällen på ÖG blev i ärlighetens namn en ganska städad historia. Inte desto mindre trevlig för det... Eller jo, nog är det väl alltid roligare med lite skandaler och underligheter. Jag träffade i vilket fall mycket trevligt folk som jag inte sett på länge och kvällen försvann således väldigt fort ändå. Dagen efter skulle dock de uteblivna skandalerna från gårdagen få sig en ny chans. Ännu en gång förfest hos Åke fast denna gången med en gästlista värdig en Nobelmiddag! Eller kanske inte riktigt, men jag hade nog hellre missat gästerna i Blå Hallen än det underbara persongalleri som fanns hos Åke. Finbesök från Västerås och Stockholm i form av Eric och Swan kombinerad med en fin blandning av oss Uppsala-exil-Västeråsare och allehanda Tekniska Fysiker. Succén var given. Åke gjorde ännu en gång min kväll med sin tolkning av "Tusen Dagar". En större inlevelse kan nästan inte hittas och jag måste säga att det verkligen är Åkes tolkning som gör låten. Jag har någon gång försökt att sätta på låten på någon random efterfest men utan Åke så faller allting bara platt. Så tack ännu en gång Åkito! Efter några timmars efterfestande begav sig hela sällskapet med buss ner på stan. Inte helt utan skandaler, en snäll busschaufför stannade en hel buss för att invänta halva sällskapet (däribland jag) så att vi alla kunde komma på samma buss. En del i sällskapet var ju dessutom allt annat än spiknyktra och gjorde sig inget större besvär med att skynda på trots att bussen stod och väntade på dem... Trodde aldrig jag skulle säga detta men det finns uppenbarligen schyssta chaufförer även på UL's bussar. Hatten av!

Det bidde ÖG för en andra gång och jag måste ärligt säga att denna vanliga kväll bjöd på mycket mera ös än den tidigare "tentafestivalen" hade gjort. Många vilda utfall på dansgolvet och även barmingel kunde hinnas med innan större delen av sällskapet samlades vid utgången några minuter innan stängning. Nu var ju stämningen så bra att ingen ville avsluta kvällen redan här. Så istället vandrade vi alla till den ökända sunk-klubben Birger Jarl. Alla som känner mig väl vet att jag för några år sedan svor en ed att alltid bojkotta och motarbeta denna vidriga klubb men nu var det alltså dags att försöka bryta detta. Under mina fyra år i Uppsala hade jag aldrig tidigare varit helt inne. Ett antal gånger har jag för löjliga anledningar blivit nekad och förnedrad av "IQ" med uniform i dörren. En gång kom jag så långt som till garderoben innan jag kände mig så illa till mods av stämningen där inne att jag vände tvärt och gick ut. Men nu var det alltså dags. Alla fick komma in gratis (det var det som var brukligt då det är gratis för alla med kårleg på fredagar) utom Swan. Han vart såklart knuffad av IQ till någon specialkö där han snällt fick plocka upp plånboken och betala 120 kronor. Efter det följande tumultet vid ingången väntade nästa aber. Den ökända garderoben. Jag stod längst fram med min jacka och började verkligen tappa tålamodet när gäst efter gäst som stod bredvid mig både kunde hämta ut och lämna in sina jackor. "Nej, om inte nästa blir jag så ger jag fan i det här!" hann jag precis tänka när garderobiären tog mina 20 kronor och min jacka. Jag tryckte mig igenom horden av människor och in i en smutsig, överfylld nattklubb. Känslan var som att första gången gå ut på krogen när man var 18 bast, fast med mera rädsla. Jag kände mig livrädd för allt och alla där jag gick ensam och försökte hitta min trupp. Som tur var fann jag dem alla samlade, vevandes längst inne på det stora dansgolvet. Allt var under kontroll. Resten av kvällen bjöd på stordåd från flertalet medlemmar av bekantskapskretsen och allehanda skandaler. Men med mitt och mina kamraters sköra rykten på spel säger jag inte mer än att det blev en väldigt bra kväll!

Nu när tentorna var förbi var det så också dags att säga till sig själv så som Fredrik Ljung gjorde i "Bert's Dagbok"; "Nu du Fredrik, nu är det du som tar tag i ditt liv!". I mitt fall betydde det en välbehövlig storstädning av lägenheten tillsammans med Nicke och även en översyn av kalufsen och hakbehåringen. I över en månad hade skägget fått växa fritt varför jag ändå kände att en ordentlig barbering var på sin plats. Så det blev ett besök hos stammisfrisören i Västerås för att ombesörja de båda. Resultatet får nog kallas betydande. Av skogsluffaren som klev in på salongen fanns det inte mycket kvar efter en timmes arbete av min frisör. Ni som beklagar detta, misströsta inte. Luffaren lyckas alltid hitta tillbaks förr eller senare, på ett eller annat sätt. Det fanns en speciell anledning varför jag valde att ordna till mitt utseende till det mer anständiga just denna helg. Dagen efter mitt frisörsbesök var det dags för den årliga Halloweenfesten hos min kära vän och kursare Ann. Om det bara är en enda fest du går på under ett helt år, se till att välja någon av Anns! Även denna gång höll Halloweenfesten väldigt hög klass, både vad gällde arrangemang, gäster samt deras utklädnader. Då jag själv valde att delvis återanvända en gammal utklädnad var friseringen och barberingen på sin plats. Jag var zombie-pilot. Ett tips till framtida zombie-aspiranter; om ni skall göra eget fejk-blod, använd MYCKET stärkelse... Det är tamejfan "blod" i hela trappuppgången i Blodstens 23:an just nu, och det var heller inte så trevligt att få i ögonen...

Fint folk hos Åke; Swan, Daniel, Nils, Henning och Simon.

Krapparna, Kroon och Eric

Björn står i centrum

Frisering

Sjöbefäl anno 1857?

Min bror tolkar "Bane" från Batman: The dark knight rises

Ebba börjar bli en bil igen. Ja, det har inte varit så mycket skrivande om Ebba på sistone men lite småsaker har hänt och jag vill mest bara visa att det ändå börjar arta sig. Som vanligt handlar det dock om bara "en vecka och 5000 kronor" innan jag skall vara helt färdig...

Notera de integrerade dimlysena!

Halloweenfesten hos Ann lockade mycket folk som vanligt

Värden själv till höger i bild

"Don't drink and fly!"

Vad gäller skolarbetet så kan jag bara säga ett ord. ECAD. Eller utskrivet "Electronic Computer Aided Design". Det är det som är det centrala i kursen som jag ägnat nästan all kontorstid till de föregående tre veckorna fram tills igår. Kursen i sig är det inget större fel på. Den känns intressant och det är en stor del praktiska moment. Dock så tröttnar man på vad som helst som man håller på med för mycket och tre veckor på heltid med bara en kurs visade sig vara just det, för mycket. Dessutom har jag mer eller mindre fått försumma mina andra kurser vilket inte känns helt okej. Trots ett späckat schema har det ändå funnits plats för guldkorn. Under ett möte med Snowrollers började det teoretiseras kring vad en av medlemmarna gör då han inte sitter på våra möten. Medlemmen i fråga, Max, skall enligt han själv läsa Teknisk Fysik men det är nog inte så många som skulle vara villiga att hålla med om detta. Ja, definitionen av att läsa ett program är ju trots allt ganska flytande men varken jag eller någon annan jag känner som läser programmet har sett honom på någon föreläsning. Vår ordförande, Nikolaj, sa bara "ja, men Max hänger ju med den där dataföreningen!". Då "den där dataföreningen" var ganska vagt beslutade jag att undersöka saken närmare. Jag tänkte att det säkert var någon sedvanlig och inte så exotisk avknoppning av DataVetarprogrammet men när Max tog mig till katakomberna under Pollax väntade något helt annat. En dörr öppnades och jag var tvungen att nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte bara var en dröm. Att kliva igenom den gamla dörren var som att gå in i en tidsmaskin. Jag vill att ni föreställer er året 1992. En tid då datanördar fortfarande var datanördar och avskydde allt som hade med grafiska gränssnitt att göra. Då de riktiga dataintresserade besatt djupa kunskaper om en dator och processors innersta byggstenar och ägnade tiden åt att skriva kommandon i terminalfönster samtidigt som en kaffekokare går på högvärme i bakgrunden. Allt detta kombinerat med obskyra t-tröjor, väl utdaterade affischer över hela väggarna och människorna som jag träffade där var nästan för mycket. Känslan var helt enkelt att ha klivit in i en väldigt äkta hard-core dataförening i början av 90-talet. När min första upphetsning hade lagt sig visade sig mer som gömde sig inne i den dunkla belysningen. En nästan helt fungerande och en annan renoverbar dator från 70-talet. Vi snackar datorer där du kan boota operativsystemet från ett magnetband... Och där "tangentbordet" mera ser ut som en elorgel och alla utskrifter från datorn kommer i form av hålremsepapper på en skrivarenhet. Där hela processorn består av en kvadratmeter stor yta av faktiska elektroniska komponenter som alla är installerade och inkopplade med handdragna kablar. Jag var i himmelriket!

Från början var de inneboende, varav somliga verkade ha spenderat den mesta delen av sin vakna tid de senaste två decennierna, väldigt skeptiska till den exalterade utbölingen. Men i takt med att jag visade att även jag var en nörd av äkta halt släppte de allt mera på sin gard och började visa och förklara allting för mig. Jag var mest som en fyraåring i en godisbutik och lyssnade ivrigt till allt och hade ständigt nya frågor att ställa. Slutligen så gick vi på exkursion i de trånga gångarna som inte många vet finns. Inne i mörkret bakom deras föreningslokal gömde sig närmare 100 kvadratmeter av glömda teknikunder. Utskrivna manualer till gamla datorer som inte räknas i sidor utan snarare i hundratals kilo, reservdelar till maskiner vars tillverkare inte funnits på 30 år, VÄSKOR för att kunna man skulle kunna ta med sig sitt program till ett annat ställe... Listan kan göras oändligt. Jag är bara så otroligt glad att den här kunskapen faktiskt bevaras och jag är övertygad om att alla som är dator- och/eller teknikintresserade skulle ha någonting att lära av den gamla tekniken. I stort sett fungerar dagens datorer enligt precis samma principer bara att nu är allting dolt under ytan utan att någon egentligen förstår hur det fungerar. Jag anmälde mitt intresse att få vara med nästa gång en 70-talsprocessor skall avlusas och lämnade rummet fortfarande inte säker på om allting bara var en underbar 90-talsdröm.

Det som dock har tagit större delen av tiden jag inte suttit och stirrat på en kretskortsritning var förberedelserna för F-sektionens dammiddag. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville vara DJ och efter ett och ett halvt års exil kändes det som att det var dags att ge det en ny chans. Gången innan var det jag som höll utflyttningskorridorsfest i Triangeln, något som kom att bli en av de sämsta kvällarna i mitt liv. Men man kan inte låta det skrämma en resten av livet och nu var min chans att visa precis hur bra ett dansgolv kan vara. På något sätt blev det dock inte bara DJ:ande för min del. Utan jag blev också anmäld som serveringspersonal. "Varför inte?", det är något som jag inte testat tidigare och hört bra saker om. Så varje dag under en hel vecka var det närmare 4 timmars spexträning. Det centrala i F-sektionens dammiddag är nämligen att herrarna skall passa upp på de damerna som kommer, både med mat och underhållning. Då förväntningarna är höga krävs det extremt välkomponerade spex som då också har en tendens att bli ganska omfattande. Därav krävs det också mycket övning för att få allting att sitta som det ska. Men det var ändå ett angenämt arbete som ännu en gång bringade mig många nya trevliga bekantskaper. Själva dammiddagen blev en dundrande succé. Våra tre sångspex kunde inte ha utförts bättre. Hela temat för kvällen var att damerna färdades i ett rymdskepp och fick se en video från jorden där allting har gått åt skogen. Videon är signerad ett gäng ryska vetenskapsmän som överlevt en apokalyps men nu är nedsupna och håglösa i den rådande atomvintern. Så i det första spexet var vi alla dessa ryska köldklädda vetenskapsmän och sjöng en variant av "Så mörk är natten". Sedan landar rymdskeppet på en planet (kanske var det faktiskt Jorden?) som mest är en enda soptipp med invånare med en avsevärt låg intelligens som mest spenderar tiden med att samla på allt vad de kan hitta. Ja, detta var alltså vi. Efter att ha serverat i våra roller var det dags för episodens spex, en ny tolkning av Drängarnas "Jösses lilla flicka". Slutligen var det dags för vår slutliga förvandling, från smutsiga sopsamlare till manliga "bastunauter". Något som också är sed under en dammiddag är att herrarna skall bjuda på lite mera avklädda nummer. Nu vet ju alla att kvinnor faktiskt inte är intresserade av nakna manskroppar men är det tradition så får man ju ändå bjuda till. Det mest skylande var varsin bastuhandduk som åkte av ganska fort, blottandes våra "bastukalsonger". Och även fast vi ju alla vet att det bara var för showens skull så fylldes faktiskt luften för ett ögonblick med jubel.

Efter allt spexande tog jag plats bakom det uppbyggda DJ-bordet och började slå igång alla mina ljuseffekter. Först var det endast ett par på dansgolvet och när så dessa försvann och tomheten uppenbarade sig gick en rysning längs min rygg. "Nej fan, inte nu igen..." hann jag tänka. Men bara stunden senare var dansgolvet så överfyllt att man knappt kunde se någonting annat än en pulserande massa av dansande studenter. Jag mådde som en prins och min "Dynamite Dance" 90-talsskiva levererade som aldrig förr. Nu var ju bara problemet att där stod man och fixade världens ös på dansgolvet, och så fick man bara stå och titta på. Det dög ju för allt i världen inte så efter ett tag kunde jag helt enkelt inte låta bli att lämna min post. Så större delen av kvällen pendlade jag mellan DJ-båset och dansgolvet med lagom stora intervaller för att det inte skulle bli totalt kaos i mixandet. Kvällen blev sen och mycket lyckad. Med stor möda lyckades jag släpa mig upp till städningen dagen efter och kunde då träffa resten av den bakfulla skaran. 

ECAD-lab med Dr Mugg alias Oskar

Elektronik-porr i ECAD-labbet. En tidig FPGA!

Max inspekterar insidan av en PDP-12:a. Den övre kvadratmetern är processorn och den undre är "grafikkortet"...

Insidan av min nya favoritförening "Uppdate", med PDP-12:an sedd framifrån

Inne i gömmorna

"Vem skall servera vem?" Vilda diskussioner bakom kulisserna på dammiddagen

Ryska vetenskapsmän i atomvinternatt

"Samlarna"

BASTUNAUTER!

Sletna krappar i Flogsta efter en intensiv städning

Nu sitter jag i en lägenhet i den sydtyska industristaden Mannheim där jag hälsar på min kollega och vän Sarah. I ärlighetens namn är det som igår var imorgon idag... Det där var ett jävligt konstigt sätt att skriva att det första jag skrev i detta blogginlägg gjordes igår. Men så mycket mera har inte hunnit hända. Jag har mest spenderat tiden med att sova, något som det känns som att det var evigheter sedan. Det behövdes också efter en ganska traumatisk resa där tågresan från Frankfurt till Mannheim bjöd på både närkontakt med lagens långa arm och ytterligare en nekad tågbiljett. Det första som hände när jag suttit mig ner var att en fullt uniformerad man med den stora texten "Polizei" kom fram till mig och sa "undschuldigung?". Då brukar man inte vara så stursk. Nu ville han bara fråga om platsen bredvid mig var ledig. Men när det var dags att visa biljetten för konduktören visade det sig att jag såklart fått fel biljett. Det är då fan vad det skall finnas många olika biljetter, tågbolag och tågtyper här i världen. Men det löste sig enkelt med att jag betalade några euro extra och slapp vi avslängd i farten. Då det var ett snabbtåg så kändes det trots allt ändå rätt bra...