Genom Japan, mot drömmarna

"If you whistle in the night, a snake will come to you"
                                               - Ett annat japanskt ordspråk 

Min stukade fot värker, bourbon-whiskyn och teet till trots. Vi kunde unisont konstatera att det som såg ut som ett väldigt trevligt drop inte var något annat än en regelrätt fälla. Designad för att lura puderstinna friskidåkare i fördärvet. En inbjudande stenbumling som gömde en jävla grop där det efter ett ganska mäktigt fall tog helt stopp. Men med det sagt har de två senaste skiddagarna en klar plats på min topp-10 lista. Genom tiderna. Berget är inte det häftigaste. Terrängen är inte den mest lekfulla. Men nog fan måste det väl ändå vara världens bästa snö här i Niseko!

Efter allt transporterande med Tokyos tunnelbana så tyckte jag och Kroon att vi gott kunde utnyttja det vackra vädret att promenera ett slag. På väg mot Senjo-ji-templet fick vi också en ståtlig vy över New Tokyo Tower. Väl framme vid templet gick det upp något slags ljus för mig och Kroon. Att dessa heliga dagar efter nyår är det precis vad de flesta japanerna gör. Och då det dessutom är marknad så var det som att kliva in i en mänsklig myrstack. Vart än ögat nådde fullkomligen kryllade det av människor på de trånga gränderna. Att försöka närma sig templet i sig var bara att glömma om man inte ville slussa sig tillsammans med alla dessa tusentals människor av alla hundratals poliser som stod och höll ordningen. Så istället passade vi på att leta runt efter butiker som kunde sälja något som kunde falla oss i smaken. Tyger var det ju. Och nog kunde vi lägga beslag på några eftertraktade t-tröjor med exotiska tryck. Jag kan nu också dessutom erkänna mig som ägare till min alldeles egna japanska yukata av hög kvalitet! För de som inte vet vad en yukata är så är det en japansk traditionell dräkt i form av en typ av lång rock av tyg som används mest på sommaren som ganska avslappnad klädsel. Det bidde en sådan och inte en Kimono som jag blivit rekommenderad då jag hellre ville ha en en-delad, rock-liknande skapelse än den fler-delade kimonon som kan användas vår, höst som vinter. Så trots stark inrådan från butiksföreståndaren kommer jag ändå att använda min yukata även när det inte är sommar. Rebell som jag är.

När det var dags för lunch lyckades vi äntligen hitta ett ställe som serverade sushi på ett rullband. Det hade man ju sett på televisionen så det måste man ju också få uppleva i verkligheten. Det visade sig faktiskt vara riktigt praktiskt. På de små tallrikarna som kommer åkandes finns olika sorters sushi, oftast i bitar om två och två, och i olika prisklasser. Så när du ser något du gillar tar du helt enkelt bara den tallriken. Efter att först kanske ha kontrollerat att den är i din prisklass då. Allt som allt blev det hela inte alls särskilt dyrt. För att göra det hela ännu lite mera japansk var Kroon tvungen att beställa in en varm sake till maten. Och för de som inte testat sake smakar det inget annat än mäsk eller jävligt dåligt hembränt. Finkel! I bästa fall är det kanske en "aquired taste" men jag vet helt ärligt inte om jag är villig att ge sake så många försök... Sista kvällen passade vi att ännu en gång känna pulsen på elektronik- och mangakvarteren runt Akihabara. I ljuset av alla blinkande reklamskyltar, neon och underredesbelysta Supror som körde förbi kunde vi denna gång upptäcka även de mera ljusskygga institutionerna. Det är mer än en människa som funderat över det faktum att Japan, som är ett av världens mest konservativa och moralsträvande länder, har så mycket och lättillgänglig porr. Och ja, för känsliga läsares skull räcker det nog med att säga att den oftast är väldigt... fantasifull...

Kroon blickar mot New Tokyo Tower

Södra Asakusa-distriktet

En kö som vi helst inte ville ställa oss i. Tempel eller ej.

Snurr-sushi!

Akihabara

Notera titeln; "Girls und panzer"...

Ännu en gång denna fascination av nazism i kombination med manga-tjejer...

På det stora hela kände vi oss ganska klara med Tokyo när vi, såklart mycket senare än vi hade planerat, småsprang med all packning mot tunnelbanestationen. Tokyo har helt klart mera att erbjuda och det skulle krävas säkert månader för att upptäcka bara en bråkdel, och vi kommer nog att återvända flera gånger. Men för denna gången fick det räcka. Vi klarade oss till tågstationen där vi skulle hoppa på snabbtåget, och i god tid trots allt. Efter att ha tagit det lugnt och metodiskt tog vi oss hela vägen till rätt perrong och kände oss väldigt stolta över det. Vi kunde andas ut efter all oro om hur svårt det skulle vara att hitta rätt spår, när allting står på japanska. Så kom tåget, de sedvanliga bilderna när det rullar in togs, och vi klev på. Vi kånkade vårt trånga bagage genom vår vagn för att hitta våra säten. När vi så kommit till slutet av vagnen insåg vi att vi inte sett våra säten. Det var helt enkelt för få säten i den här vagnen. Efter det så började nästa vagn. Och det var ju rätt vagn... Eller var det så att vi kanske inte var på rätt tåg? Var det kanske så att det var ett annat tåg som passerade samma spår som vårt tåg några minuter innan? Vi blev lite ängsliga och frågade så en steward. Mycket riktigt. Helt käpprätt fel tåg. Vi hade varit så nära men fallit på målsnöret. Nu var det inte en så stor katastrof som man skulle kunna tro. Vi hade tur i oturen att tåget skulle göra ett sista stopp i Tokyo, innan det skulle försvinna ut mot gud-vet-vart. Så det var bara för oss att kliva av på denna station, vänta tio minuter, och sen hoppa på vårt riktiga tåg. Denna gång efter att ha kollat både en, två och tre gånger att det faktiskt var det tåget. Men på grund av den lilla extraresan fick vi en tur genom Tokyos mera anonyma förorter, och en utsökt vy över Mount Fuji som reste sig i bakgrunden. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.

Vårt "shinkhansen"-snabbtåg rusade fram i närmare 400 km/h med små japanska städer och landsbygd som svishade förbi fönstret. Vädret var också väldigt snabbt skiftade. När vi så hade färdats norrut någon timme fick vi se vår första japanska snö. Ungefär samtidigt började också vädret bli allt mera lynnigt. Det kunde skilja bara ett par minuter mellan strålande solsken och total snöstorm då man knappt ens kunde se ut genom fönstret. Och när vi så rusade genom total snöblindhet och snön stod som kaskader vid sidan av tåget kunde jag inte låta bli att fundera på SJ och våra svenska järnvägar. Jag undrar bara hur det är möjligt att här köra ett snabbtåg i 400 km/h när det ligger drygt en halvmeter snö på spåren, när man i Sverige inte klarar av att köra ett pendeltåg genom 10 cm snö i en fjärdedel av hastigheten... SJ och Banverket borde kanske åka på studiebesök till Japan? Det hela var i vilket fall en otroligt komfortabel färd. Att det gick så fort som det faktiskt gjorde kunde man inte ens ana. Mjukt som på ett moln färdades tåget när man själv satt tillbakalutad i sin stol med ordentligt med benutrymme. Efter så bara ett par timmar hade vi tagit oss hela vägen till den nordligaste delen av huduvön, och staden Aomori. En VÄLDIGT grå stad. Sen kan ju ett snö-oväder göra underverk för intrycket av en stad men i det här fallet kan man nog inte skylla allt på vädret. Där gick jag och Kroon och undrade hur vi nu skulle döda de 10 timmarna vi hade tills vi skulle ta nästa tåg. Mat var den första prioriteten och detta kunde ombesörjas på en lunchrestaurang i ett väldigt livat köpcentrum. Likväl som den överexponerade pornografin är paradoxal i det konservativa Japan är det också paradoxalt hur världens kanske mest tystlåtet artiga folk kan skrika så grunddjävulskt när det kommer till marknadsföring och olika jippon. Och det känns som att det alltid är flera olika jippo igång. Så där står olika representanter och försöker överrösta varandra med sina enformiga mantran som de fullkomligen skriker ut i luften. Om det har att göra med deras förträffliga 80%-rea, någon högtid eller bara ett allmänt informativt utrop det kunde jag inte förstå med min ytterst begränsade japanska. Dock var det så irriterande att jag och Kroon inte stod ut mera än nödvändigt i detta köpcentrum.

Nu fortsatte alltså skidluffarens jakt på ett nytt ställe att slippa snöstormen och fördriva tid i väntan på en transport. Vi lyckades hitta ett helt adekvat café och kunde sitta där i flera timmar innan de slängde ut oss för stängning. Därefter gick vi raka vägen till en bar som vi kollat in redan tidigare. Det verkade som stället där alla lokala ungdomar hängde och käkade och drack öl. Ett väldigt trevligt, ganska kitschigt ställe där en skiva med gamla discoklassiker spelades på repeat. Även ABBA fanns representerade, dock i nån konstig japansk cover-variant. Till min och Kroons stora besvikelse. Hela känslan var att det hela nog måste vara en riktigt liten stad. Mindre än Västerås till och med, med tanke på utbud och hur stadskärnan såg ut. Visade sig vara en stad med över 300000 invånare. Antingen så fick vi ett väldigt felaktigt intryck av den pulserande staden Aomori, eller så är det kanske världens tråkigaste stad/capita? Vi fick åtminstone vår beskärda del av Asahi-öl på fat och kryddstark mat i upphettad stekpanna. Så nöjda och belåtna kunde vi nu rulla tillbaks till tågstationen och hoppa på vårt nästa tåg. Då klockan var mycket var detta ett regelrätt nattåg så efter lite justering kunde sätet nästan inta vertikal position. Nu vart det ju så lite lurigt då vi inte gärna ville missa vårt stopp och ändå gärna få några timmars sömn. Men med den fantastiska nya tekniken med mobila telefoner kunde ett alarm sättas och helt plötsligt ljöd två gälla signaler i natten. Två sömndruckna svenskar kunde så pallra sig upp och försöka få någon orientering på vart vi var. Vi hade i ärlighetens namn ingen som helst aning. Det var bäckmörkt utanför fönstren och det enda vi hade att gå på var att vi skulle anlända till vår nästa station om en drygt tio minuter. En station där vi skulle tillbringa ytterligare 3 timmar i väntan på nästa tåg. Och en station där gentlemannen som hjälpte oss med biljetterna ursäktade sig med att han inte visste ens vad det var för station och hur illa den var... Men helt plötsligt, när vi faktiskt började undra om vi ännu en gång hade förväxlat något, ropades stationsnamnet ut i den sprakiga högtalaren. Så vi kunde kasta ut vårt bagage på den tomma perrongen i den snöiga natten. Som tur var visade sig stationen inte vara så illa trots allt. Vi kunde åtminstone hitta ett väntrum inomhus där vi kunde gömma oss från kölden. Tre timmar gick bra att döda med lite japansk kvalitetsfilm innan vi gick ut för att ta vårt sista tåg. Sista biten mot det efterlängtade Niseko. Nu var det närmare ett pendeltåg men det gjorde oss inte. En timme senare var nu klockan närmare sju och tåget saktade in på Hirafu Station. Efter en viss förvirring och problem med japanska tågdörrar och förskräckta tågchaufförer stod vi äntligen vid vår destination med allt vårt bagage och hälsade på herr Tommy-San. Ägaren till vår lodge som nu kommit för att hämta upp oss med sin minibuss på stationen och köra oss till vårt hem för de kommande 25 nätterna.

Ett första shinkhansen... inte rätt tåg...

... men vi fick åtminstone en trevlig utflykt med vacker utsikt!

Rätt tåg denna gången

Bilden kan tyckas lite suddig. Kan bero på att tåget färdas med runt 400 km/h...

Trots den höga hastigheten kunde Kroon få ro att jobba med sin rapport

Första japanska snön!

Den charmerande staden Aomori, i snöstorm

Vårt uppehälle de kommande timmarna; "Beer Factory"

Lyssna på Sensei, han vet hur man skall bete sig på en tågstation!

En informativ affisch om alla fel man kan göra på ett japanskt tåg. Notera den lilla lustiga detaljen att den högljudda mobilprataren är just en panda, en symbol för Kina...

Låt oss bara säga att det inte blev någon skidåkning den här dagen. Så fort våra rum var klara fixade inte våra kroppar längre att fungera med 2 timmars dålig sömn de senaste 36 timmarna. Däckningen var total och väldigt välbehövlig. Vi lyckades åtminstone ta oss upp på kvällen för att ta bussen till den närmsta riktiga staden, Kuchan, för att förvirra sig i en enorm japansk supermarknad. Det tog mig baskemig en timme bara att hitta riset! Och nog för att vi är nästan så långt bort från Sverige som man kan komma... De första som vi träffade på vår lodge var tre stycken glada norrlänningar! Carl, "Bobbe" och Ted var alla här av precis samma anledning som vi; jakten efter den perfekta pudersnön. Och nu var dagen äntligen inne då vi skulle få en första chans att undersöka det. Första kontakten var faktiskt ganska magisk. Att kunna åka upp, köra första åket för året, första åket för dagen, och sen köra i 30 cm puder... Ja, det är faktiskt svårslagbart. Jag och Kroon virrade ensamma runt på berget tills vi av en slump träffade våra norrländska vänner på toppen av en hajkning. Det fungerar som så att de har så kallade "portar" till de mera avancerade och helt öppna områdena som man tar sig ut igenom. Dessa portar kontrolleras av fjällvakterna och är bara öppna om förhållande är gynnsamma. Nu var tydligen ett sådant tillfälle då vi kunde gå igenom denna "port" och sedan knata uppför i en lång kö av andra förväntansfulla friskidåkare mot toppen. Vädret var allt annat än trevligt. Kallt som stryk och med en vind som nästan ibland slet omkull en. När vi så slog följde med de mera erfarna svenska vännerna åkte vi ner på en kam på något som närmast kan beskrivas som 50% sten och 50% skare. När vi kämpade oss fram undrade vi alla om detta någonsin kunde vara värt ett åk. När vi sedan alla stod nedanför och nästan grät av lycka var allt detta helt glömt. Det var kanske det bästa åket i mitt liv. Perfekt lutning, öppen terräng och jag skojar inte när jag säger att det nog låg EN METER lössnö på marken! Och när så också molnen helt plötsligt skingrade sig och solen tittade fram för första gången... Då är det nästan så man blir religiös... Det var bland det sjukaste jag varit med om. Det är det närmaste jag har kommit att flyga utan vingar... Det blev flera andra bra åk den dagen, men vi toppade aldrig detta. Och jag tror att detta kommer bli exceptionellt svårt att toppa. Någonsin.

Dagen avslutades på en väldigt trevlig traditionell japansk restaurang med öl och japanska specialitéer på spett. Kvällen fortsatte sedan på en bar där vi alla kunde sitta och begrunda dagens upplevelser. Med en blandning av svenskar, japaner, australiensare, amerikaner och schweizare i sällskapet tog vi chansen att vrida och vända på alla möjliga diskussioner. Mest behållning fick jag nog av diskussionen om det japanska språket där vi kunde konstatera att japanska är rätt mycket som "entiska" från "Sagan om Ringen"-mytologin. "We Ents usually don't say anything, unless it takes a long time to say..." Detta har även dokumenterats av den tidigare nämnda filmen "Lost in Translation". Det känns ofta när man hör ett offentligt utrop att när de säger något på japanska tar det upp emot 2 minuter av en konstant ström av ord. Sedan när det kommer till den engelska är det oftast kanske en mening på 5 ord... Men det verkar helt enkelt vara att det i japanska är mest viktigt att säga saker korrekt, och med korrekt frasering. Korrekt artig frasering. Och skall man vara japanskt artig, då tar det en väldigt lång tid att säga saker och ting. Sen är det väl också lite så att de inte riktigt litar på att en korkad gaijin skulle kunna förstå all den informationen som de förmedlar så de lämnar helt enkelt ut det som inte är absolut nödvändigt när de översätter. Med all respekt för att många japaner inte talar engelska, de har fullt upp med att vara japaner med allt vad det innebär! 

Ett ganska skapligt snöskägg och en jävligt lycklig snubbe

Gänget på krogen

Dagens åkning bjöd på överraskande bra snö. Vi hade helt enkelt förutsatt att efter gårdagens intensiva uppåkning av precis allting inom systemet, och inte så mycket snö under natten, skulle det inte finnas något mjukt att åka i idag. Så funkar det tydligen inte i Niseko. Våra spår från gårdagens var helt borta. Istället var det ytterligare 30 cm snö som låg där... Jag låter här istället bilderna tala för dagens åkning.

Utsikten från lodgen, vår alldeles egna vulkan!

Gangsta-Bobbe gör det förbjudna tecknet. I dubbel dessutom.

Bobbe i pudret, sekvens...

Dyker ned...

... och borta!

Kroon vill visa att han också kan dyka pudersnö

Dyker...

... nere...

... och ute igen!

Carl kör en pillow!

Undertecknad testar lite surfing

Faceshot!

Med kvällens nudelsoppa uppäten börjar det bli dags att lägga sig på sin golvplacerade madrass och få lite sömn till morgondagen. Med lite tur så kommer de öppna alla de områdena som var stängda idag på grund av den hårda vinden. Skulle detta ske kan det finnas mycket godis att hitta i skog och mark. Från "Sensei Trella" och "Karate-Kid Kroon"; SAYO-NARA!