Turning japanese

"Not anyone can ski, but a great skier can come from anyone!"
                                                          - Skidåkarens visdom

Det är de små sakerna jag kommer att sakna mest. De små sakerna här i Nippon kan vara att se hela markpersonalen ställa sig och buga djupt för att sedan ställa sig och vinka utanför vårt flygplansfönster när vi taxade ut från gaten i Sapporo. Det är också det självklara väluppfostrade lugnet i Tokyos tunnelbanevagnar där att prata i mobiltelefon är något helt otänkbart. Lugnet som faktiskt också på något paradoxalt sätt alltid är närvarande i det annars väldigt intensiva landet. Det är den varma Miso-soppan till min Katsu-Don och liftvakternas glada leenden och tacksamhetsfraser när man kliver av liften. När Turkish Airlines massiva 777-300ER rullar förbi utanför på plattan inser man att min och Sebastians tid här i Nippon snart är till ända.
För denna gången.

Japan är ytterligheternas land. Därför var det kanske också föga förvånande att det som skulle vara en energigivande vila blev det motsatta. Det tog mig bara två dagar av skidåkning innan jag återigen kände behov av en vilodag. Något som sedan skulle visa sig bli fyra vilodagar. Jag var helt utslagen. Om det var en regelrätt virus eller bakterie vet jag inte. Kanske det helt enkelt bara var en väldigt intensiv månad som kom ikapp mig, ännu en gång. Och dåre är den som inte lystrar till sin egen kropp. Således fanns det inte mycket annat att göra än att låta tiden ha sin gång och kroppen få återhämta sig. Vad kan man då roa sig med i en isolerad skidort i Japan (där man dessutom emellertid inte heller bor i själva skidorten, utan i en pittoresk förort som heter Kabayama) när man inte kan åka skidor? Ja, det är nästan så att jag inte vågar erkänna det, men av en slump råkade jag en kväll klicka på ett avsnitt av den gamla såpan "Rederiet" på utuben. Och sen var jag fast. Det TV-såpa-fixerade 90-talet kom ikapp mig när jag plöjde avsnitt efter avsnitt bara för att få veta hur det nu skulle gå för "Joker", "Uno", "Kapten Melin" och alla andra ombord på Finlandsfärjan "Freja". Faktum är att jag inte riktigt förstår hur man faktiskt kunde låta barn titta på denna serie när det begav sig. Jag är en ganska avtrubbad TV-tittare men när en scen utspelar sig där en ung flicka blir inlåst och bunden i ett mörkt källarrum för att sedan skrikande bli tvångsinjicerad med heroin... Då får till och med jag rysningar!

Heroin i all ära. Men en överdos av Rederiet är inte heller något att rekommendera. Så efter att ha suttit inlåst på rummet dagarna i ända och hjärntvättat mig med färjeintriger var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut. Även fast kroppen kanske inte var till 100% frisk var jag tvungen att chansa och ta mig ut. Annars skulle jag bli galen på riktigt. Som tur var hade jag inte missat särskilt mycket dagarna då jag legat inne. Större delen av byn hade gått in i den välkända dvalan som infaller i puderhålor när den vita mannan helt plötsligt slutar att falla från skyarna. Det hade enligt uppgift tydligen varit ganska dåligt de gångna dagarna. För i ärlighetens namn finns det inte så mycket annat att göra i Niseko denna tiden på året än att jaga pudersnö. Så när den helt enkelt inte finns längre lägger sig en kollektiv depression som en våt filt över hela bygden. Som jag beskrivit tidigare, pudersnö är en väldigt kraftfull drog. Abstinensen infinner sig snabbt. När jag så tog mig ut denna dag var det till en ganska hård pist. Inte så önskvärt, men jag var ju som bekant i akut behov av lite friluftsliv och aktivering. Prognosen lovade snö denna dagen men solen sken trots detta starkare än någonsin på oss som trots föret hade tagit oss ut. Vi tog en lift upp för att ändå ta ett åk. När vi kom upp var solen borta och täckt av tjocka moln. En ensam liten snöflinga singlade mot marken...

Den lilla snöflingan följdes snart av en till. Och en till. Och ytterligare en. Innan vi ens kunde förstå stod vi i en snöstorm vars like jag aldrig tidigare skådat. De gamla legenderna om snöfall så kraftiga att folk tappar bort sina parkerade skidor började göra sig påminda. På grund av lite för mycket folk och lite för dålig åkning i Hirafu-systemet beslutade vi oss för att ta bussen över till det angränsande Annapuri-systemet. Bussen kringlade sig sakta genom stormen som i rasande fart började sudda ut alla konturer.I takt med att snöfallet tilltog ökade även förväntningarna och sinnesstämningen hos oss på bussen. Det visade sig vara ett rent lyckoskott. Väl där var luften så full av snö att det var svårt att andas. Vi tog oss upp för några inledande åk och kunde bara konstatera att det nog skulle kunna bli en bra dag trots allt. Det hårda föret började allt snabbare täckas i en fluffig päls av den finaste, lättaste pudersnön.Vi tog en lång lunch på en buffé och väntade ett tag bara för att komma ut till något av ett paradis.Efter nästan en och en halv vecka av torka var detta en syn för trötta ögon. Alla synder var förlåtna, Niseko levererade igen! Det var så bra så man knappt kunde föreställa sig. Att kunna köra ett åt, ta liften upp bara för att upptäcka att ens spår är utsuddade... Ja, de sista dagarna innehöll allting som gör Japan så pass attraktivt för skidfanatiker från hela världen.

Kroon tar ett av sina dagliga puder-bad

Karga förhållanden på Nisekos topp

Nya lärdomar i Niseko; jag visste faktiskt inte att Elvis var kung av kebab.

Pittoresk japansk restaurang inrymd i ett tält.. Sashimin var fantastisk

Om alla japanska tanter använder samma tennisteknik förtäljer inte historian

Snötäcke

Nattskidåkning i halvmeter puder! Bland de underligaste och häftigaste upplevelserna jag haft på ett par skidor!

After-ski vid Aspara Lodge

Att förtjäna sina svängar

Surfsväng vid "Vattenfallet"

Är det bara jag, eller känns åkstilen igen?...

Viktigt med två decimaler! Man vill ju inte råka bli berusad...

Här är ett snöskägg som jag faktiskt var nöjd med

"Niseko '13 gänget": undertecknad, Julian, Kroon, Lars och Alex

Fenomenet återfinns i många skidorter runt om i världen. Men det blir nog nästan aldrig så tydligt som just i Niseko. De senaste veckorna har jag åkt skidor med australienare, singaporeser, japaner, schweizare, nya zeeländare, amerikaner, säkert nån kanadensare, finnar och svenskar. För några år sedan, om någon hade frågat mig om australienare kan åka skidor hade mitt svar antagligen varit 'nej'. Nu vet jag bättre. Skidglädjen är universell. Vad beträffar det lilla inledande citatet så är det faktiskt en egen komposition, en variation av ett citat från filmen Ratatouille. Alla människor kan inte åka skidor. Men vem som helst kan vara en skidåkare. Oavsett hudfärg, religion, nationalitet eller åsikter kan alla mötas på bergen med samma mål. Att glida ut för olika former av fruset vatten med en eller flera plankor under fötterna. Det är nästan lustigt enkelt men på samma sätt så stort att man får gåshud. Jag och Kroon har haft äran att träffa många häftiga, underbara och annorlunda människor i Niseko. Att nämna alla skulle vara helt omöjligt men låt mig ändå ta upp några. Ryan har jag redan pratat om. Han lämnade Niseko med stor saknad för lite mer än en vecka sedan. Ryan min vän och broder, det var en ren ära att få surfa puder med dig och jag hoppas och tror att vi kommer synas igen! Sedan har vi det Nya Zeeländska radarparet bestående av Beavon och Julian. Piff och puff. Beavon, alltid lika förvirrad men på samma gång öppen, lyhörd och intresserad av allting. Julian, ja, man måste nog kalla honom en klassisk "Joker", en sån där som alltid kan liva upp stämningen på berget. Sen har vi "Chibi-ko", "liten flicka" på japanska, eller "Tomomi" som hon heter egentligen. Enligt henne själv en kringflackande zigenare med en passion för pudersnö och livets goda. Hon jobbade på lodgen för att betala sitt uppehälle under skidsäsongen. Ett riktigt japanskt energiknippe och helt sprudlande av energi och smått galen, på ett genuint japanskt sätt. Och så har vi även Simon och Lars, bröderna från olika mödrar. Ja grabbar, det är faktiskt inte så konstigt att folk blandar ihop er. Jag trodde faktiskt för ett ögonblick att ni var nån form av tvillingar, trots att det visade sig att ni hade olika blod. Lustig anekdot här är att de båda säsongat i Aosta-dalen, Lars i självaste Champoluc. Således kände de båda Eric, Annika, Albin, Alex och alla andra glada Champoluc-människor jag fick träffa förra säsongen. Skidvärlden är förvånansvärt liten ibland.

De sista dagarna gick fort. Vi hajkade upp på toppen och körde alla våra klassiska åk. Droppade hängdrivorna ner i "Back-bowlen", surfade på de öppna snöfälten vid "Vattenfallet" och lekte bland träden innanför "Gate 9". Innan vi ens kunde förstå var det min och Kroons tur att bocka adjö till alla våra vänner på Aspara Lodge och andra boningar och vinka farväl till Niseko. Dock var resan inte riktigt slut ännu för min och Sebastians del. Innan vi riktigt kunde sätta punkt hade vi ett sista besök i den japanska huvudstaden att bocka av (bokstavligt talat). Det blev i praktiken bara en heldag, och enligt konstens alla regler blev denna således väldigt intensiv med allting som nu skulle hinnas med i form av den sista sightseeingen, shoppingen och insupandet av den japanska folksjälen. En stor del av dagen ägnades på jakt efter ett visst skid-distrikt som Ryan hade talat om. Efter en förvirrad timme och flertalet ännu mera förvirrade konversationer med diverse poliser och brevbärare på vår ytterst begränsade japanska lyckades vi så hitta det. Som allting i Tokyo är det med en twist. Att kliva in i en skidbutik här är... ja, som att kliva in i en skidbutik i Tokyo. En skidbutik som vore på anfetamin och allehanda psykadeliska substanser, och i fem våningar. Och denna skidbutik bredvid 20 stycken andra liknande... Vänta nu här. Sa jag "skidbutik"? Jag menade ju såklart "snowboardbutik". I Japan vill man ju vara cool när man åker. Och att åka skidor är ju töntigt. Således var 95% av alla butikerna uteslutande innehållandes snowboardartiklar. Till Kroons stora glädje och mitt stora förtret. När nu detta inte heller var första stoppet på vår hetsiga dag i Tokyo vart allt rännande mellan dessa hajpade butiker nästan för mycket för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tröttna på skidbutiker men så var fallet. Eller ja, nu var de ju trots allt de facto snowboardbutiker...

Rekordförsök i att försöka få in så många som möjligt i den otroligt trånga kabinen.  Simon uttrycker sina känslor kring detta.

Träffade dessa herrarna på berget sista dagen. De inte bara såg ut som mig, de åkte ta mig fan exakt likadant också! Efter att bilden hade tagits sade den av dem som hade samma overall som mig på bred rysk-engelska; "well, now I just might have to kill you!". Efter detta skyndade jag mig vidare upp mot toppen.

Det är inte bara laviner man skall akta sig för i japanska berg!

En sista blick ut (och en sista bild) över vår älskade vulkan Mt Yotei

All Nippon Airways flaggskepp på flygplatsen i Sapporo

Inflygning med utsikt över Tokyo Bay

Titta noga på vad som hänger ut från balkongen på andra våningen... Stället hette "Sweden House" och låg i den nordöstra Tokyoförorten Narita...

Tokyos tunnelbanas sätt att få bukt med problemet med fulla japanska affärsmän som tog sig lite för stora friheter på morgontåget...

I marknadsdistriktet nära Ueno-station

Tempel

Den store läromästaren

Kroon hittade en fin mössa

Ärlig: Den japanska sången

Kroon approves Akihabara!

Ytterliggare en udda svenskkoppling på en skum bakgata i Tokyo... Var tydligen nån form av te till försäljning.

Nöjespark för vuxna

Sith som Jedi, alla använder "Star Wars Eyewear"!

Efter ett sista besök i elektronik- och mangadistriktet Akihabara drog vi oss tillbaka ut mot vårt hotell, som denna gången inte låg i själva Tokyo, utan i en pittoresk förstad som heter Narita! Väl där kunde vi, helt utmattade båda två, ta in på ett lämplig Ramen-ställe för att få i oss lite nudelsoppa. Vi sörplade vår soppa extra väl för att visa får tacksamhet och för att det kan vara sista gången på ganska länge då vi faktiskt inte bara får, utan också bör sörpla det vi blir serverade. Allt för artigheten. Efter att ha vant sig med att äta med pinnar, buga och säga "arigato gosaimas" gör sig ett par rejäla luftgropar påminda om att denna resa till den stigande solens rike är till ända. Precis som när jag avslutade min förra längre skidluffarresa tänkte jag ta tillfälle i akt att summera några av lärdomarna från denna resa i en lättöverskådlig punktlista:

- Till alla som har tvivlat; ja, man kan åka skidor i Japan. Dock så är inte Niseko Japan. Det må ligga innanför det japanska kejsardömet men orten är i själva verket någon form av koloni för skidåkare. Dessa till största delen från utanför kejsardömet, i synnerhet Australien. Och även Sverige. Detta är bara att konstatera. Så om man åker till Japan för att leva Japan så kanske inte Niseko är det bästa stället. Med det sagt vill jag också säga att det trots detta är ett magiskt ställe med magiska människor från hela världen och otrolig snö. Jag vill dock tro att denna snö även kan finnas på andra ställen i kejsardömet, och då med en mera genuin japansk inramning och mindre puderhets. Så min nästa skidresa till Japan kanske inte kommer utesluta Niseko men kommer inte begränsas till bara denna ort.

- Som redan konstaterats nu, men det tål att sägas igen, en god skidåkare kan komma från vem som helst. Så döm inte en skidåkare efter ursprung!

- Något som blev extremt tydligt i Tokyos "skiddistrikt", i Japan åker man snöbräde. Punkt.

- Västvärlden (och säkerligen många andra platser utan för denna självgoda del av världen) har mycket att lära av ö-riket. Hövligheten, artigheten och servicen man finner där finns det knappt motstycke till.

- Den gängse uppfattningen om japaner som stressade affärsmän som jobbar från klockan 6 till 22 varje dag med två dagar ledigt om året stämmer i många fall. Men inte alltid. Det finns även de som är livsnjutare och jobbar när, och hur det har lust för att istället utforska och göra de saker de helst vill.

- Det finns faktiskt saké som inte smakar vidrig gammal mäsk. Men även när det kommer till den bästa sakén har den ingenting att sätta emot lite vanligt, hederligt rödtjut!

- Att äta med pinnar är faktiskt ibland överlägset kniv och gaffel. Till skillnad från den förra så får man en hand fri vid användande av pinnar. De är också mycket bättre för att greppa individuella stycken, och på vilket elegant sätt dessutom!

När vi efter mellanlandning i Istanbul återkommer till Sverige kommer mina och Kroons vägar att skiljas åt. Jag får tacka så otroligt hjärtligt och ödmjukt för det eminenta resesällskapet! Med undantag för några små incidenter har det hela flutit förvånansvärt smidigt. Jag vet ju av egen erfarenhet hur jobbig jag kan vara att resa med ibland. Kroon tar sig hemåt till Västerås. För mig själv väntar åtta timmar i nått mörkt skrymsle på Arlanda innan jag kan ta morgonflyget till Köpenhamn för att där genskjuta en viss buss med destination Val d'Isère i Frankrike. Vad denna resa kommer innehålla får tiden utvisa. Då det är fusion av folk från Chalmers Alternativ Sportsförening och mitt kära Pollax Snowrollers kan nog vad som helst hända. Min största farhåga just nu är dock huruvida jag kommer kunna lära mig att äta med kniv och gaffel igen...