Wild nights, (not so) Hot & Crazy Days

"Ttidt! Här är deyt polisdraf tilld stängming!
  Bluies! "
                 SMS skickat av mig till Björnen under den ödesdigra 
               "Uggla-kvällen" . Vad jag ville ha sagt är fortfarande inte känt.

Återigen det ljuva ljudet av Steppenwolf i hörlurarna och ett frenetiskt smattrande från tangentbordet. Ja, nu fick det fan vara dags för ett nytt blogginlägg. Närmare än såhär har jag nog aldrig kommit att fejka min egen död. Semestern hann precis uppta hela mitt sinne när det så var dags att gräva fram passerkortet och bege sig till den stora tegelbyggnaden vid Östra Ringvägen. Bombardier. Ja, nu är det inte hela sanningen, då jag har spenderat en del tid inuti, under, bredvid och bakom min bil så har det hänt att jag känt suget efter nått av de delikata verktygen som finns i LIM-laboratoriet. Om det inte var det så var det lusten till en stunds tågsnack och en kopp kaffe som lurade mig dit.


Det totala dank-slagandet som nämndes i det förra inlägget kom att vara mer än bara någon dag. Det varade i stort sätt hela det resterande av veckan. Hade det inte varit för att festivalen kom till stan så hade den nog kunnat vara längre. Men nu blev det ett bryskt uppvaknande på fredagen. Ett extremt upphetsat sms innehållandes begreppen "Soundtrack of Our Lives" och "spelning i Västerås ikväll" fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen och skjuta ut det genom öronen. Först så tog jag det hela som bara ett förvirrat sms från nån stackare som inte vet bättre än att få folk att riskera infarkt på fredagsmornarna. Men när jag så rotade lite i det hela visade det sig faktiskt att det var sant. Tydligen så hade den ordinarie och så gott som helt okända artisten mesat ur "för hon orkade inte med sin turné". Så då fick Soundtrack komma in istället. Detta betydde alltså att Soundtrack of Our Lives var Västerås Cityfestivals andrahandsval... Behöver inte sägas så mycket mer än så, alla implikationer bör vara uppenbara. I vilket fall styrdes en förfest hemma hos Björnen. Det blev en del bärtz och en del puttande på familjen Sjökvist gräsmatta/golfbana. Björns brorson Oskar är nämligen väldigt mån om att ALLA skall ha klubba och boll. Så då fick det bli så. Jag, Kroon och Björn fick snart sällskap av Eric, Ante och Linnea.


Peppen var minst sagt skyhög när vi alla traskade ner mot den stora scenen vid Fiskartorget i Västerås. Det verkade dock som att några av de tidigare regnen hade skrämt bort en stor del av den potentiella publiken. Det var minst sagt glest bland raderna. Trist, verkligen trist. När ett riktigt storband kommer till sin hemstad vill man gärna att den visar upp sig från sin bästa sida. Detta var inte fallet denna dag. Längst fram var det vi från gänget, min far, och en samling ynglingar som verkade som dom hade förväntat sig Justin Bieber. Då det inte var Justin Bieber så avlägsnade sig snart den förvirrade och desorienterade skaran. Vi övriga kunde få njuta av Ebbot och hans bandkamrater. Det var en bra spelning. Dock så måste jag säga att jag tycker att spelningen i Stockholm var mycket bättre. Dels på grund av publiken som både var större, mera taggad och mera uppskattande, samt att konserten var för kort. Det blev inte ens några extranummer. Jag gjorde ett desperat försök att röra om lite i grytan och ropade fram Ebbot efter att konserten var över för att höra om det var nått ös planerat i Västerås. Det var det icke. De skulle vidare till sin spelning på Peace and Love-festivalen i Borlänge dagen efter. Så öset fick vi helt enkelt fixa själva. Så vi tumlade ut i cityfestivalvimlet i jakten på ett par sköna moves och rytmer. Det slutade på den relativt nyöppnade nattklubben och baren Hattfabriken, i folkmun bara kallat "Hatten". Gratis inträde och dansgolv, vad mer kan man egentligen begära? Och öset var det sannerligen inget fel på. Kvällen fick sedan den sedvanliga störda vändningen. Denna gången innehållandes en 59-årig industriarbetare vid namn "Leffe", två damer och en efterfest i utkanten av centrum. Det hade nog kunnat sluta riktigt jävla rörigt om jag inte avlägsnat mig så snabbt som jag gjorde. På väg till min cykel fick jag ett erbjudande om misshandel från en herre och en handfull glåpord av ett gäng nattdrivare. Västerås från sin bästa sida.

Sofistikerade Kroon

Björn med brorsonen Oskar. Såklart med klubba och boll!

Mannen och bandet, myten, legenden!

Ante förstod i alla fall vad det handlade om

Festivalvimmel

Suddig dans på "Hatten" med Kroon och Linnea

Desto mera sofistikerad Kroon

Jag och Leffe. Precis innan det helt spårade ur.

Jag överlevde färden hem utan större missöden och gick och la mig. Dock så slog någonting snett och jag kunde inte somna. Hela natten resulterade i kanske 20 minuters sammanhängande sömn. Så man var lite smått skum när man kravlade sig upp ur sängen vid lunchtid. En sak visste jag dock och det var att jag hade en massa saker kvarlämnade hos Björnen. Och det verkade vettigt att försöka hitta på något tidsfördriv. Så det blev att jag tog mig hem till Björn och sedan tog vi oss till "playan" vid Lögarängen. Då vädret bara var hyggligt var vi nästan helt ensamma. Gjorde oss dock inte så mycket. Denna kväll skulle den stora lilla mannen Magnus Uggla gästa cityfestivalen så även denna kväll var utgången obligatoriskt. Någonstans inuti mig så grodde en känsla av att gårdagens berusning aldrig riktigt tog fart. Det kändes som att jag jobbade på den kontinuerligt under hela kvällen men det inte knappt någonting alls. Därför födde denna begynnande känsla nån slags fortfarande oformulerad plan om en lite mera grandios berusning denna kväll. Helt plötsligt så fick jag ett samtal av min kamrat Johannes Zeltner Wolff, alias "Zwolff". Herr Wolff upplyste mig om att han nu satt på bussen från Uppsala till Västerås och förväntade sig avkastning på sin investering. Då mindes jag att jag nog i ett lite mindre starkt ögonblick hade lovat Zwolff att ta hand om honom om han tog sig till Västerås denna dag. Zwolff ville dessutom att vi båda skulle ta oss ut till Torshälla strax utanför Eskilstuna för att gästa vår gemensamme kollega och väns grillkväll. Ja, det är ju faktiskt inte överdrivet ofta som man får chansen att gästa denne Calle Skillsäter på hans lantställe. Så detta faktum samt mitt eget samvete gjorde att jag snabbt packade ihop min brassestol och lämnade Björn med ett löfte om att vi skulle höras av senare under kvällen. I och med detta bröt jag också ett annat löfte om att närvara vid Västerås Anal's officiella Ugglaförfest hemma hos Robin Öhrn. Det är ju tyvärr svårt att behaga alla.

Jag trampade hem så fort mina ben förmådde mig och hann precis packa det nödvändigaste, i detta fall i flytande form, och sätta mig i bilen när Zwolff meddelade att han nu var framme. Så jag åkte genast och plockade upp honom vid hållplatsen. Vi handlade något att grilla och lite svagdricka åt Wolff. Då jag tillhandahöll mitt eget sällskap samt en bil till Torshälla fick han ställa upp som chaufför tillbaks. Han ville också se Uggla så det fungerade bra som argument. Som vanligt var man den sista att anlända till festen. Jag hade dock ingenting emot det. Man slipper känns sig påträngande och grillen var redan varm. Optimerat. Hos Calle var en hel drös med kollegor och bekanta så det blev en väldigt trevlig tillställning. Efter husesyn, mat och en trevlig promenad med Calles hund Oliver så började det emellertid bli dags för mig och Wolff att bege oss tillbaka till Västa Aros och den där Ugglan. För att inte göra känsliga läsare upprörda vill jag inte gå in på exakt vad eller hur mycket som dracks men det var bra att herr Wolff nu tog över rodret. Med "Dynamite Dance" på högsta volym var peppen klart påväg upp. Tillsammans med min promillehalt. Och det var ju inget fel i det, det hela var ju enligt planen. Eller ja, det var åtminstone så som planen hade blivit. Vi parkerade uppe i de finare kvarteren i Vasastaden och promenerade ner mot scenen. Nu var det betydligt mycket mera folk i rörelse än kvällen innan. Jag och Zwolff tog det vi tyckte var skäligt av den flytande varan vi hade med oss och gömde det som blev kvar i en stenmur. Därefter var det mer eller mindre bara att lägga benen på ryggen och ta sig in så fort det bara gick.


Det var som sagt väldigt mycket mera folk än kvällen innan, även i publiken framför scenen. Är man dock van metalkonsertsbesökare kan man inte låta det stoppa en från att komma långt fram. Så operation trycka sig fram inleddes enligt alla konstens regler. Inklusive den klassiska "leta efter någon man tappat bort längre fram"-blicken. Men denna publik var mycket mindre mottaglig än den jag är van vid. I den jag är van vid brukar det vara ganska mycket liv och rörelse. Så fort man ens råkade röra någon i denna skrek de som om det gällde livet och blev surare än räven. Dock så var mina sinnen ganska lagom bedövade så jag orkade inte lyssna på gapande kärringar och gnälliga gubbar. Vad gjorde de på samhällsomstörtaren Ugglas konsert från första början? En farhåga som jag hade var att inte skulle köra just sitt tidiga samhällsomstörtande och råa material utan istället bara köra den mer eller mindre fjortisinriktade dyngan han producerat det sista decenniet. Jag kunde dock pusta ut. Jag fick både "Hand i hand", "Varning på stan" och ett flertal andra sköna klassiker. Visst bestod en stor del av publiken av folk som inte ens var födda när det glada 90-talet härskade så det största jublet blev till "Kung i baren". Och det tycker jag nog ändå är okej. När konserten var till ända tog vi oss ut på något sätt. Exakt på vilket sätt är lite oklart för mig. Ungefär här börjar hela kvällen bli allt mera oklar. Vi hittade i vilket fall den starkdricka som vi gömt i stenmuren och satte oss på gräset bredvid turbinhuset. Utan att jag riktigt vet hur det gick till var plötsligt både Ante, Hollaus och Lif i vårt gäng. Kul! Bros, den kanske största Uggla-diggaren i stan var dock försvunnen. Inte för att jag lade någon större notis till det hela.


Med även det sista av drickat uppdrucket så var det dags att rumla runt en sväng på festivalområdet och försöka hitta något att göra. Ja, jag kan väl avslöja för protokollet nu att det som nu dracks upp var en flaska whisky. Och det brukar ju oftast sluta i succé. Det är inte första gången jag kammar hem en riktig karatefylla på det bruna guldet. Nio euro på Lidl i Sankt Gratien, men den visste fan vad den tog! Nu börjar mina minnen bli något dimmiga, fast kul var det. Men för att kunna berätta vidare får jag ta till det som jag fått berättat för mig. Jag ville tydligen åka karusell till varje pris. Så alla i gänget, inklusive jag själv betalade och hoppade på en av de värsta åkturerna som området kunde erbjuda. Nån anordning där man spändes fast rejält och sedan åkte runt i alla de tre rymdriktningarna. Till och med upp och ned. Så nog var den häftig. Oddsen var ganska låga på att jag här skulle lägga en pizza men det var inget som helst problem. Jag tyckte det var skitkul hela tiden. Därefter gick vi hela gänget till Pitchers för lite barhäng och en eller ett par järn. Som tur var tog jag mig aldrig till det där järnet. Helt plötsligt var jag tydligen borta. De andra försökte ringa mig och fick efter ett tag fatt i mig. Jag kunde inte riktigt förklara vart jag var men kontentan var att det var jävligt bra och bra drag! Vad jag själv minns så tog jag mig till busscentralen för att röra mig hemåt. Då det var över 40 minuter tills bussen skulle gå fick jag ta en promenad för att jag inte skulle råka somna. Jag hade ju som bekant inte sovit mer än 20 minuter den gångna natten. Även detta kan ju ha varit en faktor som spelade in i mitt dåvarande tillstånd av berusning. Bussresan hem är väl höjd i en dimma. Helt plötsligt så stod jag hemma och borstade tänderna framför spegeln. Och det var ju bra, det var ju precis det jag skulle göra. Därefter lockade sängen som aldrig för och jag sov djupare än på länge.

Utsikten från Calles veranda. Det har sina klara fördelar att bo lantligt.

Kollegor och bekanta

Promenad med Oliver, Calle, Zwolff och Jenny. Jag hoppas att Jenny bara vred handen åt fel håll och inte menade det som hon nu vill säga.

Promenaden bjöd på både "kväll vid mälarstrand"...

... och "trolsk brygga"

Den där Ugglan som alla väntat på

Och så sist men inte minst hur jag själv upplevde kvällen. Bilden som jag inte har nått minne av togs precis innan karusellåket. Med tanke på bildserien kan man säga att det som började lugnt slutade i kaos. Inget fel med det.

Morgonen efter var jag som väntat bakfull som Polar'n Per. Efter att kommit till något så när sinnesfunktion kunde jag förhöra mig om en möjlig lunch på Spicy Hot med gårdagens uppslutning. Det fanns en del som jag ville ha reda på. Till exempel vad som hade hänt dagen innan... En tapper skara dök upp och kunde då förklara för mig det som jag skrev ovan. Ja, en bra kväll hade jag vad det verkar. Inte för att jag minns så mycket av den. En av höjdpunkterna var tydligen också Lifs Slayerinspirerade skägg och när han berättade vad som hade hänt Bros. Han skulle tydligen spela på en sån där marknadsgrej där en kille sitter på en stol över ån och man skall slå en golfboll och träffa en tavla så att han drattar ner i vattnet. Bros hade dock av någon anledning råkat häva hela klubban ner i ån. Jag skrattade som att jag aldrig hade hört något roligare. Även andra gången jag hörde det, som enligt mig var första gången. Så en givande sak med det sviktande minnet var ju att man fick uppleva samma härliga sak igen. Nej fy fasen, nu fick det vara nog med alkohol för ett tag. Nån gång ibland ser jag inget problem med en riktig slirkväll, bara det inte blir för ofta.


Veckan som nu inleddes tillägnades till stor del åt att försöka reparera min efter tre veckor i Frankrike, midsommarfirande och festivalhelg slitna och lönnfeta kropp. Så träning kom på agendan. Sedan kunde jag äntligen få tummen ur och börja jobba på bilen. Linnea kom över och hjälpte mig att väcka "Ebba" ur sin dvala. Ut ur garaget och in i solljuset. Det kan nämnas att det var närmare två år sedan Ebba sist fick känna solljus så nog blev hon glad! När jag så inte stod och skruvade med min egen bil gjorde jag några tafatta försök att hjälpa min 240-broder Daniel med hans projekt. I ärlighetens namn stod jag mest och dreglade över skicket på hans bil som då bara hade småjusteringar kvar innan det var besiktningsdags. Nej, jag börjar bli fruktansvärt sugen på lite sofistikerad bilism bakom ratten på en Volvo 240. I mitten av veckan fick jag bud om att mina vänner från Jokkmokk Fredrik och Daniel var ute på äventyr igen. Fredrik hade spanat in en 1947 års Buick nere i Småland som han var intresserad av. Och som vi alla vet är långa sträckor inget som en norrlänning låter sig hindras av. Så de två avverkade de närmare 160 milen ner med tåg. Då skicket på bilen motsvarade förväntningarna utfördes vägen tillbaka till Norrland i denna skönhet från 40-talet. Såklart så ville de inte missa en god kopp kaffe och lite rövarhistorier i Västerås. Och vilken bil de hade med sig. Ett riktigt gangsteråk! Och helt orenoverad, helt originalskick! Alldeles lagom patinerat. Nej, om det är någon amerikanare som jag skulle kunna tänka mig så är det något liknande som detta. Det blev en kortare okynnestur ut till Björnön så att även jag fick känna på hur det var att färdas med stil på 40-talet. Nu måste man ju komma ihåg att detta var innan Volvo 240 så de fick göra det bästa av situationen.

Daniels bil får de sista justeringarna innan besiktning

Ebba ute i ljuset!

Bakifrån. Nytt och gammalt baklyse, behövs nog ingen närmare hänvisning.

Fredrik vet hur man skall framföra en vagn av denna kaliber!

Buicken tar kurvor på Björnön

Fredrik med sin nya bil

Tyvärr lyckades jag inte övertala herrarna att stanna längre än att de precis hann dricka upp kaffet och äta upp mackorna som jag bjöd på. De ville hem till Norrland igen. Det var synd med tanke på vad som precis började dra igång denna torsdag. Power Big Meet. Ja, det är väl den enstaka händelse som allra mest sätter Västerås på kartan. Om någon mot förmodan inte skulle veta vad det är så är det världens största bilträff för amerikanska bilar. Även europeiska veteranbilar börjar bli mer och mer accepterade i dessa dagar. Kort och gott en av världens största händelser för bilintresserade. 30- och 40-talets under av design och praktfullhet, 50-talets "Barbiebilar" (som ni kanske förstår inte mina favoriter), 60- och 70-talets muskelbilar och diverse moderna diton i en salig röra. Och på gatorna helt fullt med folk. Det ryktas om att Västerås befolkning växer med nästan 70000 under denna helg. Vi vana besökare vet att det är brassestol och gott sällskap på en bra plats som gäller. Så det löstes med stor framgång. Även Zwolff fick sin introduktion till Västeråsbilismens hjärta. Dock tog jag på lördagen min tillflykt till Uppsala för lite annat trevligt sällskap. Det blev ett återbesök till Wiks slott och en mycket trevlig kväll. Större delen av den sista semesterveckan spenderades återigen med bilen. Vissa framsteg har gjort. Bakstammen av kabelhärvan är nu korrekt inkopplad, huven är ordentligt på plats och justerad, dörrarna har fått sin klädsel och elfönsterhissar, elspeglar och centrallås fungerar i en vacker symbios. Bakrutan är på plats, de sista delarna av solskydden fram är installerade, instrumentpanelen är monterad (tack för hjälpen Fredrik och Daniel!), nya fräscha baklysen är på plats och en massa småsaker är fixade. Så ja, det går framåt. "När skall du starta den då?". Jag ställer frågan själv innan jag får den. "När det är dags!". Ja, för detta måste ett visst svänghjul vridas 120 grader moturs och detta är inget man gör i en handvändning...

Amerikanska muskler och publikens jubel

Coolaste snubben på Power Meet?...

... jag tror bestämt det!

Puts och krom

Till och med lite formationsflygning bjöds det på

Sjöhagsvägen i östlig riktning

Polisen gör sitt bästa för att skydda oss medborgare från samhällets farliga individer... Kaninmannen stoppades in i en polisbil och sågs aldrig mera till. Hells Angels och Mongols fick fortsätta köra runt på gatorna.

Power Meet i högform!

Buntas Thaimat och tuff bil (med skön förare)

Det lyckade sällskapet. Linkan, Kroon och Vidlund. Zwolff gömde sig tydligen från denna bild.

Wiks slott, denna gång  i grönska

Så var det det där med ett par ben, en sjö och "likes". Skit i det. Trevligt var det i alla fall och inte så ensamt som man kan tro av bilden...

Innan jobbet drog igång idag och denna semesterperiod således tog slut hann jag ändå med en sista rejäl svängom. Och det var inte ens meningen. Jag skulle bara svänga förbi en förfest på Djäkneberget och prata lite strunt. Förfesten visade sig dock vara så trevlig att jag helt enkelt inte kunde lämna. När så alla skulle dra sig ner mot nattklubbarna ville de såklart att jag skulle följa med. Detta var ju inget som jag hade planerat, varför jag hade träskor på mig. Men då slog det mig. Randomkvällar är ju alltid de bästa. Och det blir nästan inte mera random än såhär. Nykter, oförberedd och med träskor på. Dessutom, vem vet när man får nästa chans att gå på nattklubb i träskor? Tror inte att det är så många söder om Vilhelmina som har haft den chansen och tagit den. Så sagt och gjort. Det hela visade sig vara ett riktigt vinnande koncept. Jag vet inte om det var träskorna, sällskapet eller de gula glasögonen som gjorde det. Antagligen var det alla tre. Hela gänget var i sett esse. Och jag bara njöt. Det vill jag säga. Om jag så skulle förlora allt jag äger, allt jag har, till och med min hälsa, så är det sista jag skulle vilja förlora mina vänner. Jag är väldigt lyckosam som får umgås med så många sköna människor. Tack för det!

Lite faktiskt bilmeck kunde fångas på bild

Förfest på Djäkneberget

Åke, mina gula brillor och Västerås

Åke i högform på dansgolvet på Blåa Månen

Bilrenoveringen fortsätter. Än är inte målet i sikte, men förhoppningsvis kan det snart skymta vid horisonten. Jag har hållit mig nykter sedan den där whiskykvällen och jag kom hem från gymmet för bara ett par timmar sedan så även hälsosatsningen håller i sig. För övrigt är det mycket som är förvirrat just nu. Det är inte så mycket jag vet just nu. Förutom att jag imorgon måste pallra mig upp till jobbet igen och kolla om allting är klart inför min resa till London för Bombardier nästa vecka.