Brittisk byråkrati i ett London med italienskt väder

"När man ska vara fri från jobb en tid så tänker man att det skall vara som lördag hela veckan.
Men efter ett tag så blir det snarare som söndag hela veckan. "
                 Jonas "Stor-Jonas" Danielssons replik under vår diskussion om jobb
                 vid köttdisken på Ica Maxi Hälla

Inte ett moln på himlen. Trettio grader i skuggan. Folk i nästan bara underkläder på gatorna. Och så röda dubbeldäckarbussar... Ja, det vädret som just nu råder i den brittiska huvudstaden känns allt annat än brittiskt. Annars är allting här just väldigt brittiskt. Nervositeten är hög inför de Olympiska Spelen som invigs på fredag. Allehanda förstå-sig-påare har redan förutspått att det inte är en fråga om det kommer inträffa ett terrordåd utan när. Så vitt jag minns var det precis vad som sades inför Peking OS också. Och nu såhär år 2012 är det ju extra stort sug på marknaden efter domedagsprofeter.

Den förflutna veckan i den tegelbeklädda byggnaden som huserar Bombardiers huvudkontor passerade utan större skandaler eller travestier. Det var rent av en riktigt trevlig vecka. Det som många gånger kan kännas som en uppsättning av Shakespeares "Stormen" var nu istället lika stilla som en fjällsjö i juli. I LIM-teamet var det bara jag själv, Zwolff och vår senaste medlem till familjen; Sarah, då ställföreträdande team-leadern Isak var sjuk en stor del av veckan. Sarah är praktikant på besök från Mannheim. Då hon under de första veckorna av sin tre månaders praktik nästan bara fått se kontorslandskapet och hotellrummet tyckte jag att det var på sin plats att visa att Västerås trots allt har lite mer att erbjuda. Så varje lunch fick vara värd åt en sightseeingpromenad runt olika delar av centrala Västerås. Kristiansborg, Kopparlunden, nya och gamla delen av Centrum, gamla kraftverket, djuphamnen och Djäkneberget fick alla visa upp sina bästa sidor. Jag gjorde mitt bästa för att agera guide och försöka komma ihåg vad man i olika omgångar hade lärt sig om sin hemstad. Man slås av att Västerås faktiskt inte är en sån dålig stad trots allt. Det tål att sägas, få svenska städer i mellanklassen är så bespottade som just Västerås. Det är sällan man hör nått gott om staden som mest bara skall vara hem åt fula industrier och vandaler. Men det är bara halva sanningen. Jag är ju inte den som förnekar att det finns delar av staden som inte är de fagraste, både vad gäller byggnader som invånare, men det finns också mycket annat som gör Västerås värt att titta närmare på. Tidigare har jag ofta gjort mig lustig över Västerås urusla nattliv men jag tycker att även här har staden fått sig ett uppsving. Jämfört med för bara något år sedan har klubb- och utelivsscenen i Västerås blivit mycket mera variationsrik.

På lördagen var det dags att ta begreppet med sightseeing ett steg längre för våra utländska gäster på Bombardier. Så det beslutades att Sarah och även vår sydamerikanska exjobbare Angie skulle få en guidad tur genom Uppsalas centrala delar. Då jag som vanligt lyckades trassla in mig i något, denna gången upphämtande och lotsande av min gamla säng, blev jag den siste i gruppen att ansluta. Sällskapet hade då förminskats till den skalan att det bara var jag, Zwolff, Sarah och Angie kvar. Niclas som hjälpte mig bära upp åbäket till säng upp till lägenheten och gjorde mig promenadsällskap ner till stan var alldeles för sliten för att göra oss vidare sällskap. Så vad finns då i Uppsala som måste ses? De flesta av dessa platser hade sällskapet redan besökt innan jag hunnit ansluta. Så vi tog oss till Linnéträdgården och luktade på blommorna. Därefter en glass och promenad upp till Ekonomikumparken där jag tog mig en tupplur i eftermiddagssolen. Efter ett tag blev det dock lite kallare så fler och fler moln började rulla in. Jag var dessutom bortlovad för kvällen så jag fick lov att avvika från resten av gruppen. De skulle äta innan Angie och Sarah skulle bege sig tillbaks till Västerås. Själv så promenerade jag tillbaks ut till Blodstenen för att mellanlanda innan det var dags för inflyttningsfest hos den gamle exil-köpingsbons Sam's inflyttningsfest. Ute i Bloden lyckades jag även lura med mig Björn. Inflyttningsfesten var ett myller av människor som satt ute på en gräsplan vid studentområdet Kantorn i nordöstra Uppsala. Då jag känner Sam genom Kroon var det ju inte mer än brukligt att han redan satt där när jag och Björnen kom förbi. Jag hade bara tänkt att stanna nån timme och säga hej. Klockan ett stod vi istället som bäst ett gäng och dansade till dunkadunkamusik i Sams lägenhet. Så kan det gå. Efter detta var jag så pass trött att jag drog mig tillbaka. Björn och Kroon höll dock fanan högt och drog vidare till Saluhallen för att fortsätta veva ända in på småtimmarna.

Nån jävla skojare på kontoret som försökt vara lustig...

Bakfull Niclas med tillhörande systemetkasse promenerar längs Fyrisån i Uppsala

Uppsalas magnifika domkyrka som sedd från ån nedanför Gotlands Nation

Sarah, Wolff och Angie

Humla i Linnéträdgården

Inflyttningsfesten på Kantorn

En viss Hedlund gör "ankan". Notera läppstiftet.

Björn trumfade min 90-talsstil med sin jeansskjorta. Den jäveln!

Såhär glad blir man när man får en Dubbelbock i inflyttningspresent!

Söndagen bestod först i att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till Västerås. För klockan 1545 skulle en taxi komma och plocka upp mig för att ta mig till Arlanda där jag skulle hoppa på mitt London-flyg. Så efter en kort debreifing och lite slentrianfilosoferande hos Björnen lämnade jag lärosätesstaden och begav mig tillbaks till industristaden. På grund av kostnadsskäl så var jag tvungen att flyga via Köpenhamn. Då min layover bara var 40 minuter fanns det inte så mycket utrymme för misstag. Därför var det mindre roande när vi försenades på grund av att nån rysk kvinna kom 15 minuter försent till gaten. De skulle precis börja riva ut allt bagage när hon dök upp, så vi slapp åtminstone halvtimmesförseningen. Efter att ha landat, hetsat ur planet och powerwalkat genom hela jävla Kastrup så kom jag fram precis så att de kunde ta min biljett och jag kunde kliva på nästa plan. Oklanderlig tajming alltså. För en gångs skull hade jag också turen med mig vid inflygningen. Jag satt på precis rätt sida för att få en helt makalös utsikt över hela centrala London i solnedgång. För ett ögonblick kändes det nästan som att man kunde läsa urtavlan på Big Ben. Som tidigare diskuterat är en resa oftast det ultimata sättet att göra en människa lite förvirrad och stirrig. När jag så skulle hitta till mitt hotell så råkade jag gå förbi det. Nu var det inte helt och hållet mitt fel, hotellet hade bytt namn. Och det till och med efter att min bokningsbekräftelse var gjord. Nu hör det också till historien att jag faktiskt bott på detta hotell en gång tidigare så jag borde nog ändå ha klarat det. Dock så ställde jag mig istället bara och stirrade in genom entrén och tänkte att "nej, här kan det väl ändå inte vara". Istället hittade jag två "Bobbies" som jag frågade om vägen. När jag fick reda på att det defakto var samma hotell som jag nobbat bara några minuter tidigare kände jag mig lite fånig. Men det var trots allt bara lite av min värdighet så rök och det bjuder jag som bekant gärna på.

Dagen efter den lätt förvirrade ankomsten var det så dags för mitt första jobbuppdrag i London. Det var att närvara vid London Undergrounds kurs för att kunna få tillträde till deras depåer i staden. Jag ville vara ute i god tid och tänkte att en timme nog borde räcka för att ta mig de fem tunnelbanestationerna bort. Då var det just så ironiskt att just den del av Londons tunnelbana som jag skulle nyttja denna morgon hade drabbats av en infarkt. Nån hade tydligen blivit överkörd av tåget på nån station på Central Line så av den anledningen stod alla tågen på linjen stilla. Innan jag lyckats urskilja denna information ur den vanliga grek-klingon-dialekten som alla högtalareutropare använder så hade tiden rullat på i rask takt. Det som först hade varit "gott om tid" hade nu blivit "mer eller mindre jävligt bråttom". Därför var det bara för mig att ta till lubben och kuta längs Bayswaterroad för att ta mig till nästa station. Notting Hill Gate servas av District and Circle-linjen så denna var förhoppningsvis inte drabbad av problemen på Central line. Central line som för övrigt vad jag vet använder sig av Bombardiers tåg... Nu är ju inte COPen (en variant av LIMen) byggd för att varna för människor på spåret så denna gången kunde inte den beskyllas för driftstoppet.

Efter lite stress på Earls Court-stationen lyckades jag tillslut komma på rätt del av District line och ta mig till min destination. I tid. Väl framme visade det sig att det som jag trodde skulle vara en kurs i själva verket bara var en examination av studiematerialet. 16 frågor flervalsfrågor med en tydlig underliggande torr byråkratisk humor skulle besvaras på en dator under övervakande av en byråkrat. Då jag lyckades med detta fick jag mitt accesskort i handen och kunde lämna byggnaden. Därefter var jag ledig. En inte helt dum känsla att komma ut från jobbet klockan 11, inse att man är i London, har fritt boende, ett ganska generöst traktamente och ett företagskort med en alldeles för hög kreditgräns. Detta kombinerat med faktumet att jag också var helt ledig dagen efter. Så jag åkte hem och bytte om, nu fungerade såklart tunnelbanan helt klanderfritt. Därefter bar det av ner på stan för att ta en hamburgare och några pints på familjens stammispub vid Leicester Square. Jag fortsatte sedan att spatsera runt Soho och sedan vidare mot House of Parliament och Big Ben. När törsten blev för stor var det aldrig långt till en pub. Efter många timmars promenerande var jag tvungen att ta en lur hemma på hotellet. Jag hade dock hört mig för på en av pubarna vart man lämpligast kunde ta sig några järn på en måndagskväll i London. Då jag skulle vara helt ledig dagen efter verkade det dumt att inte ta chansen att titta närmare på Londons nattliv. Destinationen för kvällen blev Shoreditch, nått som skulle vara ett ställe med många hippa barer i de östra delarna av staden, en bit utanför själva kärnan. 

Jag tog på mig jeansjackan från 90-talet i ett försök att vara så hipp som en pojke från Västerås kan vara. Efter en stunds spatserande runt på de dunkla gatorna fastnade jag tillslut för en bar. Av någon anledning verkade det som att nästan alla här pratade franska, en känsla som verkar förfölja mig allt sedan min Parisvistelse. Jag hade inget emot detta så jag slog mig ned och beställde en öl. Efter att ha suttit och filosoferat för mig själv fick jag tillslut igång en konversation med bartendern. Hon hette Andréa och var från Lissabon. Hon hade kommit till London för att förverkliga sin dröm att göra elektronisk musik och hade därför gått en ett och ett halvt år lång kurs som precis var avslutad. Så just nu var precis mellan två faser. Konversationen hann inte bli så väldigt invecklad innan det var dags för dem att stänga baren redan vid klockan 23. En fri öl lyckades jag åtminstone charma till mig, inte för att jag har en aning om vad jag gjorde för att förtjäna den. Antagligen så tyckte hon att jag såg så fattig ut där jag satt och försökte ta reda på vilken som var den billigaste ölen de hade. När de stängde så försökte jag lyckan på en närliggande cocktailbar. Men här var jag för ful för att få komma in. Ja, det var ju inte det som vakten sa men kom igen: "nä, här måste man komma in två-och-två!". Så jag begav mig hemåt istället för att inte missa sista tåget och bli strandad ute på de mörka gatorna.

Centrala London som sedd under inflygning

Fyra stycken A380 från tre olika flygbolag på Heathrow

En liten skrämd Lamborghini på Queensway

Bayswater Road

Oxford Circus med tillhörande OS-utsmyckningar

Londons näst mest igenkända vy? Picadilly Circus är det i vilket fall.

Det var länge sedan! Ganska tråkig dock om man jämför med de nordamerikanska motparterna. Vart finns alla vackra reklambilder och informationstexter?

Det blir nästan inte mera London än såhär

Big Ben och House of Parliament med en ovanligt ljusblå bakgrund

The Union Jack

Jasså, säger ni det?

Dunkel belysning i Shoreditch

Idag har jag tagit en tur ut till Camden Town. För de som inte vet vad Camden Town är skulle det kunna beskrivas som en typisk svensk festivalmarknad... om nu Hunter S. Thompson hade fått beskriva den. Och om han också hade haft ett intresse av rave. Camden Town är en enda röra av alternativa stilar, intryck, dofter och ren och skär utopisk anarki. Om du letar efter något konstigt och udda så finns det garanterat här. Jag lät mig själv gå vilse i myllret av gångar och katakomber. Överallt människor som tagna ur en konstig dröm och försäljare av saker som jag inte ens vet vad det är, än mindre vad det skall användas till. På min fars rekommendation fastnade jag för en butik som sålde vintage kläder. Tänk er det bästa av Myrorna, i kubik. Jag vet inte hur länge jag var där inne och rotade men jag kom inte ut tomhänt. Så nu har jag alltså köpt precis vad jag behöver, ännu flera skumma plagg. Men hur fan kunde jag låta bli när jag fann det jag gjorde... När det blev lite för mycket intryck så tog jag lunch på en närliggande asiatisk restaurang med luftkonditionering. Normalt sett är en AC inte det första man kollar efter bland Londons restauranger men en dag som denna var det nästan en nödvändighet. Det kändes mera som att jag var i Rom. Denna känsla toppades av att sedan lägga sig och sola klockan 1700 i Hyde Park bland hundratals andra solbadare. Overkligt.

Camden Town

Inne i myllret

Camden Markets mest välsorterade rave/futuristik/robotik-butik

Hyde Park i 30-gradig värme

  
Nu sitter jag i den alldeles ljumna kvällsluften och tittar ut över bilarna och människorna som passerar på Bayswater Road. Jag är en smula irriterad över det faktumet att jag såklart lyckats glömma laddarkabeln till min kamera och laddat ur batteriet på den samma. Mina försök att hitta en passande kabel i de närliggande elektronikbutikerna har varit fruktlöst. Tydligen skall jag kanske ha bättre lycka vid Tottenham Court Road så det kanske blir ett besök dit efter jobbet imorgon. Jobbet som kommer bestå av ett besök till en av London Undergrounds siter för utbildning och rundvandring. The only COP's I've seen in London so far has been the ones that goes "whoop whoop". Kanske imorgon kan det bli ändring på det.