En stark resa: Riksgränsen - Västerås

"- Men vad gör ni då under de riktigt mörka månaderna?
- Ja, men då sitt väl en bara ner i källar'n å eldar i pannan!"
                             Jag och Daniel Ohlsson diskuterar hur man mentalt 
                             överlever de mörka månaderna i Jokkmokk


Sverige är stort. Det är en sak att köra 140 mil i en svettig V70 med två starka, friska karlar som kan rycka in och köra lite när man själv börjar säcka ihop. Det är en annan femma att kuska genom nästan hela landet själv i en ännu svettigare V70 som fått vara med om folkölsrace med herr Karhumaa, diverse tupplurar i vildmarken och förflyttning mellan toppturer. Att jag nog skulle behöva stanna till och vila mig nån gång visste jag. Men jag visste inte att en tillsynes ganska välordnad bilfärd genom Sverige kunde bjuda på så här mycket äventyr och överraskningar...


Efter en rejäl varmdusch och några renostsmackor kunde jag så sakteliga förvandla mig själv till människa igen efter den traumatiska toppturen upp på Vassichocka. Under min och Simons bestigning hade diskussioner utspelat sig i det övriga sällskapet gällande hemresan. På grund av att det norska kustvädret nu helt dominerade prognosen under all överskådlig framtid så lutade det starkt åt en hemfärd redan följande dag. Två plusgrader, stormbyar och regn kan göra till och med en sån underbar sak som skidåkning till en pina. Mina sjömänskamrater skulle ju dessutom toppa min egen förflyttning med att köra ytterligare 40 mil till Kalmar så de var ganska angelägna om att komma iväg. En sista öl och en omgång Yatzy i lobbyn fick avsluta fjälläventyren för denna gång. Dagen efter steg vi upp i ottan och packade snabbast möjligt ner alla tillhörigheter och städade ur lägenheten. Sedan hoppade vi in i våra bilar och brassade iväg. Jag uttalade ett sista farväl till mitt älskade Riksgränsen för denna gång. Hoppas på ett återseende redan nästa år och en revansch i NM! Vi krånglade och skumpade oss sedan fram på de lätt tjälskadade vägarna genom en av världens sista sanna vildmarker. Och som vanligt, så fort man sätter kursen västerut så tar det inte lång tid innan himlen spricker upp och solen tittar fram. Det är den stora nackdelen med Gränsen, dåligt väder har en tendens att ta sig dit från Norge och fastna i bergen.

Lapporten i uppsprickande molnslöja

Med fjällvärlden i backspegeln...

... och mot nya äventyr

Mitt första stopp på resan var redan bestämt. Jag hade kontaktat min gamle vän Fredrik i urskogen vid Jokkmokk för att få avlägga en visit. Vi känner varandra genom Svenska 200 Klubbens gamla forum som nu inte längre existerar som det brukade. Alltså en klubb för de med ett mer eller mindre sjukligt intresse av Volvos 200-serie, i folkmun oftast känd som "Volvo 240". Han har varit och hälsat på mig i Västerås ett par gånger när han och hans Norrlandskamrater har varit på väg till Vallåkraträffen nere i Skåne. Så nu tyckte jag alltså att det var min tur att få komma över på en kopp kaffe och lite struntprat. Det är fascinerande det där med avstånd och relativitet. Nu pratar jag återigen inte om Einsteins teori om tidsdilation och rumskontraktion, utan om någon mera mental relativ uppfattning om avstånd. Att köra 40 mil i norra Norrland är inte som att köra 40 mil nere i södern. Vi skulle helt enkelt köra till orten två städer bort. Och det kändes ungefär som att det tog lika lång tid som det hade gjort här nere i södra delen av landet. Låt oss säga att det här rör sig om kanske 10-15 mil. Där var det som sagt 40 mil. Men både jag och Simon som åkte med mig hade uppfattningen att det inte tog längre tid än att vi hann börja vänja oss vid att åka bil innan vi helt plötsligt var framme och det stod 40 mil på mätaren. Kanada har lite samma fenomen. Det är helt naturligt för nån från Calgary att köra 30 mil enkel resa för en dags skidåkning i Fernie, och sen kuska hem 30 mil efter åkdagen. Jag tog farväl av mina nya och gamla sjöingenjörsvänner i Jokkmokk och de satte kurs mot Inlandsvägen medan jag styrde mot Luleå. Efter kontakt med Fredrik fick jag veta att dit jag skulle inte låg i själva Jokkmokk. Utan i en pittoresk förstad några mil utanför som hette Vuollerim. Sen var det ju egentligen inte dit jag skulle heller men Fredrik och Daniel skulle ändå in till byn och handla lite så de kunde lika gärna lotsa mig de sista milen ut i den norrländska urskogen så att jag inte skulle tappa bort mig totalt. Så efter att jag köpt en back med julmust för bra pris på Coop i Vuollerim så tog jag rygg på grabbarnas Volvo 145:a och det bar av ut i skogen. Längre och längre ut... Jag hade kunnat svära på att jag var någonstans i skogarna i Montana. Oändliga vidder, böljande småfjäll, skogar och så Luleälven som rusade precis vid sidan av vägen. På något sätt kändes det som världens ände. Och jag måste säga som jag sa till Fredrik, att utav alla mina resmål på hela den här resan var det helt klart detta som kändes mest exotiskt.

Vi kom fram till Daniels hus i samhället vid namn Kuouka, djupt inne i de Jokkmokkska skogarna. Så långt bort från rosa skjortor, inbakade frisyrer och skumpavaskande som man kan komma. Och i mina ögon är det ett väldigt gott betyg och anledning nog att besöka Kuouka. Väl där inleddes en rundvandring runt ägorna och en besiktning av maskinparken. Då denna var tämligen stor och mitt intresse för dylika ting också är tämligen stort tog rundvandringen åtskilliga timmar. Sedan blev det lite kaffe och rövarhistorier innan det också var dags att pröva på lite av det som hade att erbjudas. Jag fick först äran att köra Fredriks fina Volvo 142:a in till Vuollerim för att köpa pizza. Efter pizzan vart det en sväng med gammtraktorn och efter detta även en tur på mopederna på de böljande vägarna. Med en störtkruka på huvudet och ett par flummiga brillor var Easy Rider-känslan inte långt borta... Sedan dök ytterligare två herrar upp. En "Jönsson" och en Micke. Den förre en tvättäkta norrländsk skitgub... slamtruckskörare, och den senare en kraftledningsunderhållare. Lägg till lite kaffe, lite öl och några prillor och det hela kunde inte ha varit mera norrländskt om så självaste Hedlund och Brännlund hade kommit förbi med "Vargtass". Eller jo, kanske hade det kunnat bli ännu lite mera Norrland då... Staffan & Bengt, se det som en invit!

Danne på sina ägor

Inte ens en Norrlands Guld kan göra den här bilden mera "Norrland"

En något dragig stuga

Glad chaufför av direktionsvagnen

Fredrik är sig själv för en stund på bron över Luleälven

Sala i Vuollerim

Luleälven

Easy rider, Jokkmokk-edition

På två hjul i Jokkmokk. Eller var det Montana?

Kvällsnöje

Fear and loathing in Jokkmokk!

När jag ännu en gång kunnat konstatera att solen aldrig går ner här uppe och fått dra ner allt som kunde dras ner för att täcka fönstren kom så ännu en ny dag. Mina norrländska vänner skulle alla röra sig mot en raggarträff i Lule med pilsner-145:an. Jag själv tänkte ta mig till Västerås. Så vi sade farväl och på återseende och jag började köra de resterande 100 milen till Västra Aros. I höjd med Lule kunde jag mycket riktigt notera att det var gott om fina veteranbilar som rullade i riktning mot staden. När jag var några mil norr om Skellefte så fick jag så ett litet infall. Jag kom att tänka på min gode vän "Mattä" och tänkte att kanske han hade kommit hem från Vancouver vid detta laget. Det är ju alltid trevligt att avlägga nån liten visit och stanna någonstans borde jag göra i vilket fall. Så jag tog upp luren och lät slå numret. Det var inte "Mattä" som svarade utan hans yngre bror "Jockä". Jocke och jag känner varandra sedan en resa till Åre för något år sedan. Som sin bror, en förbannat fin skidåkare och en jävligt skön snubbe. Men jag han knappt uttala någonting i luren innan Jocke nästan skrek åt mig; "jag är i Ume, kom till Ume!". "Jaha, varför då?" replikerade jag. "Kom bara till Ume! Vi sitter i en park utanför, jag kan beskriva vägen när du kommer närmare!" upprepade Jocke. Så jag tänkte, varför inte, jag kan väl äta min ärtsoppa där i parken likväl som någon annanstans på vägen. Så jag körde mot Ume och tog kontakt med Jocke för att få vägledning den sista biten. När jag kom in i staden så fick jag något av en chock. Nån som läser detta kanske vet vad "Brännbollsyran" är. Det visste inte jag. Men det är i vilket fall Sveriges tredje största studentfestival, efter Lundakarnevalen och Forsränningen i Uppsala. Så när jag rullade in i staden så kantades gatorna och gräsmattorna av lättklädda herrar och damer (faktiskt väldigt mycket av den senare varan, i alla fall i en lappsjuk norrlands-wanna-be's ögon) som låg och drack allehanda drycker i det 25gradiga solskenet. När jag så även fick tag på Matte och han inom bara några sekunder berättade att han just köpt en karta öl till mig och honom så kände jag att jag nog behövde ta en rejäl funderare på om jag verkligen skulle sätta mig i bilen igen och köra ytterligare 65 mil till Västerås...

Så blev det självfallet inte. Matte behövde inte försöka övertala mig särskilt länge innan jag beslutat att det nog var ödet som hade fört mig till Ume denna kväll. Det är faktiskt smått otroligt. Känslan är ungefär den som att du skulle säga till någon helt ovetande person att komma till Uppsala den 30:e april. "Ja, vi sitter i parken! Kom hit så ser du oss!". Brännbollsyran var som Valborg igen. Jag han nästan precis sluta upp med Matte innan vi båda begav oss till en förfest i ett studentområde. Via ett annat studentområde hos en bakfull herre som Mattias kände för att båda ta oss en dusch. Dock så var det totalstopp i hela avloppet varför duschandet även det blev en intressant historia. Förfesten sen blev en trevlig historia. En av värdarna var en av Mattias gamla vänner från Lyksele. "Nu ska du få uppleva det riktiga Lyksele-lugnet!" sade Mattias innan vi gav oss iväg. Och nog var det ett härligt lugn på hela förfesten, och en härlig dialekt. Vi diskutera vart man faktiskt pratar riktig norrländska. Den går som ett bälte genom landet. Jag skulle säga att den börjar någonstans i höjd med Ume på östkusten och sedan vid Vilhelmina i västra delen och sen fortsätter upp i höjd med Jokkmokk och Lule. Ovanför där finns den faktiskt inte i någon större utsträckning. I Gällivare, Kiruna och andra ställen längre norrut pratar man antingen en form av rikssvenska (jag har själv misstagit Kirunabor för Stockholmare...) eller finlandssvenska. Väldigt udda det där. Vore intressant med en ordentligt undersökning men den har säkert en annan Fredrik redan gjort. Förfesten hos de glada Lykselsemänniskorna toppades med en grillning vid en otroligt vacker sjö. I mina ögon. De inbodda märkte inte ens av att de gick omkring i rent sagolika miljöer. Därefter vart det en kort återvisit i lägenheten innan det bar ut på klubb. Precis när Loreen skulle börja köra sitt svenska bidrag i Eurovision Song Contest 2012. Vi gick precis på bussen när låten började komma igång på allvar, vilket vi kunde höra på chaufförens radio. "Hörru, kan du int höja radion så vi hör!" ropade Mattä där vi satt fram till chauffören. Han höjde dock inte så vi fick försöka använda vår fantasi för att föreställa oss hur det såg ut. Väl nere på stan var det fullt drag på gator och torg. Vi hamnade till slut på en nattklubb vid namn "Rex". Öset var fullt och det var bra. Och det blev inte sämre när jag fick ett sms av min bror att Loreen vunnit Eurovision. Euphoria gick på repeat och euforin var total. Jag sprang runt som en dåre och omfamnade allt och alla jag såg. Resten av kvällen tillbringades helt enkelt i ett tillstånd av ren och skär eufori.

Brännbollsyran 2012

"Jockä"

Fest hos Lykselegänget

Två gamla Lykselebor, Mattias och Sebbe. Den senare var vänlig att låna ut sin dusch till mig och den tidigare.

Någon som kanske behöver ösa en aning?

Jag tyckte det var vackert. De infödda såg det inte ens längre.

Istället för ytterligare 65 mil i bil

Sebbe och Mattä njuter av livet

En riktig rökare

Ume med sin älv

Solnedgång i trakterna mellan Uppland och Västmanland

Jag fick kämpa för att inte följa impulsen och ta denna väg istället

Dagen efter lämnade jag Ume runt klockan tre på eftermiddagen och fortsatte min resa mot Västerås. 65 mil avverkades på sju och en halv timme. När jag kunde svänga in och parkera framför garaget vid villan på Hamre var jag skapligt trött på bilkörning. Även den sista färden hade lämnat många starka intryck från vårt vackra land. Det är lätt att glömma att det faktiskt finns så otroligt mycket vackert att se bara i vårt eget land. Den sista bilden tog jag bara på gränsen mellan Uppland och Västmanland. De sista dagarna har tillbringats med en massa administration och förberedelser på jobbet på Bombardier. Som det ser ut just nu är det mycket möjligt att mitt nästa inlägg kommer skrivas från ett hotellrum i Paris där min arbetsgivare vill att jag skall tillbringa tre veckor med att jaga tåg. Ja, inte på hotellrummet då. 

Gutta på tur

Total utmattning och smaken av öl. Efter en dag som denna tycker jag nog fan att man kan unna sig en öl. Beach 2012 får ursäkta för en dag. Ja, nu var det väl kanske inte den enda ölen som druckits denna veckan. Och inte heller den enda toppturen som gjort att man har lett fram till en öl.

Efter att ha skjutsat mina kära vänner Eric, Lif och Annika till Kirunas flygplats återvände jag till Katterjokk. Kvällen spenderades på Hotellet i Gränsen med att spana in Champions League finalen. Därefter blev det en natt slumrande innan jag gick upp för att städa ur lägenheten. Min sista tid som ensam spenderade jag som vilken annan wanna-be norrlänning som helst. Körde ut med bilen till den totala ödemarken, i mitt fall räckte det med ett par kilometrar, och tittade på utsikten. Och tog en tupplur. Sen lite mera utsikt. Och en till tupplur. Sedan var det bara att röra sig tillbaks till hotellet för lite administration. Under dagen hade jag haft flitig telefonkontakt med Simon "DOA" Ström. Förklaringen till hans öknamn lämnas nog bäst utanför detta inlägg. Jag kunde checka in mig själv och mina nya kamrater och sedan ta rummet i besittning. Sällskapet anlände senare på kvällen. Simon, Erik och "Robino". Tre glada sjömän från Kalmar. Eller ja, de studerar åtminstone där för att bli sjöfartsingenjörer. Kvällen spenderades med att höra på rövarhistorier från de sju haven och alla latrintankar som där måste tömmas. Då pojkarna hade med sig fem flak öl så hann vi även med en eller annan bärtz. Jag och Simon satte oss med topptursboken och dreglade över möjliga toppturer i området.

Bra plats för en turrlur

Topptursplanering

Dagen därpå var vädret riktigt tråkigt. Så tråkigt att alla liftarna var stängda. Vinden var påtaglig och himlen var gråare än en Energisystemares studentoverall. Efter att ha suttit inne och stirrat hela dagen kunde jag och Simon inte längre tygla turviljan. Utrustningen åkte på och vi begav oss med bilen till gränskontrollen till Norge och satte på oss stighudarna. Därefter besteg vi "Björnfjäll" som ligger precis när man kommer in i Norge. Det var väl ingen särskilt fantastisk eller otroligt upphetsande stigning men det var skönt att ändå få komma ut och röra på sig. Och så dessutom tura lite på det. Känslan av att ta sig upp för egen maskin och se det mäktiga lappländska landskapet breda ut sig bakom sig. Åket ner var verkligen inte det bästa på säsongen, snön grep tag i skidorna som Uppsalapolisen griper tag i folk som cyklar på en gågata. Men det gjorde inte så mycket. Känslan var god och den efterföljande bastun och ölen gjorde mödan värd. En viktig lärdom var dock, speciellt för herr Ström, att inte ha solglasögon på i bastun.

När den nya dagen grydde gjorde den det med besked. Blåfågel och vindstilla. Hela dagen blev en uppvisning i hur otroligt underbart Riksgränsen kan vara i maj. Jag råkade skrämma Robino och Erik så pass mycket med min lilla "pistvisning" i början att de sedan lämnade mig och Simon att leka för oss själva. Vi fortsatte att leta upp små fina drop och hängdrivor. På eftermiddagen återsamlades vi alla för att ta oss upp och bygga en liten kicker. Dock så var vädret så otroligt bra att det istället utvecklades till en afterski i solskenet utanför den gamla gränsvaktarstugan från andra världskriget. När vi tog oss ned kunde vi äntligen sammansluta med den sista sjömannen. Eller rättare sagt sjökvinnan, om vi skall vara stringenta. Karin var en gammal bekantskap för alla i gänget utom undertecknad. Då afterskin redan var i full gång kändes det dumt att avsluta den. Så vi fortsatte helt enkelt. Då säsongen nu lider mot sitt slut även här uppe i Gränsen var det personalfest denna kväll. Och då det ändå är relativt folktomt här så blev även vi bjudna till denna fest med tema "Redneck/White trash". Så vi sunkade ned oss så mycket vi kunde. Vissa mer än andra. Jag själv, Karin och Robino drog oss tillbaka när de stängde baren medan Simon och Erik blev invigda i den heliga och hemliga Cowboyklubben tillsammans med Riksgränsens hårdaste. Det vart tydligen en skapligt störd efterfest med äkta pistoler, nån sprit som hette "diablo" och de skönaste och mest udda typerna norr om Dorotea. Jag vågar inte säga för mycket då detta är ett väldigt hemligt sällskap. Men nu har grabbarna livstids medlemskap.

Strömmen på tur

Levande gränspostering

Rikets gräns

Finsk förfest innan bastu

Solglasögon i bastun må vara stiligt, men det var allt annat än bekvämt

 

 

 

Robino in Lappland

Lite reklam... eller ja, inte kommer jag få nå pengar för den vad jag vet! Men en skön bild är det.

Afterski vid gränsvaktarstugan

Mr Norrlands Guld 2012

Kaffepaus i kvällssolen

Karin höjer koncentrationsnivån på festen med några grader

Vi som inte var ute och sköt med vapen kunde ändå unna oss att vara halvskapligt fräscha dagen efter. Möjligen med undantag för Robino som inte precis mådde hallon. Vädret var dock fint så det var inget att klaga på. Efter att ha tillbringat ännu en dag med att glida omkring i solskenet beslutade sig jag, Simon och Erik att bygga den där kickern som vi tjatat om så länge. Jag får säga att den som nog vann den inofficiella tävlingen var Simon med sina "Superman"-försök. Det visade sig dock vara väldigt svårt att gå in i ett hopp med inställningen att man kommer vrålkrascha, bara för att få till en tuff pose i luften. Men ändå hatten av till dig Simon för att du försökte! Idag hade återigen vädret växlat från norrländskt till norskt. Alltså stormbyar, växlande spöregn och molnigt. Jag och Simon hade dock redan bestämt att vi nu skulle göra en ordentlig topptur och bestiga den famösa Vassi, ett mäktigt fjäll precis öster om Riksgränsen. Till en början gick allting bra. Det var uppehållsväder och växlande molnighet. Ju högre upp vi kom dock desto grinigare blev vädret. Från totalt molntäcke till kraftig vind och till sist spöregn. Spöregn i blåst och tre härliga plusgrader är inte min favorit. Speciellt inte när man skall stå ute i det i timmar med en skidoverall som inte riktigt gillar regn. Men vi tog oss upp till toppen! Tyvärr var den just då i ett stort moln så vi kunde inte se annat än välling. På vägen ner fick jag leka vänteleken ett tag medan Simon skulle byta om från turskidor till snöbräde. Ett riktigt jävla projekt och jag skakade som ett asplöv innan Simon hade lyckats få allting på rätt plats och fått snowboarden under fötterna. Nu hade jag bråttom att komma ner innan jag skulle förvandlas till en isbit. Lite för bråttom visade det sig i den tunga snön då jag ännu en gång lyckades leva upp till det gamla öknamnet från Kanada, "plogen". Med skidspetsarna nedgrävda i snön vart det tyvärr inte heller den vanliga kullerbyttan utan denna gången lyckades jag knäa mig själv rakt i plytet. Dock gjorde detta mig så förbannad att resterande delen av vägen ner gick med blixtens hastighet.

Kickerbyggande

Simon Ström tar luft...

... och landar lite opassande på ett snöblock

Strömmen spanar in utsikten

SUPERMAN!

Turmatsäck

Såhär glad kan man vara innan man börjat bestiga Vassi!

Uppförs

En fjällripa gjorde oss sällskap

Halvvägs upp och nog den bästa utsikten vi fick

Uppe på toppen

Jag kunde nå bilen och sätta mig där för att värma mig. Och trots allt, trots svordomarna och att jag frös som ett djur, och trots det dåliga vädret och att man inte såg någonting från toppen så var ändå känslan god. För så är det med turer. Det är resan som är själva målet. Ja, nog är det kul att nå toppen också...