Not yet big in Japan

Det finns en hel del som jag aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga. Uttrycket "BARA 20 cm puder" är ett av dem. Tidigare hade 20 cm inneburit att man stod i liftkön en timme innan maskineriet snurrar igång och därefter var helt exalterad över den nästan otänkbara mängden lössnö. Här i Niseko är det just "bara" 20 cm puder. En vanligt dag. Om ens det. Nog kanske till och med lite sämre än genomsnittet.

Det där med de enorma mängderna snö har en annan underlig egenhet. Här i Niseko behöver inte blåfågel nödvändigtvis betyda någonting bra. Det betyder ju bara att det med största sannolikhet inte kommer komma någon snö. Och det är ju snön man vill åt. Det blir som en drog, ett gift. För är det mindre än 30 cm lössnö av finaste, lättaste slag vid något givet tillfälle börjar man sucka om hur dålig åkningen är. Ja, det är sant. Niseko-effekten... Idag fick det vara nog. Jag var helt enkelt tvungen att ta en dag för att fundera över saker och ting. Fundera över vart jag faktiskt befinner mig och vad jag faktiskt gör här. Stanna upp och få lite perspektiv. Jag lever en dröm. Jag är på andra sidan jordklotet och får åka världens bästa snö med en samling andra störtsköna åkare från alla världens hörn. Och varje dag, varje åk, varje sväng där man får känslan av att befinna sig i bottenlös lössnö, är en ren och skär välsignelse. Inget mindre. Det är lätt att glömma det när man varje dag, varje åk och varje sväng får uppleva just det. Men man måste påminna sig själv.

Det är inte bara snön som gör Niseko till en väldigt fantastisk plats. Det är också människorna man får träffa. Nu skall jag inte sticka under stol med att det är en äkta australiensisk koloni och tillflyktsort för rika barnfamiljer därifrån som vill fly den enorma hettan under deras sommar. Då de har sitt motsvarande sommarlov under denna tid passar det extra bra att flyga norröver till Japan för lite skidåkning några veckor. Det fullkomligen KRYLLAR av "aussies" här. Och ja, det händer att man blir lite trött på dem. Det händer att man knyter näven så hårt i fickan att den vitnar när ännu en enorm grupp av högljudda, berusade australienare vinglar ut från en av alla ockuperade pubar i centrala Hirafu. Men lika irriterande som de kan vara i större grupper, lika underbara kan de vara allena och när man väl har lärt känna dem. Ta Ryan som ett exempel, en av alla luffarna här på Aspara Lodge. Ryan är en 29-årig webbutvecklare från Brisbane med en stor passion för snowboardåkning och att surfa pudersnö. Nästan alltid på ett strålande humör med ett stort leende på läpparna som alltid smittar av sig på resten av gruppen. En riktigt spillevink, för att använda ett lite föråldrat uttryck. För någon vecka sedan kom ytterligare en australienare in i vårt gäng; Rose, en röntgen-ass från Perth. Även hon gör att det är svårt att tala illa om australienare. Tyvärr behöver man bara kliva av en lift och titta sig omkring innan man återigen står och knyter näven i fickan åt någon som vrålar; "OY, MATE! OVER HERE!". Är nog inte så mycket att göra åt det.

Två andra som har följt oss på våra expeditioner runt omkring berget är Morino från Sapporo här på Hokkaido och hennes pojkvän Philipp från Basel i Schweiz. En annan japan som brukar hänga på oss är Yusuke, brädåkare precis som de allra flesta andra japanerna. För första gången på väldigt länge är jag på ett ställe där brädåkarna faktiskt dominerar. Både bland australienare och japaner. De enda som åker skidor är folk från Sverige och någon enstaka japan som är här bara för lite helgåkning i pisterna. Det är nästan löjligt enkelt att upptäcka en svensk här i Niseko. Signalementet är i 90% av fallen exakt det samma; superfeta skidor av senaste modellen, den dyraste overallen eller skaljackan från Norröna, Sweet eller Haglöfs, ABS-lavinryggsäck och en fullfacehjälm med en GoPro-hjälmkamera på. Klubben för inbördes beundran är alltid uppenbar. Och jag kan inte låta bli att känna ett visst förakt varje gång man stöter på ett av dessa gäng. Men så sitter jag ju själv där med min overall, mina feta skidor och min hjälm med GoPro ovanpå. Inget av senaste årsmodellen kanske men tillräckligt nytt för att man ska få skämmas lite för sin inställning till sina andra svenska jämlikar. Alla får ju trots allt klä sig och åka precis hur de vill. Bara de inte snor min linje!

Andreas, nån tönt med one-piece och GoPro och Alex poserar för kameran i det japanska pudret

Den sista liften upp mot toppen, den legendariska enmansliften med öknamnet "Köttkroken"!

Morino begrundar utsikten från lunchstället

Mörkmården?

En dag här i Niseko brukar oftast se ut på ungefär samma sätt. De gälla alarmmelodierna från min och Kroons mobiltelefoner börjar eka mellan våra golvmadrasser runt klockan 0700 i vårt japanska rum. Efter några snoozeningar kravlar vi oss upp och går ut för att se vad vi orkar laga till frukost. I de allra flesta fallen har det blivit en nudelsoppa och lite frukt. Efter mycket möda lyckades vi i stormarknaden i staden Kutchan hitta havregryn så vi kunde mätta våra svenska magar med lite riktig frukost. Det visade sig vara ett stort misstag, åtminstone för min egen del. Precis lika omständigt som det var att vänja magen vid den japanska, lätta maten kommer det bli att vänja sig tillbaka vid den svenska, tunga husmanskosten. Min mage klarade helt enkelt inte av att smälta den tjocka klumpen av grå massa i magen. Resultatet blev att jag blev helt dåsig och tappade all blodcirkulation till resten av kroppen och med nöd och näppe klarade mig undan köldskador på näsan och helt genomfrusna fingrar och tår. Att vänja sig vid den japanska kosten har också inneburit vissa förändringar i våra kroppsmassor. Jag vet inte hur mycket jag själv har märkt av det, men Kroon kommenterade att han inte har haft sin nuvarande vikt sedan han var 14 år gammal. Jag håller mig tack och lov ganska stadigt på min lägre ideal-vikt, trots den ganska nudel- och grönsaksfokuserade dieten.

Efter frukost brukar vi i gänget oftast se till att vara uppskrivna på någon av tiderna för lodgens egen skyttelbuss direkt till liften. Annars tar det några minuter med nån av lokalbussarna som stannar utanför, alternativt 15 minuter att promenera. Därefter brukar det oftast bli att vi efter något uppvärmningsåk beger oss mot topp-grindarna. Där brukar man sällan behöva vara ensam utan i den iskalla vinden står kanske 50 andra åkare och spänner fast sin utrustning på ryggsäcken inför 30 minutersvandringen upp till toppen. Sen blir det ett långt åk ned, förhoppningsvis i riktigt bra snö, ner till en "cat-track" som leder tillbaks till pisterna. Alltså ytterligare en vandring på kanske 20 minuter. Sen tar man de fyra liftarna upp till toppen och repeterar proceduren. Därefter brukar det bli lunch på något av alla de utmärkta och förhållandevis billiga restaurangerna som finns spridda runt området. Och sen brukar vi allt som oftast vara helt slut och faktiskt göra dag. Hem till lodgen igen, oftast till fots. Sen blir det nedvarvning, streching, dusch och kanske rent av ett bad i vår egna "onsen", vilket i vårt fall är ett speciellt badkar med väldigt varmt vatten. I riktiga fall är det en varm termisk källa dit man tar sig för att rena kropp och själ. Sådana finns det gott om här i krokarna och brukar oftast bestå i att man sitter utomhus i det varma, ångande källvattnet och tittar upp mot den bara natthimlen. Total sinnesfrid.

En vanlig dag i Niseko börjar med lite puderåkning (tack för bilden Alexander Ovinder!)...

... därefter en välbehövlig lunch.

Dagen avslutas därefter med en välbehövlig yoga...

... och meditation. Allt för att finna frid i både kropp och själ.

De dagarna då man bara tar sig till duschen brukar detta också vara det sista man gör på några timmar. Trots att klockan bara brukar vara närmare fyra blir det helt tyst i lodgen. Däckning. För mig brukar jag slockna direkt när jag kommer in på vårt rum och sedan sova i närmare två timmar. Jag vet inte vad det är. Det verkar som att alla upplever samma sak. När man kommer hem från en åkdag som ibland bara består av två-tre åk är man ändå helt slut, ända in i märgen. Så ofta tar man sig bara upp för att gå ut och sätta sig i uppehållsrummet och lyssna på de andras rövarhistorier från dagens åkning för att därefter gå och lägga sig när klockan passerat 21. Nu duger det ju trots allt inte att göra så varje kväll. När det så också var våra vänner Morino och Philipps sista kväll i Niseko kände vi att vi nog fick ta oss ut och kolla in nattlivet. Kvällen inleddes med japanska dryckeslekar här i lodgen och slutade precis så som sådana kvällar brukar, inne i dimman... Djupt inne i dimman, bland australiensiska fejk-proffsåkare, suspekta snabbmatsställen som huserade i bakluckan på bilar och en väldigt berusad telemarks-åkare från Singapore vid namn "Francis". Jag och Kroon vaknade klockan 15 dagen efter. Det vart ingen skidåkning den dagen.

KAMPAI! Gänget på lodgen; Yusuke, Rose, Ryan, Francis, Kroon, Philipp och Morino.

Kroon kanske inte får så mycket snöskägg, men väl en riktigt trevlig snömustasch!

Arbetsgivaren syns till nere vid liften! Ja, tack Bombardier, utan er hade faktiskt inte denna resa varit möjlig!

LAKUPIIPPU! Efter de riktigt tunga dagarna. Dock börjar paniken sätta sig hos Kroon nu när förråden börjar tryta...

Spännande Hideki

Snöröjning

Ryan tar ett bloss

Under tiden som jag nu suttit här och skrivit har åkare efter åkare kommit förbi och berättat hur fantastisk dagen har varit. Ännu en gång möttes de trots alla odds och alla dåliga prognoser av 30 cm fräsch nysnö i backarna. Historier om knädjupt, faceshots och fluffsnö har haglat i uppehållsrummet. Vår käre vän Francis kom in och sa det ordet han oftast brukar säga; "FRESCH!". Även våra svenska vänner Alexander och Andreas kom hit och hälsade på för att utbyta lite bilder. Alexander som jag åkte med förra året i Fernie. Men trots alla fantastiska historier och utrop från upphetsade lodgekamrater ångrar jag inte mitt val att ta en vilodag. Efter att ha fått fundera över hur bra det faktiskt är här kommer jag förhoppningsvis kunna hitta tillbaka till en lite ödmjukare och uppskattande inställning imorgon. Så när jag imorgon klickar i mina skidor och sakta lutar mig framåt så skall jag göra det med ny energi och ett sinne i frid!

Genom Japan, mot drömmarna

"If you whistle in the night, a snake will come to you"
                                               - Ett annat japanskt ordspråk 

Min stukade fot värker, bourbon-whiskyn och teet till trots. Vi kunde unisont konstatera att det som såg ut som ett väldigt trevligt drop inte var något annat än en regelrätt fälla. Designad för att lura puderstinna friskidåkare i fördärvet. En inbjudande stenbumling som gömde en jävla grop där det efter ett ganska mäktigt fall tog helt stopp. Men med det sagt har de två senaste skiddagarna en klar plats på min topp-10 lista. Genom tiderna. Berget är inte det häftigaste. Terrängen är inte den mest lekfulla. Men nog fan måste det väl ändå vara världens bästa snö här i Niseko!

Efter allt transporterande med Tokyos tunnelbana så tyckte jag och Kroon att vi gott kunde utnyttja det vackra vädret att promenera ett slag. På väg mot Senjo-ji-templet fick vi också en ståtlig vy över New Tokyo Tower. Väl framme vid templet gick det upp något slags ljus för mig och Kroon. Att dessa heliga dagar efter nyår är det precis vad de flesta japanerna gör. Och då det dessutom är marknad så var det som att kliva in i en mänsklig myrstack. Vart än ögat nådde fullkomligen kryllade det av människor på de trånga gränderna. Att försöka närma sig templet i sig var bara att glömma om man inte ville slussa sig tillsammans med alla dessa tusentals människor av alla hundratals poliser som stod och höll ordningen. Så istället passade vi på att leta runt efter butiker som kunde sälja något som kunde falla oss i smaken. Tyger var det ju. Och nog kunde vi lägga beslag på några eftertraktade t-tröjor med exotiska tryck. Jag kan nu också dessutom erkänna mig som ägare till min alldeles egna japanska yukata av hög kvalitet! För de som inte vet vad en yukata är så är det en japansk traditionell dräkt i form av en typ av lång rock av tyg som används mest på sommaren som ganska avslappnad klädsel. Det bidde en sådan och inte en Kimono som jag blivit rekommenderad då jag hellre ville ha en en-delad, rock-liknande skapelse än den fler-delade kimonon som kan användas vår, höst som vinter. Så trots stark inrådan från butiksföreståndaren kommer jag ändå att använda min yukata även när det inte är sommar. Rebell som jag är.

När det var dags för lunch lyckades vi äntligen hitta ett ställe som serverade sushi på ett rullband. Det hade man ju sett på televisionen så det måste man ju också få uppleva i verkligheten. Det visade sig faktiskt vara riktigt praktiskt. På de små tallrikarna som kommer åkandes finns olika sorters sushi, oftast i bitar om två och två, och i olika prisklasser. Så när du ser något du gillar tar du helt enkelt bara den tallriken. Efter att först kanske ha kontrollerat att den är i din prisklass då. Allt som allt blev det hela inte alls särskilt dyrt. För att göra det hela ännu lite mera japansk var Kroon tvungen att beställa in en varm sake till maten. Och för de som inte testat sake smakar det inget annat än mäsk eller jävligt dåligt hembränt. Finkel! I bästa fall är det kanske en "aquired taste" men jag vet helt ärligt inte om jag är villig att ge sake så många försök... Sista kvällen passade vi att ännu en gång känna pulsen på elektronik- och mangakvarteren runt Akihabara. I ljuset av alla blinkande reklamskyltar, neon och underredesbelysta Supror som körde förbi kunde vi denna gång upptäcka även de mera ljusskygga institutionerna. Det är mer än en människa som funderat över det faktum att Japan, som är ett av världens mest konservativa och moralsträvande länder, har så mycket och lättillgänglig porr. Och ja, för känsliga läsares skull räcker det nog med att säga att den oftast är väldigt... fantasifull...

Kroon blickar mot New Tokyo Tower

Södra Asakusa-distriktet

En kö som vi helst inte ville ställa oss i. Tempel eller ej.

Snurr-sushi!

Akihabara

Notera titeln; "Girls und panzer"...

Ännu en gång denna fascination av nazism i kombination med manga-tjejer...

På det stora hela kände vi oss ganska klara med Tokyo när vi, såklart mycket senare än vi hade planerat, småsprang med all packning mot tunnelbanestationen. Tokyo har helt klart mera att erbjuda och det skulle krävas säkert månader för att upptäcka bara en bråkdel, och vi kommer nog att återvända flera gånger. Men för denna gången fick det räcka. Vi klarade oss till tågstationen där vi skulle hoppa på snabbtåget, och i god tid trots allt. Efter att ha tagit det lugnt och metodiskt tog vi oss hela vägen till rätt perrong och kände oss väldigt stolta över det. Vi kunde andas ut efter all oro om hur svårt det skulle vara att hitta rätt spår, när allting står på japanska. Så kom tåget, de sedvanliga bilderna när det rullar in togs, och vi klev på. Vi kånkade vårt trånga bagage genom vår vagn för att hitta våra säten. När vi så kommit till slutet av vagnen insåg vi att vi inte sett våra säten. Det var helt enkelt för få säten i den här vagnen. Efter det så började nästa vagn. Och det var ju rätt vagn... Eller var det så att vi kanske inte var på rätt tåg? Var det kanske så att det var ett annat tåg som passerade samma spår som vårt tåg några minuter innan? Vi blev lite ängsliga och frågade så en steward. Mycket riktigt. Helt käpprätt fel tåg. Vi hade varit så nära men fallit på målsnöret. Nu var det inte en så stor katastrof som man skulle kunna tro. Vi hade tur i oturen att tåget skulle göra ett sista stopp i Tokyo, innan det skulle försvinna ut mot gud-vet-vart. Så det var bara för oss att kliva av på denna station, vänta tio minuter, och sen hoppa på vårt riktiga tåg. Denna gång efter att ha kollat både en, två och tre gånger att det faktiskt var det tåget. Men på grund av den lilla extraresan fick vi en tur genom Tokyos mera anonyma förorter, och en utsökt vy över Mount Fuji som reste sig i bakgrunden. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.

Vårt "shinkhansen"-snabbtåg rusade fram i närmare 400 km/h med små japanska städer och landsbygd som svishade förbi fönstret. Vädret var också väldigt snabbt skiftade. När vi så hade färdats norrut någon timme fick vi se vår första japanska snö. Ungefär samtidigt började också vädret bli allt mera lynnigt. Det kunde skilja bara ett par minuter mellan strålande solsken och total snöstorm då man knappt ens kunde se ut genom fönstret. Och när vi så rusade genom total snöblindhet och snön stod som kaskader vid sidan av tåget kunde jag inte låta bli att fundera på SJ och våra svenska järnvägar. Jag undrar bara hur det är möjligt att här köra ett snabbtåg i 400 km/h när det ligger drygt en halvmeter snö på spåren, när man i Sverige inte klarar av att köra ett pendeltåg genom 10 cm snö i en fjärdedel av hastigheten... SJ och Banverket borde kanske åka på studiebesök till Japan? Det hela var i vilket fall en otroligt komfortabel färd. Att det gick så fort som det faktiskt gjorde kunde man inte ens ana. Mjukt som på ett moln färdades tåget när man själv satt tillbakalutad i sin stol med ordentligt med benutrymme. Efter så bara ett par timmar hade vi tagit oss hela vägen till den nordligaste delen av huduvön, och staden Aomori. En VÄLDIGT grå stad. Sen kan ju ett snö-oväder göra underverk för intrycket av en stad men i det här fallet kan man nog inte skylla allt på vädret. Där gick jag och Kroon och undrade hur vi nu skulle döda de 10 timmarna vi hade tills vi skulle ta nästa tåg. Mat var den första prioriteten och detta kunde ombesörjas på en lunchrestaurang i ett väldigt livat köpcentrum. Likväl som den överexponerade pornografin är paradoxal i det konservativa Japan är det också paradoxalt hur världens kanske mest tystlåtet artiga folk kan skrika så grunddjävulskt när det kommer till marknadsföring och olika jippon. Och det känns som att det alltid är flera olika jippo igång. Så där står olika representanter och försöker överrösta varandra med sina enformiga mantran som de fullkomligen skriker ut i luften. Om det har att göra med deras förträffliga 80%-rea, någon högtid eller bara ett allmänt informativt utrop det kunde jag inte förstå med min ytterst begränsade japanska. Dock var det så irriterande att jag och Kroon inte stod ut mera än nödvändigt i detta köpcentrum.

Nu fortsatte alltså skidluffarens jakt på ett nytt ställe att slippa snöstormen och fördriva tid i väntan på en transport. Vi lyckades hitta ett helt adekvat café och kunde sitta där i flera timmar innan de slängde ut oss för stängning. Därefter gick vi raka vägen till en bar som vi kollat in redan tidigare. Det verkade som stället där alla lokala ungdomar hängde och käkade och drack öl. Ett väldigt trevligt, ganska kitschigt ställe där en skiva med gamla discoklassiker spelades på repeat. Även ABBA fanns representerade, dock i nån konstig japansk cover-variant. Till min och Kroons stora besvikelse. Hela känslan var att det hela nog måste vara en riktigt liten stad. Mindre än Västerås till och med, med tanke på utbud och hur stadskärnan såg ut. Visade sig vara en stad med över 300000 invånare. Antingen så fick vi ett väldigt felaktigt intryck av den pulserande staden Aomori, eller så är det kanske världens tråkigaste stad/capita? Vi fick åtminstone vår beskärda del av Asahi-öl på fat och kryddstark mat i upphettad stekpanna. Så nöjda och belåtna kunde vi nu rulla tillbaks till tågstationen och hoppa på vårt nästa tåg. Då klockan var mycket var detta ett regelrätt nattåg så efter lite justering kunde sätet nästan inta vertikal position. Nu vart det ju så lite lurigt då vi inte gärna ville missa vårt stopp och ändå gärna få några timmars sömn. Men med den fantastiska nya tekniken med mobila telefoner kunde ett alarm sättas och helt plötsligt ljöd två gälla signaler i natten. Två sömndruckna svenskar kunde så pallra sig upp och försöka få någon orientering på vart vi var. Vi hade i ärlighetens namn ingen som helst aning. Det var bäckmörkt utanför fönstren och det enda vi hade att gå på var att vi skulle anlända till vår nästa station om en drygt tio minuter. En station där vi skulle tillbringa ytterligare 3 timmar i väntan på nästa tåg. Och en station där gentlemannen som hjälpte oss med biljetterna ursäktade sig med att han inte visste ens vad det var för station och hur illa den var... Men helt plötsligt, när vi faktiskt började undra om vi ännu en gång hade förväxlat något, ropades stationsnamnet ut i den sprakiga högtalaren. Så vi kunde kasta ut vårt bagage på den tomma perrongen i den snöiga natten. Som tur var visade sig stationen inte vara så illa trots allt. Vi kunde åtminstone hitta ett väntrum inomhus där vi kunde gömma oss från kölden. Tre timmar gick bra att döda med lite japansk kvalitetsfilm innan vi gick ut för att ta vårt sista tåg. Sista biten mot det efterlängtade Niseko. Nu var det närmare ett pendeltåg men det gjorde oss inte. En timme senare var nu klockan närmare sju och tåget saktade in på Hirafu Station. Efter en viss förvirring och problem med japanska tågdörrar och förskräckta tågchaufförer stod vi äntligen vid vår destination med allt vårt bagage och hälsade på herr Tommy-San. Ägaren till vår lodge som nu kommit för att hämta upp oss med sin minibuss på stationen och köra oss till vårt hem för de kommande 25 nätterna.

Ett första shinkhansen... inte rätt tåg...

... men vi fick åtminstone en trevlig utflykt med vacker utsikt!

Rätt tåg denna gången

Bilden kan tyckas lite suddig. Kan bero på att tåget färdas med runt 400 km/h...

Trots den höga hastigheten kunde Kroon få ro att jobba med sin rapport

Första japanska snön!

Den charmerande staden Aomori, i snöstorm

Vårt uppehälle de kommande timmarna; "Beer Factory"

Lyssna på Sensei, han vet hur man skall bete sig på en tågstation!

En informativ affisch om alla fel man kan göra på ett japanskt tåg. Notera den lilla lustiga detaljen att den högljudda mobilprataren är just en panda, en symbol för Kina...

Låt oss bara säga att det inte blev någon skidåkning den här dagen. Så fort våra rum var klara fixade inte våra kroppar längre att fungera med 2 timmars dålig sömn de senaste 36 timmarna. Däckningen var total och väldigt välbehövlig. Vi lyckades åtminstone ta oss upp på kvällen för att ta bussen till den närmsta riktiga staden, Kuchan, för att förvirra sig i en enorm japansk supermarknad. Det tog mig baskemig en timme bara att hitta riset! Och nog för att vi är nästan så långt bort från Sverige som man kan komma... De första som vi träffade på vår lodge var tre stycken glada norrlänningar! Carl, "Bobbe" och Ted var alla här av precis samma anledning som vi; jakten efter den perfekta pudersnön. Och nu var dagen äntligen inne då vi skulle få en första chans att undersöka det. Första kontakten var faktiskt ganska magisk. Att kunna åka upp, köra första åket för året, första åket för dagen, och sen köra i 30 cm puder... Ja, det är faktiskt svårslagbart. Jag och Kroon virrade ensamma runt på berget tills vi av en slump träffade våra norrländska vänner på toppen av en hajkning. Det fungerar som så att de har så kallade "portar" till de mera avancerade och helt öppna områdena som man tar sig ut igenom. Dessa portar kontrolleras av fjällvakterna och är bara öppna om förhållande är gynnsamma. Nu var tydligen ett sådant tillfälle då vi kunde gå igenom denna "port" och sedan knata uppför i en lång kö av andra förväntansfulla friskidåkare mot toppen. Vädret var allt annat än trevligt. Kallt som stryk och med en vind som nästan ibland slet omkull en. När vi så slog följde med de mera erfarna svenska vännerna åkte vi ner på en kam på något som närmast kan beskrivas som 50% sten och 50% skare. När vi kämpade oss fram undrade vi alla om detta någonsin kunde vara värt ett åk. När vi sedan alla stod nedanför och nästan grät av lycka var allt detta helt glömt. Det var kanske det bästa åket i mitt liv. Perfekt lutning, öppen terräng och jag skojar inte när jag säger att det nog låg EN METER lössnö på marken! Och när så också molnen helt plötsligt skingrade sig och solen tittade fram för första gången... Då är det nästan så man blir religiös... Det var bland det sjukaste jag varit med om. Det är det närmaste jag har kommit att flyga utan vingar... Det blev flera andra bra åk den dagen, men vi toppade aldrig detta. Och jag tror att detta kommer bli exceptionellt svårt att toppa. Någonsin.

Dagen avslutades på en väldigt trevlig traditionell japansk restaurang med öl och japanska specialitéer på spett. Kvällen fortsatte sedan på en bar där vi alla kunde sitta och begrunda dagens upplevelser. Med en blandning av svenskar, japaner, australiensare, amerikaner och schweizare i sällskapet tog vi chansen att vrida och vända på alla möjliga diskussioner. Mest behållning fick jag nog av diskussionen om det japanska språket där vi kunde konstatera att japanska är rätt mycket som "entiska" från "Sagan om Ringen"-mytologin. "We Ents usually don't say anything, unless it takes a long time to say..." Detta har även dokumenterats av den tidigare nämnda filmen "Lost in Translation". Det känns ofta när man hör ett offentligt utrop att när de säger något på japanska tar det upp emot 2 minuter av en konstant ström av ord. Sedan när det kommer till den engelska är det oftast kanske en mening på 5 ord... Men det verkar helt enkelt vara att det i japanska är mest viktigt att säga saker korrekt, och med korrekt frasering. Korrekt artig frasering. Och skall man vara japanskt artig, då tar det en väldigt lång tid att säga saker och ting. Sen är det väl också lite så att de inte riktigt litar på att en korkad gaijin skulle kunna förstå all den informationen som de förmedlar så de lämnar helt enkelt ut det som inte är absolut nödvändigt när de översätter. Med all respekt för att många japaner inte talar engelska, de har fullt upp med att vara japaner med allt vad det innebär! 

Ett ganska skapligt snöskägg och en jävligt lycklig snubbe

Gänget på krogen

Dagens åkning bjöd på överraskande bra snö. Vi hade helt enkelt förutsatt att efter gårdagens intensiva uppåkning av precis allting inom systemet, och inte så mycket snö under natten, skulle det inte finnas något mjukt att åka i idag. Så funkar det tydligen inte i Niseko. Våra spår från gårdagens var helt borta. Istället var det ytterligare 30 cm snö som låg där... Jag låter här istället bilderna tala för dagens åkning.

Utsikten från lodgen, vår alldeles egna vulkan!

Gangsta-Bobbe gör det förbjudna tecknet. I dubbel dessutom.

Bobbe i pudret, sekvens...

Dyker ned...

... och borta!

Kroon vill visa att han också kan dyka pudersnö

Dyker...

... nere...

... och ute igen!

Carl kör en pillow!

Undertecknad testar lite surfing

Faceshot!

Med kvällens nudelsoppa uppäten börjar det bli dags att lägga sig på sin golvplacerade madrass och få lite sömn till morgondagen. Med lite tur så kommer de öppna alla de områdena som var stängda idag på grund av den hårda vinden. Skulle detta ske kan det finnas mycket godis att hitta i skog och mark. Från "Sensei Trella" och "Karate-Kid Kroon"; SAYO-NARA!

 

Lost in translation

"If you lie down immediatly after eating, you will become a cow"
                                                            - Japanskt ordspråk

Nog snurrar det fortfarande en aning. Men det var inget mot hur det var igår. I ett land där medelålders män står och väljer bland dockor föreställande skolflickor som kan förvandla sig till nazi-tyska flygplan och där man visar sin uppskattning för maten genom att sörpla den, ja där kan nog vad som helst hända. Speciellt när det vankas nyårsfirande och jag och min kamrat Kroon har tagit oss till den legendariska Shibuya-korsningen i området med samma namn. Vi är i Tokyo. Vi är i Japan. Ett land där eufori nästan alltid sammanfaller med total förvirring för oss.

Tentafestandet utfördes med den gamle studentens vana och det kunde dessutom förlängas en dag extra, då jorden trots allt inte gick under den här gången heller. Och tur var ju det, när man satt med flygbiljetter till Tokyo på handen. Julen passerade också med god mat, kvalitetstid med familj och släkt och min idol Karl-Bertil Jonsson på televisionen. Den stora resdagen närmade sig sedan med stormsteg. Som vanligt blev det ett ofantligt rännande dagen innan för att göra allt som borde gjorts något tidigare. Armbandsur skulle lagas, bärbara hårddiskar inhandlas och mitt i allting slängdes en guide-bok till Japan ner bland inköpen. I takt med att klockan gick blev resväskan allt tyngre. Jag tycker alltid att jag är extremt sparsam med vad jag tar med mig men vågen brukar tyvärr inte hålla med. Så även denna gången blev det en tajt historia med risk för övervikt, men då timmen redan var sen fick det bli en chansning. På kvällen den 27e kom så Kroons far och mor i sin automobil med sin exalterade son i sällskap. Jag packade in bagaget och tog farväl av familjen och sedan bar det av ut i natten mot Arlanda. För att förvirra oss alla gick vårt plan klockan 0130 på morgonen den 28:e, vilket gjorde att vi båda dubbelkollade datumet både en och två gånger.

Som vanligt får det vara plånboken som styr när man bokar resa. Visst önskar jag mig att nån gång få sätta mig i första klass på något direktflyg över en ocean, men för all överskådlig framtid kommer det nog bara förbli en pojkdröm. Vi valde istället att flyga med Turkish Airlines via Istanbul med den lilla detaljen att det var en 12 timmars lay-over i den turkiska huvudstaden. Vi skulle dessutom komma fram gruvligt tidigt så potentialen för diverse jobbigt humör hos oss båda var hög. Jag hade på förhand intalat mig själv att jag verkligen inte skulle döma Turkish i förhand, även fast det var det billigaste alternativet och ja, alla skulle nog hålla med om att man kanske inte direkt skulle tänka på något lyxigt, säkert och glamoröst flygbolag. Nu gick den här flygningen riktigt smidigt och vi fick dessutom "frukost" vid klockan 0200 som var av riktigt hög klass. När vi landade hade ingen av oss lyckats något vidare med att sova de få timmarna på planet så man började med all rätt bli lite slirig. Vi tog oss igenom tullen och kom upp i den stora huvudhallen på flygplatsen. Förvirrade över vad vi skulle ta oss till var det dags för ännu en ödets nyck... Helt plötsligt så står där framför mig Adam Salih, min gamla teamleader från LIM-teamet på Bombardier! Jag kunde inte tro mina ögon. Han och hans syster var på väg till sin hemstad Bagdad för första gången på sex år. Så när vi stod där och språkades nämnde jag att vi inte riktigt visste hur vi skulle spendera våra 12 timmar på flygplatsen och att sova stod högt upp på listan. Då fick vi höra att det fanns lounger som man kunde betala en liten slant för att få nyttja. Väl där skulle det finnas stora, bekväma fotöljer som man kunde sova i och fria tilltugg och dryck. Vanligtvis är ju dessa lounger bara för guldmedlemmar av diverse bonusprogram men här skulle alltså även två ystra studenter kunna ha en chans. Vi tackade så mycket för informationen och sade adjö till Adam och hans syster och började så scanna alla dessa lounger. Efter ett tag hade vi bestämt oss för en av dem och för ynka 35 euro kunde vi få varsin soffa att sova i, turkiska tilltugg och så mycket fatöl vi kunde dricka... Jag kan inte nog säga att detta verkligen var räddningen! Tack Adam och tacka din syster!

Timmarna kunde så förflyta ganska smidigt och vi befann oss sedan i en ankomsthall med en hög andel välklädda asiater varav de flesta var från vårt eftertraktade ö-rike. Spänningen började öka och målet närmade sig... När vi klev på planet var vi hälsade välkomna ombord av inte en, utan två KOCKAR! Ja, Turkish Airlines... Det som jag tidigare var skeptisk till har visat sig vara kanske det bästa flygbolaget jag flugit med! Kvalitén var genomgående, maten superb, flygplanet det fräschade jag flugit och helt topputrustat och till råga på allt fick man både tofflor, tandborste och "ögonbindel", allt i en specialtillverkad låda av metall... På planet fick vi också kontakt med en japansk kvinna som var övertygad kristen och på väg hem från en resa till Jerusalem... som också var väldigt intresserad av kvantfysik... Där fanns också en välklädd äldre japansk herre som gav oss en massa värdefulla tips om hur vi skulle kunna ta oss från Tokyo till Niseko. Trots allt var det ändå ganska svårt att sova på planet för både mig och Kroon så när vi klev av i Japan var vi väldigt möra i skallen. Men vad gjorde det? Vi var i Japan, i JAPAN! Trots de få timmarna sömn de senaste dygnen var det som att vi nästan flög ut ur planet och sade adjö till de två kockarna som ännu en gång stod vid utgången. Efter en lång kö till gränsen och passkontrollen tog vi oss till väskupphämtningen bara för att finna våra väskor upplagda på varsin vagn med varsin uniformerad person som stod och vaktade dem och väntade på oss. Vi bugade så artigt vi kunde och sade "arigato" och kunde efter ett lite nervöst möte med tullen ta oss ut i ankomsthallen.

Mot Tokyo!

Turkish Airlines flight 0050 med destination Tokyo

Gangsta-Kroon

Istanbul

Över Japan! Mount Fuji precis under vingen.

Vilken vacker syn för trötta ögon

Den lilla packningen

Vi stod nu ännu en gång och var förvirrade och visste inte riktigt vart vi skulle börja. Då kom det fram ännu en "gaijin", alltså västerlänning, och började prata med mig. Anledningen var att han också var förrymd skidluffare som nu skulle säsonga i Japan. Inte i Niseko just men han gav ett tips om att han precis skickat sitt bagage hela vägen till sin destination för en billig slant. Så jag tackade för tipset och när Kroon så kom tillbaks från toaletten förklarade jag läget för honom. Kroon var dock så euforisk att han knappt kunde lyssna vad jag sade då han hittat sin första toalett med en instruktionsmanual... När han lugnat ner sig kunde vi gå och betala en nätt summa för att få våra skidor skickade hela vägen till vår lodge i Niseko. Ovärdeligt! Nu skulle vi slippa släpa runt på två extremt otympliga skidfodral i Tokyos trånga tunnelbana och bli ännu mera hatade än vi redan är, ohövliga och klumpiga västerlänningar som vi är. Vi tåg ett långsamt tåg in till stan och någonstans där började man förstå vidden av hur stort Tokyo verkligen är. I stor-Tokyo bor det drygt 35 miljoner människor... Vårt hotell låg dock i utkanten av tunnelbanenätet så vi fick just nu inte se det riktiga Tokyo. På något underligt sätt lyckades vi faktiskt efter två tågbyten och en promenad på första försöket hitta till vårt hotell. Vi gick och köpte vår första japanska sushi i en närliggande matbutik och därefter var planen att gå ut och kolla in närområdet. Så blev det aldrig. Vi däckade i våra sängar istället och sov i 15 timmar.

Utvilade och efter en dusch, även förhållandevis fräscha kunde vi nu ge oss ut och utforska den mytomspunna staden. Vi begav oss till Akihabara, Tokyos kända elektronikdistrikt. Där hamnade vi i ett helt enormt varuhus på 10 våningar där varje våning var helt fullbelamrad med precis allt vad man någonsin skulle kunna tänka sig i elektronikväg. Lite granna som Media-Markt i animéform, på sterioder... och amfetamin. Skapligt hajpat ställe får man säga. Det var nästan så att hjärnan kopplade ifrån då det inte gick att hantera alla intryck i form av ljud, syn och dofter som kom överallt ifrån. Vi blev dock gladast när vi hittade en liten turist-sektion där vi kunde frottera oss i t-tröjor med japanskt tryck och gardiner med arga tecknade samurajer på. När vi kom ut många timmar senare spöregnade det ute. Och då det hetaste i Japan verkade vara riktigt porriga genomskinliga paraplyer var det bara att införskaffa ett sådant. Som min vän Ragnar Hägg, som gjort ett helårs studieutbyte i Japan, sa till mig: "I Japan använder man paraplyer mot allt, mot regn, mot snö, mot vind och mot sol. Allting kan lösas med ett paraply!". Så där strosade vi med våra vackra regnskydd och kollade på enorma skyltar med tecknade japanska skolflickor och allehanda läskiga monster. Efter ytterligare en timme av arkadhallar och många konstiga iakttagelser var vi så trötta, hungriga och blöta att vi avslutade projektet för denna gången. Förvirringen var lika stor som vanligt när det var dags att välja restaurang. När magen kurrar har man dock inte så mycket till övers för att snurra runt hur länge som helst. Så det blev första bästa, vilket i vårt fall var en restaurang där borden var av metall, med ett hål i mitten där det låg en hel hög med brinnande kol. Sedan beställde man in rått kött som man sedan själv fick grilla över glöden. Särskilt intressant blev det med tanke på att, som vanligt, stod allting bara på japanska och den engelskan som de flesta i personalen talade var ungefär lika bra som vår japanska.

Efter att ha blivit "lurade" att betala dubbelt så mycket som vi trodde vi skulle behöva kunde vi konstatera att vi på ett ganska bra sätt lyckats irra oss igenom även denna dag. Så vart det då nyårsafton. Dagen inleddes med lite klassisk sight-seeing då vi tog oss till Roppongi-området. Varken jag eller Kroon visste egentligen vad Roppongi var för något men vi hade båda hört namnet nämnas ett antal gånger. Det var ett fruktansvärt uppsnofsat nybyggt område med en större mängd turister än vi sätt tidigare. När man talar om turisterna så är det faktiskt väldigt få västerlänningar här. Allt som oftast är vi de enda kaukasiska människorna inom synhåll. Något som vi båda tycker är ganska önskvärt. Så när det blir för mycket gaijin omkring oss brukar vi båda muttra betänkligt och dra oss undan. I Roppongi lyckades vi åtminstone ta oss upp högst upp i det så kallade "Mori Tower" och där ta en mängd utsiktsbilder. I biljettpriset var man dessutom tvungen att betala för nån modern-konstutställning i samma byggnad. Då vi ändå redan hade betalt tog vi oss en titt och kunde hitta tavlor som visade hur ett stor del natur hade skövlats brutalt för att asfalteras och bli ett kinesiskt tecken, och en annan tavla som visade hur japanska flygplan satte eld på New York... Fria tolkningar där.

Den uppseendeväckande instruktionsmanualen till toaletten

Infrastruktur i Tokyo

Vårt första riktiga möte med staden var denna vy

Utsikt från hotellet nummer ett

Utsikt från hotellet nummer två

Första japanska sushin!

Vår kompis "Gold Brew", med en utmärkt klar smak

Inne i varuhuset

Renault eller Hummer, vilket märke vill du ha på din cykel min son?

Årets julklapp i Japan, skolflickor som kan förvandla sig till tyska jaktplan

En trevlig japansk familjeserie på DVD

Tokyo rain

Akihabara

Kolgrillsmongo nummer ett

Kolgrillsmongo nummer två

Struttin'!

Happy New Year!

Utsikten från andra sidan Mori-tornet. Här kanske man kan börja ana vidden av hur stort Tokyo egentligen är...

Japanska flygplan sätter eld på New York... Anar jag en viss bitterhet?

Målet för dagens utforskningar var inte bara att kolla på obskyr konst och ta en massa bilder, utan vi sökte även efter nått vettigt ställe att fira in det nya året. Då Roppongi blev en besvikelse på den fronten tog vi oss till det legendariska Shibuya-området. Även känt för sin korsning som är central i filmen "Lost in Translation" och ett av Tokyos mest kända landmärken. Lite som ett Times Square. Fast återigen på steroider och amfetamin. Efter att ha strosat runt och råkat trilla in på en demonstration för japanska nationalister, men utan att ha hittat nått skabbig pub eller nattklubb, tog vi oss hemåt. När vi kom hem var vi som tur var inte ensamma att samlas i det gemensamma utrymmet på hotellet. Där fanns även en samling andra ynglingar som skulle ut i natten på jakt efter äventyr. De skulle till en nattklubb i just Shibuya och vi frågade oss varför vi inte hittat någon nattklubb när vi var där. Svaret måste helt enkelt vara att vi letat dåligt. Så efter att vi ätit vår nyårs-sushi och druckit ett gäng "Gold Brew" rullade vi mot Shibuya. Planen var att vara vid korsningen vid tolvslaget och sedan ta det därifrån utan några större planer och vart man skulle. Just korsningen skulle tydligen agera lite som en samlingspunkt för nyårsfirandet. När vi kom dit var det faktiskt inte så mycket folk för att vara Tokyo och världens mest fotgängartraffikerade korsning, men det fylldes på allt eftersom tiden gick. Det hela verkade bli en väldigt ordnad tillställning. Sen blev klockan helt plötsligt tolv (tror vi i alla fall, det fanns ingen stor klocka att kolla på) för då brakade vansinnet lös...

Helt plötsligt började hela folkmassan att röra på sig åt olika håll för att sedan i överljudsfart flyga tvärs över hela korsningen i en orgie av glädjetjut, blinkande hattar och folk i djurkostymer. Polisen stod där och "tog emot" oss alla genom att knuffa hela folkmassan till någon slags kontrollerad formation. Ja, om man nu kan kalla det hela kontrollerat... Jag tror faktiskt inte att polisen hade särskilt mycket koll på någonting. Men med det sagt var det aldrig hotfullt. Det är något som vi hittills har fått uppleva här, det är nästan alltid väldigt fredligt och lugnt. Det kanske finns väldigt mycket xenofobi i luften från japanernas sida och man vill nog inte ens veta vad de tänker om oss ibland, men de är alltid artiga och lugna utåt. Förutom när de druckit en starköl eller två. Då blir det som att trycka på en knapp. Och där stod jag och Kroon. Och var helt genomlyckliga. Ovanför oss i ett stort skyltfönster stod det 20 personer och körde "Gagnam-style" till publikens vilda rop. Därefter var det dags för mig och Kroon att faktiskt försöka ta oss någonstans. Ja, det skall inte hållas hemligt att både jag och Kroon nu var skapligt i hatten. På något sätt hade vi helt plötsligt lyckats få sällskap av ett gäng unga japanska killar som verkade vara på samma våglängd som oss när det gällde vad man ska göra på nyår i Tokyo. Så vi ställde oss i kön till en klubb bara för att kort därefter bli omplacerade till nån annan jävla kö. Jag hade ingen vidare lust med detta debacle så jag föreslog att vi skulle dra till någon annan klubb. Det blev Club Asia.

Låt oss bara säga att det var inte precis lite folk där inne. Och det var inte precis billigt att komma in. Men vilket rent jävla ös! Då det inte fanns någon garderob fick jag och Kroon trycka in våra grejer i ett säkerhetsskåp med myntinkast i hörnet på klubben för att därefter gå ut på golvet och veva. När vi sedan hunnit landa ett tag och letat runt insåg vi att det även fanns andra golv. Och då hittade vi ett helt enorm stort golv där lasern stod som en kaskad genom hela rummet, musiken var stenhård japansk elektro, och uppe på en upplyst scen stod en liten japansk DJ och öste som om det inte fanns någon morgondag. Om då inte extasen redan var nådd så blev den det när han tog upp en synth och började improvisera ståendes uppe på DJ-båset. Vi dansade på och bara njöt av tillvaron ett bra tag innan vi tyckte att det räckte och vi bokstavligt talat tryckte oss ut. Det här var nog det närmsta jag kommer till att återuppleva min egen födsel, utan närmare jämförelser... Väl ute hamnade vi i någon gränd där det spelades traditionell japansk musik och en massa euforiska japanska ungdomar omfamnade oss och skrek "happy new year!" vart vi än gick. Nu var planen att ta sig till nån lite mindre pub och kanske ta en öl eller två så efter stora svårigheter lyckades vi lokalisera vart man skulle ta tunnelbanetåget ifrån. Ännu en gång blev det inte som vi hade planerat. Istället avslutades festkvällen i skammen på en skabbig toalett i en tunnelbanestation halvvägs längs vägen. Både för mig och Kroon. Men det var ju faktiskt även det på något underligt sätt även det en passande avslutning på en jävligt flippad nyårskväll.

Men hur kan man göra så mot apan! Hur kan man ens komma på tanken! Så ohövligt och hjärtlöst!

"Let the games begin!"

Tagen vid okänt tillfälle, med okänd promillehalt

 

Total extas!

Utan att behöva utveckla det vidare inses det lätt att varken jag eller Kroon var särskilt pigg eller alert idag. Då den japanska solen visade sig i sin fulla prakt blev det en perfekt dag att åka till en central park och ta en fruktansvärd massa bilder. Precis som hemma är det mesta stängt idag så vi slapp även snurra i diverse extroverta varuhus, vilket bara hade kunnat sluta i katastrof en dag som denna. Så här kommer så ett urval av bilder föreställande kontrasternas Tokyo.

Imperial

Trippy Trees

Hill of colours

Skyline

Efter att ha spatserat och fotograferat tills vi var urleda på det passade vi på att ordna för vår vidare resa och köpte tågbiljetter till Niseko. Vi lämnar på torsdag och kommer fram tidigt på fredag efter två "bullet trains" och ett litet lokaltåg. Nu återstår då alltså i princip bara en dag i Tokyo och planen är att spendera den med något så manligt som att leta tyger. Så tills nästa gång, bocka djupt och uppträd värdigt!