Torsk på Tartu

"- Meklubba!
- Excuse me, what does "meklubba mean?
- You don't want to know..."
                  Välkänd konversation mellan Percy Nilegård
                  och två skumma estländare

Jag kom till Estland i tron att finna ett infrastrukturmässigt efterblivet och nedgånget land fullt av, på klassiskt klichémässigt östeuropamanér, desillusionerade, trötta och allmänt deprimerade människor med en flaska starkdryck aldrig längre än en armslängd bort. Vad jag istället fann var något helt annat...


Men vänta nu ett tag. Estland? Jag var ju i London? Mycket riktigt, sist jag skrev ett inlägg var Estland just bara ett Östeuropeiskt litet land utan några större anspråk på min tillvaro. Vad jag hade i tankarna just då var den förbaskade kabeln till min kamera. Efter att ha fått i mig en ganska trött Fish-and-chips på en närliggande pub och en god natts sömn vaknade jag till en ny arbetsdag. Denna gången blev det till att vara ute i god tid för att undvika samma stress med tunnelbanan som den tidigare gången. Min tid var väl tilltagen fick jag reda på när jag, väl framme vid London Undergrounds depå vid Neasden, fick reda på att vi inte skulle börja förrän en timme efter utsatt tid. Så det blev till att rulla tummarna och mysa åt den härligt breda London-dialekten som de flesta andra skitiga tunnelbanearbetarna använde för sina fyllehistorier. Fyllehistorier från en tisdag? Så verkade det onekligen... Men efter ett tag så var det så dags för själva utbildningen. Den bestod i att lyssna på ett sympatiskt föredrag om vad som gäller vid arbete på LU's depåer. Mycket var väl ganska självklart men då det är England finns det alltid en VÄLDIGT bestämd del byråkrati i det hela. När utbildningen var klar så blev det en timmes rundvandring på ägorna med en demonstration av alla "do's & don'ts". Ett kort prov på kunskaperna som på London Undergroundspråk kallas "Area A" gjorde att man blev certifierad. Och sen var det hopp och lek för min del. Så jag åkte hem till hotellet och bytte om för att inte svettas ihjäl i mina svarta Fristadsbrallor i den stekande solen. Därefter bar det av till Tottenham Court Road och efter lite letande lyckades jag så hitta den eftersökta kamerakabeln.


Denna kväll fick jag även lite sällskap. Från Sverige kom nu tre höjdare från "E-våningen", två av Bombardiers Product Introduction Managers eller "PIM:are" som det heter på gammalt Bombardierspråk och en gammal legendar inom fältsupport. Jag brukar oftast bara kalla dem för Tobias, Ida och Jonas. Jag tror det samma går för de flesta andra också. Vi tog i vilket fall först en lång promenad genom Hyde Park då Ida och Tobias ville se vart de kunde förlägga en framtida löprunda. De har nämligen i uppdrag att vara stationerade i London under hela de Olympiska Spelen så av den anledningen kan det ju vara skönt att inte helt tappa träningen. När vi efter visst letande hittade till rätt sjö (i Tobias ord "korvsjön") så satte vi oss ned på en uteservering där och tog varsin pint. Såklart. Dock hann vi inte sitta särskilt länge innan en polishelikopter gjorde oss sällskap. Det i sig brukar ju inte vara något problem men denna var ettrigare än en mygga en sommarkväll. Den cirkulerade runt, runt, runt oss på kanske 15 meters höjd. Detta gjorde att vi knappt ens kunde höra vad vi själva sa, än mindre vad någon annan sade. Så vi fick helt enkelt dricka upp ölen och ta oss därifrån. Kort därefter kom ytterligare en polishelikopter och de två började då i formation hovra bara kanske 10 meter ovanför vattensamlingen. Exakt vad syftet var för detta kan vi bara gissa. Londonpolisen började nu kännas lite lätt stressad och lättretad och vart man än tittade i centrala Hyde Park kunde man räkna till 3 polisbilar på de olika stigarna. När vi så gick genom det höga gräset på ett öppet fält med ljudet av två hovrande helikoptrar inte långt ifrån kändes det plötsligt som en helt annan plats en annan tid i historien...


Sedan blev det middag på en närliggande pub, denna gången bättre än min tidigare kväll. Då det var min sista kväll i London kände jag dock inte riktigt för att göra natt riktigt än. Så jag tog tuben ner mot stan och tog till fots. Det blev en lång promenad först genom en kort bit av East End och sedan över till Themsens södra bank och sedan hela vägen sydvägen till House of Parliament och sedan en liten bit in i Victoria. Faktiskt var en av mina huvudanledningar till detta att jag ville få en bild av Tower Bridge med OS-ringarna hängandes där. Såklart var de av någon anledning "upphängda" just nu... Men ja, promenaden blev väldigt trevlig ändå och jag fick se en del av London jag aldrig tidigare sett men definitivt kommer återbesöka. Southbank verkar ha väldigt mycket att erbjuda kvällstid i form av väldigt varierande uteliv och underhållning. Torsdagen bjöd på ytterligare ett besök på en depå. Denna gången var det North Park som jag besökte och där fick jag träffa en av Bombardiers tekniker på plats, Mr Rob Woodward. Trevlig prick. Då jag redan hade gjort min utbildning var det denna gången bara en kort rundvandring som krävdes för att få tillträde till depån. Då denna gick ganska fort och jag kände att jag faktiskt borde få lite tågkänning när jag ändå åkt ända till England ryckte jag tag i Rob och fick en ordentlig genomgång av hela Victoria Lines tåg. Jag fick till och med vara med och skruva lite när det handlade om att titta på en COP (Correct Operations Protection, vad LIM:en kallas i vissa brittiska projekt... lustigt va! Därav mina, för de flesta säkert ganska tråkiga internskämt om sirener...). Så nu jävlar skall det skrytas med att jag också har skruvat på Londons tunnelbanetåg!

Med PIM:arna Tobias och Ida på pub

Simply London

Ja, Tower Bridge, MED DE JÄVLA OS-RINGARNA UPPHÄGDA!

"Olympic Lanes" - Något som orsakat stora rabalder i brittisk press den senaste tiden. Bara speciella dedikerade OS-fordon får använda detta nät av speciella filer som löper genom och förbinder hela Londons innerstad. Straffet för otillåtet nyttjande är dryga böter, därav trafikpolisen.

Hålligång på South Bank

Myllrande kvällsflanörer och öldrickare med S:t Paul's Cathedral i bakgrunden

Jag tror inte det finns någon stad i hela världen som så effektivt nyttjat den grafiska utformningen av kollektivtrafiken för stadens profil och marknadsföring...

Min, och många andras, favoritvy i London, i nattbelysning.

"Ooooh, the werewolfs of London!"

Victoria Line-tåg i drift...

... och i depå!

"Robban" skruvar lite

För alla er som undrat hur förarhytten på Victoria Lines tåg ser ut

Nu fanns det inte mycket mer för mig att göra i London annat än att ta mig till Heathrow för att ta mig tillbaks till Sveriget igen. Dock ville jag självklart ta en sista promenad genom Hyde Park och ta de där bilderna som jag inte kunde ta när min kamera var död... Det var ju bara det att jag såklart lyckades, trots min ganska färska kunskap om ämnet, glömma hur stort Hyde Park faktiskt är. Så jag gick, och gick, och gick och som alla vet är ju också det nått som klockan gör. Så därför började det efter ett tag bli lite bråttom. Jag hade ganska väl tilltaget med tid för att slippa stressa men även denna buffert började nu rinna iväg. Så den sista biten hade jag nog kunnat matcha den främsta klungan i den kommande Powerwalking:en. Efter en väldigt kort mellanlandning på hotellet för att hämta väskorna blev det sedan en fortsatt snabb takt på sandalerna när jag gick mot tunnelbanestationen. Det var dock inte så lätt då trottoarerna längs Bayswater Road nu var fulla med folk. Det visade sig att den olympiska facklan skulle komma att passera här förbi om bara någon knapp timme. Så det var lite osis att jag nu verkligen inte hade någon tid att dröja kvar. Sedan visade det sig såklart att SAS, enligt egen utsago "världens punktligaste flygbolag", var försenade för andra gången i rad som jag nyttjat dem...

Väl hemma i Sverige var det bara att bege sig till jobbet så fort väckarklockan ringde, och tro mig, det gick fanimej fort. Nu var inte den det enda som ringde denna dagen. Min jobbtelefon gick också varm. Det visade sig att Mannheim tydligen behövde någon som skulle åka till vår underleverantör Enics i Estland för att hjälpa dem med en process initierad av Bombardier. Och ja, i ärlighetens namn var jag väl nu inte helt oskyldig till att min telefon började ringa... Ämnet hade dryftats över en burgare och en pint med två PIM:are i Bayswater nån dag innan. Jag vet inte exakt vad som sades men det kan väl sägas att då det kom fram att det fanns en resa till Estland i röret var jag inte den som var negativ inställd, skulle nu det bli tal om att jag, kanske i något parallellt universum, kunde göra den resan. Så helt plötsligt blev det väldigt bråttom att få godkännanden och återigen boka flygbiljetter. Jag skulle åka till Estland på måndag morgon. Så kan det gå.


Då man ändå var i den underbara, levande nattlivsstaden Västerås så var det ju omöjligt att inte åtminstone en afton också göra staden. Så efter en löprunda på Björnön och bad och grillning med kollegorna ägnades lördagskvällen och natten åt detta syfte. Proceduren börjar kännas bekant nu. Sköna polare på en väl utförd förfest, kanske en besök på Hattfabriken och sedan fortsättning med dans till de sena timmarna på Blåa Månen. Kvällen blev en succé även denna gången. Och JA Åke, jag SKA dedikera dig ett helt inlägg nån gång så var inte ledsen för att du inte fick en mera ingående del av detta inlägg. För alla som inte var där var Åke störtskön som vanligt. Söndagen var mina sinnen lite för bedövade för att lyckas åstadkomma något vettigt utan det blev mest till att förbereda för den stundande resan. Delvis på grund av mina preferenser och dels av praktiska och ekonomiska skäl utformades resan kring flyg till Tallinn och därefter resten med hyrbil. Transporten till Estlands näst största stad Tartu där mitt hotell ligger, och därefter till den lilla byn Elva där produktionsfabriken ligger skulle alltså ske på Estlands vägar. Detta var ett faktum som gjorde mig en aning nervös då jag förväntade mig att dessa vägar till stor del skulle bestå av potthål och vara kantade av rövarband. Då jag varken skulle kunna göra något åt potthålen eller rövarbanden med så kort varsel fick jag istället försöka ta reda på bästa vägen att ta mig de dryga 20 milen från Tallinn till Tartu och sedan ytterligare 2 mil till Elva.

Svårt att tro att denna bild är tagen mitt i centrala London... Hyde Park är ganska stor som sagt.

Den lilla provisoriska läktaren som man byggt för några av de vattenburna grenarna

Så fick jag även en bild av en annan favoritbyggnad i London, den mäktiga "Battersea power station". Alla uppskattare av fin musik bör känna igen denna karakteristiska byggnad...

På min vänstra sida på förfesten har vi Anton, Billy och Ante...

... och på den högra Åke och Hollaus. Vad Hollaus håller på med är inte klart. Jag tror han borde prova en äkta öl, utan tillsatser och inte försöka filtrera bort bagglet själv.

Sarah provar en av Västerås sevärdheter, den fejkade tunnelbanestationen!

Ännu en gång satt man alltså i en taxi tidigt på morgonen och skumpade fram de slingriga vägarna utanför Skokloster påväg mot Arlanda. Det börjar nästan kännas som vardag vi det här laget... Efter att ha lyckats checka in så var det bara att gå rakt in och sätta sig och vänta på ombordstigning. Detta i kavaj... Ja, nu var det nog en och annan som fick sig en väl tilltagen domning av vänsterarmen och förnimmelse av ägglukt. Jag tyckte att det kunde vara bra att försöka "ingjuta lite respekt" i vår leverantör då det faktiskt delvis var ett av syftena med resan. Och som alla i Västerlandet vet är det näst bästa sättet att förtrycka någon (efter det militära ditot) att använda affärsmannens uniform. Nu gick inte jag så långt som en hel kostym utan bara en kavaj. Allt för att chockera. Flygningen visade sig gå med Bombardierkärra. Gammal flygnörd som jag är vet jag som tur är att det i alla fall inte finns några LIM:ar där som kan få för sig att stänga av motorerna under färd... Tallinns flygplats har två ganska lustiga detaljer som man snabbt märker. Det första är att den heter "Lennart". Det andra är att den inte är mycket större än Västerås Flygplats. Vilket jag faktiskt bara tycker är skönt. Ett mindre trevligt faktum är att den ingenjör som designade väskbandet måste ha varit kraftigt bakfull vid tillfället. Den fungerar helt enkelt ganska skitdåligt. Så det som borde ha tagit ett par minuter tog istället alldeles för många minuter. Nu hade ju inte jag bråttom men man kan säga att det inte var det bästa första intrycket man kan ge...


Nu är det ju också det där med första intryck. Jag har uppfattningen att de nästan alltid är helt åt helvete. Efter att ha hämtat ut min hyrbil begav jag mig ut ur flygplatsområdet och direkt upp på motorvägen. Här var det två saker som jag redan noterade. Hittills hade alla jag träffat pratat perfekt engelska. Jag hade trott att det skulle vara ryska som fortfarande gällde såhär långt ifrån civiliserade trakter. Aja, det var ju fortfarande bara flygplatsen så det skulle säkert bli värre... Det andra faktumet var att frekvensen på till exempel blinkersanvändande i trafiken var bättre än i gamla Sverige. Nu börjar ju många svenskar bli notoriskt dåliga på att använda denna lilla magiska spak till vänster om ratten. Är det för att alla nya, dyra, tyska bilar som den vanliga medelålders mannen använder helt enkelt inte grundutrustas med denna funktion, eller är de helt enkelt bara så mycket viktigare än alla andra att de helt enkelt inte behöver visa nån hänsyn i trafiken? Detta får vi nog aldrig veta... Nu kom jag av mig, jag får ursäkta. Det där med blinkersanvändande är något av en käpphäst för mig. Men nu var jag i vilket fall i den estländska trafiken och märkte att den inte alls var så ociviliserad som jag tidigare trott. Visst fanns det nått rötägg som körde som en åsna på amfetamin men det finns ju i alla länder. Potthålen var heller inte så många eller stora som jag hade förväntat mig. Visst, motorvägssträckningen kanske inte var så lång men även när det övergick i vanlig landsväg så var den förvånandsvärt lik gamla svenska landsvägar. Även landskapet var skrämmande likt nått från Mellansverige. Och rövarbanden lyste med sin frånvaro.

Efter att bara ha räknat till tre stycken "Lador" (bilarna alltså) gled jag besviken in i Tartu. Det som jag trodde skulle bli en resa in i ett exotiskt östblock visade sig bara vara ännu ett civiliserat Västeuropeiskt land. Mera civiliserat än vårt eget i vissa avseenden. Efter lite snurrande i stadskärnan lyckades jag hitta mitt hotell. Och ja, det skall väl nämnas att det är femstjärnigt... Ibland är det inte helt dumt att resa i tjänsten. Nu kan ju det faktiskt försvaras av att priserna är avsevärt mycket lägre i detta land än många andra i vår världsdel. Det blev bara en kort mellanlandning innan jag begav mig ut på vägarna igen för att hitta till Enics i Elva. Det finns en sak som först gjorde mig väldigt förvirrad på de estländska vägarna. Här skriver man bara när en hastighet sänks och då står det med en liten skylt under den hur länge denna begränsning gäller. Det gäller alltså vara vaken och se skylten med "300 m" som står under 70-skylten. Sedan är det upp till föraren att godtyckligt gissa "ja, nu borde det ungefär vara 300 meter!" och sedan gasa upp till det som verkar vara den definierade standardfarten på estländska landsvägar, 90 km/h. Innan jag kom på detta, vilket tog mig ett jävla tag, var det väldigt förvirrande att det kom en skylt med 70 och sedan inget mer. Sen kunde det dröja en bra bit innan en ny skylt kom. Utan att överdriva tror jag att jag på hela sträckan Tallinn-Tartu bara räknade till fyra skyltar... Det visade sig även vara lite förvirrat att hitta till rätt ingång vid fabriken. Efter ett samtal till vakten lyckades jag dock hitta rätt och kunde få komma in. 


Väl inne fick jag träffa mannen som skulle och kommer vara min närmaste arbetskamrat denna veckan, Virgo Pihlapuu. Jag hade tidigare varit i kontakt med denne Virgo över telefon flera gånger från kontoret i Västerås. Vi hade vår beskärda del av telefonkonferenser med diverse höjdare från både Sverige och Tyskland under en turbulent tid i höstas. Då får jag erkänna att jag var ganska hård mot Enics och Virgo. Inte utan anledning, men ja, det var ord och inga visor. Den mannen som nu mötte mig såg mera ut som en pojke. Att jag sedan fick reda på att han var 26 år, gift och tvåbarnsfar ger saker och ting lite perspektiv. Ännu en gång var det ett ganska felaktigt första intryck. Så under vad som var kvar av dagen hjälpte jag Virgo så gott jag kunde. Med lite flyt så lyckades jag ganska snabbt plocka några lågt hängande frukter i form av enkla fel som jag tidigare bråkat med i Västerås under hösten. Då det var mycket att göra blev det en del övertid innan vi båda kunde lämna fabriken. Jag tog tillfälle att skjutsa Virgo tillbaks till Tartu så han slapp vänta på bussen han annars tar. På kvällen var jag väldigt trött men tog en kortare promenad och letade upp en pizzeria som jag fått rekommenderat av portiern på hotellet. Hela tiden så slogs jag av hur trevliga och tillmötesgående nästan alla är. Och bra på engelska. Det verkar som att jag får ändra min teori en aning. Det verkar nu som att engelska funkar i engelsktalande länder, Skandinavien och också Baltikum. Alltid något! En stor, billig och helt adekvat pizza gjorde att jag sedan ragglade hem till hotellet och genast kraschade i sängen.

Ja, denna bilden togs bara på grund av en stor efterfrågan från folk som inte kunde tänka sig mig arbeta i något så när formell klädsel. Jag gillar den inte men här har ni den!

Då var det bevisat att Bombardier inte bara tillverkar tåg

Under inflygning över Tallinn med Estonian Airs CRJ900

Denna bild är faktiskt tagen långt ut på den estländska landsbygden. Om du frågar mig hade det lika gärna kunnat vara vilken mellansvensk landsväg som helst.

Virgo i arbete

Centrala Tartu... men borde det inte vara en Lada där Audin nu står?

Gemytliga uteserveringar och kullerstensgator...

... och ett centralt torg med gamla byggnader. Tartu har allt det man kan begära av en västeuropeisk stad... fast det ligger i forna östblocket.

Gissa vem som skrivit den där lappen nere i Paris!

Äntligen lite härliga, övergivna, sovjetiska industribyggnader! Det tog en stunds letande men tillslut hittade jag dem!

Det var mera såhär jag föreställde mig hela Estland

Vackra sovjetiska bostadskomplex...

Idag har det varit ännu en intensiv arbetsdag på fabriken i Elva. Min uppfattning har helt och hållet ändrats på bara de här knappt två dagarna som jag varit i Estland. Både vad gäller landet som sådant, mentaliteten och också själva fabriken. Det som jag trodde skulle vara en cirkus visade sig vara en väldigt väl organiserad och modernt utrustad produktionssite. Jag som trodde att jag skulle gå omkring och leka drillinstruktör finner mig nu i en helt annan roll. Det är uppenbart att det i månt och mycket inte är här som problemen finns. De flesta här jobbar hårt och gör så gott de bara kan. Bristerna verkar finnas på andra håll... Så jag försöker så väl jag bara kan att hjälpa till med det jag kan tillföra. Och om det behövs så kommer jag i ärligheten, filantropin och sunda förnuftets namn att ta striden för Enics och deras tekniker! Och sedan tänker jag gå till botten med mysteriet om "meklubba" och ta reda på vad det faktiskt är för något!

Brittisk byråkrati i ett London med italienskt väder

"När man ska vara fri från jobb en tid så tänker man att det skall vara som lördag hela veckan.
Men efter ett tag så blir det snarare som söndag hela veckan. "
                 Jonas "Stor-Jonas" Danielssons replik under vår diskussion om jobb
                 vid köttdisken på Ica Maxi Hälla

Inte ett moln på himlen. Trettio grader i skuggan. Folk i nästan bara underkläder på gatorna. Och så röda dubbeldäckarbussar... Ja, det vädret som just nu råder i den brittiska huvudstaden känns allt annat än brittiskt. Annars är allting här just väldigt brittiskt. Nervositeten är hög inför de Olympiska Spelen som invigs på fredag. Allehanda förstå-sig-påare har redan förutspått att det inte är en fråga om det kommer inträffa ett terrordåd utan när. Så vitt jag minns var det precis vad som sades inför Peking OS också. Och nu såhär år 2012 är det ju extra stort sug på marknaden efter domedagsprofeter.

Den förflutna veckan i den tegelbeklädda byggnaden som huserar Bombardiers huvudkontor passerade utan större skandaler eller travestier. Det var rent av en riktigt trevlig vecka. Det som många gånger kan kännas som en uppsättning av Shakespeares "Stormen" var nu istället lika stilla som en fjällsjö i juli. I LIM-teamet var det bara jag själv, Zwolff och vår senaste medlem till familjen; Sarah, då ställföreträdande team-leadern Isak var sjuk en stor del av veckan. Sarah är praktikant på besök från Mannheim. Då hon under de första veckorna av sin tre månaders praktik nästan bara fått se kontorslandskapet och hotellrummet tyckte jag att det var på sin plats att visa att Västerås trots allt har lite mer att erbjuda. Så varje lunch fick vara värd åt en sightseeingpromenad runt olika delar av centrala Västerås. Kristiansborg, Kopparlunden, nya och gamla delen av Centrum, gamla kraftverket, djuphamnen och Djäkneberget fick alla visa upp sina bästa sidor. Jag gjorde mitt bästa för att agera guide och försöka komma ihåg vad man i olika omgångar hade lärt sig om sin hemstad. Man slås av att Västerås faktiskt inte är en sån dålig stad trots allt. Det tål att sägas, få svenska städer i mellanklassen är så bespottade som just Västerås. Det är sällan man hör nått gott om staden som mest bara skall vara hem åt fula industrier och vandaler. Men det är bara halva sanningen. Jag är ju inte den som förnekar att det finns delar av staden som inte är de fagraste, både vad gäller byggnader som invånare, men det finns också mycket annat som gör Västerås värt att titta närmare på. Tidigare har jag ofta gjort mig lustig över Västerås urusla nattliv men jag tycker att även här har staden fått sig ett uppsving. Jämfört med för bara något år sedan har klubb- och utelivsscenen i Västerås blivit mycket mera variationsrik.

På lördagen var det dags att ta begreppet med sightseeing ett steg längre för våra utländska gäster på Bombardier. Så det beslutades att Sarah och även vår sydamerikanska exjobbare Angie skulle få en guidad tur genom Uppsalas centrala delar. Då jag som vanligt lyckades trassla in mig i något, denna gången upphämtande och lotsande av min gamla säng, blev jag den siste i gruppen att ansluta. Sällskapet hade då förminskats till den skalan att det bara var jag, Zwolff, Sarah och Angie kvar. Niclas som hjälpte mig bära upp åbäket till säng upp till lägenheten och gjorde mig promenadsällskap ner till stan var alldeles för sliten för att göra oss vidare sällskap. Så vad finns då i Uppsala som måste ses? De flesta av dessa platser hade sällskapet redan besökt innan jag hunnit ansluta. Så vi tog oss till Linnéträdgården och luktade på blommorna. Därefter en glass och promenad upp till Ekonomikumparken där jag tog mig en tupplur i eftermiddagssolen. Efter ett tag blev det dock lite kallare så fler och fler moln började rulla in. Jag var dessutom bortlovad för kvällen så jag fick lov att avvika från resten av gruppen. De skulle äta innan Angie och Sarah skulle bege sig tillbaks till Västerås. Själv så promenerade jag tillbaks ut till Blodstenen för att mellanlanda innan det var dags för inflyttningsfest hos den gamle exil-köpingsbons Sam's inflyttningsfest. Ute i Bloden lyckades jag även lura med mig Björn. Inflyttningsfesten var ett myller av människor som satt ute på en gräsplan vid studentområdet Kantorn i nordöstra Uppsala. Då jag känner Sam genom Kroon var det ju inte mer än brukligt att han redan satt där när jag och Björnen kom förbi. Jag hade bara tänkt att stanna nån timme och säga hej. Klockan ett stod vi istället som bäst ett gäng och dansade till dunkadunkamusik i Sams lägenhet. Så kan det gå. Efter detta var jag så pass trött att jag drog mig tillbaka. Björn och Kroon höll dock fanan högt och drog vidare till Saluhallen för att fortsätta veva ända in på småtimmarna.

Nån jävla skojare på kontoret som försökt vara lustig...

Bakfull Niclas med tillhörande systemetkasse promenerar längs Fyrisån i Uppsala

Uppsalas magnifika domkyrka som sedd från ån nedanför Gotlands Nation

Sarah, Wolff och Angie

Humla i Linnéträdgården

Inflyttningsfesten på Kantorn

En viss Hedlund gör "ankan". Notera läppstiftet.

Björn trumfade min 90-talsstil med sin jeansskjorta. Den jäveln!

Såhär glad blir man när man får en Dubbelbock i inflyttningspresent!

Söndagen bestod först i att så snabbt som möjligt ta sig tillbaka till Västerås. För klockan 1545 skulle en taxi komma och plocka upp mig för att ta mig till Arlanda där jag skulle hoppa på mitt London-flyg. Så efter en kort debreifing och lite slentrianfilosoferande hos Björnen lämnade jag lärosätesstaden och begav mig tillbaks till industristaden. På grund av kostnadsskäl så var jag tvungen att flyga via Köpenhamn. Då min layover bara var 40 minuter fanns det inte så mycket utrymme för misstag. Därför var det mindre roande när vi försenades på grund av att nån rysk kvinna kom 15 minuter försent till gaten. De skulle precis börja riva ut allt bagage när hon dök upp, så vi slapp åtminstone halvtimmesförseningen. Efter att ha landat, hetsat ur planet och powerwalkat genom hela jävla Kastrup så kom jag fram precis så att de kunde ta min biljett och jag kunde kliva på nästa plan. Oklanderlig tajming alltså. För en gångs skull hade jag också turen med mig vid inflygningen. Jag satt på precis rätt sida för att få en helt makalös utsikt över hela centrala London i solnedgång. För ett ögonblick kändes det nästan som att man kunde läsa urtavlan på Big Ben. Som tidigare diskuterat är en resa oftast det ultimata sättet att göra en människa lite förvirrad och stirrig. När jag så skulle hitta till mitt hotell så råkade jag gå förbi det. Nu var det inte helt och hållet mitt fel, hotellet hade bytt namn. Och det till och med efter att min bokningsbekräftelse var gjord. Nu hör det också till historien att jag faktiskt bott på detta hotell en gång tidigare så jag borde nog ändå ha klarat det. Dock så ställde jag mig istället bara och stirrade in genom entrén och tänkte att "nej, här kan det väl ändå inte vara". Istället hittade jag två "Bobbies" som jag frågade om vägen. När jag fick reda på att det defakto var samma hotell som jag nobbat bara några minuter tidigare kände jag mig lite fånig. Men det var trots allt bara lite av min värdighet så rök och det bjuder jag som bekant gärna på.

Dagen efter den lätt förvirrade ankomsten var det så dags för mitt första jobbuppdrag i London. Det var att närvara vid London Undergrounds kurs för att kunna få tillträde till deras depåer i staden. Jag ville vara ute i god tid och tänkte att en timme nog borde räcka för att ta mig de fem tunnelbanestationerna bort. Då var det just så ironiskt att just den del av Londons tunnelbana som jag skulle nyttja denna morgon hade drabbats av en infarkt. Nån hade tydligen blivit överkörd av tåget på nån station på Central Line så av den anledningen stod alla tågen på linjen stilla. Innan jag lyckats urskilja denna information ur den vanliga grek-klingon-dialekten som alla högtalareutropare använder så hade tiden rullat på i rask takt. Det som först hade varit "gott om tid" hade nu blivit "mer eller mindre jävligt bråttom". Därför var det bara för mig att ta till lubben och kuta längs Bayswaterroad för att ta mig till nästa station. Notting Hill Gate servas av District and Circle-linjen så denna var förhoppningsvis inte drabbad av problemen på Central line. Central line som för övrigt vad jag vet använder sig av Bombardiers tåg... Nu är ju inte COPen (en variant av LIMen) byggd för att varna för människor på spåret så denna gången kunde inte den beskyllas för driftstoppet.

Efter lite stress på Earls Court-stationen lyckades jag tillslut komma på rätt del av District line och ta mig till min destination. I tid. Väl framme visade det sig att det som jag trodde skulle vara en kurs i själva verket bara var en examination av studiematerialet. 16 frågor flervalsfrågor med en tydlig underliggande torr byråkratisk humor skulle besvaras på en dator under övervakande av en byråkrat. Då jag lyckades med detta fick jag mitt accesskort i handen och kunde lämna byggnaden. Därefter var jag ledig. En inte helt dum känsla att komma ut från jobbet klockan 11, inse att man är i London, har fritt boende, ett ganska generöst traktamente och ett företagskort med en alldeles för hög kreditgräns. Detta kombinerat med faktumet att jag också var helt ledig dagen efter. Så jag åkte hem och bytte om, nu fungerade såklart tunnelbanan helt klanderfritt. Därefter bar det av ner på stan för att ta en hamburgare och några pints på familjens stammispub vid Leicester Square. Jag fortsatte sedan att spatsera runt Soho och sedan vidare mot House of Parliament och Big Ben. När törsten blev för stor var det aldrig långt till en pub. Efter många timmars promenerande var jag tvungen att ta en lur hemma på hotellet. Jag hade dock hört mig för på en av pubarna vart man lämpligast kunde ta sig några järn på en måndagskväll i London. Då jag skulle vara helt ledig dagen efter verkade det dumt att inte ta chansen att titta närmare på Londons nattliv. Destinationen för kvällen blev Shoreditch, nått som skulle vara ett ställe med många hippa barer i de östra delarna av staden, en bit utanför själva kärnan. 

Jag tog på mig jeansjackan från 90-talet i ett försök att vara så hipp som en pojke från Västerås kan vara. Efter en stunds spatserande runt på de dunkla gatorna fastnade jag tillslut för en bar. Av någon anledning verkade det som att nästan alla här pratade franska, en känsla som verkar förfölja mig allt sedan min Parisvistelse. Jag hade inget emot detta så jag slog mig ned och beställde en öl. Efter att ha suttit och filosoferat för mig själv fick jag tillslut igång en konversation med bartendern. Hon hette Andréa och var från Lissabon. Hon hade kommit till London för att förverkliga sin dröm att göra elektronisk musik och hade därför gått en ett och ett halvt år lång kurs som precis var avslutad. Så just nu var precis mellan två faser. Konversationen hann inte bli så väldigt invecklad innan det var dags för dem att stänga baren redan vid klockan 23. En fri öl lyckades jag åtminstone charma till mig, inte för att jag har en aning om vad jag gjorde för att förtjäna den. Antagligen så tyckte hon att jag såg så fattig ut där jag satt och försökte ta reda på vilken som var den billigaste ölen de hade. När de stängde så försökte jag lyckan på en närliggande cocktailbar. Men här var jag för ful för att få komma in. Ja, det var ju inte det som vakten sa men kom igen: "nä, här måste man komma in två-och-två!". Så jag begav mig hemåt istället för att inte missa sista tåget och bli strandad ute på de mörka gatorna.

Centrala London som sedd under inflygning

Fyra stycken A380 från tre olika flygbolag på Heathrow

En liten skrämd Lamborghini på Queensway

Bayswater Road

Oxford Circus med tillhörande OS-utsmyckningar

Londons näst mest igenkända vy? Picadilly Circus är det i vilket fall.

Det var länge sedan! Ganska tråkig dock om man jämför med de nordamerikanska motparterna. Vart finns alla vackra reklambilder och informationstexter?

Det blir nästan inte mera London än såhär

Big Ben och House of Parliament med en ovanligt ljusblå bakgrund

The Union Jack

Jasså, säger ni det?

Dunkel belysning i Shoreditch

Idag har jag tagit en tur ut till Camden Town. För de som inte vet vad Camden Town är skulle det kunna beskrivas som en typisk svensk festivalmarknad... om nu Hunter S. Thompson hade fått beskriva den. Och om han också hade haft ett intresse av rave. Camden Town är en enda röra av alternativa stilar, intryck, dofter och ren och skär utopisk anarki. Om du letar efter något konstigt och udda så finns det garanterat här. Jag lät mig själv gå vilse i myllret av gångar och katakomber. Överallt människor som tagna ur en konstig dröm och försäljare av saker som jag inte ens vet vad det är, än mindre vad det skall användas till. På min fars rekommendation fastnade jag för en butik som sålde vintage kläder. Tänk er det bästa av Myrorna, i kubik. Jag vet inte hur länge jag var där inne och rotade men jag kom inte ut tomhänt. Så nu har jag alltså köpt precis vad jag behöver, ännu flera skumma plagg. Men hur fan kunde jag låta bli när jag fann det jag gjorde... När det blev lite för mycket intryck så tog jag lunch på en närliggande asiatisk restaurang med luftkonditionering. Normalt sett är en AC inte det första man kollar efter bland Londons restauranger men en dag som denna var det nästan en nödvändighet. Det kändes mera som att jag var i Rom. Denna känsla toppades av att sedan lägga sig och sola klockan 1700 i Hyde Park bland hundratals andra solbadare. Overkligt.

Camden Town

Inne i myllret

Camden Markets mest välsorterade rave/futuristik/robotik-butik

Hyde Park i 30-gradig värme

  
Nu sitter jag i den alldeles ljumna kvällsluften och tittar ut över bilarna och människorna som passerar på Bayswater Road. Jag är en smula irriterad över det faktumet att jag såklart lyckats glömma laddarkabeln till min kamera och laddat ur batteriet på den samma. Mina försök att hitta en passande kabel i de närliggande elektronikbutikerna har varit fruktlöst. Tydligen skall jag kanske ha bättre lycka vid Tottenham Court Road så det kanske blir ett besök dit efter jobbet imorgon. Jobbet som kommer bestå av ett besök till en av London Undergrounds siter för utbildning och rundvandring. The only COP's I've seen in London so far has been the ones that goes "whoop whoop". Kanske imorgon kan det bli ändring på det.