La vie en France

"- C'est Paris!"
                 Min kollega Sylvain Tison's kommentar angående 
                 skottlossningen i St Gratien häromveckan 

Tunnelbana i all ära. Men nuförtiden har jag mer och mer börjat ta avstånd från vanan att tillsammans med 200 miljoner andra människor klämma in sig i en underjordisk tågvagn som oftast har sett bättre dagar. Sen var det också det här med att bara gå ner på ett ställe och sen magiskt återuppstå på ett annat. Nog för att jag brukar klaga på att man ännu inte har uppfunnit teleportören, men jag föredrar nog ändå att se vart jag färdas. Paris tunnelbana har sedan i synnerhet en magiskt förmåga att få en att känna sig som en sardin i sin burk, både vad gäller utseendet på själva tågen och andelen människor som på något magiskt sätt alltid lyckas trycka sig in i vagnarna. När man tror att vagnen är helt full så är den enligt Paris-mått bara halvfull. Så där står man med näsan i någons armhåla och blir plötsligt väldigt intim med människor som man helst inte hade ens velat vila ögonen på. Nej, nog för att benen värker nu efter dagens promenad men jag föredrar nog ändå det!

Så kom ännu en arbetsvecka. Tågen skulle ju som sagt fungera även denna. Nu vet jag inte hur mycket jag personligen har med det att göra, jag hänger mest bara på de större pojkarna och försöker hjälpa till så gott jag kan. Lite felsökning, lite skruvande, lite programmerande av någon ny programvara på tåget, lite åka med på provtur och sitta och prata med den kanadensiska chauffören. De långa arbetsdagarna brukar avslutas på någon av de närliggande restaurangerna i St Gratien. Detta efter, i anslutning till, eller innan det är dags att kolla på fotboll. Det har nog inte undgått så många människor att det är det europeiska mästerskapet i fotboll i dessa dagar. Så även vi här nere har följt matcherna när vi har möjlighet. De tidiga matcherna kan ibland bli svårt då man ibland inte kommer iväg från siten förrän klockan 19. Men "c'est la vie!". Det är lite av ett ledord här nere. "Jaha, vi fick inte tillträde till tåget förrän klockan 1700 istället för klockan 1000 som SNCF hade lovat, c'est la vie!". "Jaha, vi fick bara ha tåget i 30 minuter innan SNCF ville ha tillbaka det, c'est la vie!".

Teamet här nere är också en härlig blandning av olika folk från olika bakgrund och nationaliteter. Vi har Micke, som ju är lite av min mentor här nere. Svensk ingenjör som nog är känd som en av de mera... ja, vad ska vi säga, "fula i munnen"-här på siten. Men det lättar alltid upp stämningen i teamet och vi andra är ju aldrig sena att haka på. Sen har vi Dimitri; "drivsystems"-gurun från Belgien. Det som inte han vet om Bombardiers drivsystem, det är inte värt att veta. Vidare har vi Florent, vår franske kollega som främst jobbar med Micke med TCMS-systemet. Florent räds heller inte att tala med busar på busars vis så han har också fått ta en del tunga matcher mot diverse bråkstakar. Sen sist, och åtminstone till längden, minst i gänget har vi den evige engelsmannen John. Nästan alltid med en cigg i mungipan och en gammal ordvits i bakfickan lyckas han fånga det allra bästa från Storbritannien. Veckans höjdpunkter får nog vara dessa:

• Att få hänga med på en testkörning med ett av de nya tågen och få sitta i förarkabinen och leka viktig
• Att första gången själv få ladda ner den nya Baseline 1.9.0.0-mjukvaran för drivsystemet på ett tåg 
• Att lyckas ha en relativt djuplodande diskussion om problemet med det västerländska samhället med taxichauffören på väg hem från jobbet i fredags, PÅ FRANSKA!

John, Dimitri och fotboll i hotellbaren får "ett upp" av Micke

Spänningen är hög

Micke visar sin arbetspose

Den ytterst space-ade och mysbelysta interiören i NAT-tågen

Arbetsgifvarn

Florent skruvar lite MCG

Fick ta plats framme hos chauffören för att göra lite mätningar. Tyvärr så gick mätningarna åt helvete, men ja, "c'est la vie!"

Ute på vischan med NAT

Mellan två räls

Det gamla gardet

Ute på uppdrag med Micke

John tar ett bloss...

... och jag laddar nya mjukvaran SOM EN BOSS!

John och Micke på lokala sushirestaurangen

Le TGV

Det där sista om franskan är nog det mest spännande. Det är lustigt det där. Ibland känns det som att jag faktiskt hänger med ganska bra i franskan. Andra gånger står jag mest bara som ett fån och nickar och ler även fast jag inte hänger med ett dyft. För inte kan man ju säga "pardon?" hur många gånger som helst i en konversation. Jag skulle vilja säga att språkkunnande skulle kunna delas in i tre faser. Den första fasen är när man bara kan enstaka fraser och ord och inte själv kan bygga meningar. I den andra fasen kan man själv bygga enklare meningar och oftast göra sig förstådd. Ordförrådet är inte så stort så det är ofta ord man saknar, men har man tur kan man "gå runt" det genom att förklara sig eller ta en omväg med andra ord. I den tredje fasen kan man prata helt obehindrat utan att behöva stanna upp och känna att man nästan alltid kan de orden man behöver för konversationen. Det är klart att det alltid finns nya ord att lära sig,  men det är i den här fasen inget som hindrar språkbruket. Jag skulle vilja säga att i svenska så är jag på kanske 85-90% i fas 3. I engelska skulle jag säga kanske 70% i fas 3. I franska så är jag fortfarande i fas 2. Jag skulle uppskatta att vad gäller hörförståelse så är det kanske just nu på 60% och i tal kanske 40%. Så det är en bit kvar till att kunna prata obehindrat. Men bara på den korta tiden här nere så har det hänt mycket. Från början förstod jag nästan ingenting när en fransman pratade med mig. Känslan är att de pratar fruktansvärt fort. Men efter nån vecka började det bli allt lättare att snappa upp det som de säger. Så nu när jag lyssnar uppskattar jag att jag kan snappa upp kanske 60%. Detta är när två fransmän talar med varandra. När de talar till mig brukar de oftast kunna sänka sin nivå lite och prata långsammare och då uppfattar jag förhoppningsvis 80% åtminstone och kan förstå kontexten och kanske också förhoppningsvis ge nått vettigt svar. Men det är kul! Målet är att kunna uppnå fas 3 i min franska. Det kommer inte att ske under den här sejouren. Men kanske med mina studier i höst och nån resa till kan det bli verklighet. Je l'espère!

Under gårdagen var jag helt utslagen. Jag sov till klockan 0900, gick upp och åt frukost, sov till klockan 1500, gick ut och handlade lite lätt "lunch" och gick och la mig och sov igen. Sen vaknade jag vid klockan 1900, var uppe en stund, gick och åt på den vanliga italienska restaurangen och sen var det läggdags igen. Ja, man skulle kunna sammanfatta det som en ganska trött dag. Så idag ville jag göra något annat. Så det blev till att åka in med pendeltåget till Paris för ännu en ordentlig promenad. Denna gång tog jag mig en liten bit ifrån Triumfbågen och spatserade således in till den ena änden av Champs-Elysée. Efter en viss förvirring lyckades jag ta mig in i en tunnel som gick under den "10-filiga" rondellen (i ärlighetens namn är det allt mellan 1 och 10 filer, lite beroende på hur folk känner för att köra i den just då) och in under själva monumentet. Här var det inte bara jag som var förvirrad utan en annan herre frågade mig om jag visste hur man tog sig upp. Det visste jag inte riktigt men vi beslöt oss för att vara förvirrade tillsammans. Denne snubbe hette Patrick och kom från Malawi i hjärtat av Afrika. Han hade spenderat de senaste två åren med att läsa en master i folkhälsovetenskap här i Paris. Så vi tog oss båda upp och beundrade utsikten från Triumfbågen. Därefter gick vi längs Champs-Elysée hela vägen till Place de la Concorde, över Seine och vidare till Eiffeltornet. Från Eiffeltornet vart det sedan promenad längs den södra sidan av Seine hela vägen till Nôtre-Dame. Allt medan vi diskuterade livet i Afrika kontra livet i Europa. Efter Nôtre-Dame var båda så trötta på att gå att det fick vara nog. Vi sade farväl och Patrick lovade att träffa mig när jag kommer till Afrika. Jag var i Paris för lite mindre än 10 år sedan, men jag får säga att det var faktiskt mycket vackrare än jag minns det. Jag har full förståelse för de som tycker att det är världens vackraste stad. Det enda problemet som jag ser är att det är för mycket folk och framförallt för mycket turister. Nu är ju jag något av en turist själv plus att jag ju genom mitt eget besök inte gör Paris mindre överbefolkat så...

Triumfbågen i profil

Brittiskt vilddjur i storstadsdjungeln

Champs-Elysée från ovan

Montemarte med Sacre-Coeur från avstånd

Eiffeltornet som sett från Triumfbågens tak

En stunds poserande

Patrick från Malawi

Jag vet inte hur många trappsteg det var för att komma upp i Triumfbågen, men det var ett par stycken

Den glömde soldatens grav

Champs-Elysée i riktning mot Place de la Concorde

Égalité, liberté et fraternité!

Place de la Concorde

Marmor bland moln

Sur la Seine

Nationalförsamlingen

La Tour Eiffel

Patrick. Värst vad folk alltid skall låna mina solbrillor.

La Nôtre-Dame

Så var det snart dags för den sista veckan. Åtminstone för denna gången. Hur det blir sen kan ingen veta. Det enda jag vet är dagen innan midsommar sätter jag mig på mitt Air France plan till Stockholm och sen tänker jag vara hemma i Sverige och vara ledig i minst tre veckor! Det här med att jobba tar på krafterna... Och vad gäller Sveriges insats under fotbolls-EM och i synnerhet resultatet efter matchen mot England så finns det ju bara en sak att säga: "det här var kuken, nu får man bli kanon på midsommar!".