Bland studenter, affärsresenärer och sniglar

Det ligger som en dimma över mina sinnen. Det känns som att någon lagt en gammal unken filt över mitt huvud och låtit den ligga där i några dagar. Vad fan är det jag skriver egentligen? Ja, jag vet ärligt talat inte. Vad jag egentligen försöker säga är att jag nu sitter här på mitt hotell i en nordlig förort till Paris som heter St Gratien och har försökt att investera min lediga helgtid till att försöka ta igen veckans förlorade sömn. Nej fan, det här duger inte.


Sådär, en stor kaffe senare har jag åtminstone lyckats få in lite startgas i den gamla kokosnöten och fått något livstecken från synapserna. För lite sömn följt av för mycket sömn gör att man blir lite knepig i skallen. Men mer om mina nuvarande sömnvanor lite senare. Först skall det avhandlas stordåd i form av administrativt maraton och festligheter. Efter ett halvårs luffande blir håret lite för psykadeliskt för att duga på en svensk fejk-ingenjör i Frankrike. Därav blev en klippning det första stoppet efter att efterdyningarna av 140-milsresan hade lagt sig. Med en mera prydlig hårinrättning på plats tillbringades resten av arbetsveckan med att springa runt på Bombardier med olika papper i händerna. Det är mycket som skall ordnas för att få åka till Frankeriket och jaga tåg. Det skall jagas kreditkort, pissas i burkar och stickas med nålar, fyllas i papper och närvara vid allehanda utbildningar. Men till slut verkar det som att jag lyckades få in allting. För helt plötsligt fanns det en elektronisk flygbiljett i min inkorg tillsammans med en bokning för ett hotell. Vad fan hade jag gett mig in på?

Franska vyer i Västerås

Västerås mäktigaste byggnad med passande väderinramning

"Skitviken"

Har apokalypsen redan kommit? Man kan tro det om man står nedanför "Silon" i Västerås...

Fredagen var jag dock inte på jobbet. Då hade jag missat ett värdigt firande av min kusin i den kongliga hufvudstaden. Ja, min käre kusin och vän Markus "Magnus" Bölander tog denna fredag studenten och befriade sig från lärandets bojor. Åtminstone tillfälligt. Rykten säger dock att även han har planerat att inrätta sig vid någon akademi för att kunna gömma sig från verkligheten några år. Helt rätt tänkt! Men vad som var ännu mera rätt tänkt, och som för mig kom som en överraskning denna dag, var att Markus först skall taga ett så kallat "sabbatsår". Jag hade fått för mig att han våghalsigt direkt skulle kasta sig huvudstupa in bland föreläsningssalar och pubrundor. Enligt mig är detta nästan alltid ett misstag. Nybakat från gymnasiet har man oftast inte hunnit få sig så många erfarenheter eller funderingar. Att då direkt gå in i en sluten akademisk värld, oftast utan större kontakter med någon omvärld, kan göra att vederbörande blir väldigt inskränkt och enkelspårig. Men nu skulle ju även Markus ta ett år för att vidga sina vyer. Så det är bara att ännu en gång gratulera till detta visa beslut som förhoppningsvis också kan leda till att du vågar släppa taget om den gudsförgätna Stockholmen och bildar dig en egen verklighet i en egen stad! Men vad vet jag... Kalaset var bra åtminstone! Jag lyfter å ödmjukast på den malätna och slitna teknologmössan för dig Markus!

En sliten bror med ett slitet paraply

En glad kusin! Grattis igen Markus!

Ännu ett fint bidrag till min samling av bilder på folk med mina brillor. Denna gång är det Markus bästa kompis Kevin som tolkar "nyhetsuppläsare anno 1988". Splendid!

En sista helg i Västerås innan en längre vistelse utanför rikets gränser. Nog måste man väl ändå göra något vettigt av det hela? Nu vette fan om det jag gjorde kan kallas vettigt, men roligt det var det. Det blev jag och Björnen, några groggar och en väldigt välspelad "Dynamite Dance"-skiva. Stämningen på topp ännu en gång. En bussfärd ner till centrum och en lättsam promenad genom spöregnet till den Blåa Månen. Tänk att det stället som jag svurit att alltid sky och avsky numera toppar min lista över uteställen! Även denna gång bjöds det på djärva rörelser i takt till discomusiken. Jag och Björn fick sällskap av min väninna Linnea och tillsammans visade vi vart dansskåpet skulle stå på det stora golvet inne på Blåa Månen. Tyckte vi själva åtminstone, och i detta fall måste det väl ändå vara det som räknas? Avslutningen på kvällen blev väldigt oväntad och underhållande men lite för explicit för en blogg som denna. Jag vill inte förstöra någons barndom (eller ålderdom) här. Den sista dagen i landet tillbringades med att hälsa på Lif som numera titulerar sig "slottsherre". Detta för att han numera bor, om inte på så åtminstone bredvid, Tidö Slott i utkanten av Västerås. Hans kvinna och han beslutade sig att för att såhär på ålderns höst dra sig tillbaka i de idylliska omgivningarna vid ett av Västerås mest kända slott. Som de flesta västeråsare känner till är det lite problem med spökerier och hemsökningar där ute. Tydligen så har det lokala husspöket tagit tycke för Lif då det i tid och otid skall härma honom när han säger något. Inte för att han har så mycket emot det. Lif fick visa sina färdigheter i virtuell gitarr ännu en gång, dock med tillhörande sång denna gången. Tack för den mycket fina underhållningen Lif! Och tack för fikat, både jag och Kulan var rörande överens om att det verkar som att du börjar bli vuxen. Första fikabjudningen, det måste vara en av de största milstolparna i en svensk medborgares liv!


Och så ringde det ännu en gång överallt i rummet och undertecknad flög ur sängen och lade sig under skrivbordet. Men ännu en gång var det inte ett bombanfall utan bara väckarklockan som ringde oförskämt tidigt. På med arbetarbyxorna och in i den väntande taxin. Klockan var så lite att jag knappt ens kunde förstå det själv. I ilfart till Arlanda för att hinna med det första planet till den franska huvudstaden som skulle avgå 0650. Hela tiden med någon konstig känsla av overklighet. Det kändes väldigt underligt att sätta på sig ett par arbetsbyxor igen när man skall till jobbet. Det var nog åtminstone 4 år sedan sist. Men det var en skön känsla. Dock var det första gången som jag flög i tjänsten. Nu är ju inte detta det glada 90-talet, så det blev ingen affärsklass för mig. Trots att jag fick stå i kön med alla de andra ekonomiklassresenärerna försökte jag se lite extra viktig ut med min axelväska och Bombardierjacka. Men det lurade nog inte någon. Men jag kom åtminstone in till gaten efter visst slirande med säkerhetsvakten. Det var onekligen lite för tidigt för tankeverksamhet för mig. Innan klockan 07 och utan kaffe är jag nog inte den skarpaste kniven i någon låda.


Bakom kontrollerna träffade jag en svensk kollega med samma destination. Herr Mikael Sjöholm, mannen som tagit på sig ansvaret att vara min barnvakt de första dagarna nere på siten. Jag försökte verka viktig och seriös och började genast att prata jobb men som tur var kunde Micke ta ner mig på jorden och vi kunde börja prata om vettigare saker. Flygningen var väl som de brukar vara. Lite bättre än genomsnittet tror jag, synd att Air France tillhör fel "allians", så det blev inga bonuspoäng för mig inte. Micke däremot kunde stoltsera med sitt "silverkort" och smita före pöbeln i kön. När jag vaknade så var det dags för inflygning. Ja, inte så mycket att säga här heller. När alla formaliteter rörande bagageupphämtning och förvirring på flygplatsen var avhandlade hyrde Micke en bil och vi packade in oss i den mikroskopiska Citröen A1:an och styrde ut på motorvägen mot Paris från Charles-de-Gaulle. Trots att det var närmare lunch var trafiken lika livlig som någonsin. Michael fick visa sina färdigheter i fransk bilkörning som han anskaffat efter att nu ha bott här i närmare ett halvår. Skall man beskriva den franska bilkörningskulturen så får det nog bli som... kreativ. Kreativ och inte så regelbunden. Men oftast så tar sig alla fram på något sätt. Om det sen är i motsatt körriktning eller rakt över en rondell, det spelar inte så mycket roll.


Det är långa arbetsdagar här i Paris. Oftast tillbringas tiden mellan 0700 och 1900 på jobbet. Ibland händer ingenting. Och ibland så går tre tåg sönder samtidigt. I det senare fallet blir det ganska bra drag i folket, inklusive mig själv. Men det är oftast väldigt intressant och lärorikt. Det är kul att få se att det man har jobbat med i åtta månader på utvecklingsavdelningen i Västerås faktiskt används i verkligheten nere på Paris pendeltåg. Jag vet inte hur mycket jag faktiskt får skriva om det arbete vi gör då en hel del är ganska hemligstämplat. Men ryktet säger att våra konkurrenter redan vet allt om våra tåg så åtminstone lite kan jag förtälja. Mitt jobb här nere är att hålla ett vakande öga över den produkten som jag jobbade med tillsammans med mitt team hemma i Västerås. LIM - Line circuit protection and Interference Monitoring. Väldigt förenklat är det en pryl som håller koll så att ingenting går åt helvete på tåget. Och gör det det så kan den i värsta fall göra så att tåget stannar. Problemet är då att om det är själva LIM:en som går åt helvete även när hela resten av tåget fungerar så kan det följdaktligen stanna ändå. Så det är viktigt att denna pryl fungerar. Så nu är mitt jobb att vara LIM-teamets förlängda arm nere i Frankrike och se till att vår produkt gör som den ska och att alla här nere vet hur de skall handskas med det. Väldigt förenklat. Men så ligger det till. Så det betyder att jag ibland sitter inne i en lagerbyggnad och laborerar med någon enhet som av någon anledning har tagits av tåget, ibland så är jag med ute på tåget och skruvar och felsöker. Det är varierande och det är det som gör det kul. Så om du vill ha ett varierande och spännande arbete, sök dig till Bombardier! Så, nu med det sagt måste väl ändå denna publicering vara okej ur ett arbetsgivarperspektiv?

Tidig morgon i pendlartrafiken i norra Paris

Sylvain i färd med att skruva lite LIM

Min barnvakt Mikael med sina leksaker

Fransk fickparkering

Ännu en oväntad Saab Turbo!

Bara en vanlig cykeltur genom centrala Paris

Test av ACM, Auxiliary Converter Module

Steg-för-steg instruktion bredvid handfatet om hur man går till väga för att tvätta händerna. Verkar trots sin tydlighet inte hjälpa så mycket...

Tåg modell äldre

Bangården vid siten

Här är något så unikt som den pristina hjulboogien på ett sprillans nytt tåg! Inte ett dammkorn! Tågset 60, direkt från produktsiten i Crespin.

NAT-tåg nummer 60 i profil

St Gratien. Svårt att tro att det kan vara så stökigt som det är här när man ser den här bilden.

Kvällshimmel i förorten

Se vad som gömde sig i parkeringshuset bredvid hotellet! En sovande skönhet i form av en franskregistrerad Volvo 142:a från sent 60-tal. Adoptionsläge?

En wanna-be kondomautomat i hotellobbyn

Ett lummigt Montemarte

Brittisk stolthet i hjärtat av Frankeriket

Världens kanske mäktigaste kyrka, Sacre Coeur, reser sig högst upp på Montemarte

Utsikt från Montemarte över centrala Paris

Över hustaken

Nedre delarna av Montemarte

"And in Paris, you could even get a beer at McDonald's! 'You know what they call a "Quarter Pounder with Cheese" in Paris?

Promenad bland höga gravinrättningar på Père Lachaise

Jim Morrisons grav. Efter Mecka och Jerusalem kan det vara det mest besökta målet för en pilgrimsfärd.

Efter 12-timmarsarbetsdagarna blir det oftast direkt ut på någon restaurang. Där har jag lyckats få uppleva både väldigt fina italienska pizzor på ett lokalt hak som både råbiff och sniglar på en mysig liten restaurang vid foten av Montemarte. Oftast tillsammans med en flaska vin. Ja, den franska livsstilen lämnar inte mycket tid över till att sova. Och som alla som känner mig vet har jag ett ganska stort behov av detta. Därför har jag förutom att flanera runt i Paris sovit väldigt mycket under min lediga tid det senaste dygnet. Ännu en gång har jag helt tappat begreppet om tiden. Har jag varit här en månad eller tre dagar? Jag vet helt ärligt inte. Det enda jag vet är att imorgon är det ut i fältet igen och försöka se till att de franska pendlarna kan ta sig in till sina jobb den kommande veckan!