En sista fransk middag och en svensk midsommar

Det var nog inte det mest välplanerade att midsommarhelgen placerade sig precis efter att jag kommit hem från min intensiva treveckors-sejour i Paris. Nu är det väl emellertid så då att jag ju inte råder över högtiderna och deras placering. Och midsommar är väl något som man som svensk ändå skall hörsamma. Så efter det resonemanget kom ju också notan med besked på måndagsmorgonen...

Men först skall vi bortse från det faktum att jag, som så många gånger förr, finner mig i mitt svettiga pojkrum på Idgatan. Jag känner mig lite som "number 6" från den brittiska kultserien "The Village"... Den sista veckan i den franska huvudstadens norra förorter bjöd fortfarande inte på det som jag trodde skulle vara Frankrike i Juni. Strålande solsken, 30 grader i skuggan och paranta, kedjerökande damer i överflöd. För min del vart det mest växlande molnighet med enstaka spöregn och ett överflöd av svettiga franska tågarbetare. Men det var också ganska skönt då det inte gjorde så mycket att jag själv såg ut som ett vrak. Något som jag dessutom delvis försökt att uppnå. Min taktik för att överleva de ruffiga norra förorterna blev att inte raka mig och försöka anamma den väldigt välanvända "laisser-tomber"-attityden som pryder var och varannan yngling i dessa förorter. Eller som vi säger på franska "les banlieues".


Även denna vecka bjöd på sin beskärda del av väntande. Tror att mitt eget personliga rekord slogs när jag fick vänta i över 10 timmar på att få tillgång till ett tåg. Och då menar jag alltså ett tåg som redan fanns på siten... Några bråkande LIM:ar utbyttes, lite grova skämt växlades med Micke och jag delade nån cigg med Johnie. På tisdagen var det så också dags för ytterligare en ödesmatch i de pågående Europamästerskapen i fotboll. Ja, nu blev det ju inte så mycket av en ödesmatch för Sveriges del då vi ju redan var ute. Men vi skulle i vilket fall möta Frankrike samtidigt som England skulle möta Ukraina. Avgörandet i gruppen. För Sveriges del blev det en uppvisning i hur man faktiskt skall spela fotboll. Det var ju lite synd att det då inte hjälpte. Men det blev i vilket fall väldigt tyst i hotellbaren efter det första svenska målet. När så också den andra baljan hängdes in i fransosernas nät så var det ett antal ur den franska sidan som slog näven i bordet och lämnade församlingen. 

LIM-utbyte med John

Tidig morgon i Joncherolles

Fikarast

"Working" on the railroad

Inne i kontorsbaracken

Varför gör inte Renault sina bilar såhär fortfarande?

Något annat som också inträffade denna dag var att "chefen" kom ner och hälsade på oss på siten. Ja, citationstecknen får vara där då han faktiskt formellt sett inte är min chef. Alltid svårt det där inom mitt företag. Finns många chefer, och de har alla många chefer. Det är inte helt lätt att veta vem som är vem. Daniel heter han i vilket fall. Så för att fira detta faktum så beslutade vi att vi allihopa efter arbetsdagen skulle mötas nere på Montemarte i Paris för att sedan gå och äta på samma restaurang som jag och Dimitri åt på två veckor tidigare. Då Micke och Daniel bodde på ett annat hotell och Florent bor i en lägenhet i Paris så delade vi upp i tre grupper. Jag hängde med John och Dimitri tillbaks till "hotell mögelsvamp" för att byta om och ta en snabb dusch. Fast i omvänd ordning. Därefter blev det "RER"-pendeltåget in till "Porte de Clichy" och sen tunnelbana därifrån till foten av Montemarte. Då resan var välplanerad av Dimitri så låg det en bar precis utanför tunnelbanestationen. Så vi var helt enkelt inte bättre än att vi väntade på de andra inne på denna bar. Florent dök upp ganska fort och kunde ansluta till det övriga pilsnerdrickande sällskapet. Micke och Daniel hade dock förvirrat sig och lät meddela att de nog kunde bli ganska sena. Så när vi fyra hade avslutat våra öl så drog vi helt sonika till restaurangen.


Vi kunde börja med en aperativ och sedan njuta av lite hors-d'oeuvres medan vi väntade på de andra. De dök faktiskt upp inom en ganska kort tid så sedan kunde vi hugga in på den riktiga menyn. Den var lika bra denna gång som gången innan. Lite anklever, oxfilé och vodka-sorbet senare var åtminstone jag väldigt mätt och belåten. John var dock inte alltid lika road. Ni måste komma ihåg att detta är mannen som har sin egen specialrätt på vårt italienska stammishak bestående av två stekta ägg och skinka. Nä, nå franska krusidullrätter är inget för en riktig engelsman inte! Den sista dagen blev en halvdag på siten innan jag packa ihop alla mina grejer för sista gången... för denna gången. Hur det blir sen är det åtminstone någon som vet, men det är inte jag. Min magkänsla är nog att det finns en viss återfallsrisk... Det har varit en otroligt häftig upplevelse. Stundtals väldigt utmattande och jobbig, stundtals väldigt rolig och väldigt upplyftande. Men alltid lärorik. Och någonstans i mitt bakhuvud börjar en vision mogna för hur jag skall kunna överleva detta jobbtvång som kommer med vårt västerländska samhälle. Först måste jag prata lite med min chef. Och i värsta fall måste jag skola om mig och bli sjöman. Jag åkte med Micke till Charles-de-Gaulle flygplatsen. Via det närliggande köpcentret "Auchen" där vi båda köpte lite sunksprit för det stundande midsommarfirandet. På flygplatsen gick allting förhållandevis smidigt. Visserligen tog det i snitt 20 minuter per passagerare som skulle visa sitt pass och lägga sina väskor på bandet innan det var min och Daniels tur. Då det gick på 30 sekunder per skalle. Varken Daniel eller jag kunde riktigt förstå denna skillnad i tidsåtgång. När vi så slutligen satt vid gaten och ombordstigningen var nära stundande började det regna. Så då stängde de flygplatsen i en timme.

På en bar vid foten av Montemarte

Dimitri och Florent

John var inte riktigt med på den skålen...

... och inte heller var han helt lugn med utformningen av sin dessert

Eiffeltornet i nattskrud

John gillar heller inte trånga tunnelbanetåg

Sitekatten

Flygningen blev förvånansvärt angenäm. Jag fick sällskap av en öron-näsa-hals-läkare i övre 60-årsåldern på väg hem till Stockholm från en konferens. Jag tror tamejfan inte att det fanns något som den karln inte kunde. Vår diskussion tröttade nog ut de flesta runtomkring oss men det sket vi i. Under tvåtimmarsflygningen hann vi behandla gamla bilar, gamla bilmotorer, renoveringar av gamla bilmotorer, båtar, båtmotorer och renoveringen av båtmotorer. Denne herre måste ha varit något av en ingenjörs-fetishist. Hans detaljkunskap om transistorer och avancerade mekaniska kopplingar överstiger vida den hos de flesta ingenjörer jag känner. Vi satt och felsökte både min icke-startande B230FT-motor såväl som min kamrat "Swan"'s dåligt fungerande Suzuki-båtmotor. Så förhoppningsvis har jag lite nya idéer som jag kan sätta i verket i båda dessa maskiner.

Efter en taxiresa hem och en lång nattsömn så var det midsommarafton. Mina planer var lite spretiga. Det stod mellan att antingen kuska upp till nått ställe i norra Dalarna för att där träffa Fredrik från Jokkmokk som tydligen fått för sig att fira midsommar i Dalarna. Eller att ta sig över till Uppsala och hälsa på Björn som skulle få påhälsning av de finlandssvenskorna (eller är de finskor?) som vi träffade när vi var i Helsingfors i höstas. Dels på grund av att jag inte riktigt hade energin i mig att köra 30 mil och dels på grund av att jag sov bort så gott som hela dagen blev det till att köra på det säkrare alternativet och ta sig till Uppsala. Det blev dock väldigt trevligt även det. Ett parti diskgolf och belgiskt klosteröl fick inleda firandet. Därefter blev det god mat, rikligt med starkdricka och trevligt sällskap. Så mycket mer kan man väl inte begära av en midsommar? Denna första kväll blev det dock ingen mera avancerad form av utgång. Det hindrade dock inte somliga från att bli ganska sliriga. Dagen efter började därför väldigt segt. Men när partydjuret Stefan "Bros" Broström dök upp på den sena eftermiddagen var det bara att spänna på sig säkerhetsbältet och korka upp. Och nog blev det åka av. Denna kväll slutade på Uppsalas legendariska karaokebar "Etage". Men det som händer på Etage, stannar på Etage. Av naturliga orsaker...

Gustav letar efter försvunnen disk. Den visade sig sitta i ett träd.

Struttin' by Björn

Precis efter kast

Gustav hugger in på starkdrycken

Björn vill också testa mina brillor

Bros med händerna fulla

Det blir nog nån dag till av totalt lökande och dank-slagande. Sedan är det väl tänk att jag faktiskt också skall göra någonting någorlunda vettigt under mina tre lediga veckor. En bil skall startas, en Tortunagrop skall dykas in i, en Uggla skall ses på scen och många mysiga människor skall umgås med. Och sedan alla underliga och oväntade upptåg som man nu kan tänkas komma på. Nej fan, nu får det bli lite mat på det här!

La vie en France

"- C'est Paris!"
                 Min kollega Sylvain Tison's kommentar angående 
                 skottlossningen i St Gratien häromveckan 

Tunnelbana i all ära. Men nuförtiden har jag mer och mer börjat ta avstånd från vanan att tillsammans med 200 miljoner andra människor klämma in sig i en underjordisk tågvagn som oftast har sett bättre dagar. Sen var det också det här med att bara gå ner på ett ställe och sen magiskt återuppstå på ett annat. Nog för att jag brukar klaga på att man ännu inte har uppfunnit teleportören, men jag föredrar nog ändå att se vart jag färdas. Paris tunnelbana har sedan i synnerhet en magiskt förmåga att få en att känna sig som en sardin i sin burk, både vad gäller utseendet på själva tågen och andelen människor som på något magiskt sätt alltid lyckas trycka sig in i vagnarna. När man tror att vagnen är helt full så är den enligt Paris-mått bara halvfull. Så där står man med näsan i någons armhåla och blir plötsligt väldigt intim med människor som man helst inte hade ens velat vila ögonen på. Nej, nog för att benen värker nu efter dagens promenad men jag föredrar nog ändå det!

Så kom ännu en arbetsvecka. Tågen skulle ju som sagt fungera även denna. Nu vet jag inte hur mycket jag personligen har med det att göra, jag hänger mest bara på de större pojkarna och försöker hjälpa till så gott jag kan. Lite felsökning, lite skruvande, lite programmerande av någon ny programvara på tåget, lite åka med på provtur och sitta och prata med den kanadensiska chauffören. De långa arbetsdagarna brukar avslutas på någon av de närliggande restaurangerna i St Gratien. Detta efter, i anslutning till, eller innan det är dags att kolla på fotboll. Det har nog inte undgått så många människor att det är det europeiska mästerskapet i fotboll i dessa dagar. Så även vi här nere har följt matcherna när vi har möjlighet. De tidiga matcherna kan ibland bli svårt då man ibland inte kommer iväg från siten förrän klockan 19. Men "c'est la vie!". Det är lite av ett ledord här nere. "Jaha, vi fick inte tillträde till tåget förrän klockan 1700 istället för klockan 1000 som SNCF hade lovat, c'est la vie!". "Jaha, vi fick bara ha tåget i 30 minuter innan SNCF ville ha tillbaka det, c'est la vie!".

Teamet här nere är också en härlig blandning av olika folk från olika bakgrund och nationaliteter. Vi har Micke, som ju är lite av min mentor här nere. Svensk ingenjör som nog är känd som en av de mera... ja, vad ska vi säga, "fula i munnen"-här på siten. Men det lättar alltid upp stämningen i teamet och vi andra är ju aldrig sena att haka på. Sen har vi Dimitri; "drivsystems"-gurun från Belgien. Det som inte han vet om Bombardiers drivsystem, det är inte värt att veta. Vidare har vi Florent, vår franske kollega som främst jobbar med Micke med TCMS-systemet. Florent räds heller inte att tala med busar på busars vis så han har också fått ta en del tunga matcher mot diverse bråkstakar. Sen sist, och åtminstone till längden, minst i gänget har vi den evige engelsmannen John. Nästan alltid med en cigg i mungipan och en gammal ordvits i bakfickan lyckas han fånga det allra bästa från Storbritannien. Veckans höjdpunkter får nog vara dessa:

• Att få hänga med på en testkörning med ett av de nya tågen och få sitta i förarkabinen och leka viktig
• Att första gången själv få ladda ner den nya Baseline 1.9.0.0-mjukvaran för drivsystemet på ett tåg 
• Att lyckas ha en relativt djuplodande diskussion om problemet med det västerländska samhället med taxichauffören på väg hem från jobbet i fredags, PÅ FRANSKA!

John, Dimitri och fotboll i hotellbaren får "ett upp" av Micke

Spänningen är hög

Micke visar sin arbetspose

Den ytterst space-ade och mysbelysta interiören i NAT-tågen

Arbetsgifvarn

Florent skruvar lite MCG

Fick ta plats framme hos chauffören för att göra lite mätningar. Tyvärr så gick mätningarna åt helvete, men ja, "c'est la vie!"

Ute på vischan med NAT

Mellan två räls

Det gamla gardet

Ute på uppdrag med Micke

John tar ett bloss...

... och jag laddar nya mjukvaran SOM EN BOSS!

John och Micke på lokala sushirestaurangen

Le TGV

Det där sista om franskan är nog det mest spännande. Det är lustigt det där. Ibland känns det som att jag faktiskt hänger med ganska bra i franskan. Andra gånger står jag mest bara som ett fån och nickar och ler även fast jag inte hänger med ett dyft. För inte kan man ju säga "pardon?" hur många gånger som helst i en konversation. Jag skulle vilja säga att språkkunnande skulle kunna delas in i tre faser. Den första fasen är när man bara kan enstaka fraser och ord och inte själv kan bygga meningar. I den andra fasen kan man själv bygga enklare meningar och oftast göra sig förstådd. Ordförrådet är inte så stort så det är ofta ord man saknar, men har man tur kan man "gå runt" det genom att förklara sig eller ta en omväg med andra ord. I den tredje fasen kan man prata helt obehindrat utan att behöva stanna upp och känna att man nästan alltid kan de orden man behöver för konversationen. Det är klart att det alltid finns nya ord att lära sig,  men det är i den här fasen inget som hindrar språkbruket. Jag skulle vilja säga att i svenska så är jag på kanske 85-90% i fas 3. I engelska skulle jag säga kanske 70% i fas 3. I franska så är jag fortfarande i fas 2. Jag skulle uppskatta att vad gäller hörförståelse så är det kanske just nu på 60% och i tal kanske 40%. Så det är en bit kvar till att kunna prata obehindrat. Men bara på den korta tiden här nere så har det hänt mycket. Från början förstod jag nästan ingenting när en fransman pratade med mig. Känslan är att de pratar fruktansvärt fort. Men efter nån vecka började det bli allt lättare att snappa upp det som de säger. Så nu när jag lyssnar uppskattar jag att jag kan snappa upp kanske 60%. Detta är när två fransmän talar med varandra. När de talar till mig brukar de oftast kunna sänka sin nivå lite och prata långsammare och då uppfattar jag förhoppningsvis 80% åtminstone och kan förstå kontexten och kanske också förhoppningsvis ge nått vettigt svar. Men det är kul! Målet är att kunna uppnå fas 3 i min franska. Det kommer inte att ske under den här sejouren. Men kanske med mina studier i höst och nån resa till kan det bli verklighet. Je l'espère!

Under gårdagen var jag helt utslagen. Jag sov till klockan 0900, gick upp och åt frukost, sov till klockan 1500, gick ut och handlade lite lätt "lunch" och gick och la mig och sov igen. Sen vaknade jag vid klockan 1900, var uppe en stund, gick och åt på den vanliga italienska restaurangen och sen var det läggdags igen. Ja, man skulle kunna sammanfatta det som en ganska trött dag. Så idag ville jag göra något annat. Så det blev till att åka in med pendeltåget till Paris för ännu en ordentlig promenad. Denna gång tog jag mig en liten bit ifrån Triumfbågen och spatserade således in till den ena änden av Champs-Elysée. Efter en viss förvirring lyckades jag ta mig in i en tunnel som gick under den "10-filiga" rondellen (i ärlighetens namn är det allt mellan 1 och 10 filer, lite beroende på hur folk känner för att köra i den just då) och in under själva monumentet. Här var det inte bara jag som var förvirrad utan en annan herre frågade mig om jag visste hur man tog sig upp. Det visste jag inte riktigt men vi beslöt oss för att vara förvirrade tillsammans. Denne snubbe hette Patrick och kom från Malawi i hjärtat av Afrika. Han hade spenderat de senaste två åren med att läsa en master i folkhälsovetenskap här i Paris. Så vi tog oss båda upp och beundrade utsikten från Triumfbågen. Därefter gick vi längs Champs-Elysée hela vägen till Place de la Concorde, över Seine och vidare till Eiffeltornet. Från Eiffeltornet vart det sedan promenad längs den södra sidan av Seine hela vägen till Nôtre-Dame. Allt medan vi diskuterade livet i Afrika kontra livet i Europa. Efter Nôtre-Dame var båda så trötta på att gå att det fick vara nog. Vi sade farväl och Patrick lovade att träffa mig när jag kommer till Afrika. Jag var i Paris för lite mindre än 10 år sedan, men jag får säga att det var faktiskt mycket vackrare än jag minns det. Jag har full förståelse för de som tycker att det är världens vackraste stad. Det enda problemet som jag ser är att det är för mycket folk och framförallt för mycket turister. Nu är ju jag något av en turist själv plus att jag ju genom mitt eget besök inte gör Paris mindre överbefolkat så...

Triumfbågen i profil

Brittiskt vilddjur i storstadsdjungeln

Champs-Elysée från ovan

Montemarte med Sacre-Coeur från avstånd

Eiffeltornet som sett från Triumfbågens tak

En stunds poserande

Patrick från Malawi

Jag vet inte hur många trappsteg det var för att komma upp i Triumfbågen, men det var ett par stycken

Den glömde soldatens grav

Champs-Elysée i riktning mot Place de la Concorde

Égalité, liberté et fraternité!

Place de la Concorde

Marmor bland moln

Sur la Seine

Nationalförsamlingen

La Tour Eiffel

Patrick. Värst vad folk alltid skall låna mina solbrillor.

La Nôtre-Dame

Så var det snart dags för den sista veckan. Åtminstone för denna gången. Hur det blir sen kan ingen veta. Det enda jag vet är dagen innan midsommar sätter jag mig på mitt Air France plan till Stockholm och sen tänker jag vara hemma i Sverige och vara ledig i minst tre veckor! Det här med att jobba tar på krafterna... Och vad gäller Sveriges insats under fotbolls-EM och i synnerhet resultatet efter matchen mot England så finns det ju bara en sak att säga: "det här var kuken, nu får man bli kanon på midsommar!".