Jetlag - Eller en puderbuses återkomst

Förvirring. Helt plötsligt så satt man i den baby-blåa sunksoffan på Blodstensvägen i Uppsala. Utan att man riktigt kan förstå hur det har gått till. Från att bara ha behövt bekymra sig om hur snön och lutningen ser ut nästa sväng måste man helt plötsligt ta hänsyn till helt andra saker. Vardagssaker. Eller ja, vardag för de flesta men just nu lite underliga och smått exotiska för mig. Nu kan det ju tyckas vara en liten överdrift här. Så fruktansvärt länge har jag ju trots allt inte varit borta. Men tiden är precis som allting annat (förutom ljusets hastighet, om vi nu skall tro den moderna fysiken), relativ. Jag satt som bäst borta i Japan och roade mig med tanken att denna resan inte alls kändes lika lång för mig tidsmässigt som den tidigare som de facto bara var lite längre. Men när jag nu sitter här i sunksoffan och filosoferar kan jag bara konstatera att jag nog tappat greppet om tiden i alla fall. Förra gången var jag säker på att jag hade varit borta hur länge som helst. Men denna gången är det enda jag är säker på att jag har varit borta. Hur länge, det har jag ingen aning om. Det är en underlig men ändå faktiskt en smått angenäm känsla när allting kommer omkring.

Nog måste vi ändå summera lite över den gångna tiden sedan sist som ju ändå har bidragit till förvirringstillståndet. Det förra blogginlägget författades på dryga 40000 fots höjd ovanför de södra delarna av Mongoliet. Tyvärr var den utlovade internetuppkopplingen ombord inte särskilt imponerande över dessa delar. Det kanske man inte heller kan begära. Det som hände var i vilket fall att inlägget fick vänta med att publiceras tills jag var installerad i franska alperna. Det som här ryms i den enkla fraseringen "att installera sig" var lite mera komplicerad i realiteten. Den sista flygningen från Istanbul till Stockholm blev lite krångligare än önskvärt efter att alla passagerarlistorna av någon anledning kastades och gjordes om från skratch, med den efterföljande kön till någon ensam tjänsteman vid gaten som allt mer började likna ett upplopp. När så dessutom passagerarna gjorde uppror i planet och började byta platser hejvilt var all kontroll över situationen borta. Kabinpersonalen blev tvungna att låta oss lyfta i alla fall, trots hela-havet-stormar-placeringen i flygplanet. Efter att ha överlämnat min käre reskamrat och vän Kroon till hans ömma föräldrar i ankomsthallen på Arlanda var jag återigen den skäggige luffaren med för mycket bagage som en gång försökte lifta runt i västra Kanada. Här på Arlanda slapp jag åtminstone debaclet med att stå och vifta med tummen utan kunde fördriva tiden med att hitta en lämplig bänk att parkera mig på. Det var inget större problem att kunna sova även på denna plats efter dryga 20 timmars resande. Jag kunde dock inte tillåta mig mer än 3 timmars sömn innan det var dags att fortsätta resandet.

Lite småsliten och sömndrucken tog jag mig till en incheckningsdisk för Norweigan som skulle ta mig från Stockholm till Köpenhamn. Som kanske dras till minnet skulle jag där genskjuta en buss med destination Val d'Isère... Ja, det hela är lite krångligt och invecklat och för att då göra det hela lite mera intressant skulle det hela utföras med 3 timmars sömn efter 20 timmars resande. Dessutom fick jag såklart den mest nitiske kontrollanten på hela Arlanda. Hela vägen genom Japan och från Tokyo till Sverige hade det inte varit något problem alls. Men nu när man stod i Stockholm och skulle ta sig till Köpenhamn var mitt bagage inte tillfredsställande för den kostymklädde mannen med namnbricka. Efter först ha blivit extremt otrevligt bemött av en städare på en toalett och sedan stå där på golvet i incheckningshallen och desperat försökte göra om hela min packning medan stressade människor med sura miner trängde sig förbi och väste kommentarer undrade jag vart jag hade hamnat. Hade Sverige alltid varit såhär otrevligt? Vart fanns alla artiga människor som genast brukade komma till undsättning och hjälp? Vart fanns alla tecknade informationsskyltar som förklarade att man fick ta en annan toalett när denna toaletten skulle städas? Innan jag hann fundera vidare kunde jag packa klart och checka in. Jag fick trots allt checka in en extra väska, till en extra kostnad. Finns nog en väldigt klar anledning att Norweigan är just ett lågprisflygbolag... Med alla trista tankar om mitt hemland kunde jag dock lämna det lika snabbt som jag äntrade det. Lite som att vakna på fel sida. Jag gick i den bemärkelsen bara och la mig igen och hoppades att allting skulle vara bättre när jag vaknade upp nästa gång. När jag kom tillbaks till Sverige.

Själva flygningen var det åtminstone inget fel på. Inte för att jag noterade så mycket då jag slocknade i princip så fort jag suttit mig i stolen. Väl framme i Köpenhamn kunde jag plocka upp mitt bagage, gå ut till ankomsthallen och ta mig två danske pølser innan jag kontaktade min man på bussen, Mattias "Mattä" Johansson. Mannen. Myten. Legenden. Vi lyckades koordinera så att jag kunde ta mig till Hilton Hotel utanför Kastrup där bussen kom förbi. Peppen var trots bristen på sömn riktigt hög. Ombord på bussen väntade många bekanta ansikten i form av snörullare, tekniska fysiker och annat löst folk med det gemensamma målet att åka skidor i franska alperna. Sällskapet höll sån fruktansvärd hög kvalité att bristen på sömn helt försvann ur mitt sinne och istället kunde förbytas av allehanda rövarhistorier och filosofiska diskussioner om vitt och brett med mina gamla vänner. Det hela med nån slags svårfångad känsla av en svunnen tid. För faktum är att ett av mina tidigaste skidäventyr började på ett väldigt liknande sätt. En bussresa till brantåkningshuvudstaden Chamonix med min gymnasieskola för en herrans massa år sedan blev min invigning i Alperna. Första skidresan utanför Sverige, första pudersnön, första flaket öl... Ja, det var mycket som nu är grundpelare i mitt kringflackande liv som fick sin begynnelse här. Traditionen trogen och med en underlig förnimmelse av déjà vu kunde så ett flak med billig tysk öl inhandlas på den korta båtresan över till kontinenten. Dock inte riktigt med samma upphetsning och känsla av att "känna sig stor" som förra gången...

Spejsat värre i Turkish Airlines 777:a

Turkarna... vilka skojare...

... och så även danskarna! "Gråhundbus"...

Nikolaj vet hur en 40 timmars bussresa skall tas!

Nån verkar ha sagt något kul. Asgarv signerat Felix Foborg med Sofia till vänster.

Tillbaks till snön

Vi närmar oss...

Efter att ha haft problem med snökedjorna (jag väntade bara på att vi i sann "Sällskapsresan 2"-anda skulle få gå ut och knuffa) kunde vi så  dryga 36 timmar efter avresa rulla in i Val d'Isère på söndagsmorgonen. Efter det inledande kaoset med att packa ur bussen på en stressad och slaskig bussterminal slussades vi alla till våra olika hotell. Då vi inte skulle få vårt hotell förrän sent på eftermiddagen fick vi spendera tiden med att driva runt på stan i snömodden. Alla tillgängliga offentliga soffor i byn ockuperades snart av utslagna svenska bussresenärer, så även av undertecknad. När vi väl fick vårat boende blev det en väldigt tidig kväll och efter att ha varit på resande fot i dryga 55 timmar i sträck och utan en säng var det skönt att få en ordentlig nattsömn. Morgonen därefter var det upp tidigt för att undersöka det enorma liftsystemet. Och det var just det, enormt! Jag tror att man skulle behöva nästan en hel säsong för att verkligen utforska hela det här systemet som i själva verket är två system; Val d'Isère och Tignes. Första åkningen bjöd på trevligt väder med lite efterlängtad alpsol så vi tog oss upp högst upp i systemet för lite ströåk. Gruppen var dock lite för spretig så den splittrades snart och delades upp i mindre grupper med liknande åkambitioner. Jag själv tog och rekade ett åk som jag hade spanat på ifrån liften som visade sig vara en riktig pärla. Därefter var jag tvungen att ta en kaffe. Att göra någonting annat en solig dag i alperna är olagligt.

När jag druckit upp mitt kaffe och återigen skulle sluta mig till "Mattä" och Peter som jag åkte med höll jag på att svimma. "Vart har jag sett den där skidjackan och den där hållningen förut... Nej, det kan väl inte vara... det är omöjligt!" Det var inte omöjligt. Där stod han. "Jake the Snake" - legenden från Vancouver och Revelstoke. Jacob Magnusson som han annars lystrar till, galningen som jag lärde känna under min förra säsong i Kanada. Mattä blev lika förvånad som jag när han hade kommit ned för berget bara för att finna denna lirare ståendes där. Återigen, skid- och säsongarvärlden kan vara så förbannat liten ibland... En annan lirare som uppenbarade sig denna resa var en viss Magnus "Bågen" Svozil. Eller ja, han är en snörullare så jag kände ju honom lite genom det. Men när jag frågade honom vartifrån hans efternamn härstammade visade det sig att vi var bröder på mer än ett plan. Herr Svozil härstammar från gamla Tjeckoslovakien. OCh för att göra det hela ännu mera intressant är hans far röntgenläkare... Så där hade vi det. Vi behövde inte ens fråga om det, det var självklart att våra farsor skulle känna varandra. För är det någon värld som är ännu mindre än säsongarvärlden så är det läkarvärlden. Bara för att bekräfta så frågade jag min far när jag kom hem. Det hade jag inte behövt...

Så en vecka i Alperna tillbringades så med alla dessa härliga människor i backarna och därefter i nån av byns alla barer. Vi i vår lägenhet var förhållandevis lugna jämfört med våra Snowrollersbröder i utkanten av staden... Där var det tydligen devis att inte komma hem förrän tidigast klockan 5 för att sedan vara i backen klockan 9. Sådant är jag för gammal och trött för. Så jag nöjde mig med ett par utekvällar som ändå blev lite mera intensiva än man kanske hade önskat. Den tidiga säsongens värsta skador inträffade inte i nån brant backe eller i något våghalsigt klippdropp, utan på det hala dansgolvet på nattklubben "Doudoune" i Val d'Isère... Och en personlig notering till nästa gång det vankas after-ski på "Salon Bar" är att det räcker ganska bra med en shot-bricka... Då vädret mest bjöd på dimma och snö större delen av veckan blev det till att hålla sig borta från kalfjället där man helt tappade orienteringen och istället leta efter orörd snö i skogarna kring "Fornet". Vi fick dock några dagar med gynnsamt väder. En av dem var den andra dagen då jag upplevde ett flyt jag aldrig tidigare känt. Det kändes som att någonting äntligen hade lossnat. Som att jag för första gången på väldigt länge faktiskt hade utvecklats och tagit nästa steg i min åkning. Varje sväng satt där den skulle och känslan av kontroll var helt otrolig. Går nästan inte att beskriva. Det var som i en av alla drömmarna när man åker skidor och bara känner att allting är möjligt. En flyktig känsla. Den varade faktiskt bara den dagen. Men jag hoppas innerligt att en fortsatt regelbunden skidåkning kan ge flera sådana dagar.

"Mattä" framme i ett snöigt Val d'Isère

Fullface

Och där uppenbarade han sig! Jake the Snake...

... och sedan så la han en "åtta" tillsammans med "Mattä"!

Max inmundigar senap och Mintuu. Kvällsmat hos "röjargänget".

En annan av "röjarna", Nikolaj blickar ut över snödynerna...

... och visar sin sängkammarblick...

... men han har inte mycket mot dessa pojkar! Mödrar, lås in era döttrar, här kommer Val d'Isères största hjärtekrossare; Per, Peter och Mattä!

Fest i lägenheten. Med allt vad det innebär.

En suddig Magnus och en jävligt swagig Max inne på Doudoune

Magnus i Fornet-skogen

Sista åkdagen var också den bästa. Under ledning av "Mattä" letade han, jag, Peter och Jake oss över kammen längst till "vänster" i systemet på jakt efter resultatet av de senaste dagarnas snöfall. När vi efter den brantaste knappliften jag någonsin åkt, över 50 grader, tog oss upp och blickade in i dalen kunde vi i dimman bara se ett vitt hav. Det var så bra att vi inte ens kunde inse det först. Det var inte förrän långt senare på dagen när en hel del andra människor också hade hittat dit som vi insåg att vi faktiskt hade varit först och haft en helt orörd dalgång för oss själva. Och det var inte bara att det var helt orörd snö, det var längden på åket också! Här bjuder Alperna på något man nästan inte får någon annanstans i världen. Att kunna åka ett åk på kanske 1500 fallhöjdsmeter, i nysnö, utan att behöva ta på sig hudarna och hajka... Det är smått otroligt. Snön må ha varit aningens fluffigare och djupare i Japan men åkkvalitén här var ändå helt fantastisk. Åket var som tre åk kombinerat i ett, det tog aldrig slut! När man kom till kanten var det enda man kunde se öppna fält av orörd snö! Och även fast allt fler började hitta "vår" dal kunde man även sent på eftermiddagen hitta orörda linjer. Jag och Mattä tog oss upp till dalens topp och körde där en väldigt trevlig couloir som nog får räknas som topp-tre säsongens bästa åk för mig. Lämpligt nog för det 21:a århundradet finns det också en liten film på detta:
"Couloir surfin'"

Så tog veckan slut och det blev dags att lämna Alperna för denna gång. Då jag inte kände för ytterligare 40 timmars bussresa valde jag, tillsammans med Magnus och Mattä att ta flyget från Genève. För att ta sig dit skulle vi ta en buss klockan 0600 för fyra timmars transport till flygplatsen och därefter bara två timmar innan vårt plan skulle gå. Det var därför lite stressande när allt den koleriske och hysteriske franske busschauffören kunde säga var "putin" när han såg våra biljetter. "Putin" som på franska inte har så mycket med den ryske statsmannen att göra utan betyder någonting som inte lämpar sig att översättas här på bloggen. Det visade sig att vi tydligen hade "fel" biljett, eller snarare att vi bara hade något slags kvitto på resan. I själva verket skulle man ha gått till någon holk och hämtat ut en pappersbiljett, en pappersbiljett som den här karln nu var helt tvungen att ha om inte hela världen skulle gå under. Flytet var dock på vår sida när min franska var tillräcklig för att förklara vår prekära situation för mannen och få honom att lugna ner sig några centimeter. Vi fick hoppa på bussen trots allt och sedan när vi stannade på nått lite större stopp fick jag rusa in och lösa ut våra biljetter. Väl framme på flygplatsen möttes vi av kaos. Drygt 400 argsinta och irriterade ryssar skulle få förklarat på franska att de var tvungna att använda de utplacerade maskinerna för att checka in INNAN de kunde ställa sig i den långa kön för att lämna sitt bagage. Vi kunde bara konstatera att nyrika ryssar med märkessolglasögon och minkpälsar inte mixade så bra med Västschweizisk, smygfransk flygplatslogik och personal. Att jämföra flygplatsen i Genève med den i Zürich är som att jämföra natt och dag, helvete med himmel. Var det så bara en slump då att den helt hysteriskt kaotiska av de två skulle ligga i den fransktalande delen av landet och den med kirurgisk precision fungerande i den tysktalande..? Min franska kunde åtminstone rädda situationen ännu en gång när jag lyckades övertala mannen vid incheckningen att min enorma ryggsäck visst fungerade som handbagage. "Jag hade ju flugit med den som handbagage förut!" vilket inte var en lögn. Men nog har den sällan varit mera överfylld och tung... Det var med nöd och näppe jag lyckades formligen pressa in den i bagageutrymmet på den trånga 737:an som skulle ta oss till Stockholm.

Pudersväng

Ormen slingrar sig ned

Det blev mycket "åttor" denna resa. Nu var det Mattä och Peters tur.

Peter utlöser en liten lavin. Ingen fara dock, var en isolerad brant.

Puderrusiga Snowrollers! Peter, Mattä, Jake och undertecknad

De majestätiska Alperna i dagsljus

Dito i fullmånsbelysning

En kondomautomat! Det var inte igår! Denna precis vid gaten på Genèves flygplats. Var nog det enda positiva med den flygplatsen. Men som så många gånger förr så väcks frågan; "hur tänkte de här?"

Så precis när man trodde att äventyren skulle vara över visade sig ännu en gång en ironisk ödes nyck. Min bror kom och hämtade mig på Arlanda för att köra oss den sista korta lilla biten till Västerås, bara för att råka köra i diket... Inte precis det man hade önskat sig efter en dag som denna men det fanns inte så mycket annat att göra än att skratta åt hela situationen. Men faktum är att min tidigare lite otrevliga visit i riket nu fick sig en upprättelse. Har aldrig tidigare varit med om sådan hjälpsamhet när nästan varje bil som passerade stannade och försökte hjälpa oss! Allt från medelålders kvinnor till unga kepsprydda Volvoraggare och nått skogsoriginal, alla med samma välvilja. Men trots all hjälp kunde vi inte få upp bilen utan mera professionell hjälp. Men vad gjorde väl det. Sverige och svenska folket, ni är förlåtna! När bärgaren kommit och dragit upp oss och vi kom hem fick jag en välbehövlig kvällsmat på den bästa pastarestaurangen i hela världen. Min mors kök. Det finns nog inget bättre efter en sådan resa. Efter snart en veckas förvirrad tillvaro har jag fortfarande inte hunnit smälta allting som har hänt. Det kommer nog ta ytterligare en stund. Nu väntar en flytt. Tillbaka till Rackarberget. Tillbaka till RIKTIGA Uppsala!

Turning japanese

"Not anyone can ski, but a great skier can come from anyone!"
                                                          - Skidåkarens visdom

Det är de små sakerna jag kommer att sakna mest. De små sakerna här i Nippon kan vara att se hela markpersonalen ställa sig och buga djupt för att sedan ställa sig och vinka utanför vårt flygplansfönster när vi taxade ut från gaten i Sapporo. Det är också det självklara väluppfostrade lugnet i Tokyos tunnelbanevagnar där att prata i mobiltelefon är något helt otänkbart. Lugnet som faktiskt också på något paradoxalt sätt alltid är närvarande i det annars väldigt intensiva landet. Det är den varma Miso-soppan till min Katsu-Don och liftvakternas glada leenden och tacksamhetsfraser när man kliver av liften. När Turkish Airlines massiva 777-300ER rullar förbi utanför på plattan inser man att min och Sebastians tid här i Nippon snart är till ända.
För denna gången.

Japan är ytterligheternas land. Därför var det kanske också föga förvånande att det som skulle vara en energigivande vila blev det motsatta. Det tog mig bara två dagar av skidåkning innan jag återigen kände behov av en vilodag. Något som sedan skulle visa sig bli fyra vilodagar. Jag var helt utslagen. Om det var en regelrätt virus eller bakterie vet jag inte. Kanske det helt enkelt bara var en väldigt intensiv månad som kom ikapp mig, ännu en gång. Och dåre är den som inte lystrar till sin egen kropp. Således fanns det inte mycket annat att göra än att låta tiden ha sin gång och kroppen få återhämta sig. Vad kan man då roa sig med i en isolerad skidort i Japan (där man dessutom emellertid inte heller bor i själva skidorten, utan i en pittoresk förort som heter Kabayama) när man inte kan åka skidor? Ja, det är nästan så att jag inte vågar erkänna det, men av en slump råkade jag en kväll klicka på ett avsnitt av den gamla såpan "Rederiet" på utuben. Och sen var jag fast. Det TV-såpa-fixerade 90-talet kom ikapp mig när jag plöjde avsnitt efter avsnitt bara för att få veta hur det nu skulle gå för "Joker", "Uno", "Kapten Melin" och alla andra ombord på Finlandsfärjan "Freja". Faktum är att jag inte riktigt förstår hur man faktiskt kunde låta barn titta på denna serie när det begav sig. Jag är en ganska avtrubbad TV-tittare men när en scen utspelar sig där en ung flicka blir inlåst och bunden i ett mörkt källarrum för att sedan skrikande bli tvångsinjicerad med heroin... Då får till och med jag rysningar!

Heroin i all ära. Men en överdos av Rederiet är inte heller något att rekommendera. Så efter att ha suttit inlåst på rummet dagarna i ända och hjärntvättat mig med färjeintriger var jag helt enkelt tvungen att ta mig ut. Även fast kroppen kanske inte var till 100% frisk var jag tvungen att chansa och ta mig ut. Annars skulle jag bli galen på riktigt. Som tur var hade jag inte missat särskilt mycket dagarna då jag legat inne. Större delen av byn hade gått in i den välkända dvalan som infaller i puderhålor när den vita mannan helt plötsligt slutar att falla från skyarna. Det hade enligt uppgift tydligen varit ganska dåligt de gångna dagarna. För i ärlighetens namn finns det inte så mycket annat att göra i Niseko denna tiden på året än att jaga pudersnö. Så när den helt enkelt inte finns längre lägger sig en kollektiv depression som en våt filt över hela bygden. Som jag beskrivit tidigare, pudersnö är en väldigt kraftfull drog. Abstinensen infinner sig snabbt. När jag så tog mig ut denna dag var det till en ganska hård pist. Inte så önskvärt, men jag var ju som bekant i akut behov av lite friluftsliv och aktivering. Prognosen lovade snö denna dagen men solen sken trots detta starkare än någonsin på oss som trots föret hade tagit oss ut. Vi tog en lift upp för att ändå ta ett åk. När vi kom upp var solen borta och täckt av tjocka moln. En ensam liten snöflinga singlade mot marken...

Den lilla snöflingan följdes snart av en till. Och en till. Och ytterligare en. Innan vi ens kunde förstå stod vi i en snöstorm vars like jag aldrig tidigare skådat. De gamla legenderna om snöfall så kraftiga att folk tappar bort sina parkerade skidor började göra sig påminda. På grund av lite för mycket folk och lite för dålig åkning i Hirafu-systemet beslutade vi oss för att ta bussen över till det angränsande Annapuri-systemet. Bussen kringlade sig sakta genom stormen som i rasande fart började sudda ut alla konturer.I takt med att snöfallet tilltog ökade även förväntningarna och sinnesstämningen hos oss på bussen. Det visade sig vara ett rent lyckoskott. Väl där var luften så full av snö att det var svårt att andas. Vi tog oss upp för några inledande åk och kunde bara konstatera att det nog skulle kunna bli en bra dag trots allt. Det hårda föret började allt snabbare täckas i en fluffig päls av den finaste, lättaste pudersnön.Vi tog en lång lunch på en buffé och väntade ett tag bara för att komma ut till något av ett paradis.Efter nästan en och en halv vecka av torka var detta en syn för trötta ögon. Alla synder var förlåtna, Niseko levererade igen! Det var så bra så man knappt kunde föreställa sig. Att kunna köra ett åt, ta liften upp bara för att upptäcka att ens spår är utsuddade... Ja, de sista dagarna innehöll allting som gör Japan så pass attraktivt för skidfanatiker från hela världen.

Kroon tar ett av sina dagliga puder-bad

Karga förhållanden på Nisekos topp

Nya lärdomar i Niseko; jag visste faktiskt inte att Elvis var kung av kebab.

Pittoresk japansk restaurang inrymd i ett tält.. Sashimin var fantastisk

Om alla japanska tanter använder samma tennisteknik förtäljer inte historian

Snötäcke

Nattskidåkning i halvmeter puder! Bland de underligaste och häftigaste upplevelserna jag haft på ett par skidor!

After-ski vid Aspara Lodge

Att förtjäna sina svängar

Surfsväng vid "Vattenfallet"

Är det bara jag, eller känns åkstilen igen?...

Viktigt med två decimaler! Man vill ju inte råka bli berusad...

Här är ett snöskägg som jag faktiskt var nöjd med

"Niseko '13 gänget": undertecknad, Julian, Kroon, Lars och Alex

Fenomenet återfinns i många skidorter runt om i världen. Men det blir nog nästan aldrig så tydligt som just i Niseko. De senaste veckorna har jag åkt skidor med australienare, singaporeser, japaner, schweizare, nya zeeländare, amerikaner, säkert nån kanadensare, finnar och svenskar. För några år sedan, om någon hade frågat mig om australienare kan åka skidor hade mitt svar antagligen varit 'nej'. Nu vet jag bättre. Skidglädjen är universell. Vad beträffar det lilla inledande citatet så är det faktiskt en egen komposition, en variation av ett citat från filmen Ratatouille. Alla människor kan inte åka skidor. Men vem som helst kan vara en skidåkare. Oavsett hudfärg, religion, nationalitet eller åsikter kan alla mötas på bergen med samma mål. Att glida ut för olika former av fruset vatten med en eller flera plankor under fötterna. Det är nästan lustigt enkelt men på samma sätt så stort att man får gåshud. Jag och Kroon har haft äran att träffa många häftiga, underbara och annorlunda människor i Niseko. Att nämna alla skulle vara helt omöjligt men låt mig ändå ta upp några. Ryan har jag redan pratat om. Han lämnade Niseko med stor saknad för lite mer än en vecka sedan. Ryan min vän och broder, det var en ren ära att få surfa puder med dig och jag hoppas och tror att vi kommer synas igen! Sedan har vi det Nya Zeeländska radarparet bestående av Beavon och Julian. Piff och puff. Beavon, alltid lika förvirrad men på samma gång öppen, lyhörd och intresserad av allting. Julian, ja, man måste nog kalla honom en klassisk "Joker", en sån där som alltid kan liva upp stämningen på berget. Sen har vi "Chibi-ko", "liten flicka" på japanska, eller "Tomomi" som hon heter egentligen. Enligt henne själv en kringflackande zigenare med en passion för pudersnö och livets goda. Hon jobbade på lodgen för att betala sitt uppehälle under skidsäsongen. Ett riktigt japanskt energiknippe och helt sprudlande av energi och smått galen, på ett genuint japanskt sätt. Och så har vi även Simon och Lars, bröderna från olika mödrar. Ja grabbar, det är faktiskt inte så konstigt att folk blandar ihop er. Jag trodde faktiskt för ett ögonblick att ni var nån form av tvillingar, trots att det visade sig att ni hade olika blod. Lustig anekdot här är att de båda säsongat i Aosta-dalen, Lars i självaste Champoluc. Således kände de båda Eric, Annika, Albin, Alex och alla andra glada Champoluc-människor jag fick träffa förra säsongen. Skidvärlden är förvånansvärt liten ibland.

De sista dagarna gick fort. Vi hajkade upp på toppen och körde alla våra klassiska åk. Droppade hängdrivorna ner i "Back-bowlen", surfade på de öppna snöfälten vid "Vattenfallet" och lekte bland träden innanför "Gate 9". Innan vi ens kunde förstå var det min och Kroons tur att bocka adjö till alla våra vänner på Aspara Lodge och andra boningar och vinka farväl till Niseko. Dock var resan inte riktigt slut ännu för min och Sebastians del. Innan vi riktigt kunde sätta punkt hade vi ett sista besök i den japanska huvudstaden att bocka av (bokstavligt talat). Det blev i praktiken bara en heldag, och enligt konstens alla regler blev denna således väldigt intensiv med allting som nu skulle hinnas med i form av den sista sightseeingen, shoppingen och insupandet av den japanska folksjälen. En stor del av dagen ägnades på jakt efter ett visst skid-distrikt som Ryan hade talat om. Efter en förvirrad timme och flertalet ännu mera förvirrade konversationer med diverse poliser och brevbärare på vår ytterst begränsade japanska lyckades vi så hitta det. Som allting i Tokyo är det med en twist. Att kliva in i en skidbutik här är... ja, som att kliva in i en skidbutik i Tokyo. En skidbutik som vore på anfetamin och allehanda psykadeliska substanser, och i fem våningar. Och denna skidbutik bredvid 20 stycken andra liknande... Vänta nu här. Sa jag "skidbutik"? Jag menade ju såklart "snowboardbutik". I Japan vill man ju vara cool när man åker. Och att åka skidor är ju töntigt. Således var 95% av alla butikerna uteslutande innehållandes snowboardartiklar. Till Kroons stora glädje och mitt stora förtret. När nu detta inte heller var första stoppet på vår hetsiga dag i Tokyo vart allt rännande mellan dessa hajpade butiker nästan för mycket för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna tröttna på skidbutiker men så var fallet. Eller ja, nu var de ju trots allt de facto snowboardbutiker...

Rekordförsök i att försöka få in så många som möjligt i den otroligt trånga kabinen.  Simon uttrycker sina känslor kring detta.

Träffade dessa herrarna på berget sista dagen. De inte bara såg ut som mig, de åkte ta mig fan exakt likadant också! Efter att bilden hade tagits sade den av dem som hade samma overall som mig på bred rysk-engelska; "well, now I just might have to kill you!". Efter detta skyndade jag mig vidare upp mot toppen.

Det är inte bara laviner man skall akta sig för i japanska berg!

En sista blick ut (och en sista bild) över vår älskade vulkan Mt Yotei

All Nippon Airways flaggskepp på flygplatsen i Sapporo

Inflygning med utsikt över Tokyo Bay

Titta noga på vad som hänger ut från balkongen på andra våningen... Stället hette "Sweden House" och låg i den nordöstra Tokyoförorten Narita...

Tokyos tunnelbanas sätt att få bukt med problemet med fulla japanska affärsmän som tog sig lite för stora friheter på morgontåget...

I marknadsdistriktet nära Ueno-station

Tempel

Den store läromästaren

Kroon hittade en fin mössa

Ärlig: Den japanska sången

Kroon approves Akihabara!

Ytterliggare en udda svenskkoppling på en skum bakgata i Tokyo... Var tydligen nån form av te till försäljning.

Nöjespark för vuxna

Sith som Jedi, alla använder "Star Wars Eyewear"!

Efter ett sista besök i elektronik- och mangadistriktet Akihabara drog vi oss tillbaka ut mot vårt hotell, som denna gången inte låg i själva Tokyo, utan i en pittoresk förstad som heter Narita! Väl där kunde vi, helt utmattade båda två, ta in på ett lämplig Ramen-ställe för att få i oss lite nudelsoppa. Vi sörplade vår soppa extra väl för att visa får tacksamhet och för att det kan vara sista gången på ganska länge då vi faktiskt inte bara får, utan också bör sörpla det vi blir serverade. Allt för artigheten. Efter att ha vant sig med att äta med pinnar, buga och säga "arigato gosaimas" gör sig ett par rejäla luftgropar påminda om att denna resa till den stigande solens rike är till ända. Precis som när jag avslutade min förra längre skidluffarresa tänkte jag ta tillfälle i akt att summera några av lärdomarna från denna resa i en lättöverskådlig punktlista:

- Till alla som har tvivlat; ja, man kan åka skidor i Japan. Dock så är inte Niseko Japan. Det må ligga innanför det japanska kejsardömet men orten är i själva verket någon form av koloni för skidåkare. Dessa till största delen från utanför kejsardömet, i synnerhet Australien. Och även Sverige. Detta är bara att konstatera. Så om man åker till Japan för att leva Japan så kanske inte Niseko är det bästa stället. Med det sagt vill jag också säga att det trots detta är ett magiskt ställe med magiska människor från hela världen och otrolig snö. Jag vill dock tro att denna snö även kan finnas på andra ställen i kejsardömet, och då med en mera genuin japansk inramning och mindre puderhets. Så min nästa skidresa till Japan kanske inte kommer utesluta Niseko men kommer inte begränsas till bara denna ort.

- Som redan konstaterats nu, men det tål att sägas igen, en god skidåkare kan komma från vem som helst. Så döm inte en skidåkare efter ursprung!

- Något som blev extremt tydligt i Tokyos "skiddistrikt", i Japan åker man snöbräde. Punkt.

- Västvärlden (och säkerligen många andra platser utan för denna självgoda del av världen) har mycket att lära av ö-riket. Hövligheten, artigheten och servicen man finner där finns det knappt motstycke till.

- Den gängse uppfattningen om japaner som stressade affärsmän som jobbar från klockan 6 till 22 varje dag med två dagar ledigt om året stämmer i många fall. Men inte alltid. Det finns även de som är livsnjutare och jobbar när, och hur det har lust för att istället utforska och göra de saker de helst vill.

- Det finns faktiskt saké som inte smakar vidrig gammal mäsk. Men även när det kommer till den bästa sakén har den ingenting att sätta emot lite vanligt, hederligt rödtjut!

- Att äta med pinnar är faktiskt ibland överlägset kniv och gaffel. Till skillnad från den förra så får man en hand fri vid användande av pinnar. De är också mycket bättre för att greppa individuella stycken, och på vilket elegant sätt dessutom!

När vi efter mellanlandning i Istanbul återkommer till Sverige kommer mina och Kroons vägar att skiljas åt. Jag får tacka så otroligt hjärtligt och ödmjukt för det eminenta resesällskapet! Med undantag för några små incidenter har det hela flutit förvånansvärt smidigt. Jag vet ju av egen erfarenhet hur jobbig jag kan vara att resa med ibland. Kroon tar sig hemåt till Västerås. För mig själv väntar åtta timmar i nått mörkt skrymsle på Arlanda innan jag kan ta morgonflyget till Köpenhamn för att där genskjuta en viss buss med destination Val d'Isère i Frankrike. Vad denna resa kommer innehålla får tiden utvisa. Då det är fusion av folk från Chalmers Alternativ Sportsförening och mitt kära Pollax Snowrollers kan nog vad som helst hända. Min största farhåga just nu är dock huruvida jag kommer kunna lära mig att äta med kniv och gaffel igen...