- Anode - Anus - Plus! "
- Dragos "Dragan" Dancila förklarar "belgisk minnesregel"
för hur man vet vad som är anod och katod på en diod
Ja, ovanstående citat är ju ändå så pass bisarrt och magstarkt att det torde kräva någon slags förklaring. Det kom som en blixt från en klar himmel från PhD-studenten Dragos som råkar vara föreläsare i kursen i Analog Elektronik (som passande nog hos oss studenter oftast förkortas "Anal Elektro"). Dragos är en väldigt välklädd och otroligt väluppfostrad herre i yngre trettioårsåldern från Belgien men med rötter från södra Europa. Han är i vilket fall en person som man kunde tänka sig aldrig kan uttala något genitalt ord, ens ensam hemma på kammarn, utan att bli blossande röd i ansiktet. När vi så under en föreläsning som behandlade så kallade "PN-övergångar" hos transistorer och dioder frågade hur man kan veta vad som är positivt och vad som är negativt fick vi ovanstående förklaring. Det blev först väldigt tyst och sedan brast vi alla ut i gapskratt. Inte för att vi egentligen visste varför. För vi vet fortfarande inte till denna dag vad han egentligen ville säga med det hela. De enda tolkningarna som man kan tänka sig är alldeles för vulgära och barnförbjudna för att man kan tro att vår belgiske vän kunde mena det. Men det verkar inte bättre. Att det efter noggranna efterforskningar dessutom verkar som att det faktiskt inte är en vedertagen belgisk minnesregel, utan något som herr Dancila har hittat på själv gör inte det hela mindre anmärkningsvärt...
Dessa blogginlägg har på sista tiden börjat komma allt mera sällan. När jag så äntligen hittar tiden och "inspirationen" att skriva brukar jag ta bilderna från min kamera till hjälp för att minnas, och på så sätt utforma det stundande blogginlägget. När jag nu mitt uppe i en tentaperiod stoppar in minneskortet i datorn inser jag att det har hunnit hända en del den senaste månaden. När de första bilderna föreställer 20 år gamla lyxbilar med ett blå- och vittfärgat, runt emblem och ett karakteristiskt "M"-emblem på bakluckan drar jag mig till minnes vart jag faktiskt var när jag skrev det sista inlägget. Det tog inte många minuter av min vistelse i Mannheim innan jag lyckats lokalisera ett perfekt exemplar av den legendariska bilen BMW M5 av E34-modellen stå och lura vid en trottoarkant. Så viktigt tyckte jag att det hela var att jag var tvungen att dokumentera det. Allt till Sarahs stora förtret som inte för allt i världen kunde förstå vad som var så speciellt med den där gamla bilen. Och ja, lite bondigt var nog det hela. Men det är en känsla som jag som inbiten svensk tar med mig nästan överallt i världen. Jag tycker att som svensk är det få platser i världen man kan åka till utan att känna sig som världens största lantis och bondläpp. Ta Tyskland som ett exempel, och Mannheim. I Tyskland är Mannheim en dussinstad, en stad bland flera hundra andra som inte betyder någonting alls. De allra flesta som inte är tyskar (och säkert många tyskar) har aldrig ens hört talas om denna Sydtyska industristad. Betänk då att detta är en stad med över 300000 invånare, en rejäl stadskärna, spårvagnar och allt annat som man nu kan begära av en mellanstor stad. Med svenska mått. I Tyskland skulle Mannheim kanske vara jämförbart med Växjö. Hur många utanför Sverige vet vad Växjö är? Uppsala som är Sveriges fjärde största stad har drygt 170000 invånare om man räknar väldigt generöst. Jag kände mig i efterhand lite fånig när jag insåg hur jag hade gått runt med Sarah i Västerås och brinnande av lokalpatriotism visat henne denna viktiga Sveriges femte (ja, FEMTE! Örebro och Norrköping, ni kan slänga er i väggen!) största stad. De flesta av de orter som vi i Sverige kallar städer, kanske till och med mellanstora städer, skulle knappt kvalificera som byar nere i tysklandet.
Liknande förhållanden råder i de flesta av de europeiska länderna, varför jag nästan kan tycka att det är lite konstigt att säga att Sverige är en del av Europa. Nej, om du frågar mig är Sverige en del av Skandinavien och inte en del av den europeiska kontinenten. Nu vill jag inte bli misstolkad och missförstådd här. Det skulle kunna låta som att jag vill vara kaxig och stöddig och låta sådär "wanna-be-världsvan" och tycka att jag är jättehäftig för att jag har varit i Tyskland och sett en massa människor. Det är inte meningen. Och det tycker jag inte heller. Jag älskar Sverige och Skandinavien, just för att det är som det är! Och jag älskar (och ja, även hatar ibland) min hemstad Västerås. Jag är den som alltid skiner upp och drar till med den bredaste västmanländskan så fort jag får höra att någon annan kommer från mitt Västra Aros. Men det jag vill säga är att det är en stor skillnad. Och det är också det fina med det. Sen vill jag också säga att jag tycker väldigt mycket om Europeiska Unionen som ett incitament, även fast jag kanske inte alltid håller med om allt de beslutar. Hur häftigt är det inte att vi i Europa, som i flera hundra år har varit uppdelat i små, rivaliserande och krigande nationer nu har haft den längsta varaktiga freden i vår historia? Och att vi som har privilegiet att vara europeiska medborgare får röra oss fritt över alla gränser, slå oss ned och arbeta eller studera vart vi vill? Så ja, rent geografiskt är Sverige och Skandinavien en del av Europa och skall det förbli. Men kulturellt och geografiskt är det stora skillnader. Stora kontraster. Och utan kontraster, vem kan säga vad som är vad? Vi har på något sätt blivit så bortskämda med vår fria rörlighet i Europa att vi inte längre tycker att det är något märkvärdigt. Varken själva rörligheten i sig eller det faktum att man efter två timmar på ett flygplan och för 6-700 kronor kan befinna sig i flera andra europeiska länder. Jag vill hävda att det faktiskt är ganska häftigt att åka till, till exempel Tyskland. Det finns helt andra saker att uppleva, nya människor att träffa, andra idéer och mentaliteter än det vi ändå är vana vid. Även om det är likheterna som förenar oss människor är det av olikheterna som vi lär oss. Och vad gäller det där med att känna sig som en lantis så fort man kommer ner på kontinenten är det nog något som mest gäller mig. Att vandra runt i en, för mig, stor stad nere på kontinenten bland en massa välklädda, urbana människor... med en stor orange Haglöfsryggsäck och en chock-lila mössa med tofs... Men det är faktiskt inget som jag skäms över, tvärt om. Så det tänker jag nog fortsätta med.
Så med allt det sagt vill jag säga att man faktiskt inte behöver åka "långt" för att komma till stora insikter! Ut och res, och upplev!
Vad fick då jag uppleva i Tyskland denna gång? Jag skulle nog ändå vilja kalla det en ganska genuin inblick i vardagligt tyskt studentliv. När jag gjorde mitt sista besök i landet var det i våras när jag var i Freiburg och besökte min vän Kulan. Den gången var det mera ett besök i en liten svensk-koloni än vad det var ett besök i "riktiga Tyskland". Inget fel med det, men jag vill återigen belysa en kontrast. Denna gången hälsade jag på min kollega och vän från Bombardier, Sarah, som ju är tysk och läste (ja, hon hoppade av för en dryg vecka sedan!) till civilingenjör vid ett universitet i Mannheim. Efter att vi hade promenerat runt i staden och hon påpekat hur extremt ordinär och tråkig den var för mig (som tyckte den var väldigt pulserande och kontinental) så gjorde vi det som de flesta turisterna till regionen gör. Vi tog tåget till Heidelberg. Det lustiga med det hela är att Heidelberg nog räknas som den stora turistattraktionen i regionen och det tar en halvtimme dit med tåget från Mannheim, och detta var Sarahs första besök i staden! Till och med mina ömma föräldrar hade besökt staden någon gång under alla deras Tysklandsresor under 80- och 90-talet. Jag får säga att själv var jag inte väldigt imponerad. Nog var det en vacker stad, inget tvivel. Väldigt pittoreskt och väldigt vackert inramande sceneri då det ligger vid foten till Alperna. Men på något sätt kändes det lite krystat. Kanske var det alla andra klassiska turister som trängdes kring den slingrande huvudgatan kantad av dyra märkesbutiker? Man fick lite känslan av att det var väldigt... "klyschigt europeiskt". Ungefär som att om du skulle fråga en amerikan eller asiat hur Europa ser ut så skulle de föreställa sig just som detta. Det finns såklart värre saker att tänka sig men sanningen är ju att Europa trots allt är ganska mångsidigt. Ja, nu låter jag bitter, vilket inte är fallet. Det var vackert och väldigt trevligt, om än lite mycket folk. Promenaden upp till slottet kan rekommenderas och utsikten där uppifrån är helt klart värt den ganska krävande stigningen. Men jag skulle inte säga att det är värt att åka hela vägen till södra Tyskland bara för att se Heidelberg. I min mening finns det åtminstone 10 andra städer, framförallt i Schweiz som är minst lika pittoreska och vackert inramade. Och vad gäller Tyskland så tar jag nog hellre den lite smutsiga industristaden Mannheim och "äkta Tyskland" än upputsade Heidelberg med uppradade bussar fulla med japanska och amerikanska turister.
Det som framförallt attraherar mig med att befinna mig på ett ställe som kan beskrivas "vardagligt" är att få träffa vanliga "vardagliga" människor. Även detta fick jag göra i Mannheim då jag och Sarah på lördagen tog oss till en födelsedagsfest för en av hennes bästa vänner. Där fick jag chansen att umgås med en uppsättning andra, helt vanliga tyska ingenjörsstudenter och utbyta erfarenheter och rövarhistorier om svensk kontra tysk ingenjörsutbildning. Det hela blev inte det fylleslaget som jag trodde att det skulle bli, och som Sarah hade sagt att jag skulle förvänta mig. Det blev istället en ganska lugn tillställning. De "värsta" på festen var nog faktiskt jag och Sarah. Kort och gott får jag nog ändå säga att även denna Tysklandsvistelse kan anses komplett. Jag fick min bratwurst, min öl, och chansen att prata den lilla tyska jag kan. Men precis som allt utom en bratwurst hade även denna resa en ände. Och snart befann jag mig ännu en gång i Uppsala och stod och blickade ut över havet av parkerade cyklar vid centralstationen. Som tur var hade jag, trots stressen, haft hjärnan påslagen när jag parkerade cykeln och kunde således ganska snabbt återfinna den.
Tyska lyxbilar med karakteristiska bokstäver |
Mannheims vattentorn |
Då vet vi! |
Huvudgatan i Heidelberg |
Heidelbergs slott |
Sarah uppe vid slottet i Heidelberg |
Begrundande |
Utsikten från slottsruinen |
Tyskt sceneri |
Världens elakaste bil? Möjligt. En Audi RS4 är det likväl. |
Baden-Wurtenbergs favoritöl |
Sarah vid det stora ekonomiska universitetet i Mannheim |
Det arrangemang som dock tog större delen av min uppmärksamhet var Pollax Snowrollers "Before-Ski Pub". För en evighet sedan, ja lite drygt två år, bildades Pollax Snowrollers. Då, i ett försök att nå ut till alla utförsåkare på skolan, kom vi på idén att göra just en "Before-Ski pub". Likheten med After-Ski är väldigt stor. Den enda egentliga skillnaden är att man gör denna före skidåkningen. Annars skall coverbandet, ölen, Jägermeistern och pjäxdansen vara lika framstående! Som med så mycket annat är marknadsföringen a och o. Så efter mycket planerande och diskuterande beslutade vi att köra en variant på förra gångens promotion. En liten PR-kupp. Förra gången så gick jag, i full skidmundering och med skidorna på, in på en fullsatt föreläsning högst upp i den största föreläsningssalen på Ångström och ställde mig som att jag skulle åka ner. Då stod en fotograf nere och tog en bild på spektaklet och sedan gick jag ut. Bilden blev sedan i största hemlighet till en affisch som helt plötsligt kom upp och promotade puben. Allt för att få igång snacket och på så vis ryktet om att något var på gång. Det blev en succé. Försäljningsrekord slogs och det var helt smockfullt på vårt kårhus "Uthgård". Stämningen var på topp. Tanken var sedan att alla intresserade på puben skulle gå in på ett internetforum som vi hade skapat och därifrån skulle vi spinna vidare. Av 150 personer som kom till puben var det kanske 8 stycken som faktiskt registrerade sig... Och vi var dumma nog att inte bara ha en simpel epost-lista som folk kunde skriva på. Så denna gång skulle vi göra allting rätt. PR-tricket blev lite extra spektakulärt denna gången. Ja, hur toppar man att knalla in på en föreläsning med skidor och ställa sig där uppe? Det var ju trots allt lite trist förra gången när alla i salen började bua när jag vände och gick ut... Så hur vi gjorde denna gången kan ni nog lätt lista ut. Därefter var det jag och mina Snowrollerkamrater som fick agera bondfångare och sitta och ropa vid ett bord på Ångström. Vi gick runt och informerade i alla stora klasser, delade ut flyers, gick runt och pratade med folk... Ja, det kändes som att det nästan måste ha varit omöjligt att inte veta om puben.
Så kom till slut den stora dagen. Alla engagerade hade fullt upp hela dagen med alla förberedelser. Själv vart jag stationerad i köket med uppgiften att skala 150 potatisar för vår gulaschsoppa. Det var en erfarenhet det också, kanske en nyttig merit när man skall mönstra på ett fartyg? Hela Uthgård förvandlades till en pittoresk alpstuga och som om det inte var nog att Tone och Anna-Maria hade åkt och hämtat upp snö nere vid ishallen som de sedan spridit ut började det snöa på riktigt! Allting var helt perfekt och stämningen var nästan elektrisk bland oss engagerade. Sen slog vi upp portarna och väntade på anstormningen. Och väntade... och väntade... Nog kom det lite folk ändå. Men det var långt ifrån det som vi hade trott. Vi tappade dock inte modet för det utan tänkte hela tiden; "snart kommer de, snart kommer de!". När klockan började bli mycket och vårt inhyrda liveband "Star Dust" började bli otåliga fick vi dock inse att det nog inte skulle bli så mycket bättre än detta. Så vi gjorde det bästa av vi hade och gick in med inställningen att vi nog fick vara nöjda. Så började bandet spela. Och taket lyfte ta mig tusan. Helt plötsligt stod vi alla i en hel hög med människor som vi inte visste varifrån de kom och hoppade runt! Jag kan inte nog höja Star Dust som de som faktiskt räddade vår pub från total katastrof. De 30 människorna som var där när de spelade gick nog därifrån med en väldigt bra känsla. Och vi lyckades till och med få vår budget att gå ihop. Så vad kunde man dra för lärdomar av detta? Vi funderade vad vi hade gjort fel. Och vi kunde inte egentligen komma på så mycket vi hade gjort fel. All promotion var nästan oklanderlig. Puben i sig var riktigt bra. Så varför kom inte folk? Det kanske inte finns några teknologer i Uppsala som gillar öl och skidåkning? Det verkar inte så troligt... Det troligaste är att det var en kombination av flera faktorer. Dels så finns det en lite halvkonstig inställning bland många studenter att den enda dagen man kan gå på pub är torsdagar. Det är den som är den regelbundna pubkvällen på Uthgård. Vi ville ha även vår pub på en torsdag men på grund av de gamla vanliga organisatoriska problemen och problem med att få tag på vissa människor körde detta ihop sig. Sedan känns det väldigt lotto det där med turn-up vid arrangemang. Man kan ha gjort allting rätt, och ändå kan det vara minimalt med folk som kommer. Sedan kan man hafsa ihop något över en folköl och vips är det helt smockfullt. Människor är lynniga. Det är bara att acceptera. Till nästa gång skall vi se till att puben på en torsdag och se till att inte glömma det vi glömde denna gången... Att skriva länken till vår Facebookgrupp på affischerna...
Stiliga herrar på KWXFQ! |
Ös på dansgolvet i matris-dans-form! |
Bra jobb i V-Dalas garderob |
Cykelstaden Uppsala visar sig ännu en gång från sin bästa sida |
Sveriges motsvarighet till Audi RS4? Volvo 850 T-5R i färgen "T-Gul". 90-talets ultimata familjeräser. |
Anna-Maria som grillansvarig på puben |
Uthgård som Before-Ski Pub |
Felix Foborg gör som de coola snubbarna och hänger i rökrutan! |
Utsikten från kammarn |
Off-season |
Mina stiliga studiekamrater under ett av alla försök att förstå laborationen i Anal Elektro |
En kort visit i världsmetropolen Västerås med ASEA-tornet ständigt vakandes |
Skrapan |
Post-apokalyptisk industrikonst på Kopparlunden i Västerås |
Vinterljus |
Planen var att denna dagen spana in den beryktade After-Skin i Lindvallen. Men trots att vi gick dit två timmar innan liftarna stängde så var det helt smockfullt. Då vi kände oss lite för gamla och coola för att stå upp och dricka öl beslutade vi att sticka hem och dricka vår egen öl istället. För att slippa traska upp hela den långa vägen vi tidigare hade stakat så tänkte vi vara lite smarta och ta liften upp för att sedan åka ner till botten av den stängda liften som låg precis vid vår stuga. En till synes ganska enkel operation. Men i decemberskymning och för fem stycken mer eller mindre virriga herrar blev det såklart för svårt. Vi kom helt åt helvete. Och när vi väl insett det var det redan försent att göra något förutom att förbereda sig på antingen en lång promenad, eller en dyr taxifärd tillbaks till Lindvallen. Under tiden som vi andra funderade över vilket av alternativen det skulle bli pratade Lif med någon på telefonen. Innan vi hann bestämma oss utropade han "Älg kommer och hämtar oss!". På Lifianska betyder "Älg" Mats Lif, alias "Pappa Älg" eller kort och gott Lifs pappa. Den livsnjutande Älg hade efter en tid i familjens andra stuga i Idre beslutat att svänga över till Sälen-stugan för helgen och då styrt den stora Audi Q7:an mot Tandådalen. Lyckligtvis för oss var det just vid vägen mellan Lindvallen och Tandådalen som vi nu stod och försökte förstå vad vi skulle göra. Så passande då att Älg precis just då av en ren slump hade ringt Lif bara för att säga att han snart var framme i Sälen. Så Lif sa helt enkelt bara till honom att han skulle plocka upp oss på vägen och hjälpa oss hem. Så efter bara några minuter svängde den monstruöst stora bilen in vid oss med den mäktige Älg vid ratten. Då bara en av oss kunde få plats (Älgar är som bekant inte särskilt små) fick det bli Lif. Han skulle då åka hem till stugan och hämta vår minibuss för att sedan komma och hämta upp oss. Så vi ställde oss och väntade. Och väntade. Och väntade. Så långt var det ju inte så vad var det som hade hänt nu? Efter ett tag ringde Lif och meddelade att minibussen inte startade... Ja, vad annars? Har det börjat så brukar det ju fortsätta. Vi började precis ge upp när så Lif helt plötsligt fick igång bilen. Så vi kunde äntligen få komma hem till stugan, bastun och ölen.
Vodka-meister |
Studier av liftkartan och vart man lättast kan åka opistat |
Kroon visar hur man har riktigt swag på en snöbräda! |
Puderglädje! |
Jag och Schelin lägger en "åtta" |
Frostig Schelin |
Hur är stavföringen Eric? Laid-back om inte annat. |
Johan visar prov på lite mera aggressiv åkning |
"Hm... tror du vi kommer ner till stugan om vi kör ner här...?" |
Så blev det såklart inte, men vi fick i alla fall ta en gruppbild! |
Dagen efter var vi alla lite småslitna efter nattens äventyr. Man är ju ingen liten palt längre så det blev inget först i liften denna dagen heller. Vi hade bestämt att ta oss till Hundfjället för att undersöka off-pisten bredvid Väggen som brukar kunna leverera. När det dessutom ryktades om blåfågel så kändes det som en bra dag att försöka maximera. När vi kom fram visade det sig dock att hela Hundfjället var stängt. Så vi hade inget annat val än att spendera dagen i Tandådalen. Men blåfågeln var åtminstone på plats och då vi återigen lyckades lura fram en hel del pudersnö så ja... December och Sälen... Inte tänker man väl pudersnö och inte ett moln på himlen? Så var det i vilket fall. Det blev ännu en väldigt trevlig dag och som avslutning på dagen var vi alla bjudna till familjen Lifs stuga för middag och jacuzzi. De har (såklart...) två jacuzzis i den här stugan. En inomhus och en utomhus. Så det vi gjorde var att vi drog igång den externa och tog med oss en platta öl och satte oss där. I vattnet var det 39 grader varmt och i luften dryga -26 och en helt stjärnklar natt. Det är ganska lätt att tycka att det är livet på en pinne när man sitter med en kall öl i handen på en sån plats. När vi dessutom fick en två-rätters middag med (passande nog) älg-innerfilé och hemmagjort potatismos till huvudrätt så var tacksamheten stor. Jag tänker inte ens försöka börja beskriva familjen Lif med lillebror Micke, storebror Adde, pappa Älg och mamma Myra då bara det skulle ta säkert 3 lika långa inlägg som detta. Dessutom skulle det inte göra dem rättvisa, de måste upplevas. Skulle jag välja ett ord skulle det nog ändå bli; unika!
Jibber'n |
Tandådalen |
Vinterdis |
I utomhusjacuzzin |
Jävligt tacksamma pojkar |
Jävligt trötta pojkar |
Det mörkaste av mörket inträffade på fredagen denna helgen. Efter att ha suttit ensam på kammaren och skummat igenom föreläsningsslides till Anal Elektron var humöret i botten. Den vanligtvis väldigt ineffektiva men till synes lättillgängliga metoden att gå igenom powerpointen från föreläsningarna var om möjligt mindre givande än vanligt. Så när solen gått ned vid klockan 15 och kaffet gått ur kroppen gick jag och la mig. Det var det enda jag förmådde. Allting var skit. Så gick jag över till Björn för att söka tröst. Det slutade på afrikansk klubb på Smålands Nation. Och jag frågade mig själv hur jag kunde ha levt i över 24 år, utan att upptäcka att afrikansk dansmusik är den bästa dansmusiken som existerar! Det var egentligen ingen regelrätt klubb utan det var bara ett litet dansgolv som var inrättad i hörnet i publokalerna. Den gapade tom och öde och där stod en stackars DJ och såg ensam ut. Såhär kunde det ju inte få fortsätta tänkte jag, Björn, Åke, Matilda (Åkes syster) och Anton, så vi tog saken i egna händer. Och vips var dansgolvet i lågor! Allt fler började dyka upp och även fast det kanske aldrig kom upp i några större volymer var den sammanlagda dansenergin nästan lika stor som på Wermlands en fredag. Flera gånger kom dessutom DJ:en ut på dansgolvet för att hänga på! Efteråt så tackade han och hans kvinnliga kollega som höll i initiativet oss för att vi hade kommit upp och dansat när ingen annan vågade. "Jag fick ju först bara spela lugn musik, för alla satt ju bara vid borden och drack!". Kizaazaa var namnet på klubben som från och med nu är min favoritklubb! Detta gav nytt liv till tentapluggandet och jag kunde hitta den sista energin som behövdes för att ge det hela ett ärligt försök.
Tidig vintermorgon på den västmanländska landsbygden |
Åke och Björn på klubb Kizaazaa |
Vinter i Blodstenen |
Nobelpristagarna i fysik på besök i Ångströmslaboratoriet, därav flaggorna |
Det var ena konstiga jävla brödrostar |
Pollaxbacken i tentapluggstider |