Tankar från en teknolog

Morgonen idag började ohyggligt tidigt. Att ställa väckarklockan på en tid innan klockan 07 är enligt min mening inte mänskligt. Innan klockan 06 är bara sjukt, innan klockan 07 inte mänskligt, innan klockan 08 är jobbigt och innan klockan 09 skall helst undvikas. Med dessa sentenser nedskrivna får jag nog dra mig till minnes det gamla uttrycket "sjusovare". Det betyder just en människa som sover "ända tills klockan är sju", något som i det gamla bondesamhället var mer eller mindre otänkbart och ett säkert tecken på att personen i fråga var en synnerligen lat odugling. Men vad tvåhundraåriga bönder tycker om mina sovvanor ger jag faktiskt blanka fan i. 

Det som denna morgon tvingade mig upp så pass tidigt var det faktum att jag skulle samåka med min bror till Uppsala. Ännu en helg hade spenderats i Västerås med bilmeckande. Framsteg görs, helt klart. Men det är ändå inte helt och hållet en dans på rosor att behöva flänga fram och tillbaka mellan de båda städerna och försöka få in så mycket skruvande, lödande och diverse klurande under helgen. Nu är det väl emellertid också så att helgernas relativt intensiva arbete kompenseras med en mer eller mindre total overksamhet i veckorna i Uppsala. Det hela har inte bara berott på min svaga karaktär som sjusovare. Jag trodde att jag skulle klara mig detta år, men likväl som alla andra år om man är inblandad i mottagningen på något sätt, blir man drabbad av "reccesjukan" eller "mottagningssjukan". Mig slog den i år med all kraft. Jag som trodde att jag hade byggt upp ett starkt sinne och ett utomordentligt immunförsvar fick mig en rejäl kalldusch när jag gick från fullt välmående till helt golvad på ett par timmar. Den värsta insjukningen skedde såklart i kombination med den första simuleringsövningen i "Herr-25-stavelser"'s kraftelektronikkurs. Det tog ett tag för mig att inse att det inte bara var de menlösa instruktionerna och det korkade programmet som gjorde mig håglös. Så jag stapplade ut därifrån, cyklade hem som ett vrak och tog mig raka vägen till den trygga och ombonade föräldrabostaden i Västerås där jag kollapsade. Och sen var jag mer eller mindre helt kollapsad i en vecka.

I förkylning/virusinfektionsväg är de nog bland de värsta och mest envisa jag har varit med om. En sån där sjukdom när man efter ett bra tag ser en liten ljusning och känner sig en smula bättre bara för att några timmar må sämre än någonsin och dras rakt in i skiten igen. Tror jag hade åtminstone tre stycken "rebounds" innan jag äntligen blev någorlunda bra och det tog över två veckor. Så under dessa veckorna var produktiviteten och livsglädjen tämligen låg. Livsglädjen har återvänt men som sagt är produktiviteten, åtminstone här i Uppsala, på ett minimum. Och jag ser helt ärligt inget fel med det. Det är åt det hållet de flesta teknologstuderande går. Första året är man i skolan 8-17 varje dag och läser läxor varje dag efter skolan. Missar inte en föreläsning, inte en lektion eller räkneövning och är otroligt uppstressad och orolig över precis allting. Efter nått år börjar man sänka garden en aning då man förhoppningsvis har insett att det inte var så blodigt som man först trodde. Att man kanske, med lite tur, eventuellt kan överleva det hela. Läser man Teknisk Fysik i Uppsala så är dock hösten under andra året kanske den värsta perioden under hela utbildningen så den kan kännas riktigt tung. Jag var riktigt nära att kasta in handduken här. Men om man kommer igenom den kommer även insikten att alla lär sig på olika sätt. Nog för att guruns visdom om att böja sig ner för vattnet och ha ödmjukhet för kunskap är en fin tanke. Men det är inte hela sanningen. Alla lär sig på olika sätt och det finns inget sätt som är bättre än det andra. När jag efter två år insett att jag aldrig ens bläddrade igenom de tonvis med anteckningar som jag suttit och kladdat ner på alla föreläsningar började jag ifrågasätta om det verkligen var värt att göra det. Det skall hjälpa att vara uppmärksam och lära sig det som sägs på föreläsningarna sägs det. Jag kunde skriva ner en hel sida med anteckningar och sedan titta på den någon minut senare och inte känna igen någonting alls. Man blir ganska bra på att bara skriva ner utan att faktiskt ta in det som man skriver. Så att ta anteckningar blev i de flesta fall bara någonting som tog energi, plats i väskan och bokhyllan för mig. Så under tredje året så blev det minimalt med anteckningar. Och ändå gick det bättre än båda de första åren. Under det tredje året började jag också ifrågasätta vad det var för värde i att gå på en massa föreläsningar där personen som föreläser är fullkomligt värdelös och inte säger någonting alls relevant för kursen. Folk som inte är invigda i den teknologiskt-akademiska världen skulle bli förvånade om de visste hur vanligt det ändå är. Så alla de föreläsningarna kan man ju faktiskt skippa. Samma är det med värdelösa räkneövningar.

Nu är väl inte detta någonting att rekommendera för alla. Det har fungerat hyggligt för mig. Ja, det finns ju en anledning att jag nu tar ett uppsamlingsår. Men det är inget som egentligen grämer mig. Istället har jag kunnat göra lite som jag vill och ha lite mera frihet under nästan tre års tid. Och det finns mycket annat i livet än att sitta med näsan i en bok. Och återigen kan det vara minst lika lärofyllt, eller i mitt tycke ännu mera lärofullt. Efter det tredje året är det ganska vanligt att många tar någon form av uppehåll. De mera seriösa sabbatsstudenterna brukar ta ett utbytesår. De riktigt seriösa av dessa fortsätter bara på sin utbildning under sin tid utomlands och kan således ändå ta examen efter "bara" fem år. Men de flesta vill ändå ha någon form av uppehåll från Fouriertransformer, dioder och kvantfysik. Så det är ganska vanligt att läsa något i stil med "inhemsk kulturhistoria" eller kanske någon trevlig kurs i origami? Sen finns det dem som gör som jag och tar ett riktigt studieuppehåll och testar på arbetslivet (igen). Detta brukar ganska ofta kombineras med någon form av säsongande, inte ovanligt med skidluffande. Därefter blandas grytan om och rörs till rejält. Folk försvinner och kommer tillbaka. Läser gamla och nya kurser, hoppar in på nya utbildningar, vissa kanske aldrig kommer tillbaka. Men om jag får ge ett enda tips till de som sitter och läser en längre utbildning så är det att ta chansen att ta ett sabbatsår och vidga vyerna en aning. De blir väldigt trånga efter några år i en sluten akademisk värld och det kan vara bra att komma ut innan man blir helt insnöad. Ja, en del av vad som kan upplevas under ett sådan sabbatsår går ju faktiskt att läsa om här på bloggen och jag tror ändå att mina åsikter i ämnet borde vara tämligen kända vid det här laget. Sen måste också tilläggas att det som man missar vid den ordinarie undervisningen får tas igen med ett desto intensivare tentaplugg dagarna innan tentan. Och jag får nog ändå här lov att vara väldigt ödmjuk. Jag har i mån och mycket mina skarpa och flitiga kompisars kunskaper att tacka för att jag ändå klarat de flesta tentorna.

Nu är ju som bekant livet för en gemen Uppsalastudent inte bara föreläsningssalar. Det är ju också det som faktiskt gör det så berikande. Det som enligt mig gör studentlivet så fantastiskt är, förutom att det är så lätt att komma bort från den inrutade och glädjedödande måndag-fredag-8-17-vardagslunken, alla de studentföreningarna som finns. Möjligheten att skapa något eget och träffas och umgås med alla möjliga människor med samma eller olika intressen. Oftast finns det någon gemensam nämnare dock. De förflutna veckorna har bjudit på ett flertal sådana tillfällen. Först var det "min" (jag är en av, och den enda kvarvarande, grundaren av föreningen) skidförening Pollax Snowrollers som hade ett samkväm på Wermlands nations pub; "Wermlandskällaren". Det hela blev en mycket lyckad och avslappnad tillställning som lyckades samla ett skönt gäng med skidmänniskor som kunde tugga allt ifrån sina hamburgare till de tuffaste linjerna i Chamonix. Just Snowrollers har verkligen fått ett lyft hittills i år. Medlemsantalet har ökat lavinartat och det formligen sprudlar av energi och idéer över vad som man kan hitta på. Som det ser ut just nu kan det bli väldigt mycket skidåkning i vår...

Snowrollers på Wermlandskällaren

Skjutsade min bror till en förfest och vart sjukt imponerad över "Torstens" väldigt flamboyanta skjorta!

Champions League-tittande på Blodstenen! Och ja, det är tre matcher som följs samtidigt.

Inte helt lugnt namn där i mitten...

Förra onsdagen var det dags för en av årets stora för alla tekniska fysiker i Uppsala. Den legendariska "Fubrundan", eller "F-sektionens pubrunda". Som kanske, eller kanske inte bekant finns det i Uppsala totalt 13 stycken så kallade "studentnationer". Dessa har namn efter olika landskap och landsdelar i Sverige. Det finns till exempel Norrlands Nation, Västmanland-Dalarna (V-Dala) Nation, Östergötlands Nation osv. I gamla tider, långt innan det fanns överladdade bilar, EMU-tåg och flygmaskiner som tar en kors och tvärs genom landet kunde det vara väldigt omvälvande att flytta från sin bygd i mörkaste Småland till den beryktade studentstaden Uppsala någonstans långt upp i norr. Med häst och vagn tar det ett bra tag och kan dessutom vara en ganska farlig resa. Därför var det nog inte helt ovanligt att man kanske inte kom hem ens till de stora helgerna utan stannade i Uppsala under hela sin studietid. Såklart var möjligheterna till kontakt med nära och kära där hemma också tämligen begränsad, brevordonnanserna var med all säkerhet ännu osäkrare än idag. För att då inte stackars smålänningar, gotlänningar och alla andra skulle känna sig helt främmande och förlorade i denna nya stora stad blev det naturligt att man sökte sig till sina fränder från hem- och grannbygderna. Ett beteende som inte har förändrats mycket på ett halvmillennium. I vilket fall blev det så att man då bildade dessa studentnationer för att folk från samma ställe skulle kunna träffa folk hemifrån och ta vara på sina lokalpatriotiska sidor. Och för att göra studenttiden lite mera uthärdlig blev det också så att allt fler nationer även började anordna diverse studiesociala aktiviteter för sina medlemmar. Förut var det alltså så att man var tvungen att komma från det området vars nationen representerade. I dessa dagar är det bara Sörmland-Närikes (Snerkes) Nation som håller fast vid detta. Det ryktas dock att det räcker med en sådan lös koppling som att "min mosters hunds uppfödare föddes i Eskilstuna!". 

Någonstans under tidens gång fick sig också varje nation sin egen pub med öl- och matservering. Under det som för de flesta kallas "den stora nationspubrundan" är det målet att besöka alla de tretton nationerna och ta en stor stark på varje nation. Innan kårobligatoriet avskaffades fanns det dessutom en "fejknation" vid namn "Skåneland" för alla som ville kunna skriva tentor men inte kunna gå på nationerna. Så det är alltså brukligt att ta en öl även för denna fjortonde nation. Jag har även hört rykten om att man ska ta en femtonde för "kung och fosterland" men nån måtta får det fan vara. Fjorton stora stark är mer än de flesta  klarar av. Det är inte utan anledning som ordet "Fubrundan" orsakar starka reaktioner hos de flesta F:are. Inte bara av bra anledningar. Året innan mig var det en kamrat som gjorde sitt försök på den mytomspunna rundan. Den vid det laget ganska späda grabben var vid tiden för rundan inte den öldrickare han senare kom att bli. Upp till åtta öl var känslan god. Sen någonstans vid den nionde ölen var det dags att gå och kissa ännu en gång. Från att ha stått vid pissoaren var det en konstig känsla att nästa ögonblick vakna upp i regnet i en rännsten på okänd plats. Detta fick följas av att stå och krama ett träd i någon timme innan han kunde irra sig hemåt för att däcka i sängen. Ändå klarade sig han ganska bra. En annan person skulle tydligen ta sig hem till Flogsta och tog då sikte på en TV-mast vid namn "Flogstamasten", ett vanligen väldigt bra fylleriktmärke om man skall till Flogsta. Problemet här var att personen nu hade gått i ett par timmar mot den här masten med aldrig riktigt kommit fram. När han insåg att han var mitt ute på landet någonstans utanför Uppsala förstod han att han tagit sikte på fel mast... Ytterligare en tapper öldrickare vart upplockad av polisen långt utanför stan när han gick längs järnvägsspåret bort från Uppsala.

Mitt år var heller inte utan missöden. Peppen var hög efter allt man fått höra. Jag minns att det gick ganska hyggligt upp till tio öl. För att citera Polaren Per; "ja, nog var jag väl berusad, men jag är kry och rask!". Men någonstans på den elfte ölen fick jag helt plötsligt för mig att sticka. Varför vet jag inte. Jag satt helt sonika på cykeln på väg hem till Flogsta. Själva cykelturen gick väl faktiskt ganska bra men den blev nog tre gånger längre än normalt på grund av sinuskurvan min cykel följde. När jag kom fram till Flogsta tog jag först helt fel väg. Det fanns en bra, och en dålig väg till mitt hus. Jag valde den livsfarliga nedförsbacken där man utan problem uppnår överljudsfart... Det gick dock konstigt nog väldigt bra. Däremot när jag klev av cykeln började det gå mindre bra. Jag hann bara kliva av på ett (i mitt tycke just då) kontrollerat sätt innan jag fann både mig och cykeln i buskarna bakom cykelvägen efter en fullständig bakåtvolt med både cykel och kropp. Upp igen och ställde bort cykeln, tänkte att det kanske var den som störde. Då föll jag istället framstupa helt platt på näsan. Upp igen och denna gången med cykeln med mig. Upp för stentrapporna till huset, in i huset och in i hissen med mig och cykeln. Upp till tredje våningen och med viss möda ut med cykeln ur hissen och sedan upp med dörren till korridoren. Jag var ju såklart allt annat än gracil när jag tog mig fram i korridoren så en efter en började mina korridorsgrannar öppna sina dörrar undrandes vad som egentligen stod på. De fann mig liggandes intrasslad i cykeln på golvet i korridoren med enorma bestyr att försöka räta ut det hela. Efter lite hjälp gick det bra och jag kunde låsa upp dörren till mitt rum och häva in cykeln. Fortfarande hade det inte gått upp för mig att cykeln inte hör hemma på rummet utan borde ha stannat i cykelstället utanför huset... Det blev någon form av social euforisk runda i korridoren och snack med några av grannarna, klockan var trots allt inte så mycket (inte för att jag hade nån aning om vilket just då). Därefter in i mitt rum för att se att det står en jävla cykel mitt i rummet! Vad fan gör den där? Ut med cykeln!

Jag var en av dem som kom lindrigt undan. Två av mina kompisar hamnade på Akademiska Sjukhuset. Den ena med en lindrig hjärnskakning efter att ha ramlat omkull på asfalten medan den andre var mera illa däran. Ett försök att klättra över ett staket vid Upplands Nation hade slutat med att personen blev spetsad rakt igenom hela benet och tappade halva sin blodmängd innan ambulansen dök upp... Han överlevde men det var med en riktig jävla tur. Nej, som sagt det är inte för intet som de där pubrundorna är både hatade och älskade. Jag får erkänna att jag faktiskt har haft fruktansvärt roligt under de flesta pubrundorna. Det finns såklart historier från de också men då jag redan känner att inlägget börjar närma sig en mindre roman får de nog bli en annan gång. Kort kan bara sägas att andra gången klarade jag det helt otroligt nog och tredje gången gick det käpprätt åt skogen. Denna gången då? Ja, i år försökte jag inte ens. Man har blivit lite mera vettig med åren och insett att det där med pubrundor inte är för oss åldringar. Hets det får ynglingarna ha för sig själva! Då vi var några stycken "åldringar" som delade den här uppfattningen samlades vi hos min gamla kompis, F:aren Emil för att dricka något så manligt som frozen daquiries. Temat för årets pubrunda var "Hjältar och skurkar" och bjöd på en hel del riktigt bra utklädnader. Jag själv var utklädd som korsriddare komplett med häst. Nog blev det väl en och annan öl, det skall inte förnekas... Men i det stora hela var det en väldigt lugn och städad Fubrunda. Vad jag vet krävdes inga ingripanden från myndigheterna på något håll.

Uppsala i all sin prakt

Frozen daquiries med Emil, Malin, Ann och Sara. Tro det eller ej, men Malin var nog den nyktraste i den här ensemblen...

Doktor Mugg!

Malin, Ann, Jonas och Emil på Gotlands. Jonas som egentligen är materialvetare gjorde ett gästspel som Luigi och delade ut svampar till alla barnen.

Leo gick som sin (nästan) namne från tonårsmuteradeninjasköldpaddorna

The Riddler håller av allt att döma på att få en justering av klockspelet

Fick detta reklamblad i trapphuset i Blodstenen. Det var ju en herrans nåd att det var extrapris på köttet med tanke på att det var nött!

Den närmsta tiden kommer nog se ut ungefär som den gjort hittills. Några mysiga timmar på elektronikföreläsningarna, lite samkväm med Snowrollers och sen tillbaks till Västerås för ytterligare några dagars intensivt arbete med bilen. Dock börjar jag se en ljuspunkt vid horisonten... Ja, detta skrev på måndagen. På tisdagsmorgonen vaknade jag med en lymfkörtel stor som en golfboll på halsen och en känsla av att allting kanske inte riktigt stod rätt till. Det som jag först bara viftade bort som en "tillfällig åkomma" tog sig friheten att utvecklas till någonting ganska elakt och driva mig raka vägen till det lodräta läget igen. Just nu är jag helt ärligt ganska less på att vara sjuk. Men som bekant hjälper det föga. Termometern visar likt förbaskat ändå på 39,3...

Från solstolen till skolbänken

"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större!"
                  Nej, det är inte en överskrift till något
                  arbetsläger i Sibirien.
                  Det är Uppsala Universitets valspråk...  

Visserligen i en ny lägenhet, i ett nytt område och med nya erfarenheter men nu var jag återigen här. Efter ett års exil var jag återigen tillbaks i studentstaden med det tveksamma valspråket. Och det tog inte många dagar att skaka av sig all världsvana och bli samma förvirrade, sömndruckne teknologstudent som måste ringa en kursare femton minuter innan en föreläsning för att ta reda på vart den är...

Men det var ju en riktig semester också. Riktig semester som i att fly från allting som ens det minsta skulle kunna implicera arbete. I mitt fall var det fyra dagar på Mallorca med min familj. Borta från bilen, kommande studier och allt vad andra förpliktelser skulle kunna åstadkomma. Bilen, som höll på att sätta mig rejält i klistret precis innan avfärden. Efter några dagars intensivt mekande med förnyad energi var Ebba nere på sina fyra hjul igen. Och med en fungerande motor och det mesta på plats var man ju ändå tvungen att göra en kort provtur! Något annat är ju inte rimligt, man vill ju se hur motorn faktiskt beter sig. Jag hoppade in bakom ratten och startade motorn. För första gången på över två år rörde sig nu min kära Ebba för egen maskin när jag backade ut från garageuppfarten. Allting kändes stabilt så jag satte iväg. Jag beslutade mig för att köra varvet runt Hamre och Berghamra, en sträcka på dryga fyra kilometer. Sträckan avslutas med Väderleksgatan som bland oss busar i de östra delarna också går under öknamnet "Hamrerakan". När jag så nu också kom på rulle och svängde in på denna ökända väg med en överladdad motor kändes ju den gamla gasfoten lite extra tung. "Ja, men nog borde man väl ändå testa lite hur den går!". Motorn vrålade och bilen satte av. Allt annat än smidigt gick det. Motorn visade sig vara extremt lynnig. Den låter som ett monster men det känns som att det mesta av kraften går ut bara som ljud och det är inte mycket som överförs till bakhjulen. Så särskilt fort kan det inte ha gått. Jag vet inte, för min hastighetsmätare är ännu en sak som jag inte har fått att fungera... När jag så börjar närma mig mitten av sträckan tittar jag precis upp och ser det som jag verkligen inte ville se. Tre stycken reflexvästar kom utspatserandes från den gamla razzia-punkten vid Jehovas vittnen och väl där inne stod tre stycken polisbilar och två polismotorcyklar parkerade. Och här kom alltså jag körandes, utan att veta hur fort det gick, med en obesiktigad, oskattad och oförsäkrad bil, med fel motor i som låter som ett mindre reaplan, och utan ens en registreringsskylt i bak... Men polisen verkade lika förvånade som jag över detta möte. De stod mest och kliade sig i huvudet och undrade vad det egentligen var som hade passerat. Det hela gav mig tid till att fly och hinna iväg innan de hade kommit till sina sinnens fulla bruk...

Efter denna nära miss med lagens långa arm kändes det extra skönt att bara någon timme senare kliva ombord på planet till Mallorca. Det torde inte vara någon större nyhet för någon att det mesta som går att göra på denna ö i medelhavet är att ligga på en strand. Och med tanke på den ganska väldigt särskilt urusla sommaren i Sverige var några dagar på en solig strand precis vad som behövdes. Känslan av att inte se ett enda moln på tre dagar var inget mindre än underbar. Känslan av att notera att termometern visar på en temperatur i skuggan på 32 grader klockan 20 på kvällen var nästan överväldigande. Det går inte att göra någonting i sådan värme. Man förvandlas snabbt till den utslagne strandturisten som ligger och fläker ut sig på en solstol. I mitt fall dessutom oftast under ett parasoll för att undvika den värsta tomat-brännan. Dock kan man inte hålla sig där hur länge som helst med tanke på det fantastiska badet. Det var ett par år sedan man kunde bada i ett naturligt vatten utan att tappa känseln i fingrar och tår efter några minuter. Att sedan kunna gå upp och sätta sig på hotellbalkongen med utsikt över medelhavet och dricka en Sangria, jag det är ju inte helt fel det heller.

Men med det sagt så tror jag ändå inte att jag skulle klara av att bo på ett sådant ställe för jämnan. Jag tror faktiskt att det blir lika mycket vardag att gå varje dag till stranden som något annat. Jag kan säga av egen erfarenhet att till och med skidåkning kan efter ett tag bli en ganska intetsägande vardag. Efter några veckor i Kanada kändes det nästan som att man gick till jobbet när man liftade upp till skidsystemet... Löjligt, men sant. Så det bästa är nog en nyttig variation. Men det var nog inte heller någon nyhet för de flesta. Mallorca gjorde mig faktiskt positivt överraskad. Det Mallorca som jag mindes från två resor under min barndom var skitigt och skrikigt. Det här var faktiskt städat och oftast väldigt lugnt. Ibland kändes det inte heller som den största turistfällan, något som jag tror att man annars lätt förknippar Mallorca med. Nu var vi på ett ställe väldigt nära Palma, huvudstaden. Själva Palma är en riktig pulserande storstad (med svenska mått mätt) med över 400000 invånare och en rik historia. Och många av dessa är åretruntboenden så känslan när man går omkring i Palma är inte av att befinna sig i nån turistfälla. Även fast det såklart finns den beskärda delen av "Heja mammas köttbullar!"-reklamskyltar. Mallorca är inte den svensk-koloni det var för 20 år sedan men fortfarande behöver man inte leta länge efter en förvirrad svensk turist (i mitt eget fall var ju allt som krävdes en spegel...). Dock så är jag övertygad om att Mallorca har väldigt mycket att erbjuda om man bara tar sig tid att utforska. Allting är inte bara ligga på stranden och dricka Sangria, det finns 10% annat också!

Medelhavsutsikt från hotellbalkongen

Kvällsdis

Playa de Palma

Far och bror i Medelhavet

 

Undertecknad tar en simtur

 

r

Solen ur fiskperspektiv

Kvällstrafik i förorten

Catedral de Santa María de Palma de Mallorca

Öl på ramblan

Folkvimmel i Palma

Kvällsbad

Don Trella

Brorsan pressar i solen

Ja, dessa kondomautomater... Ultra shape?

Playa de Palma från ovan

Inflygning över Mälaren i augustikväll

I Uppsala är det mottagningstider. På grund av diverse dåliga publiciteter och ordstäver får det hela inte längre kallas "nollning" inom Uppsala Teknolog och Naturvetarkår. Och på det stora hela är väl det ganska bra och det är ju egentligen skit samma vad man väljer att kalla det. Även fast man oftast brukar få förklara ordet "mottagning" en extra gång då folk inte automatiskt vet vad en sådan kan innebära. För min egen del innebär det denna gången att jag är fadder. Det innebär konkret att jag och en hel drös andra är ansvariga för att lotsa de nya studenterna genom det som skall komma att bli deras vardag. Både rundturer i Uppsala och på våra campus vid Polacksbacken och Ångströmlaboratoriet såväl som mera praktisk och filosofisk introduktion till livet som student. Detta är min tredje gång som fadder och jag måste säga att jag trivs väldigt bra med det hela. Det blir två väldigt intensiva veckor och ibland kan det vara lite väl mycket med alla fester, aktiviteter och andra upptåg. Nu när jag dessutom har blivit en aning äldre kan jag också ibland tycka att det är en ganska isolerad och inskränkt värld. Men må så vara. Världen som existerar för en teknologrecentior (förstaårsstudent) och dess faddrar under mottagningen i Uppsala är en unik värld som jag tror saknar motstycke. Som fadder är det också en väldigt varierande blandning av stoj och stim varvat med mera seriösa uppdrag och åtaganden. Den största fördelen är alla nya människor man lär känna, även som fadder. Detta var största anledningen till att jag även i år valde att faddra, "to get in with the young people". Nu när jag skall läsa upp lite kvarlevor från tidigare studieår så tyckte jag att det kunde bli roligare och mera givande om man också kände lite folk i dessa kurser. Dessutom finns det något under mottagningen som ingen Teknisk Fysiker bör missa, F-sektionens kräftskiva! Så jag var på plats även i år för detta röj av sällan skådat slag. Och även som tidigare år blev det ett litet spex för min del, denna gången med hjälp av Zwolff och Niklas. Så fick min sång "Bolognas fel" äntligen den uppmärksamheten den förtjänar! Då temat för kvällen var "udda yrken" kunde även av mina välexponerade fascinationer här på bloggen på luftas; jag klädde mig som en "kondomautomatsdesigner"!

När det gäller kurserna så blev de en del av min verklighet i måndags. Efter nästan ett och ett halvt år kändes det både väldigt främmande och kusligt bekant att återigen befinna sig inklämd i Häggsalen på Ångström. Denna perioden läser jag Elektronik I, Transformmetoder och Kraftelektronik. Det lustiga med den första är ju det faktum att jag jobbat som hårdvaruingenjör på Bombardier i nästan ett år, med en kuggad elektronikkurs i bagaget... Så det skall det bli ändring på nu. Jag har nog faktiskt aldrig känt mig så taggad på en kurs, det känns rent av kul att få lappa ihop de bristerna jag har i mitt elektronikkunnande. Ansvarig föreläsare är dessutom den välkände legenden Uwe Zimmermann som jag känner väl. En av mina kursare påpekade något i stil med "det känns som att du kommer få en hel del uppmärksamhet under den här kursen" på grund av alla pikar och utpekningar som Uwe med all välmening riktar åt mitt håll. Detta är såklart något som jag faktiskt uppskattar och jag är inte sen att kontra. Den andra kursen, Transformmetoder har tyvärr ingenting med robotar som förvandlar sig till bilar och grävskopor att göra. Detta blev jag bryskt upplyst om redan första gången jag läste kursen. Det den istället handlar om är en matematisk metod som i grund och botten handlar om att översätta ett matematiskt problem från standard form till en annan form genom en så kallad "transform". På så sätt kan den bli mycket lättare att lösa och dessutom representeras på ett mera överskådligt sätt. Det kändaste exemplet för gemene man torde vara "Fouriertransformen" eller dess diskretiserade och i realiteten mera tillämpbara utveckling; "FFT" eller "Fast Fourier Transform". Utan denna skulle nästan ingen signalbehandling, digital kommunikation eller media se ut som det gör idag så nog är det ett kraftfullt verktyg. Synd bara att det skall vara en sån förbannat tråkig kurs. Och det faktum att alla föreläsningar verkar vara klockan 8-föreläsningar gör ju inte det hela lättare...

Den sista kursen är också den som ger mig mest blandade känslor. Innehållet verkade efter första introduktionsföreläsningen vara "right up my alley" då det skulle behandla elektriska drivsystem för högspänning (jag läste helt klart tåg över hela kursen). Men de senaste föreläsningar har mest bara bestått av att vår föreläsare, en indier med ett namn på ungefär 25 stavelser, står och svamlar eller beklagar sig över hur dåliga alla studenterna i salen är. Att inte hans förkunskapskrav möts, att studenterna är för lata, osv. Och när han skriver ett problem på tavlan som ingen i klassen förstår eller kan lösa vill han heller inte visa hur man löser det. Tydligen har hans hemuniversitet i Indien en guru som ledare för hans institution. Denna guru säger då tydligen också att "om man skall dricka vatten ur en kran måste man böja sig ner för att komma till vattnet". Det tolkar han som att man inte skall ge studenterna några lösningar på föreläsningarna utan allting skall de göra själva. Väldigt bra filosofi det där... Grundtanken var visserligen ganska bra, "man skall ha en ödmjuk inställning till anskaffande av kunskap". Det kan jag hålla med om. Men på samma sätt som man kan dricka vatten även genom att sätta en mugg vid kranen eller kanske till och med en slang så kan man lära sig på många olika sätt. Och det verkar bli ganska uppenbart för mig att sitta på nästan en föreläsning om dagen med en snubbe som mest bara svamlar och aldrig någonsin lyckas förmedla budskapet eller slutsatsen i något han säger, ja det lär mig inte så mycket om elektriska drivsystem eller kraftelektronik. Det roligaste med kursen hittills har varit att träffa några gamla kompisar som också läser kursen; Emil, Sara och "Professorn". Det visade sig också att min vän och kollega Niklas Evestedts brorsa läser kursen. Jag har beslutat att ge det hela veckan ut. Känslan är att om inte kursen blir väldigt mycket bättre väldigt fort och faktiskt börjar behandla det den ska så tror jag att herr 25-stavelser får se sig om efter några andra studenter.

Typisk doppresent? Ja, möjligen om du är smålänning!

Och här har vi smålänningen Oskar som var helt lyrisk över att ha fått träffa "Doctor Brown" från "Tillbaka till Framtiden" i kön till V-Dala.

Ös på V-Dala!

Den legendariska Teknisk Fysik-kräftskivan

Palermo; dit du går när alla andra barer har stängt!

Partytältet på Pollaxbacken i all sin prakt

Ragnar approves!

Et enfin je veux dire que, malheuresement, j'ai decidé de quitter mon cours de francais. C'est seulement parce-que je crois que ce cours est en réalité pour les étudients qui veulent devenir les professeurs en francais. Et pour moi-même je veux seulement m'apprendre de parler francais. Je vais choisir un autre facon de m'apprendre de propre francais. Stig, je n'ai pas vous oublié! Salutations et à bien tôt!

Och allra sist vill jag säga till alla här (både väl- och ickefransktalande) att nya äventyr är i görningen. Den äckligaste sakén någonsin inmundigades av mig och Kroon för att fira att flygbiljetter tur och retur för fem veckor i Japan i december/januari äntligen är bokade! JAPAN, HERE WE COME!