Ataturks ansträngningar

"It's not about the face, it's about the fez!"
                                                           - Burak

I väntan på att det turkiska kaffet skall bli redo får jag gott sitta här i det lilla rummet på den asiatiska kontinenten och lyssna på gatans slammer. Istanbul är en stad som sällan är tyst... Den mångfasetterade staden är utbredd på två kontinenter och har varit min tillflyktsort den senaste veckan när jag hälsat på min gode vän Karl-Johan "K-J" Åhs som jag lärde känna under Anal-Elektrokursen i höstas. I sällskap med honom och människor av otaliga nationaliteter har jag strosat runt, hänförts och förvirrats i och runt omkring Istanbul. Nu kom Buraks mor in med det färdiga kaffet så skrivandet kan fortskrida.

Tillbaka i Schweiz, något som nu känns en evighet sedan, lättade slutligen den tunga dimman och släppte fram den efterlängtade vårsolen. Helt plötsligt såg Davos ut som jag mindes det från tidigare resor. Eller rättare sagt, det såg någonting alls ut då det äntligen fanns sikt. Peppen höjdes i takt med att utrustningen kom på och för enkelhetens skull tog vi oss till vårt vanliga område, Parsenn. Målet med dagen var mest av allt att bara njuta av solen och den vackra utsikten. Men de senaste dagarnas hårda väder hade fört med sig en viss mängd av den lite mjukare, finare varan som låg och väntade på sluttningarna bredvid pisterna. Att mysa runt lite i nysnön kändes ändå som något som kunde få ingå bland de tidigare målen för dagen... Dock visade det sig ganska snabbt att det var fler som hade tänkt samma tanke. Och de hade dessutom tänkt den bra mycket tidigare, varför det var spårat på nästan alla lättåtkomliga områden. Något som annars är mycket ovanligt i Davos där de flesta inte har något som helst intresse av att åka något annat än pist. Deras inställning är mest att de tycker att de som gör de är skapligt korkade, för varför, VARFÖR skulle man vilja åka där utanför? "Här har de ju gjort en fin pist, så varför åker du där utanför, där det är en massa snö i vägen?" Each to his own I guess.

I takt med att jag fick några åk visade det sig inte bara vara uppåkt på de flesta ställena utan även ganska skarigt. Vindpinat och den gamla smältisen låg kvar som en hård skorpa under allting. Här krävdes lite mera kreativitet för att få ett åk värt namnet... Jag spanade då in en bekant nordsida under en av liftarna som faktiskt såg ganska bra ut. Den var relativt spårad från undre halvan och ner, men den övre delen var helt orörd! Detta antagligen på grund av att man var tvungen att ta av sig skidorna och gå någon minut för att nå kammen, något som nästan ingen schweizare skulle understå sig att göra. Så far och bror parkerade sig nedanför bergssidan och jag ställde mig och rekade efter ett åk. Därefter droppade jag in. Snön var perfekt, precis så mjuk som man bara kan önska. Jag fick några riktigt sköna, djupa svängar när jag märkte att någonting inte var som det borde. Helt plötsligt kändes det som att snön faktiskt rörde sig under mina fötter. En rysning gick längs ryggraden. Det var lite som att första gången krocka med en bil, eller göra en rejäl vurpa med cykeln. Man har hört historierna om det och all dramatik som det innebär. Det har på något sätt upphausats och hajpats till maximum, vilket gör att när det händer en själv så känns det helt surrealistiskt. Man kan inte förstå att detta kan hända just en själv. Som tur var hade jag sinnesnärvaron att ändå försöka undkomma lavinen som jag insåg att jag hade startat. Jag hade ingen aning om hur stor den var så jag tog så mycket fart jag kunde och försökte åka ut åt sidan. Precis när jag nästan var ute tog de rasande snömassorna tag i bakdelen av mina skidor och kastade runt mig.

Jag till vänster i bild, tumlandes. Man ser tydligt där jag droppade in, mina spår och vart brottkanten är. Jag var mitt på flaket när det släppte och det sträckte sig från övre brottkanten till ungefär till hälften av mina synliga spår.

Medans jag tumlade runt i snön kunde jag se lavinen rasa ned på min vänstra sida. Det var inte lite snö som jag hade släppt lös. Själva tumlandet var inte värre än det brukar vara. En fördel med att vara van vid att krascha är att man blir förhållandevis bra på det. Det kan nästan vara lite underhållande ibland. Denna gången hade jag dock kunnat vara utan det. När jag stannade upp rullade fortfarande de sista delarna av lavinen och jag kunde börja fundera över vad som hade hänt. Det mest uppenbara var att jag endast hade en skida på mig. Den andra hade jag klickat ur under någon av "tomahawk:arna". Att tappa en skida är aldrig kul. När det så har skett under en lavin är det en mardröm. Rädslan för att jag aldrig mera skulle få återse min andra skida började stiga. Det som dessutom var otroligt retligt var att jag för denna resa hade införskaffat så kallade skid-hittare, ett par flourecerande remmar som man fäster i skidorna som sedan skall sticka upp ur snön vid en eventuell urklickning. Men just nu var dessa i min overallsficka då jag ju inte skulle köra något avancerat denna dag... Medan jag febrilt började leta omkring mig efter skidan kom två stycken från schweiziska lavinräddningen. Det är rutin att alltid kontrollera vad som har varit orsaken till varje lavin som går så det var inget extraordinärt. Så jag fick avrapportera vad som hade hänt, att jag varit ensam och så försökte vi tillsammans analysera vad som hade gått snett. Detta var en nordsida, något som i vanliga fall brukar betyda lavinsäker terräng. Men de senaste dagarnas snöfall på skare hade gjort att snölagrena inte kunnat bindas och den nya snön låg som ett block på den gamla. Dessutom hade det blåst ganska kraftigt och då orsakat en drivbildning. Precis den mjuka kudden av snö som jag droppade in i...

En av lavinräddarna gick med på att stanna en stund och försöka hjälpa till att finna min skida. Desperationen började krypa på mer och mer när jag rev runt med båda händerna bland snömassorna. Hade skidan dragits med av lavinen skulle den vara borta för alltid. Lavinräddaren började precis diskutera att det nog var kört för min skida när jag så upptäckte ett smalt, väldigt tydligt och homogent spår i snön. Det var för smalt för en snowboard och för brett och väldefinierat för en snörullare. Så det måste väl ändå vara... Han åkte ner före och kollade. Och vips så stod han där en bit ner och viftade med min andra skida! Lyckan och lättnaden var total! Så med en väldigt viktig läxa lärd kunde jag åka ned och ansluta till far och bror. Jag ser detta som en viktig erfarenhet och något som jag måste, och kommer dra lärdom av. Jag kan faktiskt säga att man vet inte vad en lavin är förrän man har varit med om en. Jag tror att man kan läsa hur mycket man vill i böcker, titta på filmer och kanske till och med ta en eller flera kurser. Men tills man själv har stått där mitt i havet av drivande snö och känt sig mindre än någonsin tidigare, ja då kommer man aldrig riktigt veta. Denna resa blev dock denna erfarenhet lite för mycket för mig. Jag höll mig borta från all lössnö för resten av resan.

Test av den nyinköpta skidoverallen anno 1986

De tre musketörerna på den vanliga bänken i solskenet på Tot Alp

Far och bror på vintersportsmuséet i Davos

Till och med klistermärkena var bättre förr!

"Vibrasjonsdempere" på skidan i mitten! Men vad har skidan till höger? "Vibrasjonsforsterker"?

Vädret i Alperna kan vara lite lynnigt ibland. Från blåfågel på morgonen...

... till total white-out och snöstorm bara några timmar senare!

Fler skidåkare borde anamma den här stilen!

Väl hemma igen var det ju dags att ta tag i tillvaron och försöka få lite struktur igen. Det första ledet i detta blev att städa ur exil-lägenheten i Blodstenen. Jag har sagt det förr, och jag lär nog tyvärr få säga det igen, men det här får tamejfan vara sista gången jag flyttar! Att befatta sig med det som kallas för att flytta är något som jag inte ens vill beskriva med ord. Sen blir det ju inte enklare när man är en skrotsamlare och utspridare av rang. Efter otaliga vändor med flyttlass och ett städmaraton av mig och Nicke var så hela trerumslägenheten skinande ren. Får vi hoppas. Ibland kan hyresvärden ha en annan uppfattning än den före detta hyresgästen på den punkten. När så gamla lägenheten var tom kunde fokus läggas på att få den nya beboelig. Eller ja, redan efter en vecka så var den de facto mera hemtrevlig än Blodstenslägenheten någonsin hade varit. Åtminstone enligt min åsikt. Veckan bjöd så på ett evinnerligt kuskande fram och tillbaka till IKEA, Bauhaus och diverse gömmor som jag nyttjat för att husera mitt bohag under mina år som luffare. Mitt gamla kylskåp som jag hade tänkt att använda som ölkyl höll dock på att bli min bane när det bestämde sig för att tömma sitt gasformiga innehåll i lägenheten. "Även ett kylskåp kan bli en mans bane"... Som tur var inträffade detta när jag och Nicke var ute på äventyr och inte när jag låg och sov. Så när vi kom in i lägenheten och märkte att man knappt kunde andas var det bara att illa kvickt riva ut det nyligen installerade kylskåpet. Hade det börjat läcka på natten vill jag inte ens tänka på vad som hade hänt.

Som nog känt är ett av mina största intressen, och kanske primära drivkraft för den här bloggen, att åka runt och kinesa hos folk jag känner. Det behöver dock inte vara särskilt långväga för att det skall bli en minnesvärd upplevelse. En helg i Stockholm hos min gamle vän och klasskompis från gymnasiet Andreas "Linkan" Lindgren visade sig bli en riktig höjdare. Jag och Björnen gjorde slag i saken och rullade ner till huvudstaden där Kroon redan väntade i herr Lindgrens lägenhet i Bromma. Väl där var stämningen på topp med guld-strösslad vodka från Ukraina och tjeckisk öl. Kvällens mål var den lokala nattklubben Garbo som trots sin placering i förorten är känd över stora delar av stan. Jag får dock erkänna att Bromma och Sundbyberg var mera förort än jag tidigare trott. När det visade sig vara ett problem att hitta en öppen restaurang klockan halv tio en lördagskväll, då började jag undra vad det var för håla som vi hade hamnat i. Själva galejet blev dock klart godkänt, i synnerhet på grund av 90-taletsmedleyt som vi lyckades pricka in på ett av dansgolven.

Flyttstädning med Nicke i Blodstenen

Linkan plockar fram finaste ukrainska guld-vodkan. Kroon och Björn ställer sig smått skeptiska.

Svärmorsdrömmen Andreas Lindgren!

Och Björn Sjöqvist som fransk gatumusikant. Inte helt lugn...

När jag nu redan var uppvärmd på kinesarfronten kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta. Så tidigt på onsdagsmorgonen satte jag mig på flyget till orientens pärla, Istanbul. Ah, det finns inget bättre för att förstöra dygnsrytmen än Turkish Airlines flygning klockan 0050 med landning klockan 0500 i Istanbul. Detta med heltänt plan och matservering ungefär klockan 0300. Men med det sagt tycker jag fortfarande att Turkish kan vara det bästa flygbolaget i världen enligt min vetskap, i synnerhet när det kommer till maten. När jag var på plats och lagom mör efter en halvtimmes sömn var det dags att försöka följa instruktionerna för att ta sig till min kamrat K-J's boning på den asiatiska sidan av staden; ett område kallat "Kadiköy". Det blev först en så kallad "Havatas", flygbuss in till det centrala Taksim-torget för att sedan ta en lokal buss ut till Kadiköy. En resa på totalt kanske en och en halv timme. Jag hade till och med sådan tur att precis när jag klev av min första buss stod buss nummer 110 mot Kadiköy och var påväg att köra iväg. Jag rusade och viftade och han stannade. Jag visste inte då att det jag just gjort var det helt normala sättet att ta en buss i Istanbul. Efter det blev det dock ett uns av slir. När jag skulle betala blev chauffören smått vansinnig när jag räckte honom kontanter. Tydligen var man tvungen att ha ett speciellt kollektivtrafikkort för att åka buss i Istanbul. Dock verkade han inte bry sig så mycket då han ändå fortsatte köra bussen. Det hela löste sig genom att en snäll äldre turkisk herre tog mina kontanter, gav mig exakt växel och blippade sitt eget kort istället. Tveksam till om detta hade löst sig lika smidigt i Sverige. Så där satt jag och skumpade på bussen som verkade vara ute efter att slå något slags världsrekord i sträckan Taksim-Kadiköy och undrade vart jag hade hamnat. Minareter och broar rusade förbi mitt fönster när solen sakta började sprida sitt ljus över den fortfarande sömniga 18-miljonersstaden. 

Efter att ha noterat att det tydligen är kotym för bussar att köra dryga 130 km/h på 30-vägar kunde jag lite småskakis kliva av vid den hamnbelägna busstationen i Kadiköy. Efter en stunds utnyttjande av det dramatiska morgonljuset för lite fotografering uppenbarade sig en lång, blond yngling en bit bort. Jag hälsade på K-J och vi rullade upp mot kvarteren precis ovanför hamnen. Efter en kort promenad bland mer eller mindre fallfärdiga och genuina byggnader på en brant gata stannade han vid en rejäl port. Boning för en viss Burak, som jag hittills bara hade hört legender om, och med K-J som inneboende. Hans tredje (?) lägenhet i ordningen skulle det under senare samtal visa sig; på grund av mögelinvasioner, galna hyrestanter och strömförande kablar i duschen som fick säkringarna att gå när man duschade... Efter lite avrapportering av läget tog jag tillfället i akt att gå och lägga mig och han själv åkte ut till sin skola. Erasmus-utbyte är inte alltid fest... Men oftast skulle det senare visa sig! Klockan 17 kom K-J in och väckte mig som fortfarande sov som en sten. För att initiera mig till det turkiska livet blev det en promenad i den varma kvällssolen och en kopp turkisk kaffe (som kanske skulle kunna beskrivas som starkt, sockrat kaffe med sump) på ett lokalt kafé. Det hade nu visat sig att den tidigare lavinen verkade ha skördat åtminstone ett offer. Min kära följeslagare och vän, min kamera, hade fått sig en ordentlig törn efter tumlandet. Så mycket visste jag. Men den gick fortfarande att använda. Tills nu. Det var med stor sorg jag konstaterade att den nog utan en rejäl operation skulle behöva pensioneras. Försök till operation gjordes av mig på en liten datorreparatör i Kadiköy där jag fick låna elektronikskruvmejslar och började demontera kameran på butiksdisken. Men försöken fick avbrytas då det inte kändes helt intelligent att plocka ned kameran i beståndsdelar ståendes vid just en butiksdisk med en ung turk som mest bara skrattade och tyckte jag var galen som ens försökte. Då jag inte var helt med i rulliansen kändes det bra att ta en relativt lugn kväll. Det blev till att träffa en av K-J's kompisar i Istanbul, tysken Christopher och hans kvinnliga besökare Anne. Det blev ett restaurangbesök med lite turkiska specialitéer och en kortare promenad i närområdet, vartefter det blev läggdags.

Buss, modell äldre, i Kadiköy

Molnig gryning

Elinstallation á la Turkiet

Härlig gammal Merca

Gatukonst

Min man i Turkiet, K-J, i sin fulla prakt

Åtskilliga timmar efter att den nya dagen hade grytt vaknade jag och K-J. Han själv gick ut för att köpa lite färskt bröd utanför på gatan medan jag själv låg och drog mig. Ibland är det rena lyxen att kinesa. Det gäller bara att välja rätt värd! Efter att ha ätit vår frukost blev det dags för mitt första riktiga äventyr i Istanbul. Jag hade blivit inbjuden att få följa med till Karl-Johans universitet, Sabanci, för att få komma som gäst på en föreläsning i sensor-system och sensorfusion. För att komma dig fick vi sätta oss på en speciellt chartrad skyttel som sedan körde en timme på motorvägen rakt ut till Istanbuls mest avlägsna förorter. Staden är enormt stor. 18 miljoner är svårt att greppa. Men när man kan köra i full fart på en motorväg en timme i sträck och det ända som händer är att skyskraporna blir lite mindre, då får man åtminstone något slags begrepp. Föreläsningen var faktiskt en av de bästa jag varit på. Otroligt intressant och föreläsaren var en extremt engagerad turkisk herre med det som i vissa kretsar också kallas "turkisk balkong". På svenska; "en stor mage". Turkarna gillar mat och sötsaker och det syns mer på vissa än andra. Efter att föreläsningen var slut var jag så imponerad och intresserad att jag var tvungen att gå med K-J och uppsöka föreläsaren på hans kontor för att fortsätta diskutera ämnet. Det har aldrig hänt under mina snart fyra år på Teknisk Fysik i Uppsala så det säger ganska mycket... Frågan är bara om vad, Sabanci och/eller Uppsala Universitet?

Eftersom att jag nu var ordentligt utvilad fanns det inte längre någon anledning att inte slå klackarna i taket och pröva Istanbuls nattliv. Det blev en förfest i en lägenhet i Kadiköy tillsammans med en grupp olika Erasmusstudenter. Det kändes som att själva själen i Erasmus kom fram just där och då i det rummet när engelska blandades med franska, svenska, tyska och även ryska. Jag och K-J hade väl i ärlighetens namn mest bara gått dit för att kolla läget men det utvecklades snabbt till att vi alla trängde in oss i en så kallad "dolmus", en turkisk minibuss oftast av modell äldre. Någon kanske noterar att dolmus påminner om en del av det svenska ordet "koldolme". Dolmus betyder nämligen fylld på turkiska, precis som koldolmen. Dessa minibussar har fasta rutter runt staden men inga hållplatser. Så om man behöver en ställer man sig bara vid vägen och vinkar när en kommer förbi. Han öppnar då dörrarna och saktar in, och man får hoppa på i farten och kliva in och sätta sig (vilket ju också de facto är förfarandet med de reguljära bussarna). Därefter räcker man fram pengarna till passageraren framför och de skickas fram till chauffören som sedan ger växeln som skickas tillbaks genom bussen. Dessa samtidigt som chauffören kör bussen och också pratar i sin mobiltelefon och pratar med sin kompis som sitter bredvid. Vår dolmus-färd var inte fullt så spännande men nog fan gick det undan på Istanbuls gator.

Målet med den skumpiga vansinnesfärden var Taksim, samma ställe dit jag kommit med Havatas första dagen. Föga anade jag då att detta var hela Istanbuls partydistrikt nummer ett och dit alla nattdjur flockas för att inta mer eller mindre exotiska nattklubbar. Efter den vanliga diskussionen om vart man skall ta vägen hamnade i stort sett hela sällskapet på en klubb som heter Araf. För mig var Indiana Jones-känslan total. Inredningen, musiken, folket... Ja, allting fanns där! Förutom möjligen lite nazi-officerare med cigaretter i käften, men de är man ju också helst utan. Det vart en riktigt bra kväll som avslutades på äkta turkiskt vis med turkiskt fyllekäk. På K-J's rekommendation tog jag en så kallad "Kokorec", nån form av tarmröra som serveras stekt med kryddor och i ett bröd. Jag kan bara säga, hamburgaren, släng dig i väggen, här kommer den nya kungen av fyllekäk! K-J själv hade aldrig vågat prova då han som de flesta andra går in i en ganska defensiv position så fort någon yttrar 'inälvsmat'. Jag har ju dock inget problem med det utan är en erkänd pölsadiggare och jag tycker nog att skall jag beskriva detta med något som man kanske kan relatera till så är det just pölsa. Stekt och kryddad pölsa i ett bröd. Kanske något för Johannesgrillen sena fredagsnätter?

Kontrasternas Istanbul

En butik som specialiserar sig på att sälja syntetiska kroppsdelar, över disk. Skyltdockan verkar demonstrera något som skall vara ett syntetiskt hjärta.

Karl-Johan med våra tyska vänner, Chris och Anne.

Fullt ös inne på Araf!

Min första äkta turkiska Kokorec!

Dagen efter var det dags för lite klassisk sightseeing. Det blev en båtfärd med kollektivtrafiksfärjan över till den europeiska sidan. Vädret var strålande så Istanbul visade upp alla sina stränder i sin finaste prakt. Det är verkligen en magnifik stad och man kan inte annat än känna historiens vingslag när man färdas runt i denna knytpunkt. Allt detta tjat om att kontrollera Rom eller möjligen Moskva i all ära. Men vad varje sann erövrare verkligen ville och behövde var att kontrollera Istanbul. Porten mellan Europa och Asien och ingången till Svarta Havet och därmed nyckel i all båttrafik mellan Kontinentala Europa/Nordafrika och Ryssland. Många har också gjort anspråk på denna stad genom historien. Grundad som Konstantinopel av romarna som Östra Romarrikets huvudstad vid Romarrikets delning blev den senare huvudstad i det Bysantiska riket. Efter otaliga krig och anfall föll staden tillslut på 1400-talet under kriget med osmanerna och blev då huvudstad i det Osmanska riket. När så det moderna Turkiet grundades blev Ankara istället huvudstad och man bytte namn från Konstantinopel till nuvarande Istanbul. Denna splittrade och passionerade historia har också format staden till den multikulturella, varierande och pulserande plats den är idag. Vi tog tillfället i akt att strosa omkring platsen för den gamla bysantiska huvudstaden med de två magnifika byggnaderna Ayasofia och Blå Moskén. Ayasofia anses vara den äldsta bevarade religiösa byggnaden i världen och uppfördes redan på 300-talet av bysantinerna som ortodox-romersk kristen katedral. Den vart sedan omgjord till moské av osmanerna på 1400-talet och blev till sist ett museum i den sekulariserade republiken Turkiet på 1930-talet. Hela området med de två otroliga byggnaderna som inramning är nog en av de mest intressanta platserna i världen för historieintresserade. Här låg också den romerska "Hippodromen", alltså en antik arena primärt för hästkapplöpningar av episka mått. När den romerska kulturen mer och mer försvann blev också Hippodromen allt mera förfallen och oanvänd tills den till stora delar revs och byggdes över. Delar av den finns dock fortfarande bevarad under marken, tillsammans med många andra upptäckta och oupptäckta delar av antika Istanbul. Ja, jag skulle nog kunna skriva ett helt inlägg bara om Istanbuls historiska värden men det finns det redan hyllmeter av så är man intresserad av det är det bara att uppsöka närmsta analoga eller digitala encyklopedi!

Det var dock ett uppenbart problem med dessa annars väldigt vackra delar av Istanbul. Turisterna. Och vissa skulle nog här hävda att jag ju också är en av dem, men jag vill inte kalla mig själv för en "turist". Jag är en "besökare" och det är en väsentlig skillnad! En turist kommer till en stad utan att känna någon, följer de välkända rutterna och har lite om någon alls kontakt med lokalbefolkningen och den inhemska kulturen. Det är som att se allting genom ett glasfönster. Jag själv kände ju en som nu var ganska hemtam i Istanbul och som då också kunde visa mig de delarna som turisterna annars inte ser. Han hade dessutom lärt sig en aning turkiska vilket genast öppnar dörrar som annars är stängda för turister. Med mängder turister kommer också bondfångarna, eller som vi kallar dem "Burum's" på grund av det turkiska ordet för "varsågod"; "burum" som de ropar så fort de ser en illa klädd västerlänning med fet plånbok gå förbi. Så då vi hörde lite för många 'burum' i dessa delarna för att vilja sätta oss och äta här tog vi tunnelbanan ut till utkanten av Istanbuls centrum. Genast förändrades atmosfären och folket. Efter bara någon station var vi de enda synliga utlänningarna och mycket nöjda över detta faktum. Målet var en till synes ganska anspråkslös restaurang på en gata med säkert fyra stycken andra liknande inrättningar. Det som gjorde just det här speciellt var dock dess utomordentligt fina kebab som serverades på fler tallrikar än jag kan räkna med mina fingrar. 

Ett annat faktum som också gjorde just den här måltiden speciell var att telefonen ringde mitt i det hela. Och på andra sidan var inga andra än Bågen och Kristoffer, direkt från Studentradions studio. Då det precis nu var sändningsdags och veckans tema var "vickning" eller på modern svenska "fyllekäk" så passade det ju ganska bra med lite kommentarer angående det turkiska köket. Jag kunde inte annat än konstatera att turkarna nog kan vara skräpmaten och fyllekäkets sultaner. Det stora nattklubbsområdet Taksim är inte bara hem åt ett tvåsiffrigt antar barer och nattklubbar utan också av minst lika många snabbmatsställen med allting från färska ostron till malda inälvor i bröd. Trots det ganska otroliga avståndet mellan oss kunde programmet genomföras nästan lika enkelt som när vi alla sitter samlade i studion. En podcast till programmet finns att höra på den här länken: https://soundcloud.com/studentradion98-9/f-da-pratar-vickning. 

Till havs! Jag ser det nog ändå som en lyx att kunna kalla en färja för "lokaltrafik". Nu är de dessutom i Istanbul helt klart det enklaste, och billigaste sättet att ta sig större avstånd.

K-J beskådar

Snart landning på den europeiska sidan

Istanbuls beskyddare?

Blå moskén

Hagia Sofia

Sug i blicken: Turkish Style!

 

Radio-telefonerande, kebabkäkande och skoputs. Multitasking i Istanbul!

Och se så fina skorna blev!

När telefonlänken var nedstängd, kebaben uppäten och jag till och med fått mina skor putsade av en ambulerande skoputsare var det dags att ta sig tillbaks till Kadiköy. Det blev dock en kort visit innan jag och K-J slog följe med Chris och Anne för att ta oss ned till en för mig tidigare obesökt kajplats i Istanbul. Vid denna kajplats stod en båt som chartrats av Erasmus i Istanbul för att husera flera hundra studenter från när och fjärran i vad de helt enkelt kallar för "båtfest". Båten har två barer och ett dansgolv och åker sedan runt på Bosphoren samtidigt som festen pågår ombord. Lite som en Finlandskryssning i miniatyr. Fast utan tax-free, Mintuu och dansbandsmusik. Bland alla blandade besökare på den här båten kunde man bland andra finna en man från Egypten med lite lätt skrämmande politiska sympatier. Han hade läst Mein Kampf och efter det tyckte han att Hitler var världens främsta geni och en sann förebild. Jag och Anne stod länge och pratade med honom bara av ren fascination för hur man kan husera sådana åsikter. Han var ingen idiot, tvärt om verkade han mycket intelligent. Men det var som att man kunde se fanatismen lysa i hans ögon där han stod i en brun trenchcoat och rökte cigaretter. Så om det som saknades för att få till den kompletta Indiana Jones-stämningen på den tidigare klubben fanns åtminstone här. För att göra vår egyptiske old-school-nazist ännu lite mera underlig måste nämnas att hans mor tydligen var judinna...

Vi lyckades aldrig riktigt få svar på varför snubben från Egypten gillade Hitler så vi beslutade att lämna honom åt sina egna tankar. Så jag drog vidare. Nu hittade jag något nästan ännu mera anmärkningsvärt. På gymnasiet var jag god vän med en kille som heter John Broman. Nu hittade jag hans bror från en annan mor som råkade vara av halv svensk och halvturkisk kille som bott i Sverige i nästan tio år och därför kunde flytande svenska likväl som turkiska. Nu bodde han och pluggade i Istanbul. Så när båten återigen kom iland tog sig hela gänget nu med John Broman-kopian i spetsen in till Taksim för att fortsätta natten där. Det utlovades en gratis drink mot uppvisandet av båtbiljetten inne på någon obskyr nattklubb i djupaste Taksim. Drinken visade sig vara mer av en saftblandning med en skvätt vodka i och John Broman-look-a-like var tvungen att sticka. Jag och K-J kände också att vår aktningsvärda ålder började göra sig påmind bland alla ynglingar så vi tog var sin kokorec och tog oss hem till Kadiköy. Vi var helt enkelt nöjda med nattens underhållning och var klara att invänta vad nu morgondagen kunde komma att erbjuda.

Det började med något som man nog inte får missa om man är i Istanbul. Ett besök på den stora täckta "Grand Bazaar", nästan lika legendarisk som Ali Baba själv. I myllret av gångar kan man finna nästan allting mellan himmel och jord. Tyger, konstig elektronik och allt annat som du inte visste att du faktiskt behöver ryms i små butiker ibland inte större än ett hål i väggen. Det är nästan omöjligt att inte gå vilse i denna labyrint. Jag och K-J hade dock ett ganska utmejslat mål. Jag skulle promt ha tag på en fez, och om det också gick, ett par Aladdin-byxor. Det var oklart hur svårt det första skulle vara att ordna av den enkla anledningen att bärande av fez olagligförklarades av 'Ataturk' (på turkiska "Turkarnas Fader") alias Mustafa Kemal's regim under tidigt 1900-tal. Anledningen var att han ville bryta med Turkiets orientaliska historia och göra landet mera västerländsk och närmare Europa. Det blir just därför väldigt ironiskt att trots något så bryskt som ett förbud mot att bära en huvudbonad är just denna huvudbonad kanske det första som nästan alla kommer att tänka på när man säger "Turkiet". Mustafa Kemal gjorde mycket bra för det moderna Turkiet och det finns nästan ingen restaurang, affär eller barberare i hela Istanbul som inte har hans bild på väggen, men det där med fezen vet jag inte vad jag tycker om... Nu hittade vi i vilket fall både fez och Aladdin-byxor så det fick bli en turkisk kaffe i solen för att fira det lyckade företaget. 

Skymning

Wings over Istanbul

Gamla tågstationen där man förut kunde hoppa på tåg som gick hela vägen till Bagdad!

För de som känner honom är en beskrivning överflödig. Men för alla andra, här är John Bromans bror från en annan mor!

Medelhavsutsikt från Buraks balkong

Inne i basarens myllrande labyrint-liknande gångar...

... tur att man har en guide som heter K-J!

I Turkiet gör man det ganska tydligt att man gillar sin flagga

En kopp turkiskt kaffe efter ett väl utfört uppdrag inne på Grand Bazaar

 

Mästaren och lärljungen. Burak med min fez och sin egen Volvo V40-luvtröja som han fått när han spelade med sitt band vid öppnandet av något köpcenter i Istanbul.

Det var nu lördag kväll och dags att göra festandet till något som några spanjorer hade beskrivit för oss som en "triplette", alltså att festa tre dagar i rad. Med tanke på hur spanjorer är kända för att festa är det nog ännu lite mera av en bedrift att köra tre dagar i rad på spansk vis, men jag och K-J kände oss ändå som ganska tappra krigare när vi för tredje kvällen i rad öppnade varsin "Effes". Kvällens fest var ytterligare något större spektakel ordnat via Erasmus Istanbul. De hade hyrt en hel trevåningsvilla någonstans ute på den totala vishan utanför Istanbul. Så för att folk skulle kunna ta sig dit hade de även chartrat bussar som skulle komma och plocka upp deltagarna på olika platser i staden. Jag och K-J slog följe med en legend inom Istanbuls Erasmus-kretsar. En viss italienare vid namn Flavio, en kille lugn som brisen (ja, italienare till trots!) och som tagen ur någon skön 70-talsfilm. Första målet var att ta sig ut till en förfest någonstans i utkanten av stadskärnan. Flavio hade koll, det var åtminstone premisserna. Efter en tunnelbanefärd och sedan en promenad via en massa gångbroar över en 5-filig motorväg stod vi vid en bensinmack och uppsamlingsplats för taxibilar. Härifrån var instruktionen att vi skulle ta en taxi och ge honom adressen som vi hade fått av dem som hade förfesten. Efter tio chaufförer hade sagt nej och att de inte förstod vart adressen dit vi ville låg hade en annan åtagit sig uppdraget efter att ha fått prata med värden för festen som ju var turk via telefon. Nu var det bara problemet att av någon anledning var det inte han som pratade med värden som faktiskt hoppade in som chaufför, utan nån annan snubbe. Så han körde såklart fel och släppte av oss på nån jävla gata utan att någon av oss hade någon aning om vart vi var. Så vi fick fiska upp en ny taxi och försöka igen med telefonen. Efter mycket om och men kom vi fram... till fel område. Men vi kunde åtminstone gå dit vi skulle. 

Förfesten var i ett superlyxigt inhängnat lägenhetsområde där man vart tvungen att legitimera sig för en uniformerad nisse i en vaktkur för att ens komma in. Efter lite förvirring blev vi så insläppta och kunde söka upp rätt lägenhet. Där slöt vi upp med ett gäng turkar och en österrikare och efter det var det lite som att vi överlät resten åt dem. Vi bara följde med på resan, vart den nu än skulle ta oss. För det visade sig att även fortsättningen skulle komma att bli en jäkla resa...