Illusioner

"I don't know where I'm going, but I'm on my way!"
                                                           - Carl Sagan

Jag och Magnus "Bågen" Svozil gick en dag för några veckor sedan och diskuterade förvirring. Förvirring som något slags grundtillstånd. Jag själv hade ett stort behov av att få ha just den diskussionen i just den stunden då jag kände mig, som så många gånger förr, väldigt förvirrad. Men det finns olika former av förvirring. Det är en sak att bara känna sig allmänt malplacerad och på någon form av läktarplats till tillvaron. Det kan vara ganska angenämt. Att kanske vara lite smådisträ, flanera runt och helt enkelt inse att man inte förstår allting, men att det ändå är ganska bra. Man har ändå på något sätt en känsla av att man har ett momentum. Att man faktiskt på något sätt förs framåt i livet, på vilken väg det nu må vara. Må så vara en illusion av framfart, men en viktig illusion. Exakt vart man är på väg är i sammanhanget ganska oviktigt. Det viktiga är att man faktiskt är på väg. Men just i denna stund med herr Svozil kände jag mer än någonsin att jag faktiskt inte hade någon känsla av att vara på väg. Det kändes som att jag tappat den där slingriga stigen som jag annars brukar färdas på. Som att jag var mitt ute på havet utan varesig karta eller kompass. Det måste vara detta som faktiskt är riktigt förvirring. Det där andra är bara någon slags slentrianförvirring. Så länge du åtminstone har illusionen av att vara på din egen stig så spelar det ingen roll att den är väldigt krokig och i många fall, just väldigt förvirrande. "Jag tror att det gäller att lära sig att leva med förvirringen, att gilla den och rida på den" summerade Bågen. Och nog är det precis så sant som det är sagt. Ett visdomsord från en vis man. 

Bara för att man är väldigt förvirrad betyder det inte att man behöver vara overksam. Tvärt om kan man kastas in i en massa olika saker då i sitt försök att leta sig tillbaka till den där känslan av att ha kontroll. Skolmässigt var denna perioden tänkt som en riktig räkmacka. Jag hade strategiskt valt två stycken projektkurser och en kurs i Databasteknik. Databastekniken hoppade jag av efter bara några veckor då allting föll ihop när det kom till gruppindelning. Av någon anledning vart man utkastad ur systemet om man inte hade sett till att dela in sig i grupper om två. Något som blev ganska svårt för mig att administrera från andra sidan jordklotet när gruppindelningen startade. Så efter flera misslyckade försök att ta kontakt med någon annan vilsen stackare över cyberrymden beslutade jag att det nog helt enkelt inte var tänkt att jag skulle läsa denna kursen nu. Något som jag inte slösade särskilt många tårar på. Då var det således bara de två projektkurserna kvar varav den ena som heter "Praktisk Prototypframtagning" innebär att man skall bygga en så kallad "Stirlingmotor" i den praktiska verkstaden på skolan. Alltså stå och svarva till runda, avlånga och fyrkantiga delar av olika metaller och plaster enligt ritning för att sedan kunna sätta ihop dem till en fungerande motor. Enligt uppgift skulle detta ta maximalt fyra eftermiddagar. Enkel match. Den andra kursen heter "Kreativ Verkstadsteknik" och går ut på att i samma verkstad bygga någonting, vad som helst, och sedan skriva en rapport om det. När jag rullade in för första gången för att se vad det hela handlade om slumpade det sig så att en grupp unga maskiningenjörer var där för att presentera sin idé. Och ja, det enda ledde till det andra. Nu skall en grupp maskiningenjörer och en förvirrad teknisk fysiker bygga en så kallad "Water Jetpack"; vilket går ut på att man spänner på sig en ryggsäck med två munstycken och sedan kopplar dessa till en slang med en jävla massa trycksatt vatten i som således kan skjuta upp ryggsäcksbäraren i luften. I teorin. I praktiken är det vissa detaljer som är lite mera komplicerade...

Finaste thailändsk underklädes-whisky på en förfest i Västerås

Kan man tänka sig ett mera fulländat butiksnamn?...

... ja, det skulle då möjligen vara detta! Båda observerade på Vasastan i den kungliga huvudstaden.

Skönheten på industriparkeringen

Mörka skyar

Ja, denna bild behöver nog lite förklaring... Under en bastufest i Studentstaden vart vi i sällskapet tvungna att ta en kortare paus från bastandet varpå en som var granne till Mari (längst till höger) som var värd sa att vi helt enkelt kunde få överta hans lägenhet. Då det redan var musik och ljuseffekter på max tog det inte lång tid innan vi alla stod och vevade i den här personens rum. Han själv hade försvunnit ner på stan. Det var bara en detalj i en väldigt skruvad kväll. Så kan det gå.

Kylig morgon

Som vi har längtat!

Fördelen med projektkurser är att man har väldigt lite, om någon alls, planerad tid. Nackdelen med projektkurser är att man har väldigt lite, om någon alls, planerad tid. Det gör att det ibland kan vara väldigt svårt att motivera att ta sig till skolan. När man så dessutom slutligen tar sig tiden att börja svarva till sin Stirlingmotor blir det ännu svårare att motivera sig när man märker att det nog inte alls kommer ta de fyra inplanerade tillfällena utan avsevärt mycket längre tid. Dessutom får man hela dagarna lyssna på tonerna av den undervisande svarv-gurun som talar om för en hur värdelös man är på svarva, eller rent av hur jävla värdelösa tekniska fysiker, eller nej studenter, eller ja låt oss rent av säga ungdomar är på att svarva... Eller nej, varför sluta sig till att svarva. Ungdomar är ju faktiskt värdelösa på allting. Där går så undertecknad och släpar fötterna efter sig, i en sluten akademisk värld där de flesta andra studenterna inte ens verkar ha någon aning om att det faktiskt finns någonting utanför universitetets väggar. Där går de i sina ämbeten med långa titlar och med sina tröjor med namn-tryck och känner sig som världens gudasända och efterlängtade. 

Och kanske är de just det? Vad vet jag. I någon mån får man väl säga att de är det. Även fast jag tycker att det bara är en illusion är väl just allting det. En illusion. Frågan är bara vad för illusion. Om den nu är angenäm, då må så vara. Och nästan varje illusion är helt och hållet personlig. Det är världen som du själv upplever den. För i vår egen perception ryms också någon form av bestämmelser och avgränsningar för hur stor vår värld är. Och när det kommer till universitetet och akademin kan det vara en väldigt sluten värld. Men också en väldigt autonom värld, en värld som klarar sig alldeles utmärkt utan någon inblandning från resten av världen. Det är en värld bland många andra, vissa som överlappar varandra och vissa som för alltid kommer vara åtskilda. Men det som jag just nu i skrivande stund inser är att för att kunna komma in i en av dessa världar krävs det att man gör det helhjärtat. För någon som står på utsidan framstår universitetsvärlden bara som främmande och frånvänd. Men det är för att man själv inte är inne i den. Och det felet som jag själv har gjort nu är att jag faktiskt inte har återvänt till den fullständigt efter min Japanresa. Tveksamt är om jag ens var fullständigt inne ens när jag i höstas återigen tog mig tillbaka till Uppsala efter ett år av upplevelser. Det är som att det finns någon form av ytspänning i denna värld. Och har man inte rätt sinnesstämning, rätt attityd och framförallt rätt vilja så är det som att man bara studsar iväg från ytan. Som att man inte har riktigt med fart att tränga igenom hinnan och komma in på insidan. Och nog är det kanske så med alla dessa olika världar? För ju mer jag tänker på det, desto mera börjar jag på något sätt tro att den stora världen består av mängder med små världar. Att hoppa mellan olika världar går att göra med viss möda, om man bara är villig att ta sig in i just den världen. Men vad som nog är den stora utmaningen och det mest intressanta, är att försöka förstå hur alla dessa världarna hänger ihop och ändå interagerar med varandra. Det låter ju lite motsägelsefullt mot tidigare påståenden men nog måste det väl ändå råda någonslags symbios. Att allting ändå hänger ihop med någon slags röd tråd. Återigen vill jag peka på att flygresor gör det väldigt svårt att försöka länka ihop dessa världar då man oftast teleporterar sig själv mellan två helt olika och ibland inte ens sammanlänkade världar. Och vad som finns däremellan, de bitarna som skall slutföra pusslet, de blir man helt utan.

Om jag ändå hade kunnat komma till något så när utvecklande metafysiska tankebanor när jag stod och svarvade aluminium på industrigolvet på Ångström. Istället vart frustrationen av att bara stå och kasta bort min tid för stor. För trots att jag inte visste vart jag var på väg, eller varför, var det enda jag kunde säga med säkerhet att detta var ett slöseri. Efter att ännu en gång ha hört "MÄT, LÄS RITNINGEN, TA UR CHUCKNYCKELN!" så jag lämnade den fortfarande slirande Stirlingmotorn tills vidare och tog mig till Västerås. Aldrig har det känts så skönt att få komma tillbaka till jobbet. På något sätt är det som att en cirkel har slutits. Sist jag var i stånd att både "studera" och jobba samtidigt var det studierna som var det naturliga och jobbet som var exotiskt och skrämmande. Nu känns det som det mest naturliga i världen. Inte alltid så inspirerande, det skall erkännas. Och inte är jag alltid den mest lysande stjärnan på TESEC-kontoret. Men jag får åtminstone betalt för det. Och jag blir bemött med respekt från mina kollegor som faktiskt ser något värde i det jag gör. Något som en och annan lektor och annat löst folk på universitetet skulle kunna ta sig en funderare över.

Jag kunde ju såklart inte hålla mig helt borta från förförelsernas Uppsala. Inte när det nu också skulle öppna sig en, för mig, helt ny värld. Av en slump råkade jag ju som bekant bli kompis med Bågen under vår resa till Val d'Isère. Där skulle det visa sig att han precis hade dragit igång ett radioprogram på Studentradion i Uppsala tillsammans med en kompis. Och det slumpade sig så att de var sugna på att få in en till person i studion. Så innan jag visste ordet av stod jag i en mörk inspelningsstudio tillsammans med Bågen och en för mig ny bekant, Kristoffer. Det var då det. Nu har vi blivit allt tajtare och har redan hunnit köra fyra stycken program tillsammans, varav två live. Det är en enorm kick att stå där i Studentradions live-studio på fredagseftermiddagen och höra nyheterna gå på prick på slaget 15:00 för att veta att vi om några minuter skall gå ut i etern! Jag får nog faktiskt säga att det just nu känns som att radion, även om det för tillfället bara är en bisyssla, känns som det mest vettiga jag gör just nu. Och det säger ju en hel del om vad man gör annars... Så när så jobbtillvaron kändes allt för seriös har jag kunnat fly österut till leklandet i Uppsala och sänt radio eller bara förkovrat mig i allehanda konstiga fester. Ann levererade, föga förvånande, en riktigt bra födelsedagsfest som enligt hennes egna ord blev ovanligt städad. Vi kunde båda konstatera att festinvånarna nog började uppnå en lite mera mogen ålder då det inte längre såg ut som själve fan hade roat sig i hennes lägenhet.

Kall, mörk industristad

I studion med Bågen och Kristoffer!

Bakgård

Förhoppning om vår i Gamla Stan i Västerås

Fredagsfika på Bombardier: Ett industri-incitament lika starkt som TÜV!

Kvällssol

Tågrånare och Anders Borg alias Zwolff på Anns födelsedagsfest med tema "Skurkar och banditer"!

Några övriga festdeltagare. Ann själv syns till höger om herr Borg, föreställandes ingen mindre än Dr Evil.

Skägglurk på ännu en utflykt till hufvudstaden. Denna gången för att hämta de färdigmonterade skidorna. Ja, jag har blivit Dynafitare!

Bra fiske på Rackarberget? Ja, varför inte.

Till sist, lite skäggromantik. Titulerad: "From 1870 to 1970 in just one shave. The shave of a century?"

Så här sitter jag nu och funderar. Spekulerar. Vrider och vänder på allting jag har och försöker få någon rätsida. För tillfället har jag tagit min tillflykt till Davos i Schweiz för den årliga skidresan med far och bror. Här, precis som hemma i Sverige, vägrar vintern riktigt släppa greppet. När det vanligtvis brukar vara strålande solsken och många plusgrader råder nu total snöstorm och bister vinterkyla. Och studerar man prognosen verkar det inte bli så mycket bättre på ett bra tag framöver. Är det återigen det ökända korta minnet som spelar oss alla ett spratt, eller är det faktiskt ganska mycket kallare än normalt? Med reservation för att jag tycker att man faktiskt säger det varje år. Så skidåkning har det ännu inte blivit så mycket av, sikten har helt enkelt varit för dålig. Istället är jag helt enkelt tvungen att släppa allt och bara vara. En välbehövlig semester, borta från alla projekt och allt som har skakat min tillvaro. Det har gett mig tid att fundera på vad det egentligen var som gjorde att jag tappade greppet om den där stigen och vandrade ut i mörkret. Kan det vara det ständiga flängandet mellan Västerås och Uppsala utan att faktiskt slå sig ner någonstans? Var det den isolerade hösten i den mörka och dekadenta Blodstenen? Är det att jag har slarvat med träningen den senaste tiden? Eller är det bara den här förbaskade vintern som även jag måste erkänna att jag är grunddjävulskt trött på? En sista flyttstädning av och sedan förträngande av lägenheten i Blodstenen kommer göras så fort jag kommer hem från Schweiz. Att sedan försöka få ordentlig ordning på den nya, fräscha lägenheten på Rackarberget är nästa steg. Sedan kan det förhoppningsvis bli vår så man får komma ut och röra på sig och ta tag i sin slappa kroppshydda och spretiga skolgång. Allt detta för att få någon slags rätsida på tillvaron. Eller åtminstone skapa en illusion av det.