Turbo Lover

"- Men behöver man verkligen supertrimmad motor,
   super-deluxe hjulupphängning och ultra-mega bromsar
   på en FISKEBIL?
- Du lever allt i en liten värld grabben..."
                  Jag och Max Jarno i diskussion om "fiskebilar" 

Efter drygt ett år av fruktlösa försök, huvudbry och ändlösa diskussioner med vänner, kollegor och förbipasserande hände det plötsligt. Som om den aldrig gjort annat ruskade min B230FK till liv med ett lätt vrål. Jag kunde inte ens fatta att det var sant. Lika förbryllade var mina medhjälpare Fredrik, Danne och Kewal. Så nu har man blivit med turbo!

Men ännu en gång har det gått en lång tid mellan inlägget. Detta kan skyllas på svagt sinne, brist på tid eller dåligt flow. Så av denna anledning får vi spola tillbaka bandet två veckor. Min tid i Estland blev en intensiv och lärorik upplevelse. Intensiva dagar i fabriken varvades med kvällspromenader runt i vackra Tartu. Det må jag säga att Tartu nog kan vara en av de vackrare städerna jag besökt. Får nästan påstå att större delen av staden ger Uppsala en match... Sen har vi självklart den delen som man inte visar för den vanlige turisten. Lite i utkanten av staden finner man de, under sovjettiden byggda, lägenhetskomplexen som för tankarna till avlägsna, trötta småstäder med kyrilliska bokstäver på gatskyltarna. Enligt Virgo var det här som medelklassen bodde. I min jakt på den legendariska estländska spritbutiken "Super Alko" hamnade jag i denna periferi som tydligen skulle husera en lokal starkdrycksförsäljare. Butiken kunde lokaliseras och jag fick äran att botanisera bland allehanda obskyra flaskor med mer eller mindre exotiskt innehåll. Låt oss bara säga att jag kom ut några euro fattigare men några erfarenheter rikare. Och ja, några flaskor också då... 

Vackra former bland högtravande arkitektur. Kul att den tuffaste bilen i Tartu var svenskregistrerad!

Exakt vem eller vad den här "A. Le Coq" är förtäljer inte historien, men bra lager är det i vilket fall!

Snillen spekulerar

Existerar det ens en tuffare företagspromotionsbild?

Medelklassförorten i Tartu, Super Alko framme till höger i bild

Fullmåne

Centrala Tartu. Notera en av alla giriga svenska banker som i ett försök att nå maximal profit genom total exploatering etablerade sig i landet. De fanns överallt, Swedbank, SEB och Nordea. Inte utan att man som som svensk med facit i hand får skämmas ett slag.

Parallellprogrammering i full gång!

Sista kvällen kände jag att jag ville ge någonting tillbaka till mina estländska kollegor och nyblivna vänner. Då jag själv tycker att mat är det finaste man kan få tyckte jag att jag för en gångs skull kunde leva som jag lär. Så jag lyckades efter mycket om och men övertala mina kollegor att vi skulle gå ut och äta på restaurang. Virgo krävde mycket övertalan då det var lite problem med vem som skulle ta hand och barnen då hans fru skulle ta bussen till Tallinn senare på kvällen. Jag sa att barnen gärna fick följa med. Och så blev det. Vi gick på en asiatisk restaurang med ett klassiskt generiskt asiatisk-sound-a-like-namn som jag inte minns just nu. Det var nog den första asiatiska restaurang utan en enda genuin asiat som jag varit på. Men maten var ändå helt okej. Kanske inte skulle kalla maten särskilt asiatisk. Får bli estländsk-asiatisk. Men en trevlig kväll blev det likväl! Efter avslutad middag tog vi en kort promenad på torget där det tydligen var marschmusiksbandsfestival. Vi kom precis för att få höra en finsk skolorkester från Österbotten spela sin tolkning av "Euphoria". Kändes ändå en aning konstigt att stå i Tartu och lyssna till samma låt som jag blev helt vild av en konstig natt i Umeå tidigare i våras. När jag sagt adjö till Guido och Virgo så tog jag själv en lång promenad. Denna kvällen tog jag en ny riktning. Någonting som verkligen öppnade mina ögon. Det visade sig att jag sett blott en bråkdel av Tartus vackra stadskärna. Jag gick som i trans bland hundraåriga hus, små gränder och trolska parker och alléer. Tartu är verkligen en pärla och om jag får som jag vill så kommer jag att återvända!

Äntligen en Lada som fastnade på negativet!

Virgo med två barn på restaurangen med det asiatiskt klingande namnet

Guido

Närpes Skolmusikkår musicerar

Gammalt och nytt

Bortglömd port

"Otium reficit vires" - "Fritid återställer styrka"

Tartu Domkyrka

Gatukonst

Lummiga gränder och parker. Det Tartu jag upptäckte sista kvällen var verkligen något speciellt!

Fick kalla kårar när jag gick förbi detta hus och såg att det var tänt i ett av fönstren...

Bister mustaschprydd herre

Tartu by night

Resan hem till Sverige var inte mycket att orda om. Estland fick chansen att visa sin dåliga sida också. Säkerhetspersonalen på Lennart-flygplatsen var otrevliga och vidriga även för att vara just säkerhetspersonal. Men när jag hittade ett billigt flak "A. Le Coq" i taxfreebutiken så var även dessa synder förlåtna. Helgerna i Västerås spenderades med det vanliga slirandet. Låt oss bara säga att av 12 personer på förfesten hos Eric så var det bara Björn som lyckades ta sig till Blåa Månen den senaste gången. Nä, tillträde-till-krogen-kvoten har varit ganska låg i gänget nu på sistone. Dagen-efteruppsamlingen på Spicy Hot bjöd på en bra portion rövarhistorier även dessa söndagar. Så har det även varit sista veckan på jobbet. Lite mindre spring än vanligt då jag var tvungen att på rekordtid tillverka ytterligare en "interfacebox". Suck. De där jävla interfaceboxarna. De kommer förfölja mig hela min ingenjörskarriär... Denna gången gick det dock nästan tre gånger så fort som vanligt och var ganska trevligt då jag denna gången hade hjälp av Herr Wolff. När det bara var några minuter kvar av arbetsveckan så la vi den sista handen på vad som skulle vara den färdiga lådan. "Ja, vi måste ju åtminstone testa om den går att starta!". Inkoppling till eluttaget och ett nervöst pillande på huvudströmbrytaren på boxen. "Äsch, det kommer ju gå bra!" sade jag och trycke. Sen gick huvudsäkringen och det blev helt svart i hårdvarulabbet. Lite felsökning visade att det åtminstone inte var vårt fel då det var en ingående komponent som hade fått spel. 

Bara i Estland?

Åke hade köpt en kamera och visade hur man använde den!

Bakishäng på Pettersberg

Tänk att man inte skall få träna lite i sin lägenhet utan att en massa perversa ingenjörer i byggnaden bredvid skall stå och glo i fönstret!

Humor på Bombardiers toalett

Zwolff och Sarah på lunchpromenad i hamnkvarteren

Bore

Två schletna krappar. Eller ja, det konstaterades att Ante alltid ser sliten ut, oavsett tid eller plats.

Sarah och Björn. Den senare med både partybrillor och partymössa.

Italienskt vrålåk mitt i hjärtat av folkhemsbetongen. Tyvärr så lyckades jag inte fånga ägaren på bild, han var mera sevärd än bilen själv! Som en vis man hade sagt "You'll just gonna go STRUT THAT ASS!"

Så var jobbet över för denna gången. Och ja, jag får nog säga att jag kanske har haft tidernas sommarjobb. Hur många andra halvdekade, halv-dropouts och rökmaskinsgalningar har fått resa till Paris, London och Tartu i ett sommarjobb? Jag tror inte det är många. Och till alla som funderar på att ta ett sabbatsår från studierna så kan jag inte annat än ge mina allra varmaste rekommendationer. Jag kan inte ens förstå att det bara är ett drygt år sedan jag satt i skolbänken i Uppsala. Det känns som att jag upplevt mera under detta år än vad jag gjort under de kanske 5 föregående åren. Erfarenheterna är lika många som omväxlande och varierande. Jag har fått privilegiet att få umgås med och uppleva underbara, originella och underhållande människor från alla delar av världen och med olika bakgrund och uppfattning. Jag hoppas självfallet att detta inte kommer sluta tvärt nu då jag skall bege mig tillbaka till Uppsala. Tvärtom kommer jag göra mitt yttersta för att kunna fortsätta min livsstil. Det råder i alla fall ingen brist på planer på nya äventyr.

När så jobbet var över var det bara det lilla uppgiften att få igång bilen. Nu tajmades denna dedikerade bilvecka så bra att mina norrländska vänner skulle passera Västerås på väg mot Vallåkraträffen nere i Skåne. Det är väl inget märkvärdigt att köra dryga 170 mil enkel resa för en bilträff? Speciellt inte om man har träskor på sig. Då går allt! Det som jag framförallt behövde hjälp med var vridningen av det jäkla svänghjulet. För de som inte är invigda i den ädla bilmekaniken så sitter svänghjulet på det mest oåtkomliga stället på hela drivlinan. Mellan motor och växellåda, bakom kopplingen mot motorn. Men har man tre norrländska supermän i träskor så går ju som bekant allt! Så jag bjöd herrarna på middag, öl och sovplats och i utbyte fick jag tre arbetsvilliga mekaniker för att korrigera mitt svänghjul. Det fanns knappt plats för mig själv under bilen. Och då Daniel tagit rollen som övervakare var det mest bar för mig att vara passiv och ibland räcka en hand eller dra åt en mutter. Det som var det jobbigaste med hela operationen var att hitta Sveriges vanligaste kullager. Jag och Daniel åkte runt i säkert en timme i Västerås och letade och lyckades efter om och men lokalisera detta kullager som skulle sitta innanför svänghjulet. Mina försök att stödja svensk industri genom att köpa SKF förblev fruktlösa då det tydligen inte längre finns svenska kullager i Sverige. När vi kom tillbaka var det en smal sak att sätta ihop det sista och hänga tillbaka växellådan. Startnyckeln vreds om under spänd förväntan. Inget resultat. Samma vanliga gnuggande på startmotorn utan en gnista. Då började Fredrik att luska. "Men får du verkligen ström till pumparna när du kör startmotorn?". Fredrik dök ner och lyssnade och kände samtidigt som jag försökte starta. Pumparna var döda. "Men kommer det ström till boxarna då?" replikerade jag. En kontrollmätning och nytt försök senare kunde det konstateras att så icke var fallet. Ja, då var det ju inte så konstigt att det inte gick att starta. Det blir svårt att starta en bil med elektronisk insprutning utan styrboxar... Så lösningen blev att låta tändningen vara på och sedan tjuvkoppla signalen till startmotorn. Jag trodde inte på det själv när jag förde kontakten mot säkringsdosan. Men så tog det inte mer än en sekund så röt det till framme ifrån motorrummet. Alla blev som helt stumma. Jag kunde inte förstå det. Det var så stort att jag inte kunde fatta vad som hade hänt. Men efter ett år av försök så hände det. Motorn gick. Kanske inte perfekt, men den gick! Vi stod alla och lyssnade till den ljuva musiken av en överladdad motor med öppet luftfilter. Som ett litet tack bjöd jag pojkarna på lunch på Sjökrogen och visade upp Västerås vackra mälarutsikt. Det var ett litet tack för en väldigt stor tjänst. Så återigen, TACK!

Kvällsmys med Danne, Fredrik...

... och Kewal!

Full koncentration

Danne basar...

... och jag "inspekterar"

Där har vi det lömska svänghjulet som nu får sig en omgång!

Ljuv musik!

Pojkarna får en välförtjänt lunch på Sjökrogen

 

 

 

Då det krånglade att ladda upp en film direkt här i bloggen får det bli en länk till u-tuben istället:
Film från motorstarten

Nu fortsätter bilskruvandet i helgen med en aldrig tidigare skådad energi. Nu hägrar en första provkörning! Det är några små saker som jag vill ordna när bilen ändå står uppallad innan det är dags att sätta på sulorna igen. Nästa vecka blir det fyra dagar i Palma på Mallorca för att få lite semester även från bilmekandet. Men innan det är dags att sätta punkt för detta inlägg vill jag bara förklara citatet i början av inlägget då jag tror att det kan behöva en litet förtydligande. Det var under en av alla bilinriktade diskussioner med min vän Max Jarno som jag fick en helt ny vetskap. Han stod som bäst och visade upp sitt monster till 940. Enligt han själv hans "fiskebil". Jag kunde inte för allt i världen förstå varför man måste ha Västmanlands mest trimmade bil för att kunna fiska? Borde det inte vara viktigare med plats för fiskespö och drag än en störtbur? Tydligen var det min värld som var alldeles för snäv. Tydligen är det så om man är extrem sportfiskare, som Max råkar vara, att allting handlar om att få upp just den där specifika fisken som man gått och lurat på så länge. Då menar jag just den där INDIVIDEN som du gått och lurat på. Nu är det också flugfiske vi talar om. Och då kan det vara så att just den där nämnda fisken bara kommer upp och visar sig när en viss typ av flyga råkar ha en viss period av sitt liv. Vilket inträffar kanske 2 dagar per år. Så när då din kontakt, gamla gubben Lappinen, ringer dig och säger att det nu är den-och-den perioden för den-och-den flugarten så vet du att det nu finns chans för den här fisken att visa sig. Och då har du kanske 4 timmar på dig att ta dig de 70 milen från stället där du nu står och fiskar för att ta dig till denna fjord eller vattendrag. Och då är det lätt att räkna ut att det måste gå fort! Därav den trimmade bilen. Sedan om du nu står där i två dagar och lurar på just den där fisken och får upp den är det en känsla av eufori. Sedan slänger du tillbaka fisken. Inga bilder eller bevis. Det behövs inte. Bara du vet att du äntligen fick den där fisken. Du och ingen annan. Det är vad jag kallar fiske det! 

Och nej, jag fick inte reda på vad "meklubba" betydde denna gången heller...