Nordens sämsta extremskidåkare ger sin syn på samtiden

"Känner mig mysig i kroppen som när jag var fem år gammal!
Som när man satt i mammas knä och tittade på Bolibompa!"
              -"K-J" efter en hårdhänt behandling på den lokala hamamen

För ett ögonblick verkade det som att allt sökande efter den legendariska förfesten skulle ha varit förgäves. Det första orden som nådde våra öron när dörren öppnades var "nu måste vi gå!" varpå åtminstone en majoritet av deltagarna redan stod i tamburen i full färd med att få på sig sina ytterkläder. Dock så hände här något. Kanske var det det faktumet att jag, K-J och Flavio nog tyckte att vi åtminstone skulle gå in och hälsa. Eller var det kanske bara så att någon slags allmän konsensus gällande turkiska bussars (o-)punktlighet som gjorde sig gällande? Hur som haver var förfesten helt plötsligt igång igen utan att någon verkade hänga med i svängarna. Så det var bara att ta seden dit man kom och öppna ytterligare en 'Effes'. Dock kröp det, åtminstone någonstans i mitt eget bakhuvud, en känsla av att vi kanske borde vara lite mera fokuserade på att hinna med den där chartrade bussen. För utan den skulle vi ju stå oss ganska slätt. Det var dock visst någon på förfesten som hade koll. Ett antal extremt förvirrade och högljudda telefonsamtal fördes och vi kunde alla försäkras av den allt mera berusade österrikaren att allting var i sin ordning. Helt plötsligt vart det dock så dags att börja bege sig ut för att hoppa in i bussen. Men så fort vi tagit oss ut från lägenheten upprepades samma procedur som tidigare. Den allvetande telefonkommunikatören som pratade med någon ännu mera allvetande på andra sidan luren förtäljde att bussen skulle dröja ytterligare en halvtimme. Så med det sagt ropades det i kör att "låt oss gå in och fortsätta festa".

Tredje gången gillt. Alla ut ur byggnaden och mot bussen. Nu var det ju emellertid så då att vår buss inte skulle anlända utanför själva lägenhetskomplexet, utan en bit därifrån vid en pittoresk bensinmack! En bensinmack som visade sig vara samma bensinmack som jag, K-J och Flavio hade stått och varit förvirrade vid några timmar tidigare. Hade vi alltså bara vetat vart vi skulle hade vi kunnat gå till förfesten istället för att sitta en halvtimme i två olika taxibilar. Det är lätt att vara efterklok. Nog för att bensinmacken var pittoresk, men det var ju ändå den chartrade bussen som var målet. Så när det inte fanns någon buss där och inte heller någon i sikte började vi ana lite oråd. Dock fanns det inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och efter att ha väntat ytterligare en gång började de flesta av oss tröttna på riktigt. I mitt tycke var det ju ingen panik, vi kunde ju alltid ta oss in tillbaks till Taksim och göra natten där. Men nu var det ju den här superhajpade villafesten som hägrade så allra helst ville vi ju dit. Men utan buss skulle det ju bli svårt, och någon sådan verkade verkligen inte ha för avsikt att dyka upp. Nu var det ju ändå en viss rotation bland fordonen på bensinmacken så efter kanske en timme dök det upp en buss, som såklart visade sig vara fel. Men skam den som ger sig, desperate times calls for desperate measures! Så de turk-talande i gänget gick fram och började prata och köpslå med chauffören och helt plötsligt så hade vi en buss. Då det var lite oklart om vi eller chauffören visste vart vi skulle rådde det en viss tvekan till att hoppa in. Men då turkarna inte verkade ha några tvivel var det väl bara att hänga på, för till festen ville vi!

Den lilla minibussen gasade ut på motorvägen och körde iväg i rasande fart. Utanför fönstret svischade moskéer och skyskrapor förbi i natten. Efter ett tag blev det dock uppenbart att vi faktiskt bara körde i blindo, i högsta fart på motorvägen, ut från Istanbul. De som tidigare med höga röster hade deklarerat att de visste vart vi skulle, kände den som hade festen och hade koll visade sig nu... ja, inte ha någon koll. Att det inte var någon som visste adressen eller orten dit vi skulle var en sak. Men det var desto mera intressant att ingen verkade ha något nummer till någon av organisatörerna på festen. Men nu kommer det konstiga. Faktiskt, helt ärligt, så brydde jag mig inte särskilt mycket. Jag såg istället på det hela som något av ett äventyr. Jag menar, vi satt inte i sjön. Vi, åtminstone jag, satt förhållandevis bekvämt i en minibuss och fick, vad som skulle visa sig bli kanske tidernas mest utförliga, sightseeing i Istanbuls förorter och landsbygd. För efter kanske en timme i minibussen hade skyskraporna förbytts mot öppna, månbelysta fält och enstaka lador här och var. Total kontrast. Jag var fortfarande helt oberörd men konstigt nog var det nu en lite mera osannolik person som började tappa tålamodet. Den annars alltid så lugne Flavio började nu bokstavligt talat "lacka ur". Och visst visade väl detta en del prov på ganska urusel samordning och logistik. Men det enda Flavio hade att säga var "Ah man, this is Turkey! I'll tell you, only in Turkey!". Och i ärlighetens namn, om en italienare tycker att någonting är dåligt organiserat och rörigt, då är det ganska illa. Stämningen i minibussen började nu bli lite hätsk och de flesta började gå över till att vråla diverse saker på turkiska. Men det enda som jag och K-J kunde göra var att göra det bästa av situationen. Någonstans skulle vi ju komma.

Vi rullade in i någon liten by och helt plötsligt parkerade bussen på en liten bensinmack. Chauffören skulle tydligen fråga efter vägen. Alla ut ur bussen och kiss- och rökpaus. Knappt hann någon utföra varken det ena eller det andra innan det vrålades att det var dags att åka igen. Tillbaks ut på landsbygden och ut på den minsta av grusvägar. Efter upphetsade turkiska utrop vänder bussen med hjälp av en 28-punktsvändning med ungefär ett grässtrås marginal till dikeskanterna. Tillbaks till samma bensinmack. Samma procedur en gång till. Alla ut ur bussen, alla försöker röka och/eller kissa, någon vrålar att alla ska in i bussen igen. Ut på landsbygden ännu en gång. Och innan jag förstod vad som hade hänt var vi återigen på bensinmacken. Nu hade dock de flesta tröttnat på denna procedur och resan som nu säkert närmade sig 3 timmar. Tydligen var det nu någon påväg som skulle veta vägen och skulle lotsa oss. Inte var det nog så många som trodde på det den här gången. Men när vi för 87:e gången packade in oss i bussen igen och körde iväg hände något. Helt plötsligt saktade vi in vid en väg. Och helt plötsligt blev det någon form av eufori i bussen. Vi var framme! Jag kunde inte tro det. K-J kunde inte heller tro det, och i synnerhet inte Flavio. Men så var det. Vi hade klarat det! Vi hade hittat den maffiga och episka husfesten. Den visade sig vara... föga imponerande. Det var ett stort hus. Det var mycket folk. Och det var en pool som var iskall. Trots att den var iskall var det självklart en handfull amerikaner som ville visa hur balla amerikanska college-studenter är och som således hoppade i och ur poolen med gåshud så skarp att den såg ut som sandpapper.

Ett ganska tydligt exempel på den turkiska språkrevolutionen som ägde rum i början av förra seklet. Man tar in låneord från andra språk och stavar dem helt enkelt som de låter. Smått genialiskt.

Karl-Johan alias "Günter" på ett random fält någonstans långt utanför Istanbul

Den ökända villafesten

Ett blekansikte med en drink

Mästaren Burak visar lärljungen hur man spelar det på nyinköpta instrumentet

Flavio tappade vi nästan direkt då han hittade nå andra Erasmus-legender att utbyta historier med. Så jag och K-J flanerade runt och studerade förödelsen av vad som en gång nog hade varit en ganska fin villa. Nog för att möblerna var urtagna, men jag hade nog inte för något pris i världen lånat ut mitt hus till denna festen. Man kan säga mycket om svenskar, men en sak som nog är sann är att vi har en ganska stor vana med alkohol. På gott och ont. Oftast talas det bara om de onda delarna. Men även fast det finns undantag så vet ändå de flesta svenskar hur man skall handskas med alkohol. Det där med att dricka 5-liter hemmagjort vin och sedan spy som en räv hela natten är något som många klarat av redan som 15-åringar. I Turkiet är det dock inte så. Här anses det superhäftigt att bete sig så som 15-åringar gör i stadsparker i svenska mellanstora städer på somrarna. Och då menar jag att det anses superhäftigt bland 25-35-åringar också. Där sker det ibland något av en kulturkrock. När en fest marknadsförs med slogans som "drink hard or go home!" så vet man att det inte kommer bli vackert. I Sverige är det nog inte många som ens skulle försöka på sig något dylikt. Festen blev dock inte så urartad som den kanske hade kunnat blivit. Huset revs trots allt inte. Efter att ha varit där några timmar kände både jag och K-J att vi nog sett det bästa av den här festen. Att ta sig därifrån var dock inte helt enkelt då det ju låg ute i den verkliga salladen. Det enda som fanns var några chartrade bussar, varav de första skulle avgå klockan 0600... Så efter att ha väntat ut tiden rörde vi oss nedåt och kunde åtminstone lokalisera rätt buss. Vi var i ganska god tid, något som visade sig klokt. När det började närma sig klockslaget blev bussarna så fulla att väldigt många antingen blev ståendes i gångarna under hela den en-timmes långa färden, eller fick vänta till nästa busslast 3 timmar senare. Det kändes oerhört skönt att få komma tillbaks till civilisationen i Istanbul efter denna mycket konstiga festkväll.

Dagen efter kände sig varken jag eller K-J särskilt häftig. Så efter att ha varit utslagna i stort sett hela dagen kände vi att vi ändå ville råda bot på vår slöhet och ohälsa. Så vi gjorde vad varje god turk hade gjort, vi gick till ett hamam. Ett hamam är ett turkiskt bad med tillhörande massage, en inrättning med mycket gamla anor och som är djupt respekterad i det turkiska samhället. Män och kvinnor är i åtskilda delar av de ofta tempelliknande byggnaderna och därefter kan reningen börja. Det var lite samma stuk som en japansk onsen med många olika typer av varma bad duschar som skulle gås igenom för att renas. Efter vad vi tyckte var tillräckligt av den varan gick jag och K-J och satte oss i bastun för att bli mjuka i huden. Detta för det kommande momentet som kom snabbare än någon av oss hade räknat med... Helt plötsligt stack det in ett huvud genom bastudörren som med extremt barsk min och utrop deklarerade att det var slut på bastandet för vår del. Det var en av de två massörerna. Vi fick sätta oss vid varsin station. Jag själv fick börja med "hudreningen" och K-J fick den turkiska massagen på den stora varma stenplattan. Hudresningen går ut på att en extremt stor, hårig turkisk man (jag vet inte om detta är standard men så var det här åtminstone) tar en väldigt grov borste och ännu grövre tag och river av huden från din kropp. Bokstavligt talat. Det är också därför man bastar innan, för att huden skall bli mjuk. Idén är att ta bort gammal, död hud. Det är inte så obehagligt som man kan tänka sig men ibland var det ju långt ifrån skönt. Jag kan ju också bara säga kort att man nog inte skall ha några homofobiska tendenser om man skall gå in på ett hamam... Efter att ha rivit av några kilo gammal hud och blivit avduschad var det min tur på varma stenen. Massagen var väl som massage brukar vara, fast lite mera hårdhänt. Det var också väldigt tydligt att HÄR HÅLLER MAN TYST! Annars är man ingen riktig turkisk man! Yppade man så mycket som ett pip fick man genast en barsk rytning och extra hårda tag från de turkiska massörerna.

"Pojkarna på hamamen". Låter nästan som en obskyr fransk hipsterfilm.

Efter att nu ha överlevt allt ifrån turkisk massage till kokorec, orientaliska nattklubbar till hisnande bussfärder och en stor mängd originella människor kände jag mig ganska klar med Istanbul för denna gång. K-J hade redan lämnat när jag satt och drack mitt turkiska kaffe där i lägenheten. Efter att ha packat min väska och kindpussat både Buraks mor, far och han själv kom jag ut på gatorna igen. Jag fick en lunch hemma hos Flavio och kunde säga farväl åt honom också. Därefter var det bara att ta sig ut till flygplatsen. Här kan jag bara säga en enda sak. Underskatta aldrig Istanbuls rusningstrafik. Och för guds skull, TA INTE BUSSEN! Det höll på att bli tajt. VÄLDIGT tajt. Nog för att jag är van vid dessa "close escapes" vid det här läget men jag ville för allt i världen inte bli fast här nu. Jag ville hem. Till varje pris. Och för ett ögonblick verkade det som att det kanske kunde bli ett högt pris. Men jag klarade det. Dock blev jag kissnödig redan efter en halvtimme på den första bussen och fick då hålla mig resterande två och en halv timme på den och nästa buss. Jag tror aldrig att jag varit så kissnödig i hela mitt liv, men jag ville inte riskera att missa någon enda minut genom att försöka hitta någon toalett mellan bussfärderna. Genom ett under så klarade jag det och hade till och med tid över på flygplatsen.

Så var det helt plötsligt slutet av april, med allt vad det innebär. För de flesta människor i vårt avlånga land och i synnerhet för alla människor utanför det betyder det nog inte så mycket. Men här i Uppsala händer något med atmosfären, med stämningen. Någonting är liksom i görningen. Även om man inte vet vad Valborgsfirandet i Uppsala innebär eller bara har väldigt dålig koll på datumen så tror jag att man nästan kan känna på sig att någonting nalkas. Det är nästan som lugnet före stormen. Staden kippar efter andan. Och det behövs. Även jag och Niklas har våra rutiner för att överleva den annalkande stormen. Målet är att bunkra så mycket förnödenheter att man, vid behov, kan hålla sig i lägenheten under i stort sett hela Kval-, Val-, och Finalborg. Helst lite mera. Detta då det ofta kan visa vara helt omöjligt att ens utnyttja de mest basala samhällsfunktionerna. Undantagstillstånd råder på hela Rackarberget och i de centrala delarna. Telefonnätet slås ut. Jag gissar att det skulle hjälpa att bara sätta upp en extra liten mobil basstation under själva Valborgsdagen, men det skulle ju innebära att telekomföretagen skulle behöva göra något som faktiskt KOSTAR pengar istället för att bara ta betalt. Så det blir det ju inget av.

I år blev hela firandet väldigt speciellt, av flera anledningar. Den största anledningen var dock helt klart att jag hade en besökare under hela spektaklet. Kadi, en estländsk läkarstuderande som jag träffade som hastigast när jag var i Tartu var och hälsade på mig. Valborg firas tydligen också ganska flitigt i Estland och speciellt i Tartu, på samma sätt som att Tartu är landets största studentstad. Så av den anledningen skulle det bli intressant att visa vad Valborg innebär i Uppsala och höra vad någon som ändå känner till konceptet tycker om vår tolkning. Vi började i god tid med festandet och hann med både en rejäl pubkväll och en 90-talsfest på Norrlands nation innan det ens var Skvalborg. Denna dagen tog vi oss ut till ett torp några mil på den totala vishan utanför Uppsala för att besöka mina recentiorer som hade hyrt ett torp där för att övernatta. Dock blev vi bara där kortvarigt då jag själv kände att det nog var en lite större tillställning än jag hade trott. Jag hade föredragit något lite mera intimt. Så istället begav vi oss tillbaks in till Uppsala för att sikta på den afrikanska klubben Kizaazaa på Smålands. Det blev tyvärr ingenting av det. Det var först och främst lite fler än vi hade räknat med som tänkte göra just det så kaoset började redan i den enorma kön. Nu började också de mera otrevliga sidorna av Valborgshelgen att framträda. Skrik och gap, folk som inte kan bete sig och bara massiv fyllepsykos. När vi väl kom fram till vakten började han med att säga "jag hatar verkligen Valborg". Väldigt professionellt. När det sedan visade sig att Kadi hade tappat bort sin estländska studentlegitimation och då bara visade gästleget började han skälla ut henne efter noter. Det blev lite för mycket för mig som helt tappade besinningen. Maken till dåligt bemötande har jag aldrig varit med om. Nog för att krogvakter sällan är kända som de skarpaste knivarna i lådan, men det här var ju som en fars. Så jag började vråla sådant som kan få även de mest vana öron att skrumpna. Som tur var hade vi redan avlägsnat oss från kön och gått en bit bort. Min stubin har ibland en väldigt konstig längd. Nästan som nån slags inbyggd självbevarelsedrift...

Regnbåge över Rackerberget

Välbunkrad kyl för den annalkande belägringen

Valborg bjöd på flera dignitära besökare. Först denna herre som ni kanske minns som min amerikanske vän Biskopen. Rent modemässigt känner han sig som kanske syns mest hemma någonstans i 1890-talets Preussen...

Den andra väldigt dignitära besökaren var min estniske vän Kadi, läkarstuderande från Tartu! Här i färd med att dricka en vitryss inför den stundande 90-talsfesten.

Festivalkänsla på Skvalborg på ett torp någonstans i de uppländska skogarna

Uppsala 2013 eller Paris 1978?

Kvalborg spenderades traditionsenligt med den stora overallssittningen på Pollaxbacken med en variation av overalls-, labbrocks-, skamkappabärare och allt annat löst studentikost folk som fått nys om denna tillställning. Jag hade övertygat Kadi att ta med sig sin vita labbrock från Estland så hon skulle ha någonting passande. Sittningen förlöpte utan några större skandaler och dess passerande betydde att det dagen efter bara var att korka upp den välförseglade flaskan med det bubblande innehållet. Ja, nu var det ju inte riktig Champagne jag bjöd på till Champagnefrukosten men en flaska Prosecco kunde ändock smaka. Sedan var det tanken att vi i vanlig ordning skulle dra ut till Ekonomikumparken för att njuta av detta inte så smått anarkistiska festivalspektakel. Men hela tiden så rullade det in mera folk i min lägenhet. Och utan att det var annonserat av någon eller någonsin uttalat så blev det tydligen fest hos mig. Dock så tog jag och Niklas och satte ned foten innan det gick fullständigt ur kontroll. Vi hann dock bli oroliga. Det sista man vill ha på Valborg om man bor på Rackarberget är just en fest. Det kan balla ur fullständigt. När det nu dessutom var dåligt väder och människor drog omkring i jakt på någon tillflyktsort inomhus kan en lägenhet i det mest centrala studentområdet vara just vad de flesta har tänkt sig. Att man sedan inte ens känner någon som känner den som bor där brukar sedan vara ett mindre problem för många...

Efter många om och men lyckades åtminstone jag och Kadi så ta oss ut till parken. Jag ville visa henne vad Valborg i Uppsala innebär, nu när vi varit fast i min lägenhet hela dagen. Det blev en chock. Hon blev som helt förstelnad. Och jag skämdes. Över marken låg ett lager av säkert 20 cm sopor utspritt över hela parken. Sedan var parken helt proppfull av stupfulla 15-åringar som ömsom skrek i min på varandra, ömsom utsöndrade alla typer av kroppsvätskor runt varje hörn eller buske. Det var inte som såhär jag mindes Valborg i Uppsala. Och inte Ekonomikumparken heller för del delen. Kadi kunde bara fråga "är det såhär ni gör i Sverige? Slänger ni bara soporna på marken?". Jag har aldrig förut skämts så mycket för att vara svensk och ens ha något att göra med Valborg i Uppsala. Men vad hade så hänt med denna men tidigare favorit bland högtider? Var det en sån stor skillnad från förra året? Var det så att vi var för sena ut? Kanske är det ett allmänt välkänt faktum att dekadensen i parken kulminerar någonstans på den sena eftermiddagen, alltså just då vi denna gång faktiskt lyckades ta oss ut. Var det så att jag alla andra år i parken hade varit där tidigare? Var det fel på mitt mindset? Där vi gick och bara kunde konstatera dekadens och svineri, inte bara i parken fortsatte jag att fundera. Kanske är det så att jag blivit för gammal för Valborg i Uppsala? Jag vet inte riktigt. Men som det känns just nu kommer jag inte att spendera mitt nästa Valborg i Uppsala. Det känns för tillfället tveksamt om jag vill spendera något mer Valborg i denna stad.

Efter chocken i parken beslutade vi oss för att dra oss tillbaka till lägenheten och spendera resten av dagen där. Det kändes bara olustigt att vara ute på stan. Dock så var det ju fest hos mig så det blev åtminstone någon slags galej, även om det var en ganska lugn fest som mest bestod av 16-bitars TV-spel. Finalborg spenderades som brukligt i bakfyllan och förvirringens tecken och jag och Kadi diskuterade skillnaderna mellan Valborgsfirandet i Uppsala kontra Tartu. Nog för att man också firar väldigt utförligt och dedikerat i Tartu men det hela verkar åtminstone ske med lite mera värdighet än här. Senast idag hade jag en diskussion med en gammal vän om årets Valborgsfirande. Även hon tyckte att det var vidrigt i år. Det är ju också så att det har blivit mer och mer okontrollerat för varje år som går. Allt fler tillresta och allt fler icke-studenter har kommit på att det går utmärkt att åka till Uppsala och bete sig som grisar för en dag. Som om det liksom inte räckte med att de permanentboende gjorde det... Kadi lämnade Sverige och hälsade att jag nästa gång får komma och se hur Valborg firas i Tartu. Just nu känns det väldigt aktuellt. Efter denna sågning av Valborg i Uppsala får jag åtminstone bjuda på några trevliga bilder för att bevisa, kanske mest för mig själv, att det ändå var ganska angenämt under somliga stunder.

"I väntan på regnet" - Kadi påväg till Kvalborgssittning på Pollax

"1952 på svensk småstadsbalkong" - Kroon på min balkong tidigt under Valborgsmässoafton

Sillunch med Nicke och Kroon

Beriden polis utanför lägenheten; Valborg på Rackerberget

Raggar-Kroon

Mys-Åke tolkar 70-talets känslor och uttryck

Finalborg vid Fyrisån

Med maj månad nu inledd var det flera saker som började närma sig. Inte bara sådana triviala saker som min egen födelsedag utan mera viktiga saker som Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning. Jag, Eric och Lif hade bestämt oss för att ge oss på en revansch detta år. Eller ja, i ärlighetens namn åkte jag dit bara för skojs skull. För att det är kul att få träffa likasinnade och åka skidor tillsammans med några av världens bästa skidåkare. Men det är ju kul att inte göra bort sig totalt tänkte jag och Eric. Det kändes inte helt bra att inte ha åkt nå skidor alls på flera månader och sedan ställa sig högst uppe på Nordalsfjället och köra NM. Så därför beslutade vi oss för att ta en liten uppvärmningstur. Vart skulle man nu då hitta snö och en lämplig plats för skidåkning såhär i maj utan att behöva åka allt för långt? Eric som har ganska bra koll på sådant riktade sina blickar västerut. Och så satt vi plötsligt där i den fullpackade V70n påväg mot ett norskt fjäll vid namnet Rendalssölen. Placerat ungefär 5 mil norr om Trysil är det förvånansvärt hur nära det ändå är till riktiga fjäll. På bara dryga 40 mil hade vi tagit oss från ett nästan somrigt Västerås till snöiga norska vägar. Norska vägar. I Norge har man, trots att man är ett av världens rikaste länder, en lite konstig definition av vad som är en väg. Man kan köra på en till synes helt normal riksväg när den helt plötsligt förvandlas till en grusväg. Denna grusväg förvandlas sedan till en lerväg. Som sedan förvandlas till en lervälling. När man så är på vippen till att köra fast möts man av ett antal norrmän som kör den tillåtna hastigheten av 70 km/h på detta underlag, samtidigt som de nynnar på norska nationalsången. Lustigt land det där.

Men naturen kan man då inte klaga på. Efter några fler förvirringar och äventyr ute på de norska vägarna lyckades vi så hitta den lilla parkeringen varvid även den sista och mest skumpiga grusfärden slutade. Där svidade vi om och tog på oss vår packning. Sedan skidade vi iväg med hudarna under skidorna. Vädret var inte perfekt så vi kunde faktiskt inte se fjället vi skulle till. Istället fick vi förlita oss på kompassen och våra lite knapphändiga kartor från något friluftsforum. Efter två timmar tyckte vi att det fick vara tillräckligt. Så här slog vi upp tältet och satte upp vårt basläger. Tanken med denna expedition var inte bara att träna inför NM utan också att testa hur väl det fungerar att köra en flerdagars tur och bo i tält. Vi fick upp tältet precis i rätt tid. Så fort vi hade fått in all utrustning och oss själva började det regna. Och sedan snöa. Och sedan tilltog vinden. Lagom tills efter att vi hade tillagat vår kvällsmat med gasköket och käkat den ven vinden riktigt bra utanför tältet. Vi tog varsin hutt whisky för att lugna nerverna och bäddade sedan ner oss för att försöka få lite sömn. Några timmar blev det men det var whiskyn till trots lite svårt att slappna av då det nu verkade blåsa nästan stormvindar ute i fjällandskapet. Ljudnivån var ibland nästan öronbedövande och det rasslade och slet i tältduken.

Jag tror helt ärligt att om du slår upp ordet "swag" i en ordbok så får du se denna bild. Helt ärligt.

Självinsikt i Malung

Far och son

"Hockeychips - för alla toppturare!"

Norge

Vildmarken

Eric med den "lilla" packningen

Av någon anledning åker fortfarande den gamla militära "manöver" positionen fram när det skall tas "hårda" bilder

Som man säger i Norge; "en liten 'hytt'!"

Trots naturens kraftmätning vaknade jag och Eric till det gälla ljudet av våra mobilalarm och ljuset som trängde igenom tältduken. Eric var den som först bröt isoleringen mot omvärlden. När jag sedan gjorde samma sak var vyn helt ögonbedövande. Det som under gårdagen hade varit ett grådaskigt, buskbeklätt lågalpint landskap hade nu förvandlats till något som mera liknande en annan planet. Det var svårt att tro att det skulle finnas någon annan människa så långt ögat kunde nå. Kanske var det såhär det kändes och såg ut på vissa delar av Arktis eller kanske Svalbard? Trots den knappa sömnen kom nu motivationen med besked. En snabb frukost och lite kaffe gjorde att hudarna med en blixtrande hastighet befann sig under skidorna. Sedan började vi vandra. Här var första gången som vi erfarade problemet med avståndsbedömning i detta ganska kontrastlösa landskap. Det var helt enkelt omöjligt att försöka bedöma hur långt bort någonting var, det kunde vara väldigt långt eller alldeles runt knuten. Men upp skulle vi, så mycket visste vi. Efter en väldigt enkel start med perfekt snö och lugnt väder började det så helt plötsligt att blåsa upp igen. Och innan vi visste ordet av var det nästan så att det var problem med att hålla sig upprätt. Det var fortfarande blå himmel vilket gjorde att vi kunde motivera oss att fortsätta, trots inslag av extrema vindbyar och därav isigt före. Vi nådde toppen efter mera ansträngning än åtminstone jag hade trott. Gårdagen hade gått så fruktansvärt enkelt att man helt enkelt trodde att det skulle gå lika enkelt även dag två. Men i mitt fall var det nog saknandet av ordentlig träning och lite för mycket rockandroll de senaste månaderna som satt sig i benen. Två dagar började bli lite för mycket.

Åkningen ner var väl i ärlighetens namn inte så mycket att hänga i någon julgran. I det stora hela gick vi i kanske fyra timmar för sex bra svängar. Men det var å andra sidan sex riktigt bra svängar i perfekt sorbet så då får det ändå vara värt det. Och nu var det ju faktiskt resan och äventyret som var målet, och inte den resulterande skidåkningen. Den fick mest ses som en bonus. Nu skulle vi bara ta oss till vårt tält och sedan packa ihop för att bege oss mot bilen. Problemet var bara att tältet var borta... Helt plötsligt såg allting likadant ut. De nu allt mera blottade stenrösen och snön blev mer och mer som sanddynerna i en öken. Vi tappade helt orienteringen och visste inte om tältet låg nedanför eller ovanför nästa krön. Eller kanske på en helt annan plats. Kanske hade det rent av helt försvunnit? Det verkade osannolikt. Men efter lite för många timmars turande, ett nu väldigt lågt blodsocker och allt vatten förbrukat sedan länge började analogin med öken bli allt mera realistisk i den starka solen. Desperationen höll precis på att sätta in när jag kom på att jag ju faktiskt tog bilder av tältet med berget i bakgrunden under morgonen. Bilderna åkte fram och jag försökte mitt bästa med att triangulera fram någon slags position. Efter tre misslyckade försök och lika många nya försök att triangulera och fundera lyckades vi tillslut hitta tältet. Lättnaden var total! När vi kom dit var såklart allting också självklart och vi förstod inte hur vi inte kunde hitta det snabbare. Men det är väldigt enkelt att lösa en ekvation när alla variabler är givna. Tältet revs och vi packade på oss hela vårt basecamp och började knata. Det gick förhållandevis enkelt till en början men när vi efter flera oroliga stunder trodde att vi hade gått fel tillslut närmade oss kunde jag knappt lyfta benen längre. Flera gånger lyckades jag på grund av utmattning trassla ihop mina skidor och ramla ihop i en sorglig hög. Men vi klarade det. Nu var det bara att äta något, sätta sig i bilen och sen köra de 6 timmarna tillbaks till Västerås så att man förhoppningsvis åtminstone skulle vara hemma innan klockan ett på morgonen...

Tältet öppnas...

... och en helt ny värld uppenbarar sig! Nästan som en annan planet.

Sämre morgon-kiss kan man

Base camp

Eric pinar på

Njuter av utsikten

Toppen är i sikte och modet hålls uppe!

Vy från toppen ner i ett kanske 1000 meters vertikalt stup... Kändes inte helt lustigt att stå för nära detta!

På den absoluta toppen, 1755 möh!

Rivning av baslägret

Snön försvann i rask takt i det strålande solskenet

En välförtjänt stretch med vacker utsikt

Sen fyllde jag 25. Och inte heller denna gången vaknade man upp med nån trevlig superkraft, otrolig charm eller oändlig visdom. Möjligtvis bara något hårigare. Nej, jag får sätta mitt hopp till 26-årsdagen istället... I hopp om att kanske i förlängningen uppnå något av de tidigare nämnda så bar det av till Riksgränsen för årets upplaga av Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning. Denna gången bestod besättningen förutom mig själv av:

- Eric Schelin: klippvirtuosen och stålmannen från Champoluc
- Michael Lif: mannen som har haft samma snowboardboots sedan 1999  
- Jonathan Persson; han som har spenderat så mycket tid på Champolucs branter (eller är det barerna?) att folk hävdar att han håller på att förvandlas till italienare.

Ännu en gång blev det inte mycket till uppvärmning, läs ingen alls, innan man stod där högst uppe på Nordalsfjäll och skulle ta sig ned. Dock var det nog ingen som tog det hela längre än herr Lif som gjorde sitt första åk för året under tävlingsåket. Det tidigare åket hade utförts i Gustavsbacken i Sälen under vår gemensamma resa i december. Bara det borde vara värt någon form av bragdpris. Vi hade under reckogniserandet kommit fram till att vi alla skulle köra samma linje, faktiskt samma linje som jag och Eric körde året innan. Jonathan var förste man ut och utförde åket med kirurgisk precision. Därefter följde Lif som blev något av en legend bland publiken efter speakerns historia om hans 14 år gamla snowboardboots. Han lyckades även med en ganska skaplig vurpa, något som alltid uppskattas av publiken. Helt plötsligt så stod man själv där uppe. Trots det faktum att jag snart skulle köra ner för ett av de brantaste åken i Sverige och det inför publik så var jag ganska samlad. Dock kunde man inte riktigt säga det samma om vädret. Från att ha varit mer eller mindre under kontroll med bara något enstaka moln på toppen hade nu dessa moln dragit in allt lägre och täckte en stor del av berget. Man valde att pausa tävlingen tills de värsta hade dragit bort men det var ändå något av ett tärningsspel när jag satte av. Otroligt nog lyckades jag nästan upprepa exakt samma misstag som från förra året. Efter att ha fått en sjujävla fart redan av de första svängarna vart jag tvungen att verkligen trycka till för att kontrollera mitt åk. Därefter missade jag nästan helt hängdrivan, som vanligt. Den är väldigt svår att se då det hela är otroligt konvext och sen gjorde ju inte flatljuset det hela lättare. Därefter hittade jag åtminstone ryggen som leder ut till "Älgklippan", som har fått sitt namn just för att jag brukar göra tricket "Älgen" från den. Om man nu ens kan kalla det för ett trick. Undantaget denna gången var dock att när jag var i luften såg jag inte ett smack av landningen.

Trots detta kom föga förvånande landningen tillslut. Och den gjorde det med besked. Innan jag riktigt hann förstå var jag mitt uppe i en så kallad "Tomahawk", alltså att man i princip hjular ner för berget med diverse utrustning åt olika håll. Ingen större skada skedd dock förutom möjligen stukat självförtroende och en viss bitterhet över att man aldrig kan sätta den där förbaskade linjen. Ja, man får väl helt enkelt komma tillbaks nästa år och försöka igen. Hoppas på något "tredje gången gillt". Det gick dock bättre för herr Schelin som spikade hela åket och fick högsta poängen av hela gänget. Själv blev jag av domarna utnämnd till Nordens sämsta extremskidåkare med den lägsta poängen av alla tävlanden i alla klasser. Men någon måste ju vara det också. Då ingen av oss kvalificerade sig till finalen som tur var (att ens vara med där är enligt mig smått vansinnigt på grund av svårighetsgraden på de åken) kunde vi glida runt och åka för oss själva. Leka runt i världens kanske bästa lekplats för friskidåkare. Efter att ha kört de vanliga klippdroppen, hängdrivorna och surfat sorbet blev det så dags för nästa stora punkt på dagordningen. Banketten. Förra året bjöd den på en av de sjukaste upplevelserna jag varit med om som toppades när världens kanske i särklass bästa friskidåkare, Henrik Windstedt, stal mina solglasögon och poserade för min kamera. NM är på det sättet lite för en amatörfriskidåkare som att som fotbollsfantast först få lira boll med sina Champions League-idoler och sedan hänga med på deras efterfest. Helt otroligt, och jag är helt otroligt tacksam över att jag får vara med om det.

Jonathan, "Leif" och herr Schelin innan ombordstigning på Arlanda

Kiruna tågstation. Jonathan är på språng. Leif är trött.

Hotellobbyn i Riksgränsen. Leif är fortfarande trött.

Leif under vandring upp mot Nordalsfjäll. Leif är tröttare än någonsin.

"Aphyllan" under kvaldagen

Leif droppar in

Jonathan, Leif och Eric surfar sorbet

Nordalsfjäll

Här kan man få en viss uppfattning om nivån på finalåken. Det där ganska monstruösa droppet var bara ett av många och som vanligt är allting mycket brantare än det ser ut på bilderna.

Leif tolkar 90-talets snowboardåkning!

Leif envisades med att fortsätta använda min overall. Så jag blev tvungen att köpa en ny. Som tur var kunde man göra "Älgen" även med denna.

Några små filmer skall det också bjudas på här! Först mitt eget åk, alltså det som gav mig den mäktiga titeln "Nordens sämsta extremskidåkare":
https://vimeo.com/67682721

Sedan måste jag också få visa detta klipp. Det kan vara det sjukaste jag har sett i skidväg. Efter att först ha vunnit Hemavans freeridetävling "Ride the Cow" kom så min gode vän Joakim "Jockä" Johansson till Gränsen för att visa vad han kunde ställa till med i NM. Trots hans norrländska, väldigt ödmjuka och blygsamma attityd är hans åkning allt annat än blygsam...
https://vimeo.com/67716775


De största skandalerna för året stod nog mitt eget crew för. Jag själv fick mig en tre timmars promenad när jag tröttnat på festen i Riksgränsen, gått hela vägen hem till Katterjokk bara för att ångra mig, och därefter gå hela vägen tillbaka och klättra in genom ett fönster in till en random lägenhetsfest i Riksgränsen. Därefter började hela festandet urarta med folk som klättrade runt på fasaderna och in och ut genom alla lägenhetsfönster. Speciellt Jonathan och Eric verkade tycka om detta koncept då i princip hela promenaden hem genomsyrades av inställningen att man kan klättra upp för precis allt. Och gärna hoppa ned för det också. Jag kan nog bara säga, att hade de haft skidor på sig och gjort samma sak under tävlingen hade de kunnat gå långt. Det var en ganska hög, eller korkad, nivå på de flesta utav bedrifterna som utfördes under denna väg hem. I grund och botten kändes allting ändå väldigt fridfullt. Det fanns en känsla av att just nu är vi alla på precis den platsen i världen där vi vill befinna oss. Den lappländska soluppgången var bedövande vacker och känslan av frihet nästan överrumplande. Notan kom dock, som mor brukar säga, med besked dagen efter. Låt oss bara säga att den sista efterfesten som vi råkade bli indragna på kanske inte var precis vad vi behövde just då. Men vad skulle man göra. Det är ju trots allt bara NM-bankett en gång om året så då får det vara värt att ha en baksmälla värdig Frank Andersson dagen efter. I ett försök att återupprätta något av vår stolthet och överhuvudtaget ta oss ut så bestämde vi oss för att göra en liten topptur. Klockan hade hunnit bli närmare midnatt innan vi hade motiverat oss så pass mycket att vi fått på oss utrustningen och knallade upp mot Katterjokkstationen. Målet var samma topp som jag, Eric och Annika gjorde en midnattstur till förra året. Jag får nog dock säga att det kanske inte riktigt var lika glamoröst eller gick lika lekande lätt denna gången. Vi kunde alla hålla med om att det kanske var den tyngsta turen vi någonsin gjort. Stort kudos till Lif som trots att han kedjerökt sedan han var fyra år gammal lyckades ta sig upp med de sämsta av utrustningsförutsättningar. Vi trodde för ett ögonblick att vi för evigt hade förlorat honom när han släpade sig upp den sista biten och kollapsade i en flämtande hög.

Om man slarvar med solskyddet första dagen får man ta desto mer de kommande dagarna

Micke alias "Cowboyen från Kittelfjäll" lystrar till något under banketten

Skyltklättring, efter-krogen-nöje i Riksgränsen...

...Tur är ju då att det finns många skyltar att välja på!

On the way home

Jonathan klättrar...

... och når toppen!

"A leap of faith"

FÅNGA DAGEN!

Nakenefterfest hos grannarna nedanför

I ett försök att botgöra gårdagens synder spänns hudarna på

Ruskigt slitna grabbar

Hemfärden till studenternas Uppsala blev i år en väldigt utstuderad färd till ett väldigt utstuderat student Uppsala. Efter dryga 20 timmar på tåg var man trots sovkupén ganska mör i sinnet när tåget anlände till Uppsala. Majsolen höll precis på att gå upp och av någon anledning verkade hela stationen vara full med pingviner. När mitt sinne hade klarnat lite ytterligare såg jag att överallt vart ögat nådde var det fullt med folk i frack och de mest glamorösa klänningarna. Detta trots att klockan nu var närmare 6. Tydligen är det så kotym i Uppsala att invänta soluppgången efter en avklarad vårbal, och det var då alltså precis detta som utspelade sig överallt i staden. För att göra det hela ännu lite mera exotiskt behövde jag inte blicka längre än 50 meter innan jag såg en av dessa figurer som jag kände. En gammal korridorare verkade ha haft en väldigt lyckad kväll och det måste ha varit ett ännu mera oväntat möte för henne då hon nästan blev helt överrumplad av min plötsliga uppenbarelse. Det kändes väldigt skönt att vara tillbaks i Uppsala. 

Uppsala har sedan dess bjudit på både högt och lågt, både fest och fasta. Efter att ha undflytt det väldigt länge kom så plugget ikapp ännu en gång. Och efter att ha undvikit den i fyra år blev det så dags för mig att ta och skriva den gamla tentan i Elektromagnetism I i fredags. Fredagskvällen som inte skulle bli något annat än ett glas mjölk och sängdags började istället med öl och slutade med något helt annat. Lördagen bjöd på liknande underliga händelser och möten när Studentradion anordnade årets stora vårfest. Ja, det behövs ingen vidare analys av hur det går när en stor samling mer eller mindre urspårade människor samlas på samma ställe för att festa. Temat var "glam" och ett par bilder säger som vanligt mer än tusen ord.

Tidig morgon i ett majgrönskande Uppsala

Majmåne

Bubbla

Radioprogrammet "Dödstraktor" tolkar temat "Glam"

De två närvarande medlemmarna av "Föda" gör sina tolkningar...

... vartefter den ena av medlemmarna råkar vara lite för mycket rockändroll.

Rat Pack? Eller var det "Lat Pack"?

Nu är det sista rycket kvar. Både på det här blogginlägget som utan tvekan innehar rekordet som det som har skrivits över längst tid, och för terminen. Men må så då vara. Om inte inspirationen infinner sig så blir det helt enkelt inget skrivande. Och dessutom får jag erkänna att det har varit svårt att finna tid till skrivande på sistone. Det kanske låter som en klyscha men även fast det kanske har funnits faktisk tid så har den spenderats till mera vettiga saker. Som att ligga och dra sig. Fruktansvärt underskattat och något som flera borde testa på. Samtidigt som jag nu sitter med tentaångest slåss K-J och hans kamrater för Turkiets demokrati i ett brinnande Istanbul. Perspektivet hade inte kunnat bli tydligare... Det känns helt otroligt att jag bara var där för någon månad sedan när han berättar hur i princip det enda sättet att lindra effekterna av polisens tårgas är att hälla citronsyra i ögonen... Jag är, som så många gånger förr, stolt över dig K-J! Dig och alla andra människor på Istanbuls gator som visar att demokrati och mänskliga rättigheter är något att kämpa för! STÅ UPP MOT FÖRTRYCKET!